Berätta för alla du möter om din träning, skryt och upprepa dig. Detta skapar förväntningar på dig som löpare och det inspirerar folk i omgivningen. Det blir med andra ord en win/win.
Kan bara komma på en handfull gånger då jag uppnått negativ effekt av att tala mycket om min löpning. En före detta flickväns mamma som var socialarbetare och mest gillade att sitta hemma, dricka rödvin, röka och tala om känslor (inget fel med det) samt att det var bättre förr. Hon frågade mig nästan alltid vad det var jag sprang ifrån, istället för att inspirera henne väckte mitt löpande bara förakt, det provocerade henne. Det finns ett par exempel till. Min mormor tror exempelvis på allvar att jag är galen och oroar sig över mig, för henne mörkar jag mängden löpning jag genomför vilket lugnar henne en smula.
De flesta människor inspireras dock av andras löparinsatser har jag märkt, jag inspireras exempelvis mycket just nu av sunesons fantastiska äventyr. Det gäller att berätta om sin löpning på ett målande och kosmetiskt sätt, man ska inte ljuga men gärna få sina insatser att låta extraordinära. Detta pressar en till att inte sluta utan att känna sig tvungen att träna hårdare eftersom man fått det att låta som att man är en A människa.
Genom att berätta om sin löpning ökar pressen på en som löpare. Årets Stockholms marathon är ett bra exempel, jag var mkt sliten efter CPHs marathon tre veckor innan och hade mkt ont i en benhinna. Jag ville inte ställa upp men jag hade sagt till så många att komma och titta så jag såg ingen annan möjlighet än att springa. Folk frågade om jag verkligen skulle klara att springa två marathon så tätt inpå varandra och jag sa att jaja absolut och hej och hå, innerst inne var jag mkt orolig för jag hade verkligen ont i benhinnan. Nu i efterhand är jag mkt glad över att jag sprang och jag tillskriver det faktum att jag genomförde loppet delvis till att jag hade pratat så mycket om att jag skulle springa så att pressen var stor.
No comments:
Post a Comment