Semester

Ursäkta min dåliga uppdatering här. Men jag är lite ledig just nu.

Jag är ledig med ett sår under min fot som omöjliggör löpning, jag är helt avhållsam på den fronten. Detta har dock öppnat dörrar till helt andra världar, jag har druckit lite lite öl, varje dag, jag har även syndat med andra gifter också kan jag säga, och jag har åkt otroligt mycket bil.

Jag känner mig inte som en löpare direkt när jag skriver dessa rader, och detta är nog inte den bästa uppladdningen inför Stockholm marathon. Men efter den otroliga besvikelsen i Boston så kan jag ärligt säga att jag i det närmsta gett upp tanken på en bra tid i Sthlm i år. Jag kommer tillbaka först till Berlin i höst. Men då ska jag vara så sjukt stark alltså. 

Jag längtar verkligen efter hård träning nu, men jag har inte ens möjlighet. I New York ska jag springa, fast min fot kommer be mig dra åt helvete för det. Sen, väl hemma i Sthlm ska jag i princip bo på Stadion i fyra veckor.

Ska trots allt försöka hitta formen lagom till Sthlm känner jag nu. Känner när jag skriver dessa rader att jag längtar till Stadion i trippel bemärkelse (TSM, intervaller och målgång).

Framtiden, den kan verkligen vara vacker.

För övrigt är jag i Montreal nu, om någon varit här och vet hur man på bästa sätt syndar eller på annat sätt bara är här så skicka ett mail eller skriv i kommentarsfätet.

Bodycheck

Ligger och tar det lugnt i Maine just nu.

Pensionärerna som bor på vårt hotell tittar på mig och tycker synd om mig eftersom de tror att jag är en halt yngling.

Följande blessyrer har jag just nu:

• En blåsa stor som en femkrona under min vänstra fot
  
• Hitler gör ont som fan
  
• Jag har brännt mig i solen vilket gör fruktansvärt ont
  
• I min själ är jag märkt för livet av min tid i Boston
  

Jag ska ha revansch!

Återkommer.

Alessi gästbloggar: Sidewalk marathon

Ja jäklar! Boston Marathon var verkligen helt bananas att följa på plats, men av kommentarerna att döma till inlägget nedan verkar ju internet ha varit the place to be!

Mitt Boston Marathon har hur som helst sett ut som följer:

Promenerade tidigt imorse från Cambridge över Harvard Bridge till Boston. På Steve's Greek laddade jag med bacon, ägg och amerikanska pannkakor. Till detta två stora glas lemonad och tre koppar kaffe.

Gick runt hörnet till Boylston Street (som också är själva målrakan) och gick in på första bästa irländska pub - McGreevy's. Det visade sig att detta ställe hade återinvigning sedan man hållt stängt sedan alkholoförbudet 1920(!!!) men ändå hade mage att kalla sig Americas First Sports Bar. Genuint med andra ord.

Klockan 11 hade jag druckit två Bud Light, vilket var trevligt men katastrofalt eftersom jag blev tvungen att lösa klippkort till toaletten och därmed ge upp min plats längst framme på trottoaren varje gång.

Snart började dock löparna komma in. Först damerna, där de två främsta sprang sida vid sida fram till mållinjen. Sedan vinnaren på herrsidan som var helt överlägsen. Och herregud vilken stämning! Amerikanerna är verkligen fantastiska när det kommer till sånt här. Det lät som när någon gör mål på en fotbollsmatch, fast konstant i tre timmar. Finast var publiken mot alla som fick kramp på målrakan och stod som yra höns tre hundra meter från mål. Vi fick dom verkligen att landa med en vinge.

Strax efter tre timmar såg jag Allan - som i stunden var the Heartbreak Kid from Heartbreak Hill. Men du var grym Alle! Jävligt grym! Och ikväll ska jag ta rygg på dig, eftersom ni marathonlöpare behandlas som hjältar här i stan.

Nu blir vi fulla!

Fucking 3.13.42

Bilden säger allt. Inte stolt, inte glad över tiden, bara tom och en smula låg.
Men lycklig och omtumlad av en helt otrolig upplevelse, spring Boston under er livstid, det är värt allt.

Marathonturism

Okej, det finns många olika sorters turister. Igår träffade jag en kanadensare som hade tre månader kvar till pensionen, han skulle ägna resten av sitt liv till att åka runt och springa marathon i världen. Jag är beredd att göra det samma. Det är ett verkligt trevligt sätt att turista. Man träffar verkligen många olika typer.Och det är en mkt speciell stämning på en weekend som denna.

Igår sprang jag en mil längs vattnet här i stan, jag vaknade tidigt och sprang med andra ord tidigt, kanske halv sex på morgonen. Stötte på typ varenda Kenyan som är här under min joggingtur, hälsade glatt på Robert Cheruiyot och alla de andra som jag tror jag mötte längs vägen. Kändes cool att springa och möta dem på något sätt. Som om vi liksom hade något gemensamt.

Okej det är nu 18 timmar till start, jag ska klippa naglarna, gå ut och köra ett par rusher, äta, försöka fatta vart jag ska imorgon bitti och när, sätta i mina sulor i mina skor, sätta på nummerlappen på tröjan. Försöka få på en tatuering med mitt tidsschema på armen, smörja mig med vaselin, bestäma vad jag ska ha på mig, äta mer mat, och främst vila.

Jag ska verkligen göra allt för att komma under tre timmar, men kanske kan man minnas att jag endast gjort sub3 en gång och det var på en helt flack bana. Detta är inte en flack bana. Jag längtar till Heartbreak hill jag längtar än mer till Boylston Street. Jag längtar efter starten i Hopkinton, längtar efter ögonblicket då denna nervositet övergår i eufori.

Jag lovar vidare migsjälv att vilken tid jag än får försöka njuta av loppet imorgon.

Om jag inte bloggar mer innan loppet;
Mitt startnummer: 2165
Bostons startsida: klicka här


Jag ska springa som fan.

Pärlor till svin

Alessi och jag är nu i Boston och en sak slår mig, jag förstår inte att uppskatta saker som andra tydligen verkar uppskatta.

Alessi vill här i Boston främst göra en sak, han vill akademiturista. Varför? Ingen aning faktsikt. Men han går och ylar om att jag borde fatta hur stooooort det ääääääär att vi bor preciiiiis bredvid Harvard och MIT. Jag fattar inte, visst, de verkar grymma på dessa institutioner, men det är ju inte exakt så man liksom vill vara på just deras gräsmattor bara därför. Det är inte exakt ett av världens sju underverk att se husen där några finniga fjunisar sitter och har tentaångest. Men Alessi, han älskar denna miljö. Igår var vi till och med inne på MIT, alla där såg ut som att de tyckte Dreamhack var för cool för dom. Alex tyckte studenterna på MIT var för cool för honom. Det i sig ger iofs viss respekt till Alessi. Han vill att jag ska fota honom på alla dessa universitetssiter.

Appropå dreamhack, mässan i samband med Boston marathon liknar inte så lite dreamhack, ett gäng nördar som grottar ner sig i sitt favvoämne under ett par dagar tillsammans. Mässan i Boston är lite speciell. Den är inte så stor som Berlin exempelvis, men det de har att leverera, det är stort. Man har sneaklanserat Nimbus 10 här, jag köpte ett par, det känns kul. Vidare har man, och detta kanske kan intressera någon, sneaklanserat forerunner 405 här. Och gissa vad, jag har köpt en. Sprang en mil med den imorse, och jag har dessvärre bara en enda sak att säga om det, förutom att jag inte riktigt är säker på om jag fick igång den ens. Det jag kan säga om den är, jaha. Jag fattar inte så mycket av den och har inte blivit vän med den. Men jag har den. Önskar att någon som verkligen kan sina saker var här och kunde hjälpa mig nu, önskar någon som bättre förstod att uppskatta den kunde få ha den. I min min hand blir det en pärla för ett svin. Jag fattar inte vad jag har.

Ett stalltips till den som ska betta på min tid på oddset, jag har skrivit ut fartvristband med tiden 2.50. Men jag tror i detta nu mer på en tid runt exakt 3.00.

Jag återkommer igen innan marathon (går på måndag) med fler iakttagelser från detta Långtbortistan.

Catherine

Catherine Deneuve var snygg som fan i Belle de Jour. Snyggare i Belle de jour än i Paraplyerna i Cherbourg. Men jag kan ändå bara tänka på m jag ska ta med mig skor eller inte samt ligga typ helt still.

Poppen

Ligger här på min soffa och pustar ut efter ett par hysteriska arbetsdagar. Jag har aldrig tajmat en semester bättre måste jag säga. Allt jag i detta nu tänker på är huruvida jag ska ta med mig löpardojjor eller inte.

Jag är inte nervo just nu, jag är apatisk, hatar att resa.

Och Poppen står det ja, han är bäst.

Packa, jag ska packa.

Det sista passet

Ikväll var det tänkt att jag skulle springa ett sista intervallpass, ett sista pass med fart innan Boston Marathon. Jag hade tänkt komma ut på passet direkt efter dagens sista möte som var mellan sex och sju. Mötet drog över och jag var hemma vid halv nio istället. Var mycket nära att ställa in passet med motiveringen att det ändå gått så pissigt på sistone och det är sent och jag har inte ätit än. Men jag kände trots allt att det där canelonimealet jag åt vid fyra faktiskt räckte, jag drog ut. Någonstans i mig trodde jag även att min sjukdom var påväg ut ur kroppen, jag ville testa.

Drog på mig mina stumma Nimbus, kände vilken otroligt skön sko det hur det än är, bestämde mig påväg upp till Stadion för att det blir ett par nya Nimbus som ska ta mig runt The Boston Course. Trots en slags känsla av harmoni var jag mycket osäker på min form och jag bävade inför kvällens fyrahundringar. Klättrade över staketet och körde två varv i lugn fart, ville liksom inte veta hur jobbigt det skulle bli och vilken dålig form jag befann mig i.

Tog efter 800 meter tjuren vid hornen och satte av på en första fyrahundring, kände att det gick rätt snabbt, trodde det i alla fall. Det fina var att det trots allt inte var så värst tungt, klockade mig på 1.13 på första fyrahundring, körde sedan totalt sex iterationer på tider mellan 1.13 och 1.18.

Jag kände knappt av att jag sprang ikväll. Att springa ikväll var som att komma hem, det var enkelt, det var självklart. Avslutade med att mycket långsamt springa ett varv inne på Stadion, tänkte på att det var sista gången på ett tag, kände ett vemod som jag känt förr. Känslan av att en fas i träningen är över, känslan av att jag kommer sakna den, att jag kommer sakna slitet på Stadion, långpassen med TSM och all annan träning. Nu är det bara loppen kvar liksom.

I min pod som jag satte på efter intervallerna spelades Lavender Diamonds - In heaven there is no heat, tänkte att hon har fel, himlen är här, och jag är het som fan nu.

Boston, jag är så på väg, jag är förbannad, och jag är sjukt snabb.

Weapon of choice

Jag har länge funderat på i vilka skor jag ska springa Boston, min skopark är rätt sliten och jag har inte riktigt lyckats knäcka nöten med skorna. Inte ens i skrivande stund har jag en aning.

Mitt ”problem” ser ut som följer, min skopark är ganska gammal och jag har tänkt uppdatera den i staterna. Jag ska bete mig som ett dollarsvin och peka på saker jag vill ha och med rullade sedelbuntar i mina skitnödiga bermudashorts strö slantarna omkring mig. Till min hjälp ska jag hyra in ett par feta vita grabbar som ska bära mina shopingkassar.

Okej nu svävade jag ut i ett annat ämne. Jag har av snålhet väntat med att köpa nya skor tills jag kommer till USA. Dessutom har jag tänkt att jag ska springa i mina Newtons som fortfarande inte har så många mil på sig.

Med en Hitler som flyttat fram sina positioner så till den milda grad att jag funderar på om käpp är okej redan innan loppet undrar jag om jag verkligen ska genomföra en mara på lättviktsskor dock. Jag får liksom för mig att det ytterligare sliter på benen.

Återstår då gör endast pansarvagnarna Mizuno Wave creation 9. Det är en tung, oskön, extremt stabil sko med garanterad hälisättning. Inget vidare attraktivt alternativ av flera skäl, men kanske smart. Jag vet inte.

Ett alternativ är faktiskt att köpa ett par skor på fredagen när jag kommer fram till Boston och springa i dem.

Vad tror ni om det? Har ni någon gång sprungit i sprillans nya pjuck? Jag har ju sprungit utan högersula en gång, och då fick jag krampkänningar efter 10K. Men det är inte riktigt samma sak som att köpa en ny beprövad nimbus och kubba i.

Alessi gästbloggar: Intervju med Allan efter Boston Marathon

Löparfråga: Tänker ni på löpning under er semester?

***

I somras kvalade Allan som bekant in till Boston Marathon med monstertiden 2h 56min från Berlin. Det vännerna här på Runners High kanske inte vet är att jag bestämde mig för att följa med till staterna ifall att Allan lyckades kvala in. Så kom det sig att jag också bokade en biljett till Boston i höstas. Till saken hör att jag för ett par år sedan bodde New York och har sedan dagen jag landade i Stockholm längtat tillbaka.

Med detta vill jag säga att jag i princip struntar i Boston Marathon och enbart följer med för min egen skull (i löparväg bryr jag mig bara om mitt eget marathon). Jag kommer förmodligen inte ens besvära mig med att titta på loppet såvida det inte går förbi Harvard Square där jag kommer sitta och försöka se smart ut. Detta skulle jag givetvis inte säga till Allans ansikte utan bara skriva det i hans blogg.

Nej, syftet med denna resa är femton dagars välbehövlig soft semester och en förmodad tripp längs minnenas boulevard. Och på en sådan pratar jag inte löpning. Därför tänkte jag ställa alla frågor jag har till Allan efter loppet redan nu:

Hur mår du?
- Jag kan knappt gå, Hitler värker något för jävligt Men jag känner lycka Fy fan nu vill jag bli full.

Vad fick du för tid?
- Det vill jag inte tala om nu.

Grattis!
- Hmm

Vad sägs om en ölhävartälvling nu såhär direkt efter maran? Fina priser väntar vinnaren! Dyra bestraffningar väntar förloraren!
- Just mot dig så säger jag okej, mot alla andra skulle jag just nu förlora.

Du brukar prata om att man har ett "licence to chill" efter ett lopp. Hur länge kommer detta vara?
- Du och jag ska ju ut och megashopa och megafesta a´la Night at the Roxburys nu så min lincence to chill får vänta till efter Stockholm Marathon. Då ska jag åka ut till landet och lägga mig i en rockingchair och hardcorechilla.

Spang du loppet i dina Newtons?
- Njae.

Medan du sprang fick jag kontakt med ett gäng fina men något stirriga Harvard-brudar (samtliga raketforskare). De frågar om vi vill gå på efterfest. Pallar du haka på?
- Ja, frågan är väl om du pallar.

Tog du illa upp över att jag inte följde ditt lopp?
- Nej jag trodde du var och pinkade som vanligt när jag sprang förbi.

Den här USA-resan kommer ju nu efter maran innefatta en hel del bilande. Är det cool om jag kör?
- Ehhhh nej, men det visste du redan.

Nämn tre låtar ur din Ipod som gjorde skillnaden under Boston Marathon och varför.
- Springer inte med pod. Det var the Welsey girls som gjorde hela skillnaden.

Som löpare, vem hejar du på i amerikanska presidentvalet?
- Som löpare, han den där killen.

Grät du någon gång innan, under eller precis efter loppet? Och varför?
- Jag grät inatt när jag inte kunde sova för du låg och fes och snarkade samtidigt, en dålig kombo som du måste sluta med.

Tror du att din soul mate och framtida fru fanns med i startfältet till Boston Marathon?
-Nej.

Hur mycket uppskattar du som löpare den billiga dollarn?
- Som löpare, helt sjukt mycket. Jag har köpt löpargrejer för tre livstider.

Jag tänkte passa på att köpa en pulsklocka i USA, något annat bra tips att inhandla här?
-Du och jag ska från och med nu jaga 405:or och sen ska vi köpa Brooks Brothers strykfria en mas.

Vad önskar du dig mest av allt just nu?
-En naprapat och att du inte snarkar och fiser inatt.

44,10 på 11K

Tänkte dra ett hårt och snabbt milpass idag som avslutning och som ett sista formbesked inför kommande måndag som är tävlingsdagen i Boston.

Nu blev det inte så, det blev ett hårt och orytmiskt och rätt långsamt 11K pass på tiden 44,10.
Kanske bör det tilläggas att jag hade ont i magen under passet samt att jag var för varmt klädd, plus att jag körde ett pass bålstyrka igår som kändes, plus att jag är snorig och snoret är typ gulgrönt. Så jag är kanske inte helt hundra. Men det kommer jag nog inte heller bli om jag känner migsjälv rätt. Mina bihålor fuckar med mig rätt länge när de väl börjar. Okej, 44.10 ger en fart på milen på strax över 40 om jag inte räknar helt galet.

Sub3 är fortfarande mitt mål med Boston, men jag drömmer fortfarande om att slå mitt persinliga rekord, måste bara hitta rytmen först.

Känsloknark på Stadion

För inte så länge sedan såg jag filmen Stranger than fiction. Den handlar om en författarinna som försöker ta livet av en karaktär i den bok hon håller på att skriva. Karaktären börjar dock leva ett eget liv och gör allt för att slippa bli dödad.
Scenen nedan är hämtad från filmen. Jag är en sann känsloknarkare och scenen passar på något sätt så fantastiskt bra för en känslonarkoman, inte minst för att Wreckless Erics låt Whole wide world klipps in på ett så fint sätt. Under mitt pass idag var jag helt ensam på Stadion, jag satte på låten när jag sprang därinne på den tomma arenan och värmde upp. Jag sjöng med i låten för full hals, sprang och sjöng i mina kompressionsstrumpor. Antar att det var Stadions huskatt, duvorna och kanske, kanske (hoppas inte) någon stackars vaktmästare som tvingades lyssna på helvetet. Huskatten och vaktis höll nog för öronen, jag för min del tyckte det var ett vackert och känsloladdat möte jag hade med migsjälv där på löparbanan.

Oflyt

Okej, när jag vaknade imorse kände jag att jag kunde gå ut och köra lite. Min kropp är tillräckligt frisk för träning för första gången på nära en vecka. Mitt senaste pass var ett långpass i söndags, det sista innan Boston marathon. Jag kände mig okej som sagt, inte kanske frisk, men inte sjuk nog för att ligga hemma utan träning.

Som jag tidigare nämnt var det tusingar som stod på schemat, ett pass som egentligen skulle genomförts i tisdags men som skjutits till idag. Sprang upp till Stadion och runt löparbanan ett varv, nollade klockan och drog iväg. Den lätta joggen upp till Stadion var mycket behaglig även om Hitler värkte något enormt i början. Jag var nu mycket spänd på hur kroppen skulle reagera på lite intervallträning.
Kroppen reagerade med full kraft på min första tusing, det var vidrigt och jag upplevde att jag just genomfört en mycket dålig iteration. Stannade för att pusta ut efter mållinjen fast det skall vara joggvila mellan iterationerna, pustade utan att våga titta på klockan. När jag väl tittade såg jag tiden, 1K på 3.11, för mig är det snabbt.

Okej, detta gladde mig såklart, men jag bestämde mig för att inte springa så snabbt under resten av tusingarna, mina resterande tusingar gick i makliga/värdelösa 3.(35, 45, 48, 39) totalt alltså 5 tusingar på riktigt risiga tider. Inget flyt i löpningen överhuvudtaget idag. Det är som att kroppen glömt att det är skönt att plågas, att pina är ett normaltillstånd. Måste fräscha upp dess minne snabbt nu.

Så för att ge en summering av min status kan man nog säga, inte hundra frisk i kroppen, men ganska stark i benen.

Jag, Claudius/ Jag, Runners High

Av en alldeles speciell anledning byter jag under ett tag framöver namn. Jag vill gärna av denna anledning ha er hjälp.

Ni måste hjälpa mig bestämma vad jag ska kalla mig den närmaste tiden.

Jag Claudius är själva källan till mitt namn, serien är bland det bästa jag någonsin sett och jag tog mitt sätt att skriva mitt namn från den. Dessutom är Claudius kejsare, jag tycker om att se mig själv som en slags kejsare, en slags emperor som springer runt och kontrollerar och regerar. Mitt furstendömme kan kanske sägas vara ganska litet, eller kanske inte ändå, mitt förstendöme är min kropp och min själ.

Jag kan, under en tid byta namn till Jag, Claudius, eller så byter jag namn till Jag, Runners High.

Vad säger ni?

Den stora sömnen

Raymond Chandlers fantastiska Den stora sömnen, nej den har inget med detta att göra, men titeln passar bra in på mina senaste 24 timmar. Det blev inget pass igår, det blev sömn. Jag kom hem vid halv sex, somnade direkt, vaknade lagom till första halvlek på radiosportens websändning, somnade om efter tio minuter, vaknade tolv på natten, somnade sedan om och vaknade av att klockan ringde halv sju.

Jag sov i nära tolv timmar i sträck. För mig är det otroligt mycket och jag vet inte vad det gjort med mig, vet bara att jag hostade i natt och att mitt snor är gult fortfarande. Funderar på att ställa in löpning idag igen för att förhoppningsvis kunna köra tusingar imorgon. Tror att det får bli så faktiskt.

Kan inte påstå att detta är ens särskilt frustrerande, det är så beoynd frustrerande så att jag reagerar med ett enormt lugn, det är liksom så lite jag kan göra ändå och det väsrsta som kan hända är att mina mål, mål jag kämpat oerhört hårt för att uppnå blåser bort i en jävla sjukdom.

Jag hoppas på bättring och att halsen ska kännas okej imorgon. Och att tusingarna i såfall kan genomföras på ett övertygande sätt.

Jag känner mig på ett sätt iofs som Philip Marlowe, jag litar inte på något just nu, allra minst på min egen förmåga att tillfriskna. De vackra, uttråkade, promiskuösa kvinnorna lyser dock just nu med sin frånvaro.

Alessi gästbloggar: Löpning och triviala fantasier om socialrealism

Löparfråga: Gör löpningen att man ägnar för mycket tankekraft åt trivialiteter?

***

Jag bor hemma hos mina föräldrar i Täby en månad, då jag lånat ut min lägenhet till en "hemlös" kompis och hans flickvän. Detta innebär att jag bytt ut den urbana löpningen längs Kungsholmen och Söder Mälarstrand mot insjöar och skogar.

Även om jag älskar urban löpning har jag absolut ingenting emot lugnet i skogen. Tvärtom, det är fantastiskt (bortsett från vårdagarna då).

Att bo hemma hos sina föräldrar, i synnerhet hos sin italienska mamma, har tvivelsutan sina fördelar. Jag har till exempel inte ätit så här gott, bra och varierat på flera år! Detta är naturligtvis bra för löpningen, eftersom återhämtningen står på bordet så fort man kliver in genom dörren.

Men min mamma är ingen marathonvän dock. Tvärtom förknippar hon ett harmlöst pass om 13 K med direkt livsfara varför hon tvingar mig att ta med mobilen ut i spåret.

Detta innebär att jag kan visa upp dokumentionen från en extremt trivial liten slice socialrealism för läsarna här på Runners high.

Bakom ett av båthusen vid Rönningesjön hittade jag nämligen ett prydligt upplagt litet paket smygzigg. Mitt bland de fina Viggbyholmshusen kanske en stackars hund får osmakligt mycket motion så att husse kan gå ut och smygröka då och då. Eller så har pubertetssonen i samma familj skaffat sig en liten gömma dit han pendlar med rosiga kinder om kvällarna för att tjuvsmaka på vuxenvärlden. Nej förresten, en ungdom skulle gömt det bättre.

Detta skulle givetvis vara en helt obetydlig liten historia om det inte vore för att jag faktiskt blev ganska berörd av det där lilla paketet. Tyckte att det var vackert på något sätt. En liten terapeutisk ask som någon går till för att kanske ta en paus från ett själsligt konsumerande villaliv. Och jag får berömma den goda smaken. Det är verkligen en vacker plats. Så
fortsätt med det för all del. Akta bara var du sätter ned fötterna nästa gång. Jag har nämligen kissat där.

Rapport från min maskin

Okej, status, och jag vet att min hälsa kanske inte är det enda som ni tänker på, men det är fucking det enda jag tänker på så sluta läs här om ni inte vill veta mer.

Jag har inte exakt ont i halsen idag, snarare en slags förnimmelse om ont i halsen. Har kvar lite hosta och känner mig lite snuvig och hängig. Hade det varit en vanlig onsdag hade jag dragit ut på en löptur ikväll, men nu är det snart tävlingsdags varför jag tar en extra vilodag.

Vilar ikväll och kör ett pass tusingar imorgon, vilar i övermorgon samt kör i helgen ett riktigt tufft milpass. Känner egentligen att dessa två pass är det enda jag behöver få med mig från denna vecka.

Jag kommer i så fall ha min minsta distans på mycket länge denna vecka, typ 20K. Inget fel med det, bara lite ovanligt. Men å andra sidan, det är bara farten jag vill åt denna vecka, inte distansen.

Hitler värker nåt enormt, men som sagt inget fel med det heller, bara inte helt behagligt. Men vem har sagt att det vackra, roliga och fantastiska måste vara behagligt? Inte jag i alla fall.

Oron har övergått i sjukdom

Jag är sjuk, hängig och halsont.
Bara att hoppas att det går över snabbt, om det gör det så är ingen större skada skedd även om det inte är bra.

Jag ska hem och bädda ner mig ikväll, ingen träning för min del alltså och hoppas på en morgondag av friskhet.

Känner mig liksom semisjuk, ont i halsne när jag sväljer, kan jobba, men inte träna. Den värsta sörjan jag vet, eftersom den kan sitta i rätt länge.

Oron har alltså övergått i något nytt. En förhoppning om snar tillfriskning.

Under tiden tittar jag på den fantastiska uppgörelsen i Paris. Kolla in hur otroligt mycket Komu pronerar, kolla in hur trött hon verkar. Detta är stor underhållning och en enorm prestation.

Moln av oro

Okej, kroppslig smärta är för mig inte ett jätteproblem, inte så länge jag får sova på natten och inte hämmas fysiskt och eller psykiskt.

Just nu har Hitler, det lilla grissvinet klivit in på arenan igen med full kraft. Så pass så att nattsömnen är i det närmsta hotad, jag riskerar att vakna på natten för att det gör ont (i alla fall efter ett långpass).
Dessutom gör det så ont när jag ska resa mig ur sängen för att stödja på benet så att jag knappt känner att jag vill gå på det i samband med att jag vaknar.

Och vad kan anledningen till Hitlers skoningslösa återtåg vara då?
Jag tror att det är en kombo av flera saker:

Jag har hållit en hög träningsdos de senaste veckorna (över 100K/vecka i typ fyra veckor)
Min skopark är gammal och relativt sliten
Jag springer numera på tå/mellanfoten vilket innebär förstorade vadmuskler vilket ger förträngning av muskulatur


Det är idag exakt två veckor kvar till Boston, Hitler orsakar groteskt mycket värk, min form kan diskuteras, jag har lite hosta samt en svag känsla av ont i halsen, ser ändå fram emot veckans milda (men snabba) löpning, hoppas att jag efter denna vecka kan skriva att jag känner mig urstark, hoppas göra milen denna vecka under 38 i alla fall.

Det kommer skapa lugn och inre styrka.

Sen ska jag bara köpa ett par riktiga damstödstrumpor till flygresan.

Konstiga tider

Igår var det begravning av C.

Sedan var det sista tangon i ateljén med honom. Han var i sanning med oss igår måste jag säga. Han var med enda till det sista glaset vin som vi drack vid kanske fyra på morgonen. Det var en fantastisk kväll som jag kommer bära med mig i mitt liv.

När jag kravlade hem där i natten berusad av en massa känslor och vin hade jag liksom lite tid att reflektera över mitt eget liv. Hur jag tänkte för att komma till en viss slutsats vet jag inte, men jag beslutade mig för att sluta springa. Tror att jag upplevde att löpningen liksom på något sätt stängde in mig, att den liksom möjliggjorde för mig att slippa möta människor.

Jag skrev ett långt brev till migsjälv när jag kom hem eftersom jag inte litade på att jag skulle minnas annars.

När jag vaknade imorse läste jag igenom vad jag skrivit och reflekterade över mina tankar. Kom fram till att inte sluta springa såklart. Men kom även fram till att kanske tänka på lite annat i livet också.

Längtar mer än på mycket länge till morgondagens långpass, ska först dock passa på att leva lite.

Till slut vill jag härmed välkomna Lova, Felicia och Otis till världen. Att ha Lova i sin famn idag, det var så vackert så jag grät och mina tårar blötte ner hennes söta PoP dräkt.

Den vackra gesten

Idag när jag kom hem från jobbet hängde en kasse med boken "Duel in the sun" på min dörr.
På en lapp stod det "Det stod Allan på den."

Boken handlar om uppgörelsen i Boston marathon 1982 mellan Alberto Salazar och Dick Beardsley samt om deras liv efter denna uppgörelse. Bådas liv tog sig oväntade och delvis tragiska vändningar efter att de i ganska unga år gjort raketkariärer i marathon USA.

Jag vet ärligt inte om det blir någon sömn inatt, det blir "Duel in the sun" för hela slanten.

Vidare vore jag tacksam om den gode människa som satte boken på min ytterdörr kunde ge sig till känna. Eftersom givaren är anonym vet jag inte riktigt vem jag ska tacka.

Idolporträtt

En av världens sanna hjältar, caught in the act.
Såg denna bild nyss och var tvungen att lägga ut den.
Shit vad jag längtar efter att tävla när jag ser detta.

Kvällens intervaller

Ikväll har jag sprungit fyrahundringar på Stadion, det var vidrigt och jag betvivlar faktiskt nyttan med distansen. Det gick inte bra även om mina fyrahundringar låg i ett spann mellan 1.08 till 1.18.
Det var mycket mycket tungt ikväll, kanske för att jag tog en lång powernap innan och kände mig typ yrvaken under hela passet.
Jag klarade rent ut sagt inte av att göra tio fyrahundringar ikväll utan stannade på åtta. Otroligt störigt men jag kan leva med det.

Det roligaste som hände ikväll var att det kändes som att jag var precis mitt i en inspelning av någon form av supercool reklamfilm. under fyrahundring nummer fem tändes plötsligt ena långsidans alla spots precis när jag kom in på just den sidan, det var en helt enorm känsla, som att jag liksom med min energi tände upp Stadion, efter detta tändes den stora ljustavlan på kortsidan. Det var någon form av psykedeliskt, futuristiskt bildspel som kördes på tavlan, efter detta tändes andra långsidan. Kändes lite som att gud och jag var i fas ikväll i allt utom just löpningen då.

Grisbönder och kokain

Vad är det för likhet mellan grisbönder på Österlen och kokainstinna ferrariförare på Rivieran? Ingen faktiskt, ingen utom att de med jämna mellanrum tvingas dela sina vackra landsvägar med mig. Det finns främst ingen som helst likhet mellan de förvirrade kokainisterna och grisbönderna i hur de behandlar mig som oskyddad trafikant på landsvägen.

I Frankrike är det en dygd att väja ordentligt för en löpare eller en cyklist, på Österlen verkar grisbönderna typ ta ut olyckan i förskott när de ser en och bara liksom dammar på och hoppas på det bästa men räknar med att de liksom kommer köra ihjäl en. Allt annat är bonus.

Hur kan detta komma sig, kan det ha något med befolkningstäthet att göra?

Jag vet inte men tänkte mycket på detta under mina pass igår.

Jag, the supernormal

När jag flög hem från Frankrike häromdagen hamnade jag på ett marathonplan. Hur vet man att man har gjort det? Eftersom alla som ska med det har medalj och haltar.
I söndags gick Monaco marathon, ett lopp med typ 1500 startande och det var de svenska deltagarna som alltså skulle flyga hem. Jag frågade givetvis en massa frågor, hur banan var, antal deltagare och så vidare, till slut fick jag motfrågan om jag sprang själv av en kvinna som hade sprungit. Ja sa jag, jag ska till Boston nu snart och sen Stockholm och bla bla bla, kvinnan skulle själv springa Vällingby marathon nästa helg. En myt sa hon att det var att man inte hann återhämta sig, nu kom en annan man in i diskussionen, en dalmas som redan sprungit 13 marathon i år. Han var trea i Sverige på marathonlistan, de som sprungit flest antal marathonlopp, han hade sprungit typ 570 stycken.

Jag fick perspektiv på tillvaron, kände mig extremt normal, tänkte att det är jag som är normal och ni andra som är galna. Jag känner efter den flygresan att jag är det normalas själva epicentrum.

Varning på stan

Idag är det första april vilket innebär bluff. I egenskap av typ mest lättlurad i hela världen vill jag härmed utfärda en varning, överallt kommer det vara bluffar i cirkulation under dagen.
Jag är så lättlurad att jag när jag läser tidningen den andra april om vad olika medier bluffat om så går jag ändå på bluffarna om ni fattar.

Jag kommer var på min vakt idag och under den närmaste tiden. För övrigt tycker jag man i Sverige borde vara ett föregångsland och lagstifta mot smällare, motorcyklar och bluffar den första april.