Klockan är 10.30 eller 11.59 som Blondie en gång sjöng. It´s 11.59, and I want to stay alive om ni fattar. För nu är det snart dags, och jag vill gärna, mycket gärna att starten ska gå. Har poppat en diklo nu, och ska poppa två Alvedon strax. Lite jeopardy eftersom jag inte tagit Alvedon på typ fem år. Hoppas magen pallar den, men det tror jag. Har inget minne av att magen rasrar pga Alvedon. Men vi får se.
Nu lite pasta strax, lite, inga bautamål nu. Sen fixa det sista och börja klä sig. En lång proccedur, plåster, vaselin, en massa annat och sist kläder, typ tre plagg, strumpor, shorts och linne. Nu är det nära. Jag är knappt nervo, mer påväg in i tunneln.
Jag önskar er alla lycka till idag!
Jag kommer springa i svart linne och ingen keps!
Saturday, May 31, 2008
Friday, May 30, 2008
Hallonboppare och andra
Ärade Hallonboppare och annat folk som ämnar bevittna löpfesten från sidan av imorgon. Om ni vill veta var jag är när rekomenderar jag er att gå in här och beställa sms tjänsten för att få mina chiptider som sms i mobben.
Jag är nervo och tänker just sedan typ en timme tillbaka enbart negativa tankar.
Men i mål ska jag, och min målbild är 3.15, fast jag betvivlar att jag har det i mig imorgon.
Jag är nervo och tänker just sedan typ en timme tillbaka enbart negativa tankar.
Men i mål ska jag, och min målbild är 3.15, fast jag betvivlar att jag har det i mig imorgon.
Thursday, May 29, 2008
Rebirth of cool
Wednesday, May 28, 2008
Grabben
Idag hamnade jag som bilen längst fram i ett bilstopp som varade en halvtimme. En polis kom fram och sa att han hade fått order om att inte tillåta oss att köra igenom korsningen jag just var på väg in i.
Polisen sa att vi skulle få köra efter tio minuter men det blev en halvtimma.
Efter typ 20 minuter gick jag ut för att fråga när han trodde vi skulle få åka, jag klev ur min bil, och klev fram till farbror blå, men innan jag ens han öppna munnen sa farbrorn - Hörru grabben, jag fattar att det är tungt att stå där. Men jag kan inget göra, jag har mina order.
Okej sa jag och satte mig i bilen igen, jag var nu mycket lycklig, jag var en grabb för honom. Han såg mig som en grabb. En liten hormonstinn grabb. Jag blev så glad och svävar fortfarande runt på små grabbmoln. Jag ska springa marathon på lördag, men går det dåligt så är det okej, jag är ju bara en grabb liksom, har framtiden för mig.
Polisen sa att vi skulle få köra efter tio minuter men det blev en halvtimma.
Efter typ 20 minuter gick jag ut för att fråga när han trodde vi skulle få åka, jag klev ur min bil, och klev fram till farbror blå, men innan jag ens han öppna munnen sa farbrorn - Hörru grabben, jag fattar att det är tungt att stå där. Men jag kan inget göra, jag har mina order.
Okej sa jag och satte mig i bilen igen, jag var nu mycket lycklig, jag var en grabb för honom. Han såg mig som en grabb. En liten hormonstinn grabb. Jag blev så glad och svävar fortfarande runt på små grabbmoln. Jag ska springa marathon på lördag, men går det dåligt så är det okej, jag är ju bara en grabb liksom, har framtiden för mig.
Status
Okej, jag vet inte vad ni andra håller på med, men jag sitter fan här på jobbet och typ tänker bara på lördagens lopp. Har mkt mkt att göra här, men det går sådär. Jag skriver här med en vag förhopning at det ska hjälpa mig koncentrera mig på det jag liksom har betalt för att göra sen.
Igår: Intervaller på Zinken, med en jävla massa msärta i benet. Detta kan inte skyllas på tejpen, den måste jag säga avlastar bra. Utan det ska skyllas på passet jag begick i söndags samt att kjafg igår sprang med ett par lätta träningsskor.
Imorse cyklade jag en halvtimme på gymmet, sen åt jag ne hästladdning musli på jobbet. Nu är det inte mycket kvar att göra inför maran.
Jag kan konstatera att intervallerna igår var en katastrof, men vad ska man begära efter sex veckor utan intervallträning.
Nu ska jag slappna av, relaxa, äta mat, tänka positive, tejpa ben, raka ben, smörja med vaselin, hämta tröjor helt enkelt göra en massa softa grejer.
På lördag ska jag softa, springa och sen softa lite till.
Sen ska jag softa lite och springa samtidigt ända fram till september.
Benet värker, men jag är konstigt nog bra jävla nöjd ändå.
Igår: Intervaller på Zinken, med en jävla massa msärta i benet. Detta kan inte skyllas på tejpen, den måste jag säga avlastar bra. Utan det ska skyllas på passet jag begick i söndags samt att kjafg igår sprang med ett par lätta träningsskor.
Imorse cyklade jag en halvtimme på gymmet, sen åt jag ne hästladdning musli på jobbet. Nu är det inte mycket kvar att göra inför maran.
Jag kan konstatera att intervallerna igår var en katastrof, men vad ska man begära efter sex veckor utan intervallträning.
Nu ska jag slappna av, relaxa, äta mat, tänka positive, tejpa ben, raka ben, smörja med vaselin, hämta tröjor helt enkelt göra en massa softa grejer.
På lördag ska jag softa, springa och sen softa lite till.
Sen ska jag softa lite och springa samtidigt ända fram till september.
Benet värker, men jag är konstigt nog bra jävla nöjd ändå.
Tuesday, May 27, 2008
Stora, vackra grejer på gång
Stora och vackra grejer är på väg att hända och jag kan inte vänta på att berätta för er. Men just nu varken kan eller vill jag avslöja något, varför jag måste be er avvakta. Men spännande förändringar är på gång.
Under tiden ber jag er alla försöka lista ut hur fan Joe Strummer lyckades springa marathon på typ 3.20.
Förr brukade jag alltid säga till typ lite popkulturpajsare att Kraftwerk cyklade som besatta för att ge migsjälv existensberättigande. Från och med idag ska jag bara tala om Joe Strummers marathonlöpning när någon poptönt tycker jag är töntig. Sen ska jag fråga vem som är töntig nu?
Under tiden ber jag er alla försöka lista ut hur fan Joe Strummer lyckades springa marathon på typ 3.20.
Förr brukade jag alltid säga till typ lite popkulturpajsare att Kraftwerk cyklade som besatta för att ge migsjälv existensberättigande. Från och med idag ska jag bara tala om Joe Strummers marathonlöpning när någon poptönt tycker jag är töntig. Sen ska jag fråga vem som är töntig nu?
Årets stora hatardag
Idag gör jag något som jag aldrig riktigt vet om jag ska göra eller inte göra, jag tömmer mig lite lätt på kolhydrater. Varför gör jag det? För att det sägs att man ska kunna bulka ännu mer om man tömmer sig lite innan man bulkar, samt för att jag vet att Grand Master säger att man ska göra det. Om det funkar vet jag inte, men jag vet att det funkar som späkning, jag kan inte tänka mig värre än att äta bara lite lite mat, varav inget är kolhydrater.
Det fina med denna späkning är helt klart att man liksom när den är över upplever att man uppnåt något, när jag imorgon efter ett löppass (om mina ben håller för det) hugger in på en riktigt god frukost, då kommer jag liksom känna att jag åstadkommit något, att jag höll ut liksom.
Huruvida just denna pseudoseger över min ätreflex är själva målet med aktiviteten eller om det faktiskt hjälper att kolhydrattömma vet jag inte. Jag vet bara att jag hatar denna dag och att jag längtar efter att få äta på riktigt igen. knäckebrödsmackan (den enda) jag åt till frukost ligger i min mage, ensam och blandar sig med mina magsyror. Syror som är vana att hantera enorma volymer och därför känner nästan lika mycket tomhet som min själ gör på grund av denna matbrist.
Om jag lever imorgon ska jag fira med glass, och framförallt, pasta.
Det fina med denna späkning är helt klart att man liksom när den är över upplever att man uppnåt något, när jag imorgon efter ett löppass (om mina ben håller för det) hugger in på en riktigt god frukost, då kommer jag liksom känna att jag åstadkommit något, att jag höll ut liksom.
Huruvida just denna pseudoseger över min ätreflex är själva målet med aktiviteten eller om det faktiskt hjälper att kolhydrattömma vet jag inte. Jag vet bara att jag hatar denna dag och att jag längtar efter att få äta på riktigt igen. knäckebrödsmackan (den enda) jag åt till frukost ligger i min mage, ensam och blandar sig med mina magsyror. Syror som är vana att hantera enorma volymer och därför känner nästan lika mycket tomhet som min själ gör på grund av denna matbrist.
Om jag lever imorgon ska jag fira med glass, och framförallt, pasta.
Monday, May 26, 2008
Tejpad
Ligger och slölyssnar lite på Raffe som refererar Sverige - Slovenien, ingen skönmatch vad man kan höra. Fotboll i radio är klart underskattat. Men skit i det nu, det har inget med löpning att göra. Jag ska berätta att jag ikväll har tejpat mitt ben med Kinesiology Tape vad det nu heter på svenska, kinesiologisk tejp kanske. Det är hur det än är japansk supertejp. Har fått noggranna instruktioner från dagens, veckans hjälte Benet om hur man ska tejpa på för att liksom flytta bak vadmuskler och andra muskler så de inte ligger på det ömma och inflammerade området. Jag tror faktiskt på detta med tejp, det känns bra faktiskt. Benet har skickat tejpen till mig, fantastiskt snällt måste jag säga. Ska testa ett försiktigt pass imorgon. Ska bli mycket intressant att känna på effekten av detta japanska underverk.
Alessi gästbloggar: The shit they throw at us
Löparfråga: Vad ska man äta under ett lopp?
***
Utöver vatten och sportdryck verkar det som om det kommer delas ut en hel del promotion-föda i marathonspåret. Hur mycket av det som bjuds ska man äta tycker ni? Och framförallt vad? Av Allans #2-historier här på bloggen att dömma blir man ju lite orolig för fenomenet "löparmage". Hur som helst vore det synnerligen olämpligt att få sin första erfarenhet av detta debakel just på lördag.
Så därför: Är banan okej? Energy bars? Gel? Muffins? Ostron?
Vegas marathon-veteranen Kristofer på jobbet sa att man ska vara jävligt glad om man får tag i apelsin. Men vad säger ni?
***
Utöver vatten och sportdryck verkar det som om det kommer delas ut en hel del promotion-föda i marathonspåret. Hur mycket av det som bjuds ska man äta tycker ni? Och framförallt vad? Av Allans #2-historier här på bloggen att dömma blir man ju lite orolig för fenomenet "löparmage". Hur som helst vore det synnerligen olämpligt att få sin första erfarenhet av detta debakel just på lördag.
Så därför: Är banan okej? Energy bars? Gel? Muffins? Ostron?
Vegas marathon-veteranen Kristofer på jobbet sa att man ska vara jävligt glad om man får tag i apelsin. Men vad säger ni?
Sunday, May 25, 2008
Nu höjde jag just mitt mål
Okej, många inlägg, det betyder att det börjar närma sig marathonvecka. Och det är bara att konstatera, det är Stockholm som är loppet i hjärtat, allt annat är bara uppvärmning eller av tekniskt intresse. Det känns mkt bra att exempelvis slippa resa för att springa och att många som jag känner kommer kolla och att jag känner banan, och att att jag har en nära relation till alla gator.
Ni hör, jag kommer starta i år. Det ska mycket till för att jag inte ska göra det. Jag har till och med gjort en liten rehablan för den tidiga sommaren. Den ser mycket spännande ut och kommer läggas ut här så småningom, när planerna tagit tydligare form. Men så mycket kan jag avslöja om mian rehabplaner, jag kommer dricka alkohol under ett par veckor efter maran, inga mängder, men iaf, så lite som jag druckit i år är nog i det närmsta skadligt.
Mina mål just nu, sedan 20 minuter tillbaka: sub3.23.34 samt snabbaste Allan i Stockholm marathon 2008. Odds på detta är mycket svårt att sätta eftersom vissa Allan har diffusa meritförteckningar. Helt bortom all tvivel är att jag ska vara snabbast med mitt efternamn. Annars får ni leta efter ett lik i Mälaren på lördag kväll.
Ni hör, jag kommer starta i år. Det ska mycket till för att jag inte ska göra det. Jag har till och med gjort en liten rehablan för den tidiga sommaren. Den ser mycket spännande ut och kommer läggas ut här så småningom, när planerna tagit tydligare form. Men så mycket kan jag avslöja om mian rehabplaner, jag kommer dricka alkohol under ett par veckor efter maran, inga mängder, men iaf, så lite som jag druckit i år är nog i det närmsta skadligt.
Mina mål just nu, sedan 20 minuter tillbaka: sub3.23.34 samt snabbaste Allan i Stockholm marathon 2008. Odds på detta är mycket svårt att sätta eftersom vissa Allan har diffusa meritförteckningar. Helt bortom all tvivel är att jag ska vara snabbast med mitt efternamn. Annars får ni leta efter ett lik i Mälaren på lördag kväll.
Jag sänker mina mål, varje dag
Okej, jag tycker inte längre 3.30 är förnedrande, jag tycker det är en helt okej tid. I alla fall efter att ha vaknat imorse och tänkt att vem fan är jag? Vem fan är jag om jag inte går ut och springer idag? Jag är ingen då. Okej, löpning kom jag alltså inte undan, men jag tänkte att minimal skada är en bra plan. Därför körde jag ut till Hellas och körde milspåret. Mycket vackert i den kuperade terrängen. Tiden på passet blev i snitt 4.40 tid. Vet inte vad 3.30 har för snitttid men 4.40 som snitt verkar väl rimligt eller?
Till min tröst kan nämnas att det är rätt rejält kuperat därute och att det är terränglöpning i det närmsta på sina håll.
Men viktigast av allt, det gjorde mkt ont att springa idag, men inte super super ont, plus, min mage klarade att springa med Diklofynak chacket. Inga problem. Det var roligt att springa trots viss smärta, kanske för att löpning i Hellas alltid känns som att träffa en gammal vän som man inte sett på länge, man liksom fortsätter samtalet där man senast slutade det.
Okej, Hitler värker nu men vi får se om några timmar hur illa det gjorde med löpning idag. Receptet på marathon med minimerad smärta kan för övrigt se ut som följer: två alvedon, en Diklo, Voltarenkräm på Hitler, en stark linniment på Hitler och tejpat underben.
Frågor eller synpunkter på det?
Till min tröst kan nämnas att det är rätt rejält kuperat därute och att det är terränglöpning i det närmsta på sina håll.
Men viktigast av allt, det gjorde mkt ont att springa idag, men inte super super ont, plus, min mage klarade att springa med Diklofynak chacket. Inga problem. Det var roligt att springa trots viss smärta, kanske för att löpning i Hellas alltid känns som att träffa en gammal vän som man inte sett på länge, man liksom fortsätter samtalet där man senast slutade det.
Okej, Hitler värker nu men vi får se om några timmar hur illa det gjorde med löpning idag. Receptet på marathon med minimerad smärta kan för övrigt se ut som följer: två alvedon, en Diklo, Voltarenkräm på Hitler, en stark linniment på Hitler och tejpat underben.
Frågor eller synpunkter på det?
Saturday, May 24, 2008
Lusten, min fiende
Jag tänker mer än lite på huruvida jag ska starta samt därmed genomföra Stockholm marathon 2008 just nu. Egentligen talar allt emot en start, allt utom min enorma lust. Och kanske i viss mån faktiskt något jag tänkte på igår när jag skulle somna, något jag aldrig funderat på förr tror jag, igår när jag skulle somna ville jag känna stoltheten av att få min medalj och min finisher tröja. Okej, Benet öppnade upp en ny tanke i mig igår, jag ska tejpa benet, inte Benet utan mitt ben. Jag ska tejpa det med tejp som jag sett löpare och fotbollsspelare använda. Det lär kunna avlasta muskulaturen.
Jag har oftast tänkt på skador som smärta, och smärta kan man stå ut med, jag tycker det fortfarande, men kroppens reflexer kan det inte och man börjar på olika sätt försöka avlasta området där det gör ont, detta skapar disharmoni i hela kroppen och i längden håller det inte.
Det klokaste vore att från denna stund bara tänka på sommarens träning och köra två veckors i det närmaste total vila. Men jag vet inte, jag ska testa allt för att komma till start. Mitt mål just nu är att kunna springa maran utan jättelångvariga men efter samt att göra det på en hyfsad tid och absolut sub 3.30, snarare 3.15. Och jag ska liksom kunna gå efter, ta mig för egen maskin till Essingen. Sen är mitt mål att dricka två öl för att sedan stilla somna in i trädgården i en rejäl tupplur orsakad av överintag av alkohol. Varpå diverse barn frågar sina föräldrar varför en farbror ligger i trädgården och sover och snarkar, och de kloka vuxna säger att farbrorn är lite trött, han har sprungit lite långt idag.
Hade tänkt åka ut till Hellas idag för milspåret, men tar det imorgon, om det känns bättre, för idag när jag staplade ner till 7-11 kändes inte en veckas avhållsamhet från löpning alls utan det gjorde sjukt ont.
Tänk att löpning, det vackraste jag vet, kan göra så ont och kännas så otroligt långt borta.
Jag har oftast tänkt på skador som smärta, och smärta kan man stå ut med, jag tycker det fortfarande, men kroppens reflexer kan det inte och man börjar på olika sätt försöka avlasta området där det gör ont, detta skapar disharmoni i hela kroppen och i längden håller det inte.
Det klokaste vore att från denna stund bara tänka på sommarens träning och köra två veckors i det närmaste total vila. Men jag vet inte, jag ska testa allt för att komma till start. Mitt mål just nu är att kunna springa maran utan jättelångvariga men efter samt att göra det på en hyfsad tid och absolut sub 3.30, snarare 3.15. Och jag ska liksom kunna gå efter, ta mig för egen maskin till Essingen. Sen är mitt mål att dricka två öl för att sedan stilla somna in i trädgården i en rejäl tupplur orsakad av överintag av alkohol. Varpå diverse barn frågar sina föräldrar varför en farbror ligger i trädgården och sover och snarkar, och de kloka vuxna säger att farbrorn är lite trött, han har sprungit lite långt idag.
Hade tänkt åka ut till Hellas idag för milspåret, men tar det imorgon, om det känns bättre, för idag när jag staplade ner till 7-11 kändes inte en veckas avhållsamhet från löpning alls utan det gjorde sjukt ont.
Tänk att löpning, det vackraste jag vet, kan göra så ont och kännas så otroligt långt borta.
Friday, May 23, 2008
Att göra en Suneson?
Låt oss tala lite allvar här och nu. Jag skulle vilja prata om det någon nyligen kallade att ”göra en Suneson”. Jag frågar mig om det verkligen är okej? Vad anser ni? Jag kan se mig själv liksom köra så under hela sommaren av bekvämlighetsskäl, all I need is your orders to move som W klanen en gång sa. Så frågan är, är det okej rent sedlighetsmässigt att köra en Sunesson?
Att göra en Suneson är alltså att klippa bort innerbyxan från de slitsade shortsen för er som inte förstod.
Att göra en Suneson är alltså att klippa bort innerbyxan från de slitsade shortsen för er som inte förstod.
Wednesday, May 21, 2008
Chans till start
Har börjat med ett litet bettingsystem på min eventuella start i marathon om en och en halv vecka.
Idag, som det känns trots hästsalva och annat springer jag inte utan kör rehab. Det gör fortfarande ont i min benhinna på ett sätt som i sanning känns åt helvete. Jag ger migsjälv med många, nästan alla parametrar tagna i beaktande, 30% chans till att starta i Sthlm 2008.
Idag, som det känns trots hästsalva och annat springer jag inte utan kör rehab. Det gör fortfarande ont i min benhinna på ett sätt som i sanning känns åt helvete. Jag ger migsjälv med många, nästan alla parametrar tagna i beaktande, 30% chans till att starta i Sthlm 2008.
Tuesday, May 20, 2008
Alessi gästbloggar: Gabrielle Andersen-Scheiss
Alltså, det här kanske är gammal skåpmat för er marathonlöpare, men herregud vad rörd jag blev imorse då de på nyhetsmorgon visade bilder från tidernas första olympiska marathon för kvinnor (Los Angeles 1984). Gabrielle Andersen-Scheiss, staplar in helt utmattad över mållinjen på plats nummer 37. Vilken fullkomligt galen och imponerande vilja. Själv hade jag brutit för länge sedan och ätit picnic i Vasaparken vid det laget. Skamsen, men vid liv!
Monday, May 19, 2008
Är det en svag smak av lök jag förnimmer?
Jag har hört att det jag just gjort är en anings kontroversiellt varför jag närmar mig ämnet med viss försiktighet. Men jag kan säga såhär; jag är desperat och jag är berred att utsätta mig för en hel del just nu. Om nån jävla Saidaliknande kärring påstod att hon kunde bota min benhinna idag skulle jag rentav pröjsa henne typ tio tusen kronor för försöket.
Okej, jag är desperat och har precis applicerat en alldeles särskild grej på Hitler som egentligen bland annat är till för hästar och lite annat kan man kanske säga. Och en biverkning lär vara att det ska smaka lök i munnen. Och ja, jag undrar om jag inte känner lite löksmak. Hmmm, lite weird måste jag säga. Om det verkar på något annat sätt har jag inte riktigt testat, jag har stått upp och jag har känt av mitt ben, men vi får se imorgon om det verkar ordentligt, vi får se.
Träffade för övrigt min pusher av detta kontroversiella medel idag "på stan" så att säga. Kändes lite skumt att mötas sådär på gatan och liksom få en flaska supermedel med sig. Men jag är mkt tacksam för att det finns langare därute.
Återkommer med recension av "hästens salvor" senare.
Okej, jag är desperat och har precis applicerat en alldeles särskild grej på Hitler som egentligen bland annat är till för hästar och lite annat kan man kanske säga. Och en biverkning lär vara att det ska smaka lök i munnen. Och ja, jag undrar om jag inte känner lite löksmak. Hmmm, lite weird måste jag säga. Om det verkar på något annat sätt har jag inte riktigt testat, jag har stått upp och jag har känt av mitt ben, men vi får se imorgon om det verkar ordentligt, vi får se.
Träffade för övrigt min pusher av detta kontroversiella medel idag "på stan" så att säga. Kändes lite skumt att mötas sådär på gatan och liksom få en flaska supermedel med sig. Men jag är mkt tacksam för att det finns langare därute.
Återkommer med recension av "hästens salvor" senare.
Alessi gästbloggar: Gymmet, halvmara och den stora besvikelsen
Löparfråga: Vad ska man som löpare träna på gymmet?
***
Tränade på gym i lördags. Rygg och mage. Det var första gången på nästan ett år i och med att löpningen tagit all tid för rörelse i anspråk. Kändes bra att komplementträna (gör ni sånt?) och jag ska definitivt fortsätta med det.När man inte varit på gym på länge låter kroppen en få veta detta genom att bjuda på riktigt brutal träningsvärk dagen efter. Detta var synnerligen olämpligt just denna söndag då jag hade en halvmara inplanerad med A på förmiddagen. Överhuvudtaget började allt fel. Sekunden efter jag öppnat ögonen började mitt alterego bråka med mig:
"Har jag ont i halsen?"
"Nej, jag har inte ont i halsen!"
"Jo, jag har ont i halsen"
"Nej, för helvete, jag har inte ont i halsen"
"Jo, jag har ont i halsen"
"Okej, i så fall får jag dör jag idag"
Så gjorde jag häst-frust-ljud, bytte om och laddade vätskebältet.Väl ute ur lägenheten var det otroligt kallt och regnigt. Jag kom fem minuter sent vilket ledde till en del sura miner (vilket för dem som känner A, kungen av opunktlighet, förstår det orimliga i detta).Så började löpningen. Det gick trögt i början och båda kände sig helt ur slag. Allteftersom kom värmen i kroppen och ett angenämt tempo och rytm infann sig. Flåset var inga som helst problem, däremot började mina knäskålar sjunga rejält efter västerbron.Vi sprang in på 1h 58min och med rejäla krafter kvar (till skillnad från min första halvmara) vilket kändes fantastiskt. Men jag siktar ändå på 4.30.Och om detta var dagens triumf, så hette dagens stora besvikelse Zlatan Ibrahimovic. Vem som helst men inte han!
***
Tränade på gym i lördags. Rygg och mage. Det var första gången på nästan ett år i och med att löpningen tagit all tid för rörelse i anspråk. Kändes bra att komplementträna (gör ni sånt?) och jag ska definitivt fortsätta med det.När man inte varit på gym på länge låter kroppen en få veta detta genom att bjuda på riktigt brutal träningsvärk dagen efter. Detta var synnerligen olämpligt just denna söndag då jag hade en halvmara inplanerad med A på förmiddagen. Överhuvudtaget började allt fel. Sekunden efter jag öppnat ögonen började mitt alterego bråka med mig:
"Har jag ont i halsen?"
"Nej, jag har inte ont i halsen!"
"Jo, jag har ont i halsen"
"Nej, för helvete, jag har inte ont i halsen"
"Jo, jag har ont i halsen"
"Okej, i så fall får jag dör jag idag"
Så gjorde jag häst-frust-ljud, bytte om och laddade vätskebältet.Väl ute ur lägenheten var det otroligt kallt och regnigt. Jag kom fem minuter sent vilket ledde till en del sura miner (vilket för dem som känner A, kungen av opunktlighet, förstår det orimliga i detta).Så började löpningen. Det gick trögt i början och båda kände sig helt ur slag. Allteftersom kom värmen i kroppen och ett angenämt tempo och rytm infann sig. Flåset var inga som helst problem, däremot började mina knäskålar sjunga rejält efter västerbron.Vi sprang in på 1h 58min och med rejäla krafter kvar (till skillnad från min första halvmara) vilket kändes fantastiskt. Men jag siktar ändå på 4.30.Och om detta var dagens triumf, så hette dagens stora besvikelse Zlatan Ibrahimovic. Vem som helst men inte han!
Sunday, May 18, 2008
Idag
Bilden visar ett skivomslag med New York Dolls, en mycket bra skiva, men framförallt ett fantastiskt skivomslag. Jag har haft skivan så länge jag kan minnas, eller mina föräldrar hade skivan snarare, jag minns att jag tyckte om skivomslaget som mycket liten men jag lyssnade bara på Beatles. Jag var mycket ung, kanske fyra år gammal, det fanns något jag gillade med omslaget, kanske den rosa färgen, jag vet inte. Ett litet stickspår i sammanhanget för er som känner era NYD är att min mamma har festat med dem. Ett faktum jag inte vill gräva i, vill inte veta mer än så, min mamma är en fin människa.
Okej, omslaget har följt mig genom livet, och jag kan säga att jag älskar det. Jag älskar det för att det, som någon sa någon gång, ser ut som att allt de gör görs som att det inte finns någon morgondag, de skiter i allt, blundar och kör. Detta är liksom min melodi som löpare, jag gör som NYD, jag blundar och glömmer morgondagen, eller rättare, jag vill blunda och skita i morgondag. Inte så klokt, men en slags förbannelse man är drabbad av liksom.
Idag körde jag en halvmara, det gick helt åt helvete. Jag kom inte ens ur att halta, jag haltade alla 22K idag. Det gjorde dessutom ont varje sekund. Det är här NYD kommer in, jag vill blunda och skita i allt. Jag vill springa som att det inte finns en morgondag, men jag kan inte. Jag kan inte för att det gör ont och jag kan inte för att jag är för stolt. Jag springer inte Sthlm på 3.30, jag gör bara inte det. Då är det smartare att köra en mara i sommar.
När jag sprang runt och haltade i 22K så blev det så uppenbart otrevligt att springa, jag aktiverade helt nya muskelgrupper, detta gjorde dessa otränade muskler extremt sura. Jag kunde inte ens springa med 3 timmarsgruppen idag utan släppte dem vid Västerbron, kom in typ fem minuter efter dem. Bara det gjorde mig sjukt störd.
Jag ska träna på nu, ska typ köra vattenplask och cykel, sen kanske en mil någon dag, men jag umgås just nu mer än lite med tanken att skita i Sthlm marathon. Känns, gulp, klokt att förbereda sig för att skita i att springa. Men jag gillar inte tanken på att vara klok, jag gillar att blunda och bränna skepp, inte att sitta och mögla vid sidan av medan festen pågår.
Saturday, May 17, 2008
Igår, idag, imorgon
Jag följer varje dag med spänning just nu. Antar att det är så vi lever nu alla marathonlöpare, typ två veckor kvar till den stora dagen. Och Stockholm Marathon är en stor dag. Min mormor sitter alltid på samma ställe, min mor, vänner som överaskar genom att stå längs banan och heja. Det är en verkligt stor dag att springa marathon i sin hemstad, alla borde ha rätt att få göra det ibland. Alla som bor i Stockholm borde definitivt göra det.
Men nu ska jag redogöra för aktiviteterna igår, idag och imorgon.
Igår var det vattenlöpning igen. Jag har förlikats med pisset måste jag säga, de får pissa bäst de vill, det är liksom också en vätska liksom, dessutom inte farligt pga allt klor. När jag skulle duscha innan passet träffade jag min vän Brodway igen.
- Nämen hej Allan, ska du paddla i bassängen igen, frågade han. - Paddla? Nej jag springer i vattnet, jaha sa Brodway, det ser ut som du ligger i vattnet och paddlar.
Jag var påväg hem då, kändes så sjukt freaky om alla i bassängen tror att jag ligger och paddlar.
Brodway är ny i träningsbranschen, han sa till mig att han nu förstod varför jag tränade så myket, det är ju så sjukt antidepresivt, rena psykofarmakan. Ja svarade jag, men så mycket mer än det också tänkte jag.
Paddlade sedan 14*50 meter, tufft men inte sååå tufft. Sen hem och äta och liksom ladda iför dagens morgonpass i spåret, jag var sjukt nervös, har inte sprungit på mer än en vecka och visste inte vad jag skulle förvänta mig. Det gjorde ont i Hitler men inte jätteont och tiden blev 44.40 på 11K eller nej, inte 11K jag har ju en Garmin nu och distansen blev 10.75K. Så det var lite ljug. Det ger en snittid på 4.09 känns okej förutom att jag gick från 1.51-1.57 på mina femhundringar till typ 2.17 på slutet, jag Sackade alltså. Inte kul inför maran. Receptet för att lyckas är hör och håpna att inte gå ut för hårt, utan köra efter förmåga från start. Min strategi på Sthlm marathon fastslås imorgon efter min halvmara som jag ska dra med TSM, men preliminärt är det att köra med tretimmarsfarthållarna, blunda och hoppas det håller. Men jag blir nog inte ledsen om det inte gör det. Har verkligen inte tränat bra de senaste fem veckorna.
Imorgon, svar på frågan om jag håller för 4.15 tempo i sthlm, eller iaf på halva Sthlm. JAg kan inte vänta, längtar ut.
Friday, May 16, 2008
Boston 2008, del 3
Jag var tung i kroppen och kände något som jag aldrig känt förut, jag kände hur det stack i mina ben. Det var som att någon liten jävel gjorde tusen nålar på dem. Jag undrade om detta var ett dåligt tecken eller rentav farligt. Bestämde mig för att skita i vilket, detta projekt skulle avslutas. I efterhand tror jag att det kan ha varit mina nya Nimbus som är en aning för stora som skapade detta obehag, men jag vet inte.
Efter Wellesley var det i princip mycket folk längs hela banan. Alla skrek mitt namn när jag kom, de skrek det så många gånger så jag till slut i det närmsta tröttnade på alla lögner om att jag såg stark ut och att jag såg ut som en vinnare, det var såklart väl menat, men jag kände mig inte som en sådan. Började titta på klockan allt mer sällan, är såhär i efterhand glad att jag hade bestämt mig för att mäta mina tider i Miles. Detta innebar för mig att jag inte riktigt hade koll på min fart, inte på samma sätt som om jag hade mätt i kilometer iaf. Hur det än var började varje mile gå allt långsammare, vid ett par tillfällen frågade jag publiken om jag nu var vid Heartbreak Hill och fick nekande svar varje gång, det gick uppför mest hela tiden tyckte jag. Jag sackade och kände mig trött, inte ens på ett behagligt sätt, bara på ett mycket hopplöst vis. Sakta sakta men i accelererande utsträckning höll jag på att laka ur min kropp. Min hjärna var redan bortom all räddning, detta skulle bli ett lopp utan vändning, inga reservkrafter fanns, jag skulle inte börja speeda, skulle bara glida in i en enformig neråtspiral, jag visste det.
Publiken var egentligen den stora räddningen under detta lopp, det var enorma mängder åskådare, det var verkligen en sann upplevelse. Jag började roa mig med att höja ena armen och springa med knuten näve, när jag gjorde detta mötte publiken mig med en vägg av ljud, fullständigt öronbedövande. De älskade min knutna näve och jag rös i hela kroppen.
Vid något ställe, måste varit vid något college var det en manlig variant av Wellesley tjejerna tror jag. Har aldrig sett så många phrat killar i hela mitt liv, de hade stora megafoner som de stod och brölade i och de var liksom bröliga i hela kroppen. Minns att jag tänkte på dem som den typ av killar jag minst av allt skulle vilja ligga med, inte för att det är aktuellt men ändå. Stora biffar med långa shorts, bar överkropp och bakoframvända kepsar som äter anabola till frukost och älskar typ Offspring och de där som gjorde den där låten ”Rollin rollin” vad de nu heter, om ni fattar vad jag menar, hasselnötshjärnor med muskler som belgisk blå liksom. När jag knöt näven framför dessa amerikanska drömmar blev de dock helt bananas. De skrek i sina megafoner, de klappade som dårar och hejade som jag vet inte vad. För första gången i mitt liv kände jag att Linkin Park och typ Green Day var min grej, jag och dessa killar, nu var det vi och amerikansk nyrock för resten av livet. Jag kände mig som ett med deras frustande och tänkte därute i Bostons förorter att nu jävlar, hit ska jag tillbaka, vi ska grilla, lyssna på amerikansk nypunk i långa shorts, dricka öl och bara kramas aggressivt med varandra. Så mycket kärlek kände jag för dessa supermän, jag var fan typ ordförande i Limp Bizkit fanklubben för ett ögonblick. Tror jag var, i någon sekund, med i en Phraternity, tror jag drack öl ur plastmuggar, rakade mitt håriga bröst (och min pung) och hade skateskor. De var verkligen fantastiska och fanatiska påhejare, faktiskt de bästa jag upplevt, så sjukt aggro i sin framtoning men de var det för att ingjuta mod, och på mig i mitt känsliga state of mind funkade det perfekt. Kändes lite som filmen 300 om ni fattar, man bara brölar liksom och sen springer man rakt in i ett motståndarsvärd och dör direkt, men det spelar ingen roll, för man kände sig mäktig och modig precis innan.
Is this Heartbreak Hill? Nej nej fick jag till svar, det är tre backar sen kommer The Heartbreak, skit tänkte jag, tre backar, jag är rökt var så uppgiven att jag allvarligt funderade på att bryta. Det som stoppade mig var tanken på att tvingas uppleva den förnedringen. Att få frågan hur det gick och sedan säga att jag bröt. Och varför bröt jag? För att jag var typ en blandning av arg, lat och trött, nej det håller inte, jag kommer aldrig bryta på så dåliga grunder. Många delade ut vatten längs vägen, privatpersoner alltså, generositeten visste inga gränser, några hade enorma hinkar med is eftersom det var en mycket varm dag. Bostons vänlighet var överrumplande och jag sträckte min näve i luften igen med en backe kvar till Heartbreak. Väl där, i själva Heartbreakbacken kände jag att detta är det sista jag har, jag tar ut det i backjäveln men sen får det fan vara nog, jag kommer aldrig palla detta lopp, i mål kommer jag, men jag bränner mina målsättnignar. Där i Heartbreak Hill fattade jag det nog definitivt. Ställde in mitt sikte på typ 3.10 men trodde nog inte ens på det om jag ska vara ärlig, ville inte tänka på det, var så jävla arg.
Jag hade hört att när man såg den enorma Citgo skylten skulle man ha ont och när man såg The Prudential Building, då var man i princip i mål. Jag kan ärligt säga att jag sprang med extra högt huvud där i Bostons utkanter, Heartbreak Hill var knäckt eller rättare, backhelvetet hade knäckt mig, och spillran av en man skulle nu försöka forsla sig till mål. Alla skrek, ju närmare staden man kom desto fler åskådare var det, de sista fyra fem milesen stod människor i fem rader bakom varandra, det var otroligt mycket folk, helt sjukt, jag kände mig som någon slags världsartist, och jag spexade lite med publiken. Höjde min näve så fort jag hade tråkigt vilket jag hade mest hela tiden. Ungefär när jag såg Citgo skylten höjde jag näven och möttes av ett så öronbedövande jubel så jag tappade koncepten, alla dessa vänliga amerikaner, alla dessa välmenande tillrop, all denna ofantliga värme. Jag blev rörd till tårar, sprang där med knuten näve och fällde stora tårar, detta såg publiken och något som var nära kaos utbröt, var det något de tyckte bättre om än en löpare med knuten näve i luften var det en lipande löpare med knuten näve i luften. Jublet visste inga gränser, jag blev nu rörd till tårar varje gång jag lyfte min näve och desto närmare mål jag kom desto mer effekt hade min näve, det gjorde ont i öronen, det tjöt i dem flera timmar efter loppet. När jag passerade Citgoskylten, för övrigt en av världens smartaste marknadsföringstrix, alla löpare springer och längtar efter den skylten och suktar, jag är fortfarande betingad på Citgo, skulle typ kunna tänka mig att dricka bensin ur deras kranar, skulle typ kunna göra ohämmad reklam här i min blogg för dem gratis så mycket som jag älskar Citgo, när jag passerade den skylten och kom upp på Commonwealth Avenue trodde jag att 3.10 var inom räckhåll. Jag knöt näven mest hela tiden och blev rörd som bara den, sprang liksom runt och manipulerade mitt känsloliv lite och tänkte att bara jag kommer under 3.10 det är en liten tröst faktiskt, ska bli skönt att det inte blir tvåsiffrigt inne på tre timmar. Kollade på klockan och uppfattade att jag skulle tvingas höja farten en smula för att lyckas med detta, försökte höja men njae, vet inte om det riktigt gick. Jag blev arg eftersom jag nu sprang runt och kämpade för att komma under 3.10 fast jag ju visste att jag var god för bättre. Tiden började rinna ifrån mig och jag koncentrerade mig verkligen trots allt, in på Hereford Street och jag insåg att 3.10 var kört, visste att det var en ganska bra bit löpning uppe på Boylston Street. Publiken var ett inferno, men jag märkte dem knappt, för i mig fanns nu bara ilska av vulkanisk styrka och sorg. Jag såg på klockan, min klocka, 3.13.00, och inte långt kvar nu, jag är lite skrockfull och tänkte att jag vill verkligen inte komma in på 3.13 någonting, jag ställer mig fan och väntar tills det blir 3.14. Något stoppade mig från att göra detta, tror att det var besvikelsen över min miss. Och vilja att trots allt köra hela vägen. Jag sprang in i mål och skrek fan, fan, fan.
Jag gick nu från ilska till sorg, jag ville inte vara bland dem som sprungit snabbare, ville inte vara bland dem som sprungit långsammare, ville inte vara någonstans alls. Vilel ligga i fosterställning någon stans. Minst av allt ville jag hur det än var vara i målfållan på Boston marathon. Alla var mycket vänliga, jag försökte finna tröst hos mina medlöpare, men det var inte lätt. Jag fick en foliefilt, en påse mat, och en massa dryck. Gick och gick, grät lite, inte för att jag var rörd utan för att jag verkligen kände sorg över min tid. Kände att jag inte kommer kunna vila förens jag stått i Boston , på Boylston street som en slags segrare. Jag kände all värme från volontärerna på loppet, från publiken och från mina medtävlare, men ändå var jag så ensam. Jag tänkte på att jag var lyckligt lottad som kunde gå där och känna mig uppgiven efter ett marathon som jag sprungit på 3.13.40, men jag kunde ändå inte få ur mig känslan av besvikelse.
Bröt mig över ett kravallstaket och satte mig i ett sjukvårdsområde på den varma asfalten, jag frös och asfalten värmde något otroligt skönt. Lade mig ner och tittade upp mot skyskraporna. Där låg jag på den varma asfalten på Boylston street i Bostons finnanskvarter och tittade på skyskraporna. Jag kände mig märkligt levande trots allt, jag tänkte att jag i denna stund var fulländad som människa, jag var långt ifrån nöjd, var barnsligt missnöjd, trött, arg, sorgsen, men framförallt, jag visste att jag skulle komma tillbaka hit. Detta var inte mitt sista Boston, det var mitt första, tills jag återigen ligger där och tittar upp mot skyskraporna på Boylston, varje gång det känns jävligt att gå ut och träna, varje gång jag tvivlar på min motivation, varje gång ska jag tänka på den känslan, känslan av att jag drömmer om något att jag strävar, att jag verkligen verkligen lever.
Epilog
Efter ett par tokigt lugna dagar i Maine och ett par glada dagar i Kanada med både stad och bedårande landsbygd kom jag tillbaka till Boston. Gick upp till Boylston Street och kände hur jag mådde illa i hela kroppen, att jag knappt kunde titta på mållinjen som alltid ligger kvar, året runt som ett slags attraktion liksom. Jag tittade och kände hur hela min kropp liksom skakade lite, det var som omvända fjärilar i magen, som småsten i magen typ. Jag kände mig besatt av tanken att åka tillbaka. Jag vet att jag kommer tillbaka, om inte annat för att få ligga besviken och arg på Boylston street och känna mig levande.
Efter Wellesley var det i princip mycket folk längs hela banan. Alla skrek mitt namn när jag kom, de skrek det så många gånger så jag till slut i det närmsta tröttnade på alla lögner om att jag såg stark ut och att jag såg ut som en vinnare, det var såklart väl menat, men jag kände mig inte som en sådan. Började titta på klockan allt mer sällan, är såhär i efterhand glad att jag hade bestämt mig för att mäta mina tider i Miles. Detta innebar för mig att jag inte riktigt hade koll på min fart, inte på samma sätt som om jag hade mätt i kilometer iaf. Hur det än var började varje mile gå allt långsammare, vid ett par tillfällen frågade jag publiken om jag nu var vid Heartbreak Hill och fick nekande svar varje gång, det gick uppför mest hela tiden tyckte jag. Jag sackade och kände mig trött, inte ens på ett behagligt sätt, bara på ett mycket hopplöst vis. Sakta sakta men i accelererande utsträckning höll jag på att laka ur min kropp. Min hjärna var redan bortom all räddning, detta skulle bli ett lopp utan vändning, inga reservkrafter fanns, jag skulle inte börja speeda, skulle bara glida in i en enformig neråtspiral, jag visste det.
Publiken var egentligen den stora räddningen under detta lopp, det var enorma mängder åskådare, det var verkligen en sann upplevelse. Jag började roa mig med att höja ena armen och springa med knuten näve, när jag gjorde detta mötte publiken mig med en vägg av ljud, fullständigt öronbedövande. De älskade min knutna näve och jag rös i hela kroppen.
Vid något ställe, måste varit vid något college var det en manlig variant av Wellesley tjejerna tror jag. Har aldrig sett så många phrat killar i hela mitt liv, de hade stora megafoner som de stod och brölade i och de var liksom bröliga i hela kroppen. Minns att jag tänkte på dem som den typ av killar jag minst av allt skulle vilja ligga med, inte för att det är aktuellt men ändå. Stora biffar med långa shorts, bar överkropp och bakoframvända kepsar som äter anabola till frukost och älskar typ Offspring och de där som gjorde den där låten ”Rollin rollin” vad de nu heter, om ni fattar vad jag menar, hasselnötshjärnor med muskler som belgisk blå liksom. När jag knöt näven framför dessa amerikanska drömmar blev de dock helt bananas. De skrek i sina megafoner, de klappade som dårar och hejade som jag vet inte vad. För första gången i mitt liv kände jag att Linkin Park och typ Green Day var min grej, jag och dessa killar, nu var det vi och amerikansk nyrock för resten av livet. Jag kände mig som ett med deras frustande och tänkte därute i Bostons förorter att nu jävlar, hit ska jag tillbaka, vi ska grilla, lyssna på amerikansk nypunk i långa shorts, dricka öl och bara kramas aggressivt med varandra. Så mycket kärlek kände jag för dessa supermän, jag var fan typ ordförande i Limp Bizkit fanklubben för ett ögonblick. Tror jag var, i någon sekund, med i en Phraternity, tror jag drack öl ur plastmuggar, rakade mitt håriga bröst (och min pung) och hade skateskor. De var verkligen fantastiska och fanatiska påhejare, faktiskt de bästa jag upplevt, så sjukt aggro i sin framtoning men de var det för att ingjuta mod, och på mig i mitt känsliga state of mind funkade det perfekt. Kändes lite som filmen 300 om ni fattar, man bara brölar liksom och sen springer man rakt in i ett motståndarsvärd och dör direkt, men det spelar ingen roll, för man kände sig mäktig och modig precis innan.
Is this Heartbreak Hill? Nej nej fick jag till svar, det är tre backar sen kommer The Heartbreak, skit tänkte jag, tre backar, jag är rökt var så uppgiven att jag allvarligt funderade på att bryta. Det som stoppade mig var tanken på att tvingas uppleva den förnedringen. Att få frågan hur det gick och sedan säga att jag bröt. Och varför bröt jag? För att jag var typ en blandning av arg, lat och trött, nej det håller inte, jag kommer aldrig bryta på så dåliga grunder. Många delade ut vatten längs vägen, privatpersoner alltså, generositeten visste inga gränser, några hade enorma hinkar med is eftersom det var en mycket varm dag. Bostons vänlighet var överrumplande och jag sträckte min näve i luften igen med en backe kvar till Heartbreak. Väl där, i själva Heartbreakbacken kände jag att detta är det sista jag har, jag tar ut det i backjäveln men sen får det fan vara nog, jag kommer aldrig palla detta lopp, i mål kommer jag, men jag bränner mina målsättnignar. Där i Heartbreak Hill fattade jag det nog definitivt. Ställde in mitt sikte på typ 3.10 men trodde nog inte ens på det om jag ska vara ärlig, ville inte tänka på det, var så jävla arg.
Jag hade hört att när man såg den enorma Citgo skylten skulle man ha ont och när man såg The Prudential Building, då var man i princip i mål. Jag kan ärligt säga att jag sprang med extra högt huvud där i Bostons utkanter, Heartbreak Hill var knäckt eller rättare, backhelvetet hade knäckt mig, och spillran av en man skulle nu försöka forsla sig till mål. Alla skrek, ju närmare staden man kom desto fler åskådare var det, de sista fyra fem milesen stod människor i fem rader bakom varandra, det var otroligt mycket folk, helt sjukt, jag kände mig som någon slags världsartist, och jag spexade lite med publiken. Höjde min näve så fort jag hade tråkigt vilket jag hade mest hela tiden. Ungefär när jag såg Citgo skylten höjde jag näven och möttes av ett så öronbedövande jubel så jag tappade koncepten, alla dessa vänliga amerikaner, alla dessa välmenande tillrop, all denna ofantliga värme. Jag blev rörd till tårar, sprang där med knuten näve och fällde stora tårar, detta såg publiken och något som var nära kaos utbröt, var det något de tyckte bättre om än en löpare med knuten näve i luften var det en lipande löpare med knuten näve i luften. Jublet visste inga gränser, jag blev nu rörd till tårar varje gång jag lyfte min näve och desto närmare mål jag kom desto mer effekt hade min näve, det gjorde ont i öronen, det tjöt i dem flera timmar efter loppet. När jag passerade Citgoskylten, för övrigt en av världens smartaste marknadsföringstrix, alla löpare springer och längtar efter den skylten och suktar, jag är fortfarande betingad på Citgo, skulle typ kunna tänka mig att dricka bensin ur deras kranar, skulle typ kunna göra ohämmad reklam här i min blogg för dem gratis så mycket som jag älskar Citgo, när jag passerade den skylten och kom upp på Commonwealth Avenue trodde jag att 3.10 var inom räckhåll. Jag knöt näven mest hela tiden och blev rörd som bara den, sprang liksom runt och manipulerade mitt känsloliv lite och tänkte att bara jag kommer under 3.10 det är en liten tröst faktiskt, ska bli skönt att det inte blir tvåsiffrigt inne på tre timmar. Kollade på klockan och uppfattade att jag skulle tvingas höja farten en smula för att lyckas med detta, försökte höja men njae, vet inte om det riktigt gick. Jag blev arg eftersom jag nu sprang runt och kämpade för att komma under 3.10 fast jag ju visste att jag var god för bättre. Tiden började rinna ifrån mig och jag koncentrerade mig verkligen trots allt, in på Hereford Street och jag insåg att 3.10 var kört, visste att det var en ganska bra bit löpning uppe på Boylston Street. Publiken var ett inferno, men jag märkte dem knappt, för i mig fanns nu bara ilska av vulkanisk styrka och sorg. Jag såg på klockan, min klocka, 3.13.00, och inte långt kvar nu, jag är lite skrockfull och tänkte att jag vill verkligen inte komma in på 3.13 någonting, jag ställer mig fan och väntar tills det blir 3.14. Något stoppade mig från att göra detta, tror att det var besvikelsen över min miss. Och vilja att trots allt köra hela vägen. Jag sprang in i mål och skrek fan, fan, fan.
Jag gick nu från ilska till sorg, jag ville inte vara bland dem som sprungit snabbare, ville inte vara bland dem som sprungit långsammare, ville inte vara någonstans alls. Vilel ligga i fosterställning någon stans. Minst av allt ville jag hur det än var vara i målfållan på Boston marathon. Alla var mycket vänliga, jag försökte finna tröst hos mina medlöpare, men det var inte lätt. Jag fick en foliefilt, en påse mat, och en massa dryck. Gick och gick, grät lite, inte för att jag var rörd utan för att jag verkligen kände sorg över min tid. Kände att jag inte kommer kunna vila förens jag stått i Boston , på Boylston street som en slags segrare. Jag kände all värme från volontärerna på loppet, från publiken och från mina medtävlare, men ändå var jag så ensam. Jag tänkte på att jag var lyckligt lottad som kunde gå där och känna mig uppgiven efter ett marathon som jag sprungit på 3.13.40, men jag kunde ändå inte få ur mig känslan av besvikelse.
Bröt mig över ett kravallstaket och satte mig i ett sjukvårdsområde på den varma asfalten, jag frös och asfalten värmde något otroligt skönt. Lade mig ner och tittade upp mot skyskraporna. Där låg jag på den varma asfalten på Boylston street i Bostons finnanskvarter och tittade på skyskraporna. Jag kände mig märkligt levande trots allt, jag tänkte att jag i denna stund var fulländad som människa, jag var långt ifrån nöjd, var barnsligt missnöjd, trött, arg, sorgsen, men framförallt, jag visste att jag skulle komma tillbaka hit. Detta var inte mitt sista Boston, det var mitt första, tills jag återigen ligger där och tittar upp mot skyskraporna på Boylston, varje gång det känns jävligt att gå ut och träna, varje gång jag tvivlar på min motivation, varje gång ska jag tänka på den känslan, känslan av att jag drömmer om något att jag strävar, att jag verkligen verkligen lever.
Epilog
Efter ett par tokigt lugna dagar i Maine och ett par glada dagar i Kanada med både stad och bedårande landsbygd kom jag tillbaka till Boston. Gick upp till Boylston Street och kände hur jag mådde illa i hela kroppen, att jag knappt kunde titta på mållinjen som alltid ligger kvar, året runt som ett slags attraktion liksom. Jag tittade och kände hur hela min kropp liksom skakade lite, det var som omvända fjärilar i magen, som småsten i magen typ. Jag kände mig besatt av tanken att åka tillbaka. Jag vet att jag kommer tillbaka, om inte annat för att få ligga besviken och arg på Boylston street och känna mig levande.
Thursday, May 15, 2008
Alessi gästbloggar: Kort update
Träningen går bra nu. Sista slarvandet ägde rum på en svensexa i Hamburg i helgen men fram till maran gäller nu asketisk livsföring. Gott så.
Löparplanen för de kommande veckorna ritades upp på flygplatsen i Lübeck. Tre kortare pass i högt tempo och ett långpass per vecka var Allans råd och jag och min löparkompis Andreas har följt det till punkt och pricka.
Det här kommer gå vägen hörni. Jag känner det! Och Allan, berätta nu sagan om Heartbreak Hill!
Löparplanen för de kommande veckorna ritades upp på flygplatsen i Lübeck. Tre kortare pass i högt tempo och ett långpass per vecka var Allans råd och jag och min löparkompis Andreas har följt det till punkt och pricka.
Det här kommer gå vägen hörni. Jag känner det! Och Allan, berätta nu sagan om Heartbreak Hill!
Sorry
Hemskt ledsen men jag har inte upplösningen på Boston här varför ni får hålla ut till imorgon.
För övrigt har jag varit och träffat min far som är besök i stan ikväll. Han brukar säg asaker som att - Allan, det är dags att kanske börja trappa ner på löpningen nu kanske va? Eller - Det känns som att du borde välja att satsa mer på karriären och kärleken just nu. Min far tycker helt enkelt att jag tränar för mycket. Ikväll tänkte jag att jag helt ärligt skulle kunna säga till honom hur stolt jag var att jag inte sprungit på nära en vecka. Pappa hade tappat sin mobil, eller glömt den i en hyrbil, så jag kunde inte nå honom, min cykling ikväll drog dessvärre ut på tiden, och jag blev sen med typ en kvart. Pappa satt på restaurangen och väntade på mig, han frågade varför jag var sen, frågade om jag hade varit ute och sprungit, nej svarade jag och min far sken upp. Han undrade om jag jobbat över, nej svarade jag, berättade att jag rehabtränat på motionscykeln. Han såg ut som att det lilla hoppet i honom liksom släcktes.
Suck, jag kände mig som en knarkare, som det knarkande barnet som träffade den orolige fadern typ.
För övrigt omnämns jag nästan på sidan 14 i det nya nummret i RW.
Imorgon: finalen på Boston.
På gång på Runners High
Okej, jag vet att det är många grejer som hänger löst här på RH, av denna anledning kommer här ett snackmail, liksom snacket innan verkstan så att säga.
Alessi sitter i skrivande stund och plitar på ett inlägg om vilken otrolig coach jag är , jag håller med Runners Highs stora stripplexikon, eller iaf allt jag vet om Stripping eller Strip eller vad det nu kan heta. Vidare kommer jag redan ikväll lägga ut den rafflande avslutningen på mitt Bostonäventyr.
Nu ska jag sätta mig och cykla motionscykel en timme eftersom jag inte hinner bada idag.
Alessi sitter i skrivande stund och plitar på ett inlägg om vilken otrolig coach jag är , jag håller med Runners Highs stora stripplexikon, eller iaf allt jag vet om Stripping eller Strip eller vad det nu kan heta. Vidare kommer jag redan ikväll lägga ut den rafflande avslutningen på mitt Bostonäventyr.
Nu ska jag sätta mig och cykla motionscykel en timme eftersom jag inte hinner bada idag.
Wednesday, May 14, 2008
Att trampa vatten
Okej, jag har tre dagar i rad nu sprungit i vatten.
Och vad tycker jag då om det? Det ska jag nu berätta.
Först och främst, jag är inget hygienfreak, men jag vet att människor pinkar i pooler, det har jag vetat ända sedan jag var liten och pinkade i pooler själv när andan föll på. Nu vet jag bättre men vet samtidigt att poolpinkare finns. Antagligen finns det även vuxna poolpinkare. Barn gör det definitivt, och de är i samma pool som jag, en del är liksom reserverad för lek, och därär inte medlåldern jättehög. Jag bedömer medelåldern i lekhörnan till pinkbar så att säga. Men jag blundar för detta och hoppas att kloren liksom gör så att pinket inte rör min kropp. Vuxna spottar i vattnet, det såg jag flera gånger, även jag spottar i vattnet eftersom jag får in vatten i min mun, vatten som barn och sjuka vuxna har pinkat i. Jag är inte tillräckligt där, varken hygieniskt eller sexuellt, för att kunna svälja det om ni fattar. Jag accepterar alltså lite spott i poolen. Vad jag hade svårare att acceptera var den sextioårige gentlemannen som tilltalade mig igår i poolen och samtidigt behagade gräva ut typ en liter snorkråkor som han sedan torkade av på sina speedos samtidigt som han stod i vattnet. Jaha där stod alltså gubben och petade näsan och berättade för mig hur korkat det var med löpning, bara massa skador, medan jag tänkte typ att jag tyckte han kunde dra åt helvete. Okej nog om hygienen, det finns många sociala koder i poolen har jag märkt men det orkar jag inte gå in på nu.
Till själva träningen, jag är lite tveksam till vilken effekt vattenlöpning egentligen har. Det är inte lätt att få upp flåset i bassängen kan jag säga. För att få upp det har jag kört 25 metersintervaller, märker att jag annars går ner i lunk och tappar bort flåset. Idag körde jag 28*25, detta var psykiskt och fysiskt tungt, men inte såååå tungt om ni fattar. Kanske säger någon då att jag borde ha trampat på bättre då, men jag ber er pröva på detta någon gång först, för helt enkelt är det inte. Jag tycker att en vecka i poolen känns okej, och jag skulle trots urin och annat äckel kunna tänka mig ett pass i veckan med detta även i framtiden, men jag skulle vilja veta effekten av denna träning.
En sak märkte jag som var intressant, att stretcha där i vattnet var verkligen effektivt och ganska roligt. Jag hängde i en startpall eller vad det kan tänkas heta och lyckades genomföra ett nära nog fullt stretchprogram tror jag. Och det kändes som att det tog rätt bra faktiskt. Vidare tror jag att vattenlöpningen tar lite mer på armarna än vanlig löpning, detta kan vara ett alternativ till de armhävningar jag lagt mig till med.
Okej, imorgon funderar jag på att förlänga mina intervaller till 50 meter, men inte om jag börjar sacka i fart, då måste jag gå ner på 25 igen. 25 meter på 50 sekunder föresten, hoppas jag är snabbare sen på torra land.
På lördag blir det 11K torr löpning i princip oavsett hur jag mår i benhinnan, på söndag blir det en halvmara med samma inställning. Det blir en genomkörare samt ett formbesked.
Jag har för övrigt idag bytt till en ny naprapat, en som vet att ta i, och som har förståelse för att jag är en löpare, inte en dam som dansar afrikansk dans och får lite ont i ryggen.
Tuesday, May 13, 2008
Allt jag tänker på när jag inte springer
Allt jag kan tänka på när jag inte kan springa är att jag verkligen vill ut och springa. Jag blir minst sagt avis när jag ser en joggare.
En sak jag kommer på som är riktigt trist är att jag inte kommer ut i naturen så värst mycket, det stör eftersom det ju verkligen är så vackert just nu ute. För övrigt har voltarenkuren börjat slå in på mer än ett sätt nu, min mage klarar tabletterna lite sådär om ni absolut vill veta.
Det finaste just nu är för övrigt att jag snart är ute och springer igen. Tar mitt nästa pass senast på lördag skulle jag tro. Längtar som en nyförälskad efter sin älskade typ. Fram tills dess kan ni träffa mig i poolen på GIH.
Monday, May 12, 2008
Man ska fan inte ge upp
Såg mitt lag spela ikväll, en man utvisad och noll ett underläge efter första halvlek. Ett ett efter typ 65 minuter och sedan proppen ur rent mentalt i typ minut 93 när D gjorde två ett. Man ska fan inte ge upp. Eftersom jag lyssnar på er som skriver i min blogg så lydde jag snällt Benet idag och drog ner till GIH för att köra mitt livs första löppass i vatten.
Jag hyrde en flytväst eller vad det nu kan heta och körde lågintesiva intervaller. Det var faktiskt ett ganska skönt pass måste jag säga. Ingen smärta och det tog på musklerna att springa i vatten i en timme. Vad gäller flåset tog det dock i det närmsta ingenting. Detta är trist eftersom jag gärna tränar lite flås också. Imorgon blir det av denna anledning intervaller om 25 meter med en kort vila emellan. Känslan av att göra en intervall, köra allt man kan, ha fem meter kvar och typ inte komma fram förens efter typ tio sekunder är ganska speciell. Man känner sig helt dum i huvudet när man ligger där i det nedpissade vattnet omgiven av flytande kroppsbehåring och typ låtsas springa. Men det var som sagt värt det.
När jag låg där i vattnet och förnedrades kom Brodway gående längs poolkanten. Han gymmar på GIH. Eftersom det inte tog så hårt på flåset pratade vi en stund, jag kände mig om möjligt ännu mer korkad. Sprang runt där i ultrarapid och småpratde lite med en kompis.
Det sämsta med flytvästen var för övrigt remmen man skulle dra mellan benen, den liksom skavde in mellan mina skinkor och jag kände mig som de manliga stripporna jag såg i Hamburg i helgen. västen fick mig med andra ord att känna mig som om jag bar stringkalsonger. Men jag tror att jag helt enkelt ska testa att inte använda remmen imorgon och se om jag flyter bra ändå.
Okej, mer, jag har ikväll köpt min flygbiljett till Berlin den 26 september. Mot bättre vetande valde jag kukarna som flyger från Skavsta. Jag flög med dem senast i helgen och sa då precis som vanligt att det är värt den där extra tusingen att slippa skiten. Ändå tog jag dem. Deras pris såg ju så oemoståndigt lågt ut. 536 kronor tur och retur, utresa 26 september hemresa 29 september. Det är billigt för en löpupplevelse som måste vara bland det vackraste man kan vara med om, och en av de bästa löpmässorna som finns vågar jag påstå utan att ha varit på så värst många.
Jag kräver i det närmsta att ni åker med. Ekonomiskt är det ingenting att bråka om, inte löpmässigt heller egentligen.
Vi ses i Berlin älskade dårar!
Jag hyrde en flytväst eller vad det nu kan heta och körde lågintesiva intervaller. Det var faktiskt ett ganska skönt pass måste jag säga. Ingen smärta och det tog på musklerna att springa i vatten i en timme. Vad gäller flåset tog det dock i det närmsta ingenting. Detta är trist eftersom jag gärna tränar lite flås också. Imorgon blir det av denna anledning intervaller om 25 meter med en kort vila emellan. Känslan av att göra en intervall, köra allt man kan, ha fem meter kvar och typ inte komma fram förens efter typ tio sekunder är ganska speciell. Man känner sig helt dum i huvudet när man ligger där i det nedpissade vattnet omgiven av flytande kroppsbehåring och typ låtsas springa. Men det var som sagt värt det.
När jag låg där i vattnet och förnedrades kom Brodway gående längs poolkanten. Han gymmar på GIH. Eftersom det inte tog så hårt på flåset pratade vi en stund, jag kände mig om möjligt ännu mer korkad. Sprang runt där i ultrarapid och småpratde lite med en kompis.
Det sämsta med flytvästen var för övrigt remmen man skulle dra mellan benen, den liksom skavde in mellan mina skinkor och jag kände mig som de manliga stripporna jag såg i Hamburg i helgen. västen fick mig med andra ord att känna mig som om jag bar stringkalsonger. Men jag tror att jag helt enkelt ska testa att inte använda remmen imorgon och se om jag flyter bra ändå.
Okej, mer, jag har ikväll köpt min flygbiljett till Berlin den 26 september. Mot bättre vetande valde jag kukarna som flyger från Skavsta. Jag flög med dem senast i helgen och sa då precis som vanligt att det är värt den där extra tusingen att slippa skiten. Ändå tog jag dem. Deras pris såg ju så oemoståndigt lågt ut. 536 kronor tur och retur, utresa 26 september hemresa 29 september. Det är billigt för en löpupplevelse som måste vara bland det vackraste man kan vara med om, och en av de bästa löpmässorna som finns vågar jag påstå utan att ha varit på så värst många.
Jag kräver i det närmsta att ni åker med. Ekonomiskt är det ingenting att bråka om, inte löpmässigt heller egentligen.
Vi ses i Berlin älskade dårar!
Saturday, May 10, 2008
Rehab
Igår efter jobbet stressade jag hem för att hinna med ett löppass trots allt. Jag visste ju att jag inte borde men jag ville skita i det. Bytte om men kände att nej, det är bättre att vila. Byte med andra ord om igen och kände mig låg som fan över det uteblivna passet. Bestämde mig för att idag på förmiddagen, efter lite andra morgonaktiviteter gå och sätta mig på motionscykeln på gymet. Nu har jag kört bålstyrka och motionscykel. Mycket skönt och inte alls skdligt för min benhinna. Detta gjorde mig på lite bättre humör faktiskt. Nu ska jag åka ner till Hamburg och vara nykter med typ femton fulla killar.
Lycka till alla ni som springer lopp idag!
Vi ses snart!
Friday, May 9, 2008
Ondskan
Ondskan måste vara det som stoppar en löpare från att kunna springa. Jag har varit inne på det förr men ondskan i mitt liv heter Hitler, min fucking benhinna på höger ben.
Den ska dö. Ni vet hur man känner, den ska dö och man kan göra nära nog vad somhelst för att döda den.
Imorse kunde jag ärligt knappt kliva upp ur sängen, det tog mig dubbelt så lång tid att gå till jobbet eller rättare sagt till napraten som ligger på vägen. Jag ville helst stanna och vila mitt ben påvägen och jag hade kunnat döda för att få en käpp att gå med. Är detta bra? Nej jag antar att det inte är det. Naprapaten sa att nu trodde han att det är lika bra att jag avstår helt från att träna ett tag. Min första tanke var att då byter jag naprapat, min andra att jag inte har något riktigt val, jag står lite handfallen inför detta.
Har en sak kvar att testa men det brinner lite i knutarna, Voltaren som man tar i tablettform. Men då ska ni veta att jag fan inte petar i mig tabletter hursomhelst, eller jo det gör jag. Men det är bara vid särskilda tillfällen.
En mil ikväll borde inte jag göra, men jag står och vacklar utan träning blir det ju fan inget Stockhom marathon i år.
Den ska dö. Ni vet hur man känner, den ska dö och man kan göra nära nog vad somhelst för att döda den.
Imorse kunde jag ärligt knappt kliva upp ur sängen, det tog mig dubbelt så lång tid att gå till jobbet eller rättare sagt till napraten som ligger på vägen. Jag ville helst stanna och vila mitt ben påvägen och jag hade kunnat döda för att få en käpp att gå med. Är detta bra? Nej jag antar att det inte är det. Naprapaten sa att nu trodde han att det är lika bra att jag avstår helt från att träna ett tag. Min första tanke var att då byter jag naprapat, min andra att jag inte har något riktigt val, jag står lite handfallen inför detta.
Har en sak kvar att testa men det brinner lite i knutarna, Voltaren som man tar i tablettform. Men då ska ni veta att jag fan inte petar i mig tabletter hursomhelst, eller jo det gör jag. Men det är bara vid särskilda tillfällen.
En mil ikväll borde inte jag göra, men jag står och vacklar utan träning blir det ju fan inget Stockhom marathon i år.
Thursday, May 8, 2008
Boston 2008, del 2
Hemsk ledsen, men jag hinner inte avsluta detta äventyr idag, har dessutom somnat två gånger medan jag skrivit. En gång med fingret på tangenten r, jag vaknade när datorn skrivit tre rader r. Okej , jag garanterar inte kvaliteten på denna text, ni får ta den för vad den är:
Hopktinton, Massachusets, 21 april, 2008-04-28, klockan 10.00
Statrskottet i Boston marathon 2008, jag står på startlinjen, att bara få vara med om ögonblicket, att få höra startskottet där i den lilla förstaden till Boston, att få stå där bland alla förväntansfulla, löpare, att få resa ut till Hopkinton i skolbussar. Det var värt hur mycket som helst. Nu skulle loppet bara springas också, ingen trängsel för mig, jag startade i en grupp strax bakom eliten, var igång ungefär 30 sekunder efter startskottet och behövde inte kryssa så mycket, lite eftersom jag hade ett ambitiöst tidsmål, men inte så det störde. Vad som däremot störde var att jag efter ungefär 500 meter lämnade det man kan kalla komfortzonen för att under kommande tre timmar och tretton minuter inte vara ens i närheten av den. Jag kände direkt att detta kommer inte bli ett lätt lopp för mig, jag har inte mycket att ge, detta kommer bli en pina och det kommer inte funka med mitt tidsmål. Jag bestämde mig samtidigt för att inte ge upp, jag skulle springa för 2.50, hellre det än att mesa ur och typ gå för tre timmar. Nej jag ville verkligen inte annat än att springa slut på mig, springa slut mig och sedan liksom under resten av loppet bara bearbeta nederlaget och försöka hänga i så gott jag kunde. Jag kände mig efter 5K ledsen och arg och helt på det klara med att tiden inte skulle bli vad jag hoppades på, men jag sket i det, jag skulle hålla ut så länge jag bara kunde. Första fem på 19.30 vilket kändes okej, första milen på 39.52, också helt okej men det var känslan det var fel på, jag fick köra på hårt för att orka. Någonstans efter en mil började det skrikas lite extra mycket när jag kom, det var för att Lance kom springandes med sitt live strong crew. De var ett helt gäng med Lance gula töjor och det kändes precis som ett cykelteam där den enda uppgiften de andra hade var att liksom hjälpa fram Lance. Jag kunde inte hålla jämna steg med honom och tänkte fula tankar om doping medan han gled förbi mig. ”Go Lance skrek alla och ”Way to go Lance”. Det var lika bra att han försvann ur min åsyn, jag blev bara arg liksom.
Själv hade jag i Hopkinton gjort en liten lapp som jag fäst på min tröja, på lappen stod mitt namn med stora klara bokstäver. Detta innebar om jag ska vara ärlig att, och nu tar jag inte ens i, mer än femtusen människor ropade mitt namn när jag sprang förbi. ”Looking good Allan” eller you can do it Allan”. Jag blev tillslut trött av alla tummen upp jag gjorde till människor, blev trött av att resa handen, fast det kan ju kanske mer ha varit ett symptom på något annat, att jag allmänt liksom var slut.
En bit in i loppet hade jag som sagt gett upp och försökte komma över det men det gav mig något som jag i det närmaste kan likna vid ångest, jag mådde illa, kände mig frusen och tröstlös. Kände ingen värme överhuvudtaget, bara kyla, inget kunde ändra på detta; trodde jag då. Efter typ halva loppet hörde jag något som i det närmsta kan liknas vid en stark siren, det var ett högt och gällt ljud jag hörde, fattade inte riktigt vad det var men kom snart på att det måste vara de ryktbara Wellesley tjejerna, ljudet blev starkare och starkare och mycket riktigt, en bit fram började ett slags erotiskt inferno. Jag sprang rakt in i det, för er som inte vet så är Wellesley ett college bara för tjejer, eller nästan bara, läs här om ni vill sätta er in närmare i ämnet. Tjejerna från Wellesley skojade inte, de ville kyssa löpare, de slet i det närmsta i en när man sprang förbi dem, överallt stod löpare och pussades med dem och så fort en löpare stannade för att pussas flockades de runt en. Först blev jag givetvis förskräckt, jag ville inte stanna, men sen kom jag på att jag ju ändå liksom inte hade så mycket att förlora på lite hederligt marathonhångel. Jag stannade med andra ord mitt ibland dessa collegetjejer och lät mig liksom inneslutas i ett hav av hungriga armar som ringlade runt min svettiga kropp. Detta var ett bisarrt ögonblick, flickorna står och skriker som om jag var John Lennon eller Elvis när är han skakar arsle, de tar på min kropp, kysser mitt ansikte och jag är mitt i ett marathon lopp, men jag står liksom still. Jag sliter mig loss efter att ha tungkyssts med en Wellesley girl. Märker när jag fortsätter springa (en smula omtöcknad) ett par saker, jag skiter lite mer i vilken tid jag kommer få , och jag är, ska vi säga lite erotiskt omtöcknad. Alla dessa tjejer, jag var inte bered liksom. Undrar om det någonsin kommer hända igen, eller om detta var mitt enda erotiska möte under brinnande lopp. Någonstans kan jag liksom hoppas att det inte ska behöva hända igen det kom sig ju liksom lite av att jag var så ledsen för mitt tidsmål som jag just missat, jag var som en sjöman som med brustet hjärta går in på den sjaviga hamnbaren. Jag var en krossat man som just fått lite köttslig tröst, inget kunde dock trösta mig på riktigt, jag var förkrossad, mina ben värkte något fruktansvärt, min andning var tung och framför mig låg fortfarande Heartbreak Hill.
Forts följer.
Hopktinton, Massachusets, 21 april, 2008-04-28, klockan 10.00
Statrskottet i Boston marathon 2008, jag står på startlinjen, att bara få vara med om ögonblicket, att få höra startskottet där i den lilla förstaden till Boston, att få stå där bland alla förväntansfulla, löpare, att få resa ut till Hopkinton i skolbussar. Det var värt hur mycket som helst. Nu skulle loppet bara springas också, ingen trängsel för mig, jag startade i en grupp strax bakom eliten, var igång ungefär 30 sekunder efter startskottet och behövde inte kryssa så mycket, lite eftersom jag hade ett ambitiöst tidsmål, men inte så det störde. Vad som däremot störde var att jag efter ungefär 500 meter lämnade det man kan kalla komfortzonen för att under kommande tre timmar och tretton minuter inte vara ens i närheten av den. Jag kände direkt att detta kommer inte bli ett lätt lopp för mig, jag har inte mycket att ge, detta kommer bli en pina och det kommer inte funka med mitt tidsmål. Jag bestämde mig samtidigt för att inte ge upp, jag skulle springa för 2.50, hellre det än att mesa ur och typ gå för tre timmar. Nej jag ville verkligen inte annat än att springa slut på mig, springa slut mig och sedan liksom under resten av loppet bara bearbeta nederlaget och försöka hänga i så gott jag kunde. Jag kände mig efter 5K ledsen och arg och helt på det klara med att tiden inte skulle bli vad jag hoppades på, men jag sket i det, jag skulle hålla ut så länge jag bara kunde. Första fem på 19.30 vilket kändes okej, första milen på 39.52, också helt okej men det var känslan det var fel på, jag fick köra på hårt för att orka. Någonstans efter en mil började det skrikas lite extra mycket när jag kom, det var för att Lance kom springandes med sitt live strong crew. De var ett helt gäng med Lance gula töjor och det kändes precis som ett cykelteam där den enda uppgiften de andra hade var att liksom hjälpa fram Lance. Jag kunde inte hålla jämna steg med honom och tänkte fula tankar om doping medan han gled förbi mig. ”Go Lance skrek alla och ”Way to go Lance”. Det var lika bra att han försvann ur min åsyn, jag blev bara arg liksom.
Själv hade jag i Hopkinton gjort en liten lapp som jag fäst på min tröja, på lappen stod mitt namn med stora klara bokstäver. Detta innebar om jag ska vara ärlig att, och nu tar jag inte ens i, mer än femtusen människor ropade mitt namn när jag sprang förbi. ”Looking good Allan” eller you can do it Allan”. Jag blev tillslut trött av alla tummen upp jag gjorde till människor, blev trött av att resa handen, fast det kan ju kanske mer ha varit ett symptom på något annat, att jag allmänt liksom var slut.
En bit in i loppet hade jag som sagt gett upp och försökte komma över det men det gav mig något som jag i det närmaste kan likna vid ångest, jag mådde illa, kände mig frusen och tröstlös. Kände ingen värme överhuvudtaget, bara kyla, inget kunde ändra på detta; trodde jag då. Efter typ halva loppet hörde jag något som i det närmsta kan liknas vid en stark siren, det var ett högt och gällt ljud jag hörde, fattade inte riktigt vad det var men kom snart på att det måste vara de ryktbara Wellesley tjejerna, ljudet blev starkare och starkare och mycket riktigt, en bit fram började ett slags erotiskt inferno. Jag sprang rakt in i det, för er som inte vet så är Wellesley ett college bara för tjejer, eller nästan bara, läs här om ni vill sätta er in närmare i ämnet. Tjejerna från Wellesley skojade inte, de ville kyssa löpare, de slet i det närmsta i en när man sprang förbi dem, överallt stod löpare och pussades med dem och så fort en löpare stannade för att pussas flockades de runt en. Först blev jag givetvis förskräckt, jag ville inte stanna, men sen kom jag på att jag ju ändå liksom inte hade så mycket att förlora på lite hederligt marathonhångel. Jag stannade med andra ord mitt ibland dessa collegetjejer och lät mig liksom inneslutas i ett hav av hungriga armar som ringlade runt min svettiga kropp. Detta var ett bisarrt ögonblick, flickorna står och skriker som om jag var John Lennon eller Elvis när är han skakar arsle, de tar på min kropp, kysser mitt ansikte och jag är mitt i ett marathon lopp, men jag står liksom still. Jag sliter mig loss efter att ha tungkyssts med en Wellesley girl. Märker när jag fortsätter springa (en smula omtöcknad) ett par saker, jag skiter lite mer i vilken tid jag kommer få , och jag är, ska vi säga lite erotiskt omtöcknad. Alla dessa tjejer, jag var inte bered liksom. Undrar om det någonsin kommer hända igen, eller om detta var mitt enda erotiska möte under brinnande lopp. Någonstans kan jag liksom hoppas att det inte ska behöva hända igen det kom sig ju liksom lite av att jag var så ledsen för mitt tidsmål som jag just missat, jag var som en sjöman som med brustet hjärta går in på den sjaviga hamnbaren. Jag var en krossat man som just fått lite köttslig tröst, inget kunde dock trösta mig på riktigt, jag var förkrossad, mina ben värkte något fruktansvärt, min andning var tung och framför mig låg fortfarande Heartbreak Hill.
Forts följer.
Dagens fiasko
Har i eftermiddags smitit en stund från jobbet. Sprang ner till RS för att be dem kolla mitt löpsteg. Vill veta varför jag har så sjukt ont i mina benhinnor. Min transition till att bli en framfotalöpare har gjort mig till en supinerare visade det sig, detta är tveklöst skälet till att jag har så sjukt ont. För jag har verkligen ont just nu, på gränsen till olöpbart ont faktiskt.
Jag frågade vad de tyckte jag skulle göra, min första tanke var att sluta använda iläggsulorna, men det var en dum idé tyckte de, så nu är naprapaten min gud, om han fixar detta och gör det fort. Då är naprapaten min att göra vad han vill med sen.
Okej, efter RS, fantastiskt vad snälla de är där, sprang jag upp till Stadion för att köra lite fyrahundringar, gjorde en på 1.10, vilade 45 sek och drog igång nummer två, kände mig helt helt slut efter 250 meter men genomförde iteration 2 på 1.13, kände dock att lite vila inte räckte denna gång, jag behövde mycket vila. vilade nog två minuter, drog igång trean och gjorde något för mig rätt ovanligt, vet ej om det ens hänt förr, jag bröt mitt i en iteration. Bröt, svor och sprang hem, eller linkade för jag hade mkt mkt ont. Antar att det var det enda rätta men jag är uppriktigt låg över det. Ställer just nu in mig på ett praktigt fiasko i Sthlm. Som det känns just nu ska jag bara slå pers i Sthlm vilket inte känns orimligt (3.23 tror jag det är).
Nu ska jag lyssna på Goldbergversionerna, titta på människor som snackar implantat (jag vet vad de ska säga så jag behöver inte lyssna) och skriva ner slutet på Bostonhärvan.
Jag frågade vad de tyckte jag skulle göra, min första tanke var att sluta använda iläggsulorna, men det var en dum idé tyckte de, så nu är naprapaten min gud, om han fixar detta och gör det fort. Då är naprapaten min att göra vad han vill med sen.
Okej, efter RS, fantastiskt vad snälla de är där, sprang jag upp till Stadion för att köra lite fyrahundringar, gjorde en på 1.10, vilade 45 sek och drog igång nummer två, kände mig helt helt slut efter 250 meter men genomförde iteration 2 på 1.13, kände dock att lite vila inte räckte denna gång, jag behövde mycket vila. vilade nog två minuter, drog igång trean och gjorde något för mig rätt ovanligt, vet ej om det ens hänt förr, jag bröt mitt i en iteration. Bröt, svor och sprang hem, eller linkade för jag hade mkt mkt ont. Antar att det var det enda rätta men jag är uppriktigt låg över det. Ställer just nu in mig på ett praktigt fiasko i Sthlm. Som det känns just nu ska jag bara slå pers i Sthlm vilket inte känns orimligt (3.23 tror jag det är).
Nu ska jag lyssna på Goldbergversionerna, titta på människor som snackar implantat (jag vet vad de ska säga så jag behöver inte lyssna) och skriva ner slutet på Bostonhärvan.
Hagaparken i förrgår
Vill inte verka som Narcissos men jag vill göra lite som honom. Därför lägger jag ut dessa bilder som togs för en personaltidning långt borta från de flesta av er, utom möjligen Karin.
Jag blir sjukt sugen på att springa när jag ser dessa bilder. Dessutom gillar jag min hållning, ser ut som ett vackert löpsteg om jag får säga det själv.
Wednesday, May 7, 2008
Min rymddräkt, förtydligande
Alltså rymddräkten var inte mitt försök att bli en funrunner. Jag tog den eftersom jag då kunde ha en heldräkt på mig fram till 30 sek innan startskottet och då kunde slänga den. På detta sätt höll jag mig varm.
Nu ska fan Bajen krossa, annars ska jag personligen gå ner till Årsta och hålla ett fyspass med grabbarna som de sent ska glömma.
Tuesday, May 6, 2008
Sverige
Åker för andra gången idag tvärs över Sverige och slås av vilket groteskt vackert land detta är. Någon som vill hänga med på ett äkta långpass någon gång, typ Sthlm- Gbg?
Jag är fan redo närsomhelst. Jag säger fucking upp mig imorgon och drar. Vad säger ni, jag kan vara Bonnie om ni är Clyde, jag kan vara han moppekillen med amerika hjälm om ni är han med cowboyhatten, jag vill fan knarka löpning och ligga vid lägereldar. Men det var bara jag som drömde lite här på tåget. Nu måste jag ringa några jobbsamtal och skicka några jobbmail. Mest för syns skull, men som sagt, fy fan vad vackert det är här.
Västerbron ikväll!
Boston 2008, del 1
Sitter på det tidiga morgontåget till Göteborg och har lyckats skriva ner lite minnen från Boston marathon, jag skriver så jävla många ord, jag skriver så jävla mycket. Ni får ursäkta mig, jag är sådan och ber er låta bli att läsa om ni inte står ut.
Bostons marathon är inte bara ett lopp, det är en weekend, det är fucking Woodstock för löpare. Hela staden är feber under marathonhelgen. En stor expo pågår under hela helgen där man förutom den sedvanliga shoppingen även har möjlighet att lyssna på föredrag i diverse löprelaterade ämnen. Dick Beardsley talade om det klassiska loppet 1982 exempelvis, man kunde även höra typ hundra andra talare föreläsa om jag vet inte hur små detaljer som berör oss löpare. Jag gick inte på dessa föredrag. Blev helt slut av att handla skor och gps och fan vet allt. Handlade en hel del men har ännu inte ens orkat kolla vad, gick runt som i ett töcken där på mässan och gladdes åt den billiga dollarn och det fantastiska utbudet av saker.
Löparna, de som skulle springa loppet var alla enkla att känna igen, de var som så ofta i samanhang som detta klädda i löparkläder hela helgen. Detta är för mig lite av ett mysterium samtidigt som jag måste säga att det kittlar mig lite att själv glida runt i träningsjacka och tajts i tre dagar utan att egentligen ta ett enda löpsteg. Om det inte hade känts så fullkomligt ologiskt hade nog även jag glidit runt i full löparmundering, nu nöjde jag mig med att försöka gå in mina nya nimbus 10 som jag just inhandlat på mässan och hade för avsikt att springa mitt marathon i. Något som jag än idag lider av att jag gjorde.
Jag kände mig inte bra inför loppet, jag var svag efter en transatlantflygning, svag efter sjukdom och en smula hämmad av en ömmande benhinna. Detta tänkte jag dock inte låta mig stoppas av. Mitt sikte var ställt på att genomföra loppet sub 2.50.
Dagen innan loppet gick jag upp klockan fem på morgonen för att springa lite lätt, sprang runt det stora vattnet mellan Cambridge och Boston, The Charles River Basin, mötte på denna underbart vackra morgontur samtliga kenyaner som var på plats, jag hälsade på dem alla, tänkte att såhär nära samhörighet med världseliten i löpning kommer jag nog aldrig komma igen. Det kändes lite mäktigt att vara ute och se dem alla passera. Det kändes mäktigt men jag kände att jag var svag som löpare, mitt flås var bedrövligt och jag var trött i benen trots mycket vila de sista två veckorna. Kände att hade det inte varit för själva saken, att springa i Boston hade jag ställt in och inte sprungit loppet överhuvudtaget.
Loppet skulle givetvis springas, det rådde det inget tvivel om, försökte säga till mig själv att jag bara skulle springa igenom det utan att bry mig om tiden, att försöka njuta av stämningen, av någon form av nu, men det gick inte, jag ville göra detta snabbt, det var mitt absoluta mål, det enda jag kunde tänka på.
Kvällen före loppet gick vi ut för att äta, jag ville ha pasta och valet föll på en italiensk krog, Winnie T´s. Jag beställde in en family plate pasta med tomatsås, servitören som måste ha vägt en bra bit över hundra kilo tittade på mig och sa att det behövdes inte. Han hade själv aldrig ätit upp en regular plate och tyckte följaktligen att det var löjligt att en spillevink som jag skulle ta in en hel familjeskål. Jag såg detta som en slags utmaning och tog familjetallriken, jag skulle trycka i mig den, han skulle få se på en liten trollerikille, han skulle få se en kille som kan äta pasta. När tallriken, eller snarare det enorma fatet kom in kunde jag konstatera att det onekligen var enormt mycket mat och att den säkert skulle kunna räckt till en familj med kanske två barn under tio och två vuxna, men jag bedömde det ändå inte som helt omöjligt att äta upp det hela själv utan större obehag. Jag högg in, medveten om att jag nu skulle äta en bra bit mer än jag behövde. Jag hade klarat att sätta i mig all pasta, jag är säker på det, och servitören var verkligt imponerad av min förmåga, själv kände jag mig mest som en sorglig typ som var tvungen att in i minsta detalj försöka imponera på människor. Jag åt inte upp allt, det hade varit onödigt, men jag åt så mycket så att det syntes att jag liksom även skulle klarat att äta även det sista, som en slags markering liksom.
När vi promenerade ner Boylston street efter maten mötte vi två personer som kom emot oss med huvor på sig som i det närmsta dolde deras ansikten. Alessi trodde att det var två rånare men jag såg att den ena av de två var Robert Cheruiyot, mannen som dagen efter skulle komma att vinna sitt fjärde Boston Marathon. Där i mörkret i Boston var han otroligt lik en narkoman, urlakad, smal och klädd i säckiga kläder.
Jag somnade gott på kvällen, kanske vid åtta och steg upp klockan fem. Åt lite mat, och gav mig iväg mot uppsamlingplatsen där gamla hederliga amerikanska skolbussar fraktade oss löpare till Hopktinton. Det är det här som gör Boston så speciellt, alla dessa platser, de har en alldeles särskild klang, de känns hela tiden som klassisk löparmark. Hopkinton är en sömnig småborgerlig förstad till Boston, inget för världen, men för oss löpare, för oss klingar namnet klassisk mark.
Jag hade snott en skyddsdräkt på jobbet, en såndär dräkt som varken släpper ut eller tar in bakterier, hår, smuts eller annat som kan störa. Man liksom bara kliver in i dräkten och är isolerad, hade dräkten på mig där ute i Hopkinton och alla som såg mig skrattade, dom fick skratta bäst de ville, dräkten var mycket bra att ha, den värmde i den lite kyliga Bostonmorgonen. Det fanns diverse små aktiviteter att göra innan loppet, jag passade på att skriva mitt namn på en lapp som jag fäste på mitt löparlinne. Jag började gå mot starten för sent, men kom kanske fem minuter innan loppet till min startgrupp. Jag kände nu alvaret och förväntningarna hopas, kände också att jag inte hade mycket att ge, att jag inte skulle klara detta. Ändå stod jag där och kunde inte annat än tänka på 2.50, jag skulle falla, och skulle jag falla så skulle jag göra det med en dåres tro på sig själv. Jag skulle gå för 2.50.
Forts följer.
Bostons marathon är inte bara ett lopp, det är en weekend, det är fucking Woodstock för löpare. Hela staden är feber under marathonhelgen. En stor expo pågår under hela helgen där man förutom den sedvanliga shoppingen även har möjlighet att lyssna på föredrag i diverse löprelaterade ämnen. Dick Beardsley talade om det klassiska loppet 1982 exempelvis, man kunde även höra typ hundra andra talare föreläsa om jag vet inte hur små detaljer som berör oss löpare. Jag gick inte på dessa föredrag. Blev helt slut av att handla skor och gps och fan vet allt. Handlade en hel del men har ännu inte ens orkat kolla vad, gick runt som i ett töcken där på mässan och gladdes åt den billiga dollarn och det fantastiska utbudet av saker.
Löparna, de som skulle springa loppet var alla enkla att känna igen, de var som så ofta i samanhang som detta klädda i löparkläder hela helgen. Detta är för mig lite av ett mysterium samtidigt som jag måste säga att det kittlar mig lite att själv glida runt i träningsjacka och tajts i tre dagar utan att egentligen ta ett enda löpsteg. Om det inte hade känts så fullkomligt ologiskt hade nog även jag glidit runt i full löparmundering, nu nöjde jag mig med att försöka gå in mina nya nimbus 10 som jag just inhandlat på mässan och hade för avsikt att springa mitt marathon i. Något som jag än idag lider av att jag gjorde.
Jag kände mig inte bra inför loppet, jag var svag efter en transatlantflygning, svag efter sjukdom och en smula hämmad av en ömmande benhinna. Detta tänkte jag dock inte låta mig stoppas av. Mitt sikte var ställt på att genomföra loppet sub 2.50.
Dagen innan loppet gick jag upp klockan fem på morgonen för att springa lite lätt, sprang runt det stora vattnet mellan Cambridge och Boston, The Charles River Basin, mötte på denna underbart vackra morgontur samtliga kenyaner som var på plats, jag hälsade på dem alla, tänkte att såhär nära samhörighet med världseliten i löpning kommer jag nog aldrig komma igen. Det kändes lite mäktigt att vara ute och se dem alla passera. Det kändes mäktigt men jag kände att jag var svag som löpare, mitt flås var bedrövligt och jag var trött i benen trots mycket vila de sista två veckorna. Kände att hade det inte varit för själva saken, att springa i Boston hade jag ställt in och inte sprungit loppet överhuvudtaget.
Loppet skulle givetvis springas, det rådde det inget tvivel om, försökte säga till mig själv att jag bara skulle springa igenom det utan att bry mig om tiden, att försöka njuta av stämningen, av någon form av nu, men det gick inte, jag ville göra detta snabbt, det var mitt absoluta mål, det enda jag kunde tänka på.
Kvällen före loppet gick vi ut för att äta, jag ville ha pasta och valet föll på en italiensk krog, Winnie T´s. Jag beställde in en family plate pasta med tomatsås, servitören som måste ha vägt en bra bit över hundra kilo tittade på mig och sa att det behövdes inte. Han hade själv aldrig ätit upp en regular plate och tyckte följaktligen att det var löjligt att en spillevink som jag skulle ta in en hel familjeskål. Jag såg detta som en slags utmaning och tog familjetallriken, jag skulle trycka i mig den, han skulle få se på en liten trollerikille, han skulle få se en kille som kan äta pasta. När tallriken, eller snarare det enorma fatet kom in kunde jag konstatera att det onekligen var enormt mycket mat och att den säkert skulle kunna räckt till en familj med kanske två barn under tio och två vuxna, men jag bedömde det ändå inte som helt omöjligt att äta upp det hela själv utan större obehag. Jag högg in, medveten om att jag nu skulle äta en bra bit mer än jag behövde. Jag hade klarat att sätta i mig all pasta, jag är säker på det, och servitören var verkligt imponerad av min förmåga, själv kände jag mig mest som en sorglig typ som var tvungen att in i minsta detalj försöka imponera på människor. Jag åt inte upp allt, det hade varit onödigt, men jag åt så mycket så att det syntes att jag liksom även skulle klarat att äta även det sista, som en slags markering liksom.
När vi promenerade ner Boylston street efter maten mötte vi två personer som kom emot oss med huvor på sig som i det närmsta dolde deras ansikten. Alessi trodde att det var två rånare men jag såg att den ena av de två var Robert Cheruiyot, mannen som dagen efter skulle komma att vinna sitt fjärde Boston Marathon. Där i mörkret i Boston var han otroligt lik en narkoman, urlakad, smal och klädd i säckiga kläder.
Jag somnade gott på kvällen, kanske vid åtta och steg upp klockan fem. Åt lite mat, och gav mig iväg mot uppsamlingplatsen där gamla hederliga amerikanska skolbussar fraktade oss löpare till Hopktinton. Det är det här som gör Boston så speciellt, alla dessa platser, de har en alldeles särskild klang, de känns hela tiden som klassisk löparmark. Hopkinton är en sömnig småborgerlig förstad till Boston, inget för världen, men för oss löpare, för oss klingar namnet klassisk mark.
Jag hade snott en skyddsdräkt på jobbet, en såndär dräkt som varken släpper ut eller tar in bakterier, hår, smuts eller annat som kan störa. Man liksom bara kliver in i dräkten och är isolerad, hade dräkten på mig där ute i Hopkinton och alla som såg mig skrattade, dom fick skratta bäst de ville, dräkten var mycket bra att ha, den värmde i den lite kyliga Bostonmorgonen. Det fanns diverse små aktiviteter att göra innan loppet, jag passade på att skriva mitt namn på en lapp som jag fäste på mitt löparlinne. Jag började gå mot starten för sent, men kom kanske fem minuter innan loppet till min startgrupp. Jag kände nu alvaret och förväntningarna hopas, kände också att jag inte hade mycket att ge, att jag inte skulle klara detta. Ändå stod jag där och kunde inte annat än tänka på 2.50, jag skulle falla, och skulle jag falla så skulle jag göra det med en dåres tro på sig själv. Jag skulle gå för 2.50.
Forts följer.
Monday, May 5, 2008
44.20
Idag har jag sprungit 10K precis i Hagaparken. Jag vet det eftersom jag nu har en Garmin 405 som mäter upp detta åt mig. Det löjliga är att jag trodde att sträckan skulle vara just en mil lång och jag diffade den på typ hundra meter, det ska bli spännande att börja springa med min Garmin i Stockholm så att man får se hur långa mina banor faktiskt är.
Okej, jag har haft semester i två veckor och känner mig inte vältränad, det är ett slags understatement. Jag har släppt alla tankar på att göra en bra tid i Sthlm och kommer bara springa igenom loppet.
Om ni inte tror mig när jag säger att jag är ur form så kan jag medela att dagens 10K tog 44.20 att plåga sig igenom.
Jag har gett upp planerna på en bra tid i Stockholm och citerar en stor tänkare The only way is up baby på så sätt finns mina tankar redan på sommarens träning och på höstens stora mål Berlin .
Okej, jag har haft semester i två veckor och känner mig inte vältränad, det är ett slags understatement. Jag har släppt alla tankar på att göra en bra tid i Sthlm och kommer bara springa igenom loppet.
Om ni inte tror mig när jag säger att jag är ur form så kan jag medela att dagens 10K tog 44.20 att plåga sig igenom.
Jag har gett upp planerna på en bra tid i Stockholm och citerar en stor tänkare The only way is up baby på så sätt finns mina tankar redan på sommarens träning och på höstens stora mål Berlin .
Sunday, May 4, 2008
Alessi gästbloggar: Mindre än en månad kvar till Stockholm marathon
Löparfråga: Hur mår ni en månad innan maran?
***
En månad kvar till Stockholm Marathon och formen är åt helvete. Resan till Amerika blev knappast ett träningsläger. Snarare en väldigt överdriven och för tidigt lagd kolhydratuppladdning.
Jag mäktade faktiskt bara med två löppass i USA. Det första i Boston runt The Charles River Basin, en slags "insjö" som omfamnas av Downtown i söder och Cambridge i norr. Det var dock verkligen fråga om Runners High kan jag säga - till solnedgången speglandes över vattnet, fyllt av preppy-segelbåtar och kanoter. Fantastiskt! Och i Boston gör man det rätt vill jag meddela. Löparoutfiten bestod från topp till tå av inhandlad gear från marathonmässan.
På fötterna: löparstrumpor från Asics
På strumporna: Kayano 14 (enligt uppgift "The Cadilac of Shoes")
På armen: Allans Garmin 405
Om stjärten: Löparkortbyxor
På överkroppen: Bomulls t-shirt
Det andra passet, och nu till det sorgliga, ägde rum i Central Park runt The Reservoir. En kliché kanske, men Allan försäkrade att det handlade om helig löparmark. Sträckan var inte mer än 4 K men tröttheten jag upplevde föreslog att jag lika gärna kunde ha sprungit en full mara. Jag har tappat allt mina vänner!
Väl hemma i Birkastan sprang jag idag 10 K vilket kändes bättre, men far from good. Nej, nu blir det andra bullar. Med reservation för ett litet snedsteg på lördag skall jag träna som en dåre - minst 50 K per vecka. Och justera ner målsättningen inför Sthml 2008 till 4h 30min. Eller låter det orimligt?
Hur mår ni så här en månad innan? Bättre eller sämre än förväntat?
Saturday, May 3, 2008
Snart hemma från overhere
Idag har jag varit ett par timmar i Boston och återsett den förbannade mållinjen. Jag vet nu att jag kommer återvända hit för att ta revasch. Det frustrerande, det som gör så förbannat ont är att det dröjer minst, och då skriver jag minst ett år innan jag får den chansen.
Sitter nu på Logan Airport och är hemma i min lägenhet som kommer vara ett veritabelt kaos om typ femton timmar.
Snart ska jag lägga ut en novell om Boston marathon samt det stora amerikabrevet här i min blogg, så stay tuned som man säger här.
Alessi ska vidare, precis som jag redogöra för sin bedrövliga form snart.
So long!
Subscribe to:
Posts (Atom)