Jag var tung i kroppen och kände något som jag aldrig känt förut, jag kände hur det stack i mina ben. Det var som att någon liten jävel gjorde tusen nålar på dem. Jag undrade om detta var ett dåligt tecken eller rentav farligt. Bestämde mig för att skita i vilket, detta projekt skulle avslutas. I efterhand tror jag att det kan ha varit mina nya Nimbus som är en aning för stora som skapade detta obehag, men jag vet inte.
Efter Wellesley var det i princip mycket folk längs hela banan. Alla skrek mitt namn när jag kom, de skrek det så många gånger så jag till slut i det närmsta tröttnade på alla lögner om att jag såg stark ut och att jag såg ut som en vinnare, det var såklart väl menat, men jag kände mig inte som en sådan. Började titta på klockan allt mer sällan, är såhär i efterhand glad att jag hade bestämt mig för att mäta mina tider i Miles. Detta innebar för mig att jag inte riktigt hade koll på min fart, inte på samma sätt som om jag hade mätt i kilometer iaf. Hur det än var började varje mile gå allt långsammare, vid ett par tillfällen frågade jag publiken om jag nu var vid Heartbreak Hill och fick nekande svar varje gång, det gick uppför mest hela tiden tyckte jag. Jag sackade och kände mig trött, inte ens på ett behagligt sätt, bara på ett mycket hopplöst vis. Sakta sakta men i accelererande utsträckning höll jag på att laka ur min kropp. Min hjärna var redan bortom all räddning, detta skulle bli ett lopp utan vändning, inga reservkrafter fanns, jag skulle inte börja speeda, skulle bara glida in i en enformig neråtspiral, jag visste det.
Publiken var egentligen den stora räddningen under detta lopp, det var enorma mängder åskådare, det var verkligen en sann upplevelse. Jag började roa mig med att höja ena armen och springa med knuten näve, när jag gjorde detta mötte publiken mig med en vägg av ljud, fullständigt öronbedövande. De älskade min knutna näve och jag rös i hela kroppen.
Vid något ställe, måste varit vid något college var det en manlig variant av Wellesley tjejerna tror jag. Har aldrig sett så många phrat killar i hela mitt liv, de hade stora megafoner som de stod och brölade i och de var liksom bröliga i hela kroppen. Minns att jag tänkte på dem som den typ av killar jag minst av allt skulle vilja ligga med, inte för att det är aktuellt men ändå. Stora biffar med långa shorts, bar överkropp och bakoframvända kepsar som äter anabola till frukost och älskar typ Offspring och de där som gjorde den där låten ”Rollin rollin” vad de nu heter, om ni fattar vad jag menar, hasselnötshjärnor med muskler som belgisk blå liksom. När jag knöt näven framför dessa amerikanska drömmar blev de dock helt bananas. De skrek i sina megafoner, de klappade som dårar och hejade som jag vet inte vad. För första gången i mitt liv kände jag att Linkin Park och typ Green Day var min grej, jag och dessa killar, nu var det vi och amerikansk nyrock för resten av livet. Jag kände mig som ett med deras frustande och tänkte därute i Bostons förorter att nu jävlar, hit ska jag tillbaka, vi ska grilla, lyssna på amerikansk nypunk i långa shorts, dricka öl och bara kramas aggressivt med varandra. Så mycket kärlek kände jag för dessa supermän, jag var fan typ ordförande i Limp Bizkit fanklubben för ett ögonblick. Tror jag var, i någon sekund, med i en Phraternity, tror jag drack öl ur plastmuggar, rakade mitt håriga bröst (och min pung) och hade skateskor. De var verkligen fantastiska och fanatiska påhejare, faktiskt de bästa jag upplevt, så sjukt aggro i sin framtoning men de var det för att ingjuta mod, och på mig i mitt känsliga state of mind funkade det perfekt. Kändes lite som filmen 300 om ni fattar, man bara brölar liksom och sen springer man rakt in i ett motståndarsvärd och dör direkt, men det spelar ingen roll, för man kände sig mäktig och modig precis innan.
Is this Heartbreak Hill? Nej nej fick jag till svar, det är tre backar sen kommer The Heartbreak, skit tänkte jag, tre backar, jag är rökt var så uppgiven att jag allvarligt funderade på att bryta. Det som stoppade mig var tanken på att tvingas uppleva den förnedringen. Att få frågan hur det gick och sedan säga att jag bröt. Och varför bröt jag? För att jag var typ en blandning av arg, lat och trött, nej det håller inte, jag kommer aldrig bryta på så dåliga grunder. Många delade ut vatten längs vägen, privatpersoner alltså, generositeten visste inga gränser, några hade enorma hinkar med is eftersom det var en mycket varm dag. Bostons vänlighet var överrumplande och jag sträckte min näve i luften igen med en backe kvar till Heartbreak. Väl där, i själva Heartbreakbacken kände jag att detta är det sista jag har, jag tar ut det i backjäveln men sen får det fan vara nog, jag kommer aldrig palla detta lopp, i mål kommer jag, men jag bränner mina målsättnignar. Där i Heartbreak Hill fattade jag det nog definitivt. Ställde in mitt sikte på typ 3.10 men trodde nog inte ens på det om jag ska vara ärlig, ville inte tänka på det, var så jävla arg.
Jag hade hört att när man såg den enorma Citgo skylten skulle man ha ont och när man såg The Prudential Building, då var man i princip i mål. Jag kan ärligt säga att jag sprang med extra högt huvud där i Bostons utkanter, Heartbreak Hill var knäckt eller rättare, backhelvetet hade knäckt mig, och spillran av en man skulle nu försöka forsla sig till mål. Alla skrek, ju närmare staden man kom desto fler åskådare var det, de sista fyra fem milesen stod människor i fem rader bakom varandra, det var otroligt mycket folk, helt sjukt, jag kände mig som någon slags världsartist, och jag spexade lite med publiken. Höjde min näve så fort jag hade tråkigt vilket jag hade mest hela tiden. Ungefär när jag såg Citgo skylten höjde jag näven och möttes av ett så öronbedövande jubel så jag tappade koncepten, alla dessa vänliga amerikaner, alla dessa välmenande tillrop, all denna ofantliga värme. Jag blev rörd till tårar, sprang där med knuten näve och fällde stora tårar, detta såg publiken och något som var nära kaos utbröt, var det något de tyckte bättre om än en löpare med knuten näve i luften var det en lipande löpare med knuten näve i luften. Jublet visste inga gränser, jag blev nu rörd till tårar varje gång jag lyfte min näve och desto närmare mål jag kom desto mer effekt hade min näve, det gjorde ont i öronen, det tjöt i dem flera timmar efter loppet. När jag passerade Citgoskylten, för övrigt en av världens smartaste marknadsföringstrix, alla löpare springer och längtar efter den skylten och suktar, jag är fortfarande betingad på Citgo, skulle typ kunna tänka mig att dricka bensin ur deras kranar, skulle typ kunna göra ohämmad reklam här i min blogg för dem gratis så mycket som jag älskar Citgo, när jag passerade den skylten och kom upp på Commonwealth Avenue trodde jag att 3.10 var inom räckhåll. Jag knöt näven mest hela tiden och blev rörd som bara den, sprang liksom runt och manipulerade mitt känsloliv lite och tänkte att bara jag kommer under 3.10 det är en liten tröst faktiskt, ska bli skönt att det inte blir tvåsiffrigt inne på tre timmar. Kollade på klockan och uppfattade att jag skulle tvingas höja farten en smula för att lyckas med detta, försökte höja men njae, vet inte om det riktigt gick. Jag blev arg eftersom jag nu sprang runt och kämpade för att komma under 3.10 fast jag ju visste att jag var god för bättre. Tiden började rinna ifrån mig och jag koncentrerade mig verkligen trots allt, in på Hereford Street och jag insåg att 3.10 var kört, visste att det var en ganska bra bit löpning uppe på Boylston Street. Publiken var ett inferno, men jag märkte dem knappt, för i mig fanns nu bara ilska av vulkanisk styrka och sorg. Jag såg på klockan, min klocka, 3.13.00, och inte långt kvar nu, jag är lite skrockfull och tänkte att jag vill verkligen inte komma in på 3.13 någonting, jag ställer mig fan och väntar tills det blir 3.14. Något stoppade mig från att göra detta, tror att det var besvikelsen över min miss. Och vilja att trots allt köra hela vägen. Jag sprang in i mål och skrek fan, fan, fan.
Jag gick nu från ilska till sorg, jag ville inte vara bland dem som sprungit snabbare, ville inte vara bland dem som sprungit långsammare, ville inte vara någonstans alls. Vilel ligga i fosterställning någon stans. Minst av allt ville jag hur det än var vara i målfållan på Boston marathon. Alla var mycket vänliga, jag försökte finna tröst hos mina medlöpare, men det var inte lätt. Jag fick en foliefilt, en påse mat, och en massa dryck. Gick och gick, grät lite, inte för att jag var rörd utan för att jag verkligen kände sorg över min tid. Kände att jag inte kommer kunna vila förens jag stått i Boston , på Boylston street som en slags segrare. Jag kände all värme från volontärerna på loppet, från publiken och från mina medtävlare, men ändå var jag så ensam. Jag tänkte på att jag var lyckligt lottad som kunde gå där och känna mig uppgiven efter ett marathon som jag sprungit på 3.13.40, men jag kunde ändå inte få ur mig känslan av besvikelse.
Bröt mig över ett kravallstaket och satte mig i ett sjukvårdsområde på den varma asfalten, jag frös och asfalten värmde något otroligt skönt. Lade mig ner och tittade upp mot skyskraporna. Där låg jag på den varma asfalten på Boylston street i Bostons finnanskvarter och tittade på skyskraporna. Jag kände mig märkligt levande trots allt, jag tänkte att jag i denna stund var fulländad som människa, jag var långt ifrån nöjd, var barnsligt missnöjd, trött, arg, sorgsen, men framförallt, jag visste att jag skulle komma tillbaka hit. Detta var inte mitt sista Boston, det var mitt första, tills jag återigen ligger där och tittar upp mot skyskraporna på Boylston, varje gång det känns jävligt att gå ut och träna, varje gång jag tvivlar på min motivation, varje gång ska jag tänka på den känslan, känslan av att jag drömmer om något att jag strävar, att jag verkligen verkligen lever.
Epilog
Efter ett par tokigt lugna dagar i Maine och ett par glada dagar i Kanada med både stad och bedårande landsbygd kom jag tillbaka till Boston. Gick upp till Boylston Street och kände hur jag mådde illa i hela kroppen, att jag knappt kunde titta på mållinjen som alltid ligger kvar, året runt som ett slags attraktion liksom. Jag tittade och kände hur hela min kropp liksom skakade lite, det var som omvända fjärilar i magen, som småsten i magen typ. Jag kände mig besatt av tanken att åka tillbaka. Jag vet att jag kommer tillbaka, om inte annat för att få ligga besviken och arg på Boylston street och känna mig levande.
Showing posts with label Boston 2008. Show all posts
Showing posts with label Boston 2008. Show all posts
Friday, May 16, 2008
Thursday, May 8, 2008
Boston 2008, del 2
Hemsk ledsen, men jag hinner inte avsluta detta äventyr idag, har dessutom somnat två gånger medan jag skrivit. En gång med fingret på tangenten r, jag vaknade när datorn skrivit tre rader r. Okej , jag garanterar inte kvaliteten på denna text, ni får ta den för vad den är:
Hopktinton, Massachusets, 21 april, 2008-04-28, klockan 10.00
Statrskottet i Boston marathon 2008, jag står på startlinjen, att bara få vara med om ögonblicket, att få höra startskottet där i den lilla förstaden till Boston, att få stå där bland alla förväntansfulla, löpare, att få resa ut till Hopkinton i skolbussar. Det var värt hur mycket som helst. Nu skulle loppet bara springas också, ingen trängsel för mig, jag startade i en grupp strax bakom eliten, var igång ungefär 30 sekunder efter startskottet och behövde inte kryssa så mycket, lite eftersom jag hade ett ambitiöst tidsmål, men inte så det störde. Vad som däremot störde var att jag efter ungefär 500 meter lämnade det man kan kalla komfortzonen för att under kommande tre timmar och tretton minuter inte vara ens i närheten av den. Jag kände direkt att detta kommer inte bli ett lätt lopp för mig, jag har inte mycket att ge, detta kommer bli en pina och det kommer inte funka med mitt tidsmål. Jag bestämde mig samtidigt för att inte ge upp, jag skulle springa för 2.50, hellre det än att mesa ur och typ gå för tre timmar. Nej jag ville verkligen inte annat än att springa slut på mig, springa slut mig och sedan liksom under resten av loppet bara bearbeta nederlaget och försöka hänga i så gott jag kunde. Jag kände mig efter 5K ledsen och arg och helt på det klara med att tiden inte skulle bli vad jag hoppades på, men jag sket i det, jag skulle hålla ut så länge jag bara kunde. Första fem på 19.30 vilket kändes okej, första milen på 39.52, också helt okej men det var känslan det var fel på, jag fick köra på hårt för att orka. Någonstans efter en mil började det skrikas lite extra mycket när jag kom, det var för att Lance kom springandes med sitt live strong crew. De var ett helt gäng med Lance gula töjor och det kändes precis som ett cykelteam där den enda uppgiften de andra hade var att liksom hjälpa fram Lance. Jag kunde inte hålla jämna steg med honom och tänkte fula tankar om doping medan han gled förbi mig. ”Go Lance skrek alla och ”Way to go Lance”. Det var lika bra att han försvann ur min åsyn, jag blev bara arg liksom.
Själv hade jag i Hopkinton gjort en liten lapp som jag fäst på min tröja, på lappen stod mitt namn med stora klara bokstäver. Detta innebar om jag ska vara ärlig att, och nu tar jag inte ens i, mer än femtusen människor ropade mitt namn när jag sprang förbi. ”Looking good Allan” eller you can do it Allan”. Jag blev tillslut trött av alla tummen upp jag gjorde till människor, blev trött av att resa handen, fast det kan ju kanske mer ha varit ett symptom på något annat, att jag allmänt liksom var slut.
En bit in i loppet hade jag som sagt gett upp och försökte komma över det men det gav mig något som jag i det närmaste kan likna vid ångest, jag mådde illa, kände mig frusen och tröstlös. Kände ingen värme överhuvudtaget, bara kyla, inget kunde ändra på detta; trodde jag då. Efter typ halva loppet hörde jag något som i det närmsta kan liknas vid en stark siren, det var ett högt och gällt ljud jag hörde, fattade inte riktigt vad det var men kom snart på att det måste vara de ryktbara Wellesley tjejerna, ljudet blev starkare och starkare och mycket riktigt, en bit fram började ett slags erotiskt inferno. Jag sprang rakt in i det, för er som inte vet så är Wellesley ett college bara för tjejer, eller nästan bara, läs här om ni vill sätta er in närmare i ämnet. Tjejerna från Wellesley skojade inte, de ville kyssa löpare, de slet i det närmsta i en när man sprang förbi dem, överallt stod löpare och pussades med dem och så fort en löpare stannade för att pussas flockades de runt en. Först blev jag givetvis förskräckt, jag ville inte stanna, men sen kom jag på att jag ju ändå liksom inte hade så mycket att förlora på lite hederligt marathonhångel. Jag stannade med andra ord mitt ibland dessa collegetjejer och lät mig liksom inneslutas i ett hav av hungriga armar som ringlade runt min svettiga kropp. Detta var ett bisarrt ögonblick, flickorna står och skriker som om jag var John Lennon eller Elvis när är han skakar arsle, de tar på min kropp, kysser mitt ansikte och jag är mitt i ett marathon lopp, men jag står liksom still. Jag sliter mig loss efter att ha tungkyssts med en Wellesley girl. Märker när jag fortsätter springa (en smula omtöcknad) ett par saker, jag skiter lite mer i vilken tid jag kommer få , och jag är, ska vi säga lite erotiskt omtöcknad. Alla dessa tjejer, jag var inte bered liksom. Undrar om det någonsin kommer hända igen, eller om detta var mitt enda erotiska möte under brinnande lopp. Någonstans kan jag liksom hoppas att det inte ska behöva hända igen det kom sig ju liksom lite av att jag var så ledsen för mitt tidsmål som jag just missat, jag var som en sjöman som med brustet hjärta går in på den sjaviga hamnbaren. Jag var en krossat man som just fått lite köttslig tröst, inget kunde dock trösta mig på riktigt, jag var förkrossad, mina ben värkte något fruktansvärt, min andning var tung och framför mig låg fortfarande Heartbreak Hill.
Forts följer.
Hopktinton, Massachusets, 21 april, 2008-04-28, klockan 10.00
Statrskottet i Boston marathon 2008, jag står på startlinjen, att bara få vara med om ögonblicket, att få höra startskottet där i den lilla förstaden till Boston, att få stå där bland alla förväntansfulla, löpare, att få resa ut till Hopkinton i skolbussar. Det var värt hur mycket som helst. Nu skulle loppet bara springas också, ingen trängsel för mig, jag startade i en grupp strax bakom eliten, var igång ungefär 30 sekunder efter startskottet och behövde inte kryssa så mycket, lite eftersom jag hade ett ambitiöst tidsmål, men inte så det störde. Vad som däremot störde var att jag efter ungefär 500 meter lämnade det man kan kalla komfortzonen för att under kommande tre timmar och tretton minuter inte vara ens i närheten av den. Jag kände direkt att detta kommer inte bli ett lätt lopp för mig, jag har inte mycket att ge, detta kommer bli en pina och det kommer inte funka med mitt tidsmål. Jag bestämde mig samtidigt för att inte ge upp, jag skulle springa för 2.50, hellre det än att mesa ur och typ gå för tre timmar. Nej jag ville verkligen inte annat än att springa slut på mig, springa slut mig och sedan liksom under resten av loppet bara bearbeta nederlaget och försöka hänga i så gott jag kunde. Jag kände mig efter 5K ledsen och arg och helt på det klara med att tiden inte skulle bli vad jag hoppades på, men jag sket i det, jag skulle hålla ut så länge jag bara kunde. Första fem på 19.30 vilket kändes okej, första milen på 39.52, också helt okej men det var känslan det var fel på, jag fick köra på hårt för att orka. Någonstans efter en mil började det skrikas lite extra mycket när jag kom, det var för att Lance kom springandes med sitt live strong crew. De var ett helt gäng med Lance gula töjor och det kändes precis som ett cykelteam där den enda uppgiften de andra hade var att liksom hjälpa fram Lance. Jag kunde inte hålla jämna steg med honom och tänkte fula tankar om doping medan han gled förbi mig. ”Go Lance skrek alla och ”Way to go Lance”. Det var lika bra att han försvann ur min åsyn, jag blev bara arg liksom.
Själv hade jag i Hopkinton gjort en liten lapp som jag fäst på min tröja, på lappen stod mitt namn med stora klara bokstäver. Detta innebar om jag ska vara ärlig att, och nu tar jag inte ens i, mer än femtusen människor ropade mitt namn när jag sprang förbi. ”Looking good Allan” eller you can do it Allan”. Jag blev tillslut trött av alla tummen upp jag gjorde till människor, blev trött av att resa handen, fast det kan ju kanske mer ha varit ett symptom på något annat, att jag allmänt liksom var slut.
En bit in i loppet hade jag som sagt gett upp och försökte komma över det men det gav mig något som jag i det närmaste kan likna vid ångest, jag mådde illa, kände mig frusen och tröstlös. Kände ingen värme överhuvudtaget, bara kyla, inget kunde ändra på detta; trodde jag då. Efter typ halva loppet hörde jag något som i det närmsta kan liknas vid en stark siren, det var ett högt och gällt ljud jag hörde, fattade inte riktigt vad det var men kom snart på att det måste vara de ryktbara Wellesley tjejerna, ljudet blev starkare och starkare och mycket riktigt, en bit fram började ett slags erotiskt inferno. Jag sprang rakt in i det, för er som inte vet så är Wellesley ett college bara för tjejer, eller nästan bara, läs här om ni vill sätta er in närmare i ämnet. Tjejerna från Wellesley skojade inte, de ville kyssa löpare, de slet i det närmsta i en när man sprang förbi dem, överallt stod löpare och pussades med dem och så fort en löpare stannade för att pussas flockades de runt en. Först blev jag givetvis förskräckt, jag ville inte stanna, men sen kom jag på att jag ju ändå liksom inte hade så mycket att förlora på lite hederligt marathonhångel. Jag stannade med andra ord mitt ibland dessa collegetjejer och lät mig liksom inneslutas i ett hav av hungriga armar som ringlade runt min svettiga kropp. Detta var ett bisarrt ögonblick, flickorna står och skriker som om jag var John Lennon eller Elvis när är han skakar arsle, de tar på min kropp, kysser mitt ansikte och jag är mitt i ett marathon lopp, men jag står liksom still. Jag sliter mig loss efter att ha tungkyssts med en Wellesley girl. Märker när jag fortsätter springa (en smula omtöcknad) ett par saker, jag skiter lite mer i vilken tid jag kommer få , och jag är, ska vi säga lite erotiskt omtöcknad. Alla dessa tjejer, jag var inte bered liksom. Undrar om det någonsin kommer hända igen, eller om detta var mitt enda erotiska möte under brinnande lopp. Någonstans kan jag liksom hoppas att det inte ska behöva hända igen det kom sig ju liksom lite av att jag var så ledsen för mitt tidsmål som jag just missat, jag var som en sjöman som med brustet hjärta går in på den sjaviga hamnbaren. Jag var en krossat man som just fått lite köttslig tröst, inget kunde dock trösta mig på riktigt, jag var förkrossad, mina ben värkte något fruktansvärt, min andning var tung och framför mig låg fortfarande Heartbreak Hill.
Forts följer.
Tuesday, May 6, 2008
Boston 2008, del 1
Sitter på det tidiga morgontåget till Göteborg och har lyckats skriva ner lite minnen från Boston marathon, jag skriver så jävla många ord, jag skriver så jävla mycket. Ni får ursäkta mig, jag är sådan och ber er låta bli att läsa om ni inte står ut.
Bostons marathon är inte bara ett lopp, det är en weekend, det är fucking Woodstock för löpare. Hela staden är feber under marathonhelgen. En stor expo pågår under hela helgen där man förutom den sedvanliga shoppingen även har möjlighet att lyssna på föredrag i diverse löprelaterade ämnen. Dick Beardsley talade om det klassiska loppet 1982 exempelvis, man kunde även höra typ hundra andra talare föreläsa om jag vet inte hur små detaljer som berör oss löpare. Jag gick inte på dessa föredrag. Blev helt slut av att handla skor och gps och fan vet allt. Handlade en hel del men har ännu inte ens orkat kolla vad, gick runt som i ett töcken där på mässan och gladdes åt den billiga dollarn och det fantastiska utbudet av saker.
Löparna, de som skulle springa loppet var alla enkla att känna igen, de var som så ofta i samanhang som detta klädda i löparkläder hela helgen. Detta är för mig lite av ett mysterium samtidigt som jag måste säga att det kittlar mig lite att själv glida runt i träningsjacka och tajts i tre dagar utan att egentligen ta ett enda löpsteg. Om det inte hade känts så fullkomligt ologiskt hade nog även jag glidit runt i full löparmundering, nu nöjde jag mig med att försöka gå in mina nya nimbus 10 som jag just inhandlat på mässan och hade för avsikt att springa mitt marathon i. Något som jag än idag lider av att jag gjorde.
Jag kände mig inte bra inför loppet, jag var svag efter en transatlantflygning, svag efter sjukdom och en smula hämmad av en ömmande benhinna. Detta tänkte jag dock inte låta mig stoppas av. Mitt sikte var ställt på att genomföra loppet sub 2.50.
Dagen innan loppet gick jag upp klockan fem på morgonen för att springa lite lätt, sprang runt det stora vattnet mellan Cambridge och Boston, The Charles River Basin, mötte på denna underbart vackra morgontur samtliga kenyaner som var på plats, jag hälsade på dem alla, tänkte att såhär nära samhörighet med världseliten i löpning kommer jag nog aldrig komma igen. Det kändes lite mäktigt att vara ute och se dem alla passera. Det kändes mäktigt men jag kände att jag var svag som löpare, mitt flås var bedrövligt och jag var trött i benen trots mycket vila de sista två veckorna. Kände att hade det inte varit för själva saken, att springa i Boston hade jag ställt in och inte sprungit loppet överhuvudtaget.
Loppet skulle givetvis springas, det rådde det inget tvivel om, försökte säga till mig själv att jag bara skulle springa igenom det utan att bry mig om tiden, att försöka njuta av stämningen, av någon form av nu, men det gick inte, jag ville göra detta snabbt, det var mitt absoluta mål, det enda jag kunde tänka på.
Kvällen före loppet gick vi ut för att äta, jag ville ha pasta och valet föll på en italiensk krog, Winnie T´s. Jag beställde in en family plate pasta med tomatsås, servitören som måste ha vägt en bra bit över hundra kilo tittade på mig och sa att det behövdes inte. Han hade själv aldrig ätit upp en regular plate och tyckte följaktligen att det var löjligt att en spillevink som jag skulle ta in en hel familjeskål. Jag såg detta som en slags utmaning och tog familjetallriken, jag skulle trycka i mig den, han skulle få se på en liten trollerikille, han skulle få se en kille som kan äta pasta. När tallriken, eller snarare det enorma fatet kom in kunde jag konstatera att det onekligen var enormt mycket mat och att den säkert skulle kunna räckt till en familj med kanske två barn under tio och två vuxna, men jag bedömde det ändå inte som helt omöjligt att äta upp det hela själv utan större obehag. Jag högg in, medveten om att jag nu skulle äta en bra bit mer än jag behövde. Jag hade klarat att sätta i mig all pasta, jag är säker på det, och servitören var verkligt imponerad av min förmåga, själv kände jag mig mest som en sorglig typ som var tvungen att in i minsta detalj försöka imponera på människor. Jag åt inte upp allt, det hade varit onödigt, men jag åt så mycket så att det syntes att jag liksom även skulle klarat att äta även det sista, som en slags markering liksom.
När vi promenerade ner Boylston street efter maten mötte vi två personer som kom emot oss med huvor på sig som i det närmsta dolde deras ansikten. Alessi trodde att det var två rånare men jag såg att den ena av de två var Robert Cheruiyot, mannen som dagen efter skulle komma att vinna sitt fjärde Boston Marathon. Där i mörkret i Boston var han otroligt lik en narkoman, urlakad, smal och klädd i säckiga kläder.
Jag somnade gott på kvällen, kanske vid åtta och steg upp klockan fem. Åt lite mat, och gav mig iväg mot uppsamlingplatsen där gamla hederliga amerikanska skolbussar fraktade oss löpare till Hopktinton. Det är det här som gör Boston så speciellt, alla dessa platser, de har en alldeles särskild klang, de känns hela tiden som klassisk löparmark. Hopkinton är en sömnig småborgerlig förstad till Boston, inget för världen, men för oss löpare, för oss klingar namnet klassisk mark.
Jag hade snott en skyddsdräkt på jobbet, en såndär dräkt som varken släpper ut eller tar in bakterier, hår, smuts eller annat som kan störa. Man liksom bara kliver in i dräkten och är isolerad, hade dräkten på mig där ute i Hopkinton och alla som såg mig skrattade, dom fick skratta bäst de ville, dräkten var mycket bra att ha, den värmde i den lite kyliga Bostonmorgonen. Det fanns diverse små aktiviteter att göra innan loppet, jag passade på att skriva mitt namn på en lapp som jag fäste på mitt löparlinne. Jag började gå mot starten för sent, men kom kanske fem minuter innan loppet till min startgrupp. Jag kände nu alvaret och förväntningarna hopas, kände också att jag inte hade mycket att ge, att jag inte skulle klara detta. Ändå stod jag där och kunde inte annat än tänka på 2.50, jag skulle falla, och skulle jag falla så skulle jag göra det med en dåres tro på sig själv. Jag skulle gå för 2.50.
Forts följer.
Bostons marathon är inte bara ett lopp, det är en weekend, det är fucking Woodstock för löpare. Hela staden är feber under marathonhelgen. En stor expo pågår under hela helgen där man förutom den sedvanliga shoppingen även har möjlighet att lyssna på föredrag i diverse löprelaterade ämnen. Dick Beardsley talade om det klassiska loppet 1982 exempelvis, man kunde även höra typ hundra andra talare föreläsa om jag vet inte hur små detaljer som berör oss löpare. Jag gick inte på dessa föredrag. Blev helt slut av att handla skor och gps och fan vet allt. Handlade en hel del men har ännu inte ens orkat kolla vad, gick runt som i ett töcken där på mässan och gladdes åt den billiga dollarn och det fantastiska utbudet av saker.
Löparna, de som skulle springa loppet var alla enkla att känna igen, de var som så ofta i samanhang som detta klädda i löparkläder hela helgen. Detta är för mig lite av ett mysterium samtidigt som jag måste säga att det kittlar mig lite att själv glida runt i träningsjacka och tajts i tre dagar utan att egentligen ta ett enda löpsteg. Om det inte hade känts så fullkomligt ologiskt hade nog även jag glidit runt i full löparmundering, nu nöjde jag mig med att försöka gå in mina nya nimbus 10 som jag just inhandlat på mässan och hade för avsikt att springa mitt marathon i. Något som jag än idag lider av att jag gjorde.
Jag kände mig inte bra inför loppet, jag var svag efter en transatlantflygning, svag efter sjukdom och en smula hämmad av en ömmande benhinna. Detta tänkte jag dock inte låta mig stoppas av. Mitt sikte var ställt på att genomföra loppet sub 2.50.
Dagen innan loppet gick jag upp klockan fem på morgonen för att springa lite lätt, sprang runt det stora vattnet mellan Cambridge och Boston, The Charles River Basin, mötte på denna underbart vackra morgontur samtliga kenyaner som var på plats, jag hälsade på dem alla, tänkte att såhär nära samhörighet med världseliten i löpning kommer jag nog aldrig komma igen. Det kändes lite mäktigt att vara ute och se dem alla passera. Det kändes mäktigt men jag kände att jag var svag som löpare, mitt flås var bedrövligt och jag var trött i benen trots mycket vila de sista två veckorna. Kände att hade det inte varit för själva saken, att springa i Boston hade jag ställt in och inte sprungit loppet överhuvudtaget.
Loppet skulle givetvis springas, det rådde det inget tvivel om, försökte säga till mig själv att jag bara skulle springa igenom det utan att bry mig om tiden, att försöka njuta av stämningen, av någon form av nu, men det gick inte, jag ville göra detta snabbt, det var mitt absoluta mål, det enda jag kunde tänka på.
Kvällen före loppet gick vi ut för att äta, jag ville ha pasta och valet föll på en italiensk krog, Winnie T´s. Jag beställde in en family plate pasta med tomatsås, servitören som måste ha vägt en bra bit över hundra kilo tittade på mig och sa att det behövdes inte. Han hade själv aldrig ätit upp en regular plate och tyckte följaktligen att det var löjligt att en spillevink som jag skulle ta in en hel familjeskål. Jag såg detta som en slags utmaning och tog familjetallriken, jag skulle trycka i mig den, han skulle få se på en liten trollerikille, han skulle få se en kille som kan äta pasta. När tallriken, eller snarare det enorma fatet kom in kunde jag konstatera att det onekligen var enormt mycket mat och att den säkert skulle kunna räckt till en familj med kanske två barn under tio och två vuxna, men jag bedömde det ändå inte som helt omöjligt att äta upp det hela själv utan större obehag. Jag högg in, medveten om att jag nu skulle äta en bra bit mer än jag behövde. Jag hade klarat att sätta i mig all pasta, jag är säker på det, och servitören var verkligt imponerad av min förmåga, själv kände jag mig mest som en sorglig typ som var tvungen att in i minsta detalj försöka imponera på människor. Jag åt inte upp allt, det hade varit onödigt, men jag åt så mycket så att det syntes att jag liksom även skulle klarat att äta även det sista, som en slags markering liksom.
När vi promenerade ner Boylston street efter maten mötte vi två personer som kom emot oss med huvor på sig som i det närmsta dolde deras ansikten. Alessi trodde att det var två rånare men jag såg att den ena av de två var Robert Cheruiyot, mannen som dagen efter skulle komma att vinna sitt fjärde Boston Marathon. Där i mörkret i Boston var han otroligt lik en narkoman, urlakad, smal och klädd i säckiga kläder.
Jag somnade gott på kvällen, kanske vid åtta och steg upp klockan fem. Åt lite mat, och gav mig iväg mot uppsamlingplatsen där gamla hederliga amerikanska skolbussar fraktade oss löpare till Hopktinton. Det är det här som gör Boston så speciellt, alla dessa platser, de har en alldeles särskild klang, de känns hela tiden som klassisk löparmark. Hopkinton är en sömnig småborgerlig förstad till Boston, inget för världen, men för oss löpare, för oss klingar namnet klassisk mark.
Jag hade snott en skyddsdräkt på jobbet, en såndär dräkt som varken släpper ut eller tar in bakterier, hår, smuts eller annat som kan störa. Man liksom bara kliver in i dräkten och är isolerad, hade dräkten på mig där ute i Hopkinton och alla som såg mig skrattade, dom fick skratta bäst de ville, dräkten var mycket bra att ha, den värmde i den lite kyliga Bostonmorgonen. Det fanns diverse små aktiviteter att göra innan loppet, jag passade på att skriva mitt namn på en lapp som jag fäste på mitt löparlinne. Jag började gå mot starten för sent, men kom kanske fem minuter innan loppet till min startgrupp. Jag kände nu alvaret och förväntningarna hopas, kände också att jag inte hade mycket att ge, att jag inte skulle klara detta. Ändå stod jag där och kunde inte annat än tänka på 2.50, jag skulle falla, och skulle jag falla så skulle jag göra det med en dåres tro på sig själv. Jag skulle gå för 2.50.
Forts följer.
Wednesday, April 16, 2008
Det sista passet
Ikväll var det tänkt att jag skulle springa ett sista intervallpass, ett sista pass med fart innan Boston Marathon. Jag hade tänkt komma ut på passet direkt efter dagens sista möte som var mellan sex och sju. Mötet drog över och jag var hemma vid halv nio istället. Var mycket nära att ställa in passet med motiveringen att det ändå gått så pissigt på sistone och det är sent och jag har inte ätit än. Men jag kände trots allt att det där canelonimealet jag åt vid fyra faktiskt räckte, jag drog ut. Någonstans i mig trodde jag även att min sjukdom var påväg ut ur kroppen, jag ville testa.
Drog på mig mina stumma Nimbus, kände vilken otroligt skön sko det hur det än är, bestämde mig påväg upp till Stadion för att det blir ett par nya Nimbus som ska ta mig runt The Boston Course. Trots en slags känsla av harmoni var jag mycket osäker på min form och jag bävade inför kvällens fyrahundringar. Klättrade över staketet och körde två varv i lugn fart, ville liksom inte veta hur jobbigt det skulle bli och vilken dålig form jag befann mig i.
Tog efter 800 meter tjuren vid hornen och satte av på en första fyrahundring, kände att det gick rätt snabbt, trodde det i alla fall. Det fina var att det trots allt inte var så värst tungt, klockade mig på 1.13 på första fyrahundring, körde sedan totalt sex iterationer på tider mellan 1.13 och 1.18.
Jag kände knappt av att jag sprang ikväll. Att springa ikväll var som att komma hem, det var enkelt, det var självklart. Avslutade med att mycket långsamt springa ett varv inne på Stadion, tänkte på att det var sista gången på ett tag, kände ett vemod som jag känt förr. Känslan av att en fas i träningen är över, känslan av att jag kommer sakna den, att jag kommer sakna slitet på Stadion, långpassen med TSM och all annan träning. Nu är det bara loppen kvar liksom.
I min pod som jag satte på efter intervallerna spelades Lavender Diamonds - In heaven there is no heat, tänkte att hon har fel, himlen är här, och jag är het som fan nu.
Boston, jag är så på väg, jag är förbannad, och jag är sjukt snabb.
Drog på mig mina stumma Nimbus, kände vilken otroligt skön sko det hur det än är, bestämde mig påväg upp till Stadion för att det blir ett par nya Nimbus som ska ta mig runt The Boston Course. Trots en slags känsla av harmoni var jag mycket osäker på min form och jag bävade inför kvällens fyrahundringar. Klättrade över staketet och körde två varv i lugn fart, ville liksom inte veta hur jobbigt det skulle bli och vilken dålig form jag befann mig i.
Tog efter 800 meter tjuren vid hornen och satte av på en första fyrahundring, kände att det gick rätt snabbt, trodde det i alla fall. Det fina var att det trots allt inte var så värst tungt, klockade mig på 1.13 på första fyrahundring, körde sedan totalt sex iterationer på tider mellan 1.13 och 1.18.
Jag kände knappt av att jag sprang ikväll. Att springa ikväll var som att komma hem, det var enkelt, det var självklart. Avslutade med att mycket långsamt springa ett varv inne på Stadion, tänkte på att det var sista gången på ett tag, kände ett vemod som jag känt förr. Känslan av att en fas i träningen är över, känslan av att jag kommer sakna den, att jag kommer sakna slitet på Stadion, långpassen med TSM och all annan träning. Nu är det bara loppen kvar liksom.
I min pod som jag satte på efter intervallerna spelades Lavender Diamonds - In heaven there is no heat, tänkte att hon har fel, himlen är här, och jag är het som fan nu.
Boston, jag är så på väg, jag är förbannad, och jag är sjukt snabb.
Subscribe to:
Posts (Atom)