Friday, September 26, 2008

Det tyska fokets hyllningar

Jag känner en hel drös debutanter inför söndagens lopp, marathondebutanter. De ska ha Ipods och annat bjäfs i öronen. Nej för fan det är det tyska folkets hyllningar som gäller på söndag, det är springa runt och suga in det, det är det jag längtar efter. Peppen har nu infunnit sig, jag har intre fattat vart den varit, men typ för någon minut sedan kom den.

Nu jävlar ska jag springa marathon, och jag ska göra det långsamt som bara den.

Bib 20341

Om ni mot förmodan vill ha mina mellantider på sms kan ni följa denna länk. Jag har förvisso gödslat med sms utskick men vill ni vara säkra sidan , do it yourself.

Monday, September 22, 2008

Jag minns alla mina marathonlopp och hur de brukade ta på mig

Jag minns alla mina gamla lopp relativt väl. Och jag minns hur de har tagit på min kropp, jag brukar inte kunna gå efteråt. Kommande söndag kommer garanterat inte bli något undantatg, tvärtom. Jag är redan nu rent ut sagt rädd för efterkommande smärta. Jag ger mig själv i det närmaste små chanser att jag ens kommer i mål. Så i detta nu, en vecka präglad av ångest och längtan, jag vill bli av med det liksom. Ha det överstökat, samtidigt en nära nog destruktuiv längtan efter den där känslan av att man lever. Berlin närmar sig.

Thursday, September 18, 2008

Hunger

Igårkväll genomförde jag ytterst motvilligt ett långpass inför det stundande Berlin marathon. Då jag för tillfället lider av extrem tidspress fattade jag länge inte hur jag skulle lyckas klämma in passet men lösningen blev lika effektiv som förnedrande. Jag åkte helt enkelt ut till dagens sista möte, ett ganska vikitgt sådant, med ganska viktiga typer iklädd mina löptights och utan ens ett papper.
På detta sätt nådde jag Stockholms södra närförorter mycket enkelt och kunde liksom koncentrera mig på att springa hem.

Jag visste dock inte ens åt vilket håll hem låg utan sprang bara rakt ut i skogen på små stigar. En bit in i passet kände jag plötsligt igen mig, jag befann mig inte långt från Söderbysjön, och därifrån hittar jag till Hellas. Ett varv på Hellas milsspår och sedna hemmåt. Jag var så hungrig när jag kom springandes nere vid stadsgårdskajen att jag tänkte att kommer det en männoiska med en pizza nu så tar jag den, sätter mig ner på marken och börjar äta. Ingen vågar väl ge sig på en bestialisk man i tights tänkte jag.

Väl hemma satte jag mig ner på golvet och åt en stor påse jordnötter samt 100 gram vidrigt äcklig choklad. Men smaken var av sekundär betydelse för mig. Det var fettet jag ville åt liksom.

Gårdagens löpning: 2.12 H och okänd sträcka eftersom jag typ inte hade batteri i min gf405 plus inte över huvudtaget är kompis med den.

Mot Berlin, ett Berlin som jag efter gårdagens långpass kan konstatera inte kommer kunna genomföras utan en ganska stor ansträngning.

Wednesday, September 10, 2008

Någonting har hänt

Jag vet inte vad, men världarna har liksom börjat mötas. Kanske håller vi på att bli en enda stor happy löparfamilly. Eller vad tror ni? Läs detta och fundera på saken så ska jag gå ner på den lokala och titta på lite fotboll och känna mig lite som Patrik Sjöberg sålänge.

Brunnsviken igen

13K runt Brunnsan i eftermiddag. Inte jobbigt, bara underbart i regnet och 13K på 56 minuter, det ger ett K snitt på 4.18.5.
Jag gillar det, känns stabilt och jag är en smula förundrad över att man liksom håller så pass bra kvalitet trots ett uppehåll som ändå får sägas varit ganska långt och utan kvalitet och regelbundenhet i den alternativa träningen.

Det jag fruktar inför stundande Berlin marathon (om typ 16 dagar) är nu mer än något annat bristen på distans i min kropp. Jag saknar vana att träna över en timme i sträck. Min kropp kan liksom ha glömt hur man gör när man ska springa långt och ganska länge. Det får bli ett långpass snart. Men först en dags vila, mina ben skriker av all träningsvärk.

Monday, September 8, 2008

Alessi gästbloggar: Mitt Stockholm halvmarathon, blod, svett och uttråkning

Eftersom Allan plockar svamp när vi andra springer halvmarathon blev jag ombedd att skriva ner mitt halvmarathonreferat. Och då gjorde jag det. Håll till godo.


***


Min uppladdning inför Stockholm halvmarathon kan knappast anses optimal. Bortsett från ett ynka "långpass" om 17 K har jag inte sprungit någon längre sträcka sedan marathonloppet i maj. Det har snarare handlat om att klämma in någon mil lite här där. Därför har jag med viss skepsis sett fram emot detta lopp.


Redan vid nummerlappsutdelningen stod det klart att vi hade att göra med Stockhom Marathons lillebror. Allt var liksom hälften så stort. Halva sträckan, hälften så lite tält, hälften så lite folk och hälften så bra goodie-bag. Eller den var nog sämre ändå. En tvättsvamp och ett champion chip. Kom igen nu, sponsoravdelningen!


Hur som helst.. själva loppet då? Jo, jag kom till startfållan med ganska lång tid till godo. Det regnade fortfarande och jag frös om mina händer. Min startgrupp, D, var fylld av gamlingar och rookies som för att hålla värmen stod och småhoppade till svennehitsen i högtalarna. Som ett pro-bono Friskis & Svettis pass på en förortsäng ungefär.


Då startskottet gick satte folk av i en jäkla takt. Jag hade läst att det första partitet skulle vara det tyngsta med sina förrädiskt maskerade stigningar, varför jag tog det ganska lugnt i början. Vid Odengatan kände jag att jag hade full kontroll och bestämde mig för att försöka börja springa snabbare.


Överhuvudtaget kändes detta som ett moget lopp. Jag hade verkligen total kontroll över disponeringen av energi, även då jag höjde pulsen. Tyckte till och med att jag sprang vackert. Detta var något jag inte upplevt i löpningen tidigare. Första milen klarades av på drygt 50 minuter och jag hade hur mycket kraft som helst kvar. Målsättningen att ta sig runt på under två timmar skulle definitivt klaras av.


Men så föll jag.


Ungefär vid Slussen stod ett gäng funktionärer och delade ut power bars. Jag upptäckte detta sent och blev därför tvungen att snävt snedda mot dem för att inte tappa fart. I samma ögonblick som jag tog steget mot höger sprang någon in i mitt ena ben som låste sig bakom det andra. Och jag flög (tror till och med att jag krigs-rullade ett varv) och slog i mitt vänsterknä och mina händer. Självfallet hände detta på det enda stället med publik och det hördes en förfärad susning bland massorna.


Inte så lite omtumlad och med grovt överskott av adrenalin reste jag mig snabbt och sprang vidare. Efter ett par kilometer upptäckte jag att det blödde kraftigt från knät. Hela mitt främre smalben var blodigt. Och i ärlighetens namn kändes det för stunden helt fantastiskt. Jag var liksom den stenhårde löparen.


Efter en och en halv mil var min nettotid 1h 15min. Jag kunde inte tro mina ögon. Jävlar vad snabb jag var! Och fortfarande inte trött. De sista sex kilometerna sprang jag allt vad jag orkade och tog placering efter placering för att till slut springa in på monstertiden (i min värld alltså) 1,45,40!


Allting summerat låter kanske detta som en relativt trevlig upplevelse. Men faktum är att jag hade fruktansvärt tråkigt under hela loppet och inte kommer göra om det igen.


Perfekt disponerad energi, vackert löpsteg och coolness i form av blodiga knän duger kanske för provinserna. Men löpning, mina vänner, handlar inte om det. Löpning blir till något upphöjt först när nerverna ligger utanpå huden. Ångesten och rädslan för smärtan slingrat sig kring din själ, då tillstånden Runners high och the lowest low svingar sin ambivalenta pendel. Först när knäskålarna sjunger klagosång högre än cover-banden sjunger Guns n' Roses. Då endorfinet är din enda vän.


För precis där vid mållinjen förstod jag det. Jag är, och nu svimmar säkert Allan i sin svampskog, en marathonlöpare.

Friday, September 5, 2008

En efterbliven löpare påväg tillbaka

11K och ett varv runt Djurgården, det var sommarens första träningspass det. Eller kanske höstens första. Mkt trevligt och jag mår bra i hela kroppen såhär dagen efter. Att farten sedan trots det relativt långa uppehållet ändå var 44 min på milen vittnar om att jag lyckats bibehålla viss fart trots att jag tärt en hel del på mitt livs osundhetskonto denna sommar.

För övrigt tär en resa till Sardsinien en hel del på antalet timmar jag har över till bloggande och annat. Jag är kraftigt efter med aarbete, socialt umgänge och en hel del annat. Efter helgen kommer jag dock tillbaka med fuyll kraft tror jag. Jag ska springa då om ni undrar, något som liksom innebär att jag även kan blogga.

Till er alla som ska springa StHM imorgon: lycka till, jag kommer tänka på er.

Vidare hoppas jag att min gamle vän och producent Alessi vill skriva ett referat till denna blogg om sitt livs första halvmarathon någon gång nästa vecka.