Monday, June 30, 2008

Läkarängelen

Han kanske hade läst här för han gjorde sitt bästa för att jag skull ebli på bättre humör.
Enligt denne läkare, efter att han återigen undersökt mig så borde det inte vara mer än en månad innan jag kan sätta på löpbandet på kraftigt motlut inne på gymmet.

Detta var enligt honom på rätt väg. Inget att bråka om. Min egentliga fråga blev varför han ens ville ha mig på återbesök. Men i den rena lyckan glömde jag liksom fråga.

Inget ska hastas fram nu, jag kommer skna smärta innan jag testar löpning igen. Men det krävs inga mer omfattande undersökningar, tack för det.

Sunday, June 29, 2008

Läkardjävulen

Jag har givetvis inte nöjt mig med att gå till en läkare, har vänt mig till två olika. Båda gav mig dessvärre samma diagnos. En av dem ringde mig dock i torsdags och sa att han ville se mig igen eftersom han nu kände sig lite osäker på min status. Imorgon på förmiddagen ska han ta sig en ny titt. Han kan omöjligt säga att jag är frisk, det känner jag att jag inte är, däremot kan han komma med någon ny djävla diagnos. Skicka mig på nya undersökningar eller typ säga att vi måste göra si eller så. Kanske måste vi in och skära lite, Vad vet jag. Bara det enkla att jag ska göra detta grundligt och inte forcera, det som sker sker.

Detta kommer inte stoppa mig från att hoppa på honom och typ nästan ha ihjäl honom om han ger mig alltför trista besked. Nu har jag varnat, imorgon eftermiddag kanske jag bloggar från en fängelsehåla, håll er underrättade via radions utsändningar.

Wednesday, June 25, 2008

Vattenlöpning, del 1


Okej, idag körde jag ett pass på Kampementsbadet, inget jag rekommenderar någon. Förutom sedvanliga sanitära tråkigheter så är bassängen på sin djupaste del 1,40 djup. Detta innebär att benen liksom stöter i botten.
Kom vidare på att vattenlöpning är chockerande tråkigt, men det kan vara för att jag var lite ovan idag.

För övrigt måste jag säga att man känner sig en smula som en efterbliven när man glider runt i flytbälte. Eller vad säger ni?

Monday, June 23, 2008

Veckans träning

För den intresserade består av cykling, simning med mitt nyinköpta flytbälte samt styrketräning. Hoppas kunna< lägga upp en riktigt läcker badpojkebild här senare i veckan när jag har mitt flytbälte på mig. Man ser riktigt smart ut i det nämligen.

Frågor på den träningen?

Någon som typ har tips på vackra platser att utföra simningen på?

Thursday, June 19, 2008

Mitt förra inlägg

Mitt förra inlägg var kryddat med viss ironi. Men det var som sagt sista gången jag var bitter.

Trevlig helg, och ingen jävla sprit nu, man springer så dåligt på det.

Wednesday, June 18, 2008

Moder Theresa

Okej!
Jag ska aldrig mer nämna min skada i en lite sorglig ömklig ton igen.
Från och med nu är den min bäste vän. Och den observante har redan noterat att det inte var Hitler som var framme denna gång, det var Moder Theresa.

Tuesday, June 17, 2008

Nu är vi närmare himmelen


Ett av årets första inlägg kallade jag för Tramps like us. Tramps like us, smaka på det, vilket jävla bra namn på en blogg, vilken jävla del av en refräng. Nu är det alltså namnet på den nya blogg jag startar med Jonas, Klas och David. En osannolik skara män med ett osannolikt mål. Vårt gemensamma projekt, att springa Marathon Des Sables kommer kunna gå snett det kan gå snett långt innan vi når Saharaöknen rentav, det är bland annat därför det ska bli så kul att försöka genomföra det. Följ vår kamp på Tramps like us. Hoppas ni kommer gilla den. Hoppas det kan bli det lilla paradis jag tror det kommer bli.

Jag kommer givetvis fortsätta med denna blogg också, jag bara utökar min arbetsbörda en smula.

Hoppas som sagt vi även framledes ses både här och här!

Monday, June 16, 2008

I´m not down


Jag tröstar mig med en låt från definitionen av cool (3.40 in i filmen så börjar I´m not down)!
'I've been beat up I've been thrown out but I'm not down oh I'm not down...'

Stressfraktur

Imorse var jag då hos en idrottsläkare jag blev rekomenderad att gå till. Det tog honom typ en minut att konstatera att detta var en stressfraktur. Prognosen är två månaders vila.

Hur jag känner mig kanske ni nu undrar.

Kanske i chock jag vet inte, men jag känner mig helt cool. Ska köra min första träningsvecka efter SM denna vecka, det blir en drös cykelpass och en drös vattenlöpningslängder.

Jag känner mig cool, men samtidigt svindlar det för mina ögon, detta kommer bli en prövning.

Friday, June 13, 2008

Okej för nu men inte för sen

Okej för att jag går lite skadad liksom, men detta måste få ett slut. Jag vill inte låta töntig , men det är ovissheten som gör benhelvetet så outhärdligt. Att inte träna är ren fucking terror måste jag säga.
Den som skakar fram en MR-kamera, en vettig läkare och en rimlig diagnos till mig får fina presenter från mina sponsorer. Som börjar bli så sjukt många nu.

Thursday, June 12, 2008

Allt har strulat till sig, RH skjuter upp

Okej, idag skulle the news breakas, jag har något stort på gång. Det är inte mycket för världen men ett litet steg för mig liksom. Men jag kan inte riktigt, måste hålla lite på den stora nyheten ett par dagar till och ber att få återkomma efter helgen. Men misströsta nu inte, den som väntar på något gott vet ni, den kommer belönas rikligt. För allt jag har att avslöja just nu är just det, att lönen för er väntan kommer vara värd guld.

Wednesday, June 11, 2008

The summer of 94 tack!

Igår startade sommaren 94 igen. Jag längtar nu efter spanjaker och ryssar. Sommaren 94 sätter jag fortfarande högst av alla sommrar. Sommaren 08 kan gå till historien som ny etta, om bara värmen kommer tillbaka, mitt ben blir helt och Zlatan fortsätter bortom det möjliga.

Monday, June 9, 2008

En tjatig konvalescent

Helgen har varit helt fab och jag har tvingat en brudgum att lova att han ska springa Sthlm marathon 09. Vidare har jag tjatat på personer i min omgivning så pass mycket så jag tror att de kommer anmäla sig till Berlin marathon bara därför. Jag kan inte träna ,vilar bara just nu och känner mig mest som en helt vanlig bira kille. Jag kollar fotboll, dricker bira och och tjatar på min omvärld att de ska springa olika marathon.

En sann pain in the ass med andra ord.

Wednesday, June 4, 2008

A licence to chill

Idag dracl jag kaffe med en läkare. Ingen vodare bra läkare kanske det ska sägas, men ändå. Jag frågade lite om mitt ben, och han sa att det helt säkert var något, inte benhinneinflamation utan något annat men att det enda sättet att bota det hela var med vila och långsam igångsättning sen. Jag vet inte vad jag ska säga, men jag vilar nu helt. Enligt honom bör jag inte ens cykla eller simma.

Okej, fär att verkligen salutera denan tid i mitt liv åker jag nu snart, imorgon först till landet och sedan på bröllop. Jag cashar härmed in min chill licens.

I helgen ska klockor ringa lite här och var.

Efter helgen ska jag berätta något mycket roligt för er, jag kan knappt vänta.

Vi ses!

Tuesday, June 3, 2008

Hallonboppare kommenterar marathon



Ett par förklaringar:

PS = psykiskt sjuk
Sponne = Jag
The road is long = en textrad från en av världens bästa låtar

The masters at work


Alessi och Andreas (steget bakom)

Monday, June 2, 2008

Alessi gästbloggar: Mitt Marathon - Through Hell And Back Again

Hej läsare! Efter att ha slickat såren ett par dagar kommer här mitt förmodade sista inlägg på Runners High. Det har varit grymt kul att skriva här hemma hos Allan och ni har varit fina som lämnat kommentarer och svarat på alla mina löparfrågor. Och jag sluter cirkeln med den väääldigt långa sagan om mitt marathon. Håll till godo:

***

Hypokondrin och halsont kom som ett brev på posten. De två dagarna innan maran ägnades därför åt mentalt inbördeskrig mellan mig och min ångest. Åt att notera och bedöma smärtan i varje svalg. Säkert 14 680 svalg, en för varje startande marathonlöpare om man vill vara semantisk.

Och under natten till lördag höll min ångest på att förklaras till vinnare. Jag var jag så sjuk att jag ville gråta. All denna träning och snack om marathon skulle vara förgäves. För att inte tala om besvikelsen för mina utplacerade bundsförvanter längs banan. Det var i sanning bedrövligt. Jag hade till och med skrivit flera längre peppinlägg som jag tänkt publicera här på Runners High innan maran, men jag kunde inte. Fallhöjden var redan tillräckligt hög.

Det gick så långt att jag någonstans i ångesten under natten bestämde mig för att skänka tusen kronor till Röda Korset om jag startade och gick i mål. Har ingen aning om varför den tanken slog mig, men det hjälpte och jag måste somnat efter det.

Så vaknade jag klockan sju på morgonen och kände mig helt okej. Gjorde ett försiktigt testsvalg utan alarmerande resultat. Klev upp försiktigt och passade på att ta tempen som visade på 36,4 grader. Det skulle givetvis startas!

Jag gick ut vid åtta-tiden för att handla vitt bröd och müssli. Luften kändes nästan som en varm morgon i Italien. Det skulle alltså bli så varmt som de lovat idag. Viktigt att dricka mycket vatten nu på morgonen.

Andreas kom förbi vid 12-tiden och vi gjorde de sista förberedelserna. Fäste på Champion Chip, fixade med solkräm, tejpade bröstvårtor, satte på nummerlappar och pumpade upp allmän eufori och nervositet.

Som alltid med Andreas, halvgreken, är man sen. Vi kom till Östermalms IP drygt fem i två och började frenetiskt leta efter vår startgrupp. Väl framme såg vi att det var fler som inte hängde på låset och att det inte alls var så bråttom. Andreas hade fått ett tips om att smörja, eller snarare dränka, hela foten i vaselin innan man tog på sig skorna. Ett tips som visade sig vara en gudaskänk. Istället för befarade blåsor förvandlades loppet till en fem timmar lång fotvård.

Vi hamnade i princip allra längst bak i startgrupp F, dvs som de sista startande överhuvudtaget. Det gjorde ingenting. Det skulle bli jäkligt roligt att springa och jag kände mig faktisk lycklig. Jag och Andreas bestämde oss för att försöka hålla samman första varvet i träningstempo och efter det fick den som kände för det dra ifrån. Det skulle inte bli jag.

Så gick startskottet.

Vi började promenera tillsammans med det stimm av marathonlöpare som omringade oss. Det tog drygt tio minuter att överhuvudtaget komma fram till startlinjen. Väl där ökades takten till en slags habil jogging. Det utopiska målet var att försöka ta rygg på 4-timmars mannen. Han trängde sig dock fram som ett stucket bergstroll och försvann utom synhåll redan vid start. Första kilometerna kändes dock helt okej, även om det var enerverande att inte ha någon bra tidsreferens. Gärdet och Diplomatstaden gick som en dans och vid Djurgårdsbron hade det samlats en hel del folk som hejade på oss löpare. Framme vid Dramaten stod också mina föräldrar och systrar och hejade på vilket gav en enorm kick.

Löpningen flöt på och framme vid Söder Mälarstrand hann vi upp den första gruppen fanbärare, vars standar visade de bedrövliga siffrorna 5.30. Så landade den första mentala pungsparken - och träffade precis mitt i prick. Var vi verkligen så jävla långsama? Nu följde ett par hundra meter av förvirring. Skulle man öka takten? Gick det för sakta?

Vi bestämde dock att hålla oss till den urspungliga planen. Lugnt och fint första varvet för att sedan öka farten efter vad kroppen förmådde. Vid Valhallavägen (efter världens rimligaste saltgurka, jag tar tillbaka allt!) kom första riktiga svackan. I den oväntade backen uppe vid Gärdet mot Djurgårdsdelen kände jag hur Andreas började dra ifrån. Jag var ett steg efter hela tiden och kämpade för att överhuvudtaget orka springa. Det började gå åt helvete. Andreas studsade iväg där framme med sina lätta Newton-steg och jag kände att det var kört. En banan fick mig dock plötsligt på andra tankar och jag började resonera om. Istället för att hålla jämna steg med greken skulle jag i hemlighet använda honom som drag. Det funkade! Jag smög mig upp bakom honom och höll mig där fram till Västerbron.

I ärlighetens namn skulle jag släppt taget långt innan om det inte varit för att, först min vän Bankhoran, och några hundra meter senare, min älskade familj hejat på mig vid Kungsträdgården. Jag var så rörd att jag grät hela vägen fram till buljongon-kopparna på Södermälarstrand. Där gjorde jag misstaget att stanna upp för att dricka. För när jag ökade takten igen högg det till i mina fotleder och knän samtidigt. Det var en otrolig smärta som aldrig släppte taget. Jag sprang upp på Västerbron, denna helvetets förgård, som nu var dubbelt så brant och dubbelt så lång som jag mindes den. Många runt om mig hade börjat gå. Gett upp. Jag joggade dock vidare i smärtfylld trans.

Längs hela Norr Mälarstrand mumlade jag bara "inte Torsgatan, inte Torsgatan" för mig själv och tog en hit av min koffein-gel. Väl där stod luften stilla och jag höll bokstavligen på att dö kändes det som. Vid hörnet till Vasaparken hörde jag någon ropa mitt namn. Jag såg mina rosédrickande vänner Martim, Anna och Johanna i periferin springa längs med mig och ropa "Alessandro". Så började jag gråta igen. Och tänkte, nu jävlar klarar jag det här!

Smärtan var nu på gränsen till obeskrivlig men det spelade ingen roll. Jag var egentligen mest rädd för att gå i mål. För hur jag skulle reagera. För tomheten. Vid Odenplan drog jag i mig sista koffeingelen och fick en sista kick. Så kom äntligen Sturegatan och stadions klocktorn uppenbarade sig. Till min förvåning paserade jag en till synes 100 år gammal marathonlöpare precis innan stadion. Det skulle bara fattas att förlora mot honom hann jag tänka.

Jag paserade mållinjen med båda händerna sträckta mot skyn. Saktade ner. Tog en medalj. Och kommer knappt ihåg något mer. Kanske tittade jag efter Andreas.

Trappan ner till Östermalms IP var i princip omöjligt att ta sig ner för. Hur fan kan man lägga en trappa här tänkte jag samtidigt som mina knän skrek av smärta.

Jag gick igenom chip-klipparna, tog en påse mat och min finisher tröja. Hasade mig över gruset till löparbanan på andra sidan. Sökte i folkhavet efter Andreas och Allan. Jag vet inte hur länge jag satt där. Kanske i en timme, kanske två. Jag började äta ur påsen, men hade ingen som helst aptit. Jag ville ingenting. Kände ingenting.

Plötsligt väcktes jag ur min koma av hemska kräkljud. Jag vände mig och fann mig själv stirrandes rakt in i ändalykten på en storvuxen tysk kvinna i stringtrosor. Hennes man som också sprungit loppet öppnade en öl. Jag vände mig om igen och fortsatte motvilligt peta i mig lite sojafrön. Kräkljuden tilltog och blev så högljudda att jag blev tvungen att vända mig om igen. Den här gången till hennes helt nakna underkropp.

Så där satt jag. Utlämnad och helt tom i solen på löparbanan. Utanför min kropp i en helikopter och såg ner på skalet av mig själv. En mentalt utsvulten yngling som satt och åt enstaka russin ur en påse likt den mest bortglömda patienten på långvården. Jag kom ihåg att jag tänkte: Aldrig mer marathon!

Men jag tänkte också att man inte tar några kloka beslut i målfållan.

***

Min tid blev 4.40.46 och får med facit i hand betraktas som en bedrift. Det var ju trots allt dubbelt så långt som jag någonsin sprungit. Jag tror dock att jag hade 4.15 i kroppen men utan referenser och rutin disponerade jag loppet helt fel (min hastighet de fem sista kilometerna var mina överlägset snabbaste om jag läser statistiken rätt). Men jag kan inte bry mig mindre. Jag är glad att jag klarade att komma i mål, det känns verkligen som en bedrift. Och jag vet att jag gjorde dem som är nära mig stolta. Och så här två dagar efteråt vet jag även att jag kommer ångra mig om jag följer nästa års marathon som åskådare.

Tack för mig! Vi ses!

/Alessandro

Sunday, June 1, 2008

Det lilla helvetet

Stockholm marathon 2008 är det närmaste helvetet jag någonsin kommit tror jag. Jag hade krampkänningar under mer än en mil och tvingades sänka farten för att inte bara liksom krampen skulle ta greppet om mig.

Av just den anledningen måste jag säga att gårdagens lopp är det jag någonstans håller som högst hitills, att jag liksom mot bättre vetande stod ut hela vägen.

3.25.24 och plats 1001. Inte mycket för världen, men en arbetsseger för mig.

Som det känns idag så blir det ingen novell på ämnet SM 2008, men vi får se imorgon.

Stort tack till alla er som fixade den fantastiska fecken ute på Essingen. Kändes som en riktig wild bunch som satt och kollade på marathonsändningen som hade spelats in. Det var verkligen trevligt att se er alla.
Och vanadislunden var för övrigt ett i sanning vackert möte det med.

Mot framtiden!