Saturday, June 30, 2007

Jag är utbytt


På den här väggen fanns tidigare ett stort porträtt på mig. Det var lite skämmigt men ändå liksom lite stolthet att finnas där på väggen. Inte alla finns porträtterade på en tio meter stor vägg liksom. Lite mäktigt på något sätt.

But not anymore.

Den stora möbelkedjan (den näst största) har bytt ut mig. Jag var tydligen utbytbar, sålde kanske inte tillräckligt med sängar åt dem. Nu är jag bortbytt mot en kvinna med decoltage och paljettdress. Suck, hoppas hon säljer mer åt dem då.

Och jag är inte bitter, fattar bara inte hur det tänkte när de tog bort mig.

Det gudomliga tillståndet

Pasta igår kväll, ett besök hos en kompis och ett barbesök (drack Loka). Gick upp imorse klockan 9 och åt en enorm mängd pasta igen, läste tidningen långsamt, lyssnade på radio. Sist jag genomlevde denna heliga procedur var otroligt nog ungefär den 6 maj. Jag har alltså inte varit ute på ett långpass på nära två månader. Detta har sin förklaring i att jag sprang Köpenhamn marathon den 20 maj och sedan endast hade tre veckor att ladda till Stockholm marathon. Tränade en del emellan, kanske för mycket, men jag avstod från långpassen. Även direkt innan Köpenhamn tog jag bort långpassen för att låta musklerna samla sig.
Nu var det alltså dags igen. Vilken fantastisk dag för ett långpass, regn och lite för mycket blåst, det blir liksom extra skönt av någon anledning. Man verkligen känner att man genomfört ett långpass.
Började idag med att gå ut lite försiktigt, hade som ambition att inte ta ut mig. Det gick såklart inte. Andra halvan av rundan drog jag upp på tempot. Från Skippers inn på Djurgården drog jag upp farten till marathonfart tror jag och höll det ,med en liten fartökning mot slutet.

Allt jag gjorde i spåret idag gjorde jag av ren glädje, som en kalv på grönbete.
Det var i sanning fantastiskt.

Nu när jag kommit hem har jag tänkt lite på Bauman och den flytande rädslan. Tror att jag kanske har något att säga om det utifrån ett löparperspektiv, har en liten fundering. Men det får bli en annan gång för nu har jag fullt upp att avsmaka mitt höga tillstånd, mitt gudomliga runners high.

Dagens fakta:
28+K
ca 2.10 H

Friday, June 29, 2007

F

Under skålandet av champagne så bestämde jag och F oss för att springa i Hellas på söndag. Mkt trevligt, inte minst med tanke på att det alltid funnits en rivalitet oss emellan. Årets Stockholms mara slog vi vad om tusen kronor vem som skulle springa snabbast. Vi ställde dock in vadet eftersom han skadade sig.
Problemet är att F är en naturbegåvning när det kommer till löpning. Hans 67 kilo mot mina 78 ska springa ett pass och F säger, jag ska hänga med Allan så gott jag kan. Tror att det är jag som måste hänga med honom. F vill att vi ska under 40 i Hellas. Hans blotta inställning får tävlingsmänniskan i mig att darra.
Måndag morgon kommer en full rapport.

Thursday, June 28, 2007

Flytande rädsla

Läste i DN en slags recension av Zygmunt Baumans nyöversatta bok
Flytande rädsla. Bauman är verkligen helt fantastisk. Som så många sociologer får han saker att kännas självklara och enkla. Han får mig att tro att jag har tänkt och känt det han skriver själv, tidigare, men det har jag aldrig gjort. Möjligen har jag anat det.

Hur ska då vi löpare ställa oss till Flytande rädsla? Var passar vi in? Kanske för att jag är en smula bacon idag eller för att jag är smart nog (njae) att inse mina begränsningar så tänker jag inte börja spekulera. Men det ska bli mitt stora tankeämne på helgens rundor. Ska återkomma i ämnet och läsa boken kanske.

Får bli följande schema i helgen med tillhörande hjärngympa på temat Bauman och flytande rädsla.

Fredag 14K
Lördag 24K
Söndag 10K (under 40 på Hellas)

Är det för att jag är lite bacon eller för att solen skiner eller? Men nu måste jag vara lite personlig igen och säga på patetisk engelska att I love my life just i detta nu! Jag känner flytande lycka kanske.

Sunesons nya bilder

Hello!
Hur vacker är inte Björns resa? Hey hey hey vad jag längtar efter att få gå på hans eventuella föredrag och höra honom prata om det. Kolla in de nya bilderna. Är det bara jag som känner hur det rycker i vagabond och äventyrshjärnan?

Det finns bara en.......

Försöker hålla mig från att bli personlig här i min blogg. Men champangen efter änglarnas fall igår får mig att mjukna en smula (eller är det ölen efter champangen som gör det?). Igår var jag så kär i en spelare så jag tänkte att ett passande sätt att hylla honom vore att åka till Uruguay (hans hemland) och springa en mara iklädd en tröja (vår klubbtröja) med hans namn på.

Sen tänkte jag att hey, jag är vuxen nu, fotboll (särskilt på allsvensk amatörnivå) berör inte mig längre. På många sätt stämmer det kanske. Men ändå inte, jag var så glad efter matchen så jag glömde bort tid och rum. Nu sitter jag och betalar den notan, med nöje.

Ps. Kände ni hur personlig jag blev?

Wednesday, June 27, 2007

Osvensk stämning i Sverige

Hellas milspår kändes inte som Sverige igår. Det var osvensk stämning i Sverige. Vet inte om ni är bekanta med milspåret i Hellas, om inte så kan jag varmt rekommendera det, det och allt annat i Hellasgården. Banan har ett mycket tilltalande upplägg. Första kilometern är hopplös, det går i det närmsta konstant uppför och känns som att den varar i en evighet, sedan, fram till 6K är det backigt mest hela tiden. Strax efter sexan kommer en i löparkretsar relativt omtalad backe som brukar kallas väggen. Tycker inte man ska bygga upp onödiga myter om saker (läs Abborrbacken) men jag kan sträcka mig till att säga att väggen är en fantastisk plats och en krävande backe. På milspåret så utgör den en vändpunkt, resten av spåret har en behaglig flack sträckning. Det går alltid lätt hur dåligt man än mår. Man flyger fram de sista tre kilometrarna. Så ska en banas konstitution vara tycker jag, tuff i början fram till 60 eller 70 % av sträckningen, sedan mer mänsklig. Exakt så är Stockholm marathon för mig exempelvis.

Mycket spännande har hänt mig ute i spåret i Hellas. En gång stötte jag på två pundare mitt ute i den vackra skogen, de var som två barn och sprang emot mig skrikandes att de sett en orm lite längre fram. De var upprivna och rädda men på samma gång exalterade. Dessa två vrak i 45 årsåldern som så många antagligen skulle rygga för kom nu emot en ensam löpare i skogen skrikandes att de just sett en orm. Det var ett golden moment.

Andra fantastiska möten i Hellas har varit med djur. Rådjur främst får jag nog lov att erkänna, men det känns alltid kul att stå öga mot öga med dem.

För att inte tala om alla fantastiska möten i bastun, alla ryssar som sjunger, alla finnar som sitter där och alla skrytgubbar som snackar oändligt mycket skit. För att inte tala om alla renande vinterbad.

Hellas är en fantastisk plats, som en annan värld.

Men det var den osvenska stämningen i Hellas jag skulle tala om.
Igår kändes det som Provence, eller Ukraina, eller Andalusien i Hellas, milspåret var torrt och sandigt, det var varmt långt in på kvällen, och på parkeringen som avslutar milspåret hade ett gäng (ca 20) romer samlats för gemensam grillning.
De var en total idyll ärligt talat. Romerna hade bilstereon på högsta volym, en vattenspridare stod på för fulla muggar det var ljummet på gränsen till varmt i luften. Det var verkligen osvensk stämning i Sverige. Undrar varför jag kände mig så tilltalad och upplivad av just det. Kanske borde jag ha lite semester. Kanske borde jag uppleva något annorlunda.

Kanske borde jag dricka lite retsina eller rosé och lyssna på cikadorna iklädd ett par vita byxor och espadrillos. Kanske är det det här som kallas eskapism, eller kanske dagdrömmeri. Spelar ingen roll, det är vackert i alla fall.

Hade tänkt åka ut och ta Hellas ikväll igen, men änglarna kommer till Söderstadion denna afton så jag får drömma lite på ett annat sätt kanske.

Tuesday, June 26, 2007

Bjorn again


Ja ja jag vet att jag tjatar om Sunesons fantastiska sida. Men jag kan inte låta bli. Den är fantastisk, hans resa och hans äventyr.
Björns resa är, för mig inte så mycket själva löpningen som själva upplevelsen. Att få uppleva en coast to coast måste för det första vara fantastiskt, att sedan göra det springandes. Jag har börjat bildgoogla på de platser han besöker eftersom han fotar så lite. Hey, vad vackert det ser ut i Oregon (bild från Oregon).
En annan rätt rolig sysselsättning när man följer Björn är att gå in på City data och fantisera om alla små hålorna. Vad skulle krävas för att flytta dit. Hur lite vill man exempelvis bo i Cloverdale

På min ålders höst, om min kropp håller, kanske man ska prova att göra en Björn då. Fantastiskt vackert vore det i alla fall på så många sätt.

Monday, June 25, 2007

En ny start

Idag, två veckor efter Stockholm marathon har jag på morgonen, innan jobbet, kört ett pass. Passet bestod inte som vanligt av löpning, Hitler förbjuder detta, passet bestod av styrka och cykling.
Kände mig oerhört frustrerad av att inte kunna löpträna så jag satte mig på tränningscykeln på jobbgymet och bara cyklade. Valde programmet ”rolling hills” fast det var nära att jag tog ”roadrace”. Fattade inte skillnaden.
”Rolling hills” var vedervärdigt, stod ut med endast en halvtimmes cyklande. Tänkte att det antagligen kommer ge mig träningsvärk m.m. men att det nog är bra att vänja kroppen vid att cykla eftersom man med säkerhet kommer paja med jämna mellanrum framledes.

Efter The Rolling Hills tog jag ett styrkepass. Körde utfall, min specialare att stå på tefat med handvikter eller vad det nu heter och simulera löpsteg. Skulle vilja veta om det är bra, har kommit på övningen själv men jag inbillar mig att det ger styrka till knäna.

Sen lite rygg och lite mage, inget jättebamse styrkepass, men en start. Jag kände att jag nu är igång i träning igen. Det kändes som ett startskott. Som starten på resan som tar slut på Brandenburger tor i Berlin den 30 september.
Efter att ha levt la vida loca och låtit dagen komma som den vill efter marathon känner jag mig nu oerhört laddad för att gå in i en ny träningsfas. Det känns som att komma hem, som att det stora äventyret fortsätter.

Sunday, June 24, 2007

Nämen Björn!

Som jag nämnde häromdagen så följer jag med stor spänning Björn Suneson som är ute och springer en coast to coast. Jag har skrivit och frågat Björn om det finns ngn särskild anledning till varför han började sin löpning just vid denna tid på året, om det finns klimatmässiga skäl till detta.

Björn svarar på frågor men nu står det följande i hans blogg:

6. Allan ......., Georgia i USA, frågar om jag planerat att skriva en bok efter avslutat äventyr.

Hello, is that me?
Ja alltså det spelar ju verkligen ingen roll om det står så. Men mitt ego får mig att känna det som att jag är 70 om det skulle vara min fråga dessutom bor jag på Norrmalm, Stockholm. Fast jag tänker absolut läsa boken om den kommer.
Och jag hoppas att du följer Björns äventyr, hans resa verkar helt fantastisk.

Thursday, June 21, 2007

The fucking benhinnorna

Vill inte verka som en hel karl på något sätt, vill inte verka skrytig eller korkad, men jag kan leva med lite smärta. Det är en del av åtminstone mitt liv som löpare att jag har lite smått ont ibland och att kroppen ibland känns sliten. En fot gör sig påmind och knän och rygg hugger till lite. No probs. Fine!
Jag kan till och med säga att jag gillar det. Får mig att påminnas om min kropps existens.

Det är inte det jag nu pratar om, nej, jag pratar om kroppens egna små djävulshorn i sidan, kroppens svar på helvetet, benhinnorna. Jag kallar dom för Hitler och Mussolini mina benhinnor. Hitler, benhinnan på mitt högra ben, har sedan Köpenhamn marathon gjort så ont så att jag ibland har vaknat på natten av smärtan. Även när jag går gör det ibland mycket ont.

Nu har jag börjat ett krig mot Hitler som måste sluta i att jag förgör honom för all framtid, måste fixa sådana där inlägg och, detta bär emot, hålla mig borta från löpning i ett par dagar. Dessutom ska jag ta varenda huskur jag kan. Ska fira midsommar med en ispåse på benet till exempel.

Finns det något i min kropp jag just nu vill försvinner så är det Lillhitler, Mussolini har varit soft i mer än ett år nu.

Wednesday, June 20, 2007

Jag kryddade passet


Japp, bilden visar mig påväg till mötet.
Det blev ett möte i löparkläder. Detta är min nya melodi. Jag ska inte gå med i anonyma löpare utan jag ska bli en stolt missbrukare istället. Mötet gick enligt planen såtillvida att det överenskomna faktiskt avhandlades. Vi avslutade med att diskutera marathonlopp runtom i världen i en extra kvart bara för att ämnet liksom låg nära till hands.
Måste säga att min outfit verkligen hade en avslapnande effekt, dels på mig men även inbillar jag mig på den andre mötesdeltagaren.
Kanske är det så man ska göra, hålla möten mitt i löppassen.
Eller kanske inte, det är trots allt en dresscode som kan slå fel i vissa samanhang.

Tuesday, June 19, 2007

Dagens korta pass kan få lite extra krydda

Igår var det en man som jag skulle ha möte med på jobbet.
Han glömde bort att komma och det blev därav inget möte. Han gjorde bort sig, hans omdöme är nu solkat, jag har liksom nu "råd" att bete mig lite mot honom.
Så hur ska jag bete mig?
Jo, eftersom jag har (tro det eller ej) tight nu inför allas sommarledigheter så föreslog jag helt enkelt att jag ska komma upp till hans arbetsplats idag, mitt under brinnande korta joggingpass för ett möte.

Vad säger ni om det? Själv känner jag mig exalterad över detta. Att få kliva in på hans mottagning (han är läkare) iklädd joggingkläder och hålla ett möte i mina slitsade joggingshorts vore en triumf.
Jag har mailat honom frågan och väntar nu med spänning hans svar.
Så här formulerade jag mig:

"Hej xx!
Vilken tid i eftermiddag?
Jag ska ut och jogga och kunde , om du inte tycker det är alltför oortodoxt ta dig som ett break i joggingturen. Då blir det hos dig.

Mvh
Allan
"

Observera att det är ett kort pass under min friskvårdstimme jag ska på, så att ni inte tror att jag skolkar från jobbet.

Fortsättning följer.

Monday, June 18, 2007

Björn Sunesons vagabondliv i USA

59 år gammal och med stor entusiasm har Svenska Dagbladets ekonomireporter Björn Sunesson nu börjat springa coast to coast i USA.
Följ honom här: www.suneson.se
Björn får mig att tänka på Ivar Lo Johanssons fantastiska bok Vagabondliv i Frankrike.
Sunneson skriver att han under sitt äventyr lever ett tämligen bekymersfritt liv och skriver saker som att "Morgondagen är ett stort frågetecken". Det är löpar och reseromantik at it´s glance.

Grattis på namnsdagen kanske han borde få höra även om jag har svårt att tro att mitt inlägg ska eka ända till Idaho.
Kanske borde jag ägna en av mina semesterveckor åt att bara springa. Bara springa och känna att min morgondag är ett stort frågetecken för en gångs skull. Kanske ska jag ägna min semester åt lite äventyr helt enkelt.

Viloveckor

Nu börjar jag tröttna på att inte få springa ordentligt.
Jag behöver ett långpass snart, annars går jag mentalt under. Jag måste få komma ut snart.
Känner mig lite som en heroinist som behöver sitt knark. Kanske är det inte så sunt med dessa beroenden, kanske borde man börja vänja sig vid att träna lite mindre. Kanske borde man gå med i anonyma löpare.

Friday, June 15, 2007

Mot nya mål


Denna vecka är helt fri. Jag gör vad jag vill och följer inget bestämt program. Var ute i förrgår och sprang 14 km i mkt makligt tempo, hade faktiskt mkt fräscha ben måste jag säga.
Efter jobbet idag ska jag ta en tia eller kanske 14 igen. Helgen är fulltecknad med annat, hade såklart med lite vilja kunnat lägga in ett pass, det kan man alltid men just denna helg känns det som att det enda sunda är att hålla tillbaka.

Det gäller liksom att passa på, mitt normaltillstånd just nu är ju löpning och relativt tuffa träningsveckor, har svårt att klara mig utan dem. En vecka som denna, fylld av vila och spontana träningspass hör till ovanligheterna.
Jag har firat det med mer rosévin och öl än vanligt och tänkte fortsätta med det resten av veckan (helgen).

Allt är bra utom att det känns en smula tomt. Jag har liksom tömt mig mentalt en gnutta. Minns den där dokumentären om Göran Person och hur han talade om den milda depression han genomled efter att ha varit ordförande i EU under ett halvår, han hade svårt att ladda om och komma in i de lite mindre, svenska sammanhangen. Jag förstår honom, efter det stora är inte ett enkelt ögonblick.

Nu är ju inte detta ett jätteproblem för mig eftersom jag har Berlin inbokat och även igår bokade St Eriksloppet (en oblat, men ändå).

Har kommit på att det är så jag måste ha det, jag måste alltid ha ett marathon inbokat.

Det är min lott, det är vår lott, vi som inte kan sluta springa, som alltid har nya mål.
Längtar efter de tuffa veckornas träning, längtar efter att finkalibrera mina träningsveckor.

Berlin, nu kommer jag, och jag ska kvala in till Boston, det kan du ge dig på.

Thursday, June 14, 2007

Boat trip



Någon dag innan maran tog jag med mig enormt mycket pasta och satt bak i en båt. Dessa bilder lyckades jag ta. Fantastiska tycker jag själv.

Konsten att planera ett marathonlopp



Jag vet att jag är en nörd. Det vet man när man har köpt Pfitzingers "Advanced marathoning".
Det står mycket klokt i den boken och den har gjort mig till en mer medveten löpare.
Som jag tidigare nämnde så har nördstämpeln ytterligare förstärks mha att jag sitter och kollar statistik hela tiden. Min egen har jag analyserat sönder så klart. Men även andras. Jag finner ett nöje i att göra det.
Jag vill inte hänga ut någon men vill dela med mig av hur ett lopp kan läggas upp.
Gå in och kolla min statistik, det eftersträvansvärda hade varit att inte sacka efter under andra delen av ett marathon. Hade jag gjort båda halvorna lika snabbt (eller långsamt) hade jag fått en sluttid runt 3.12 men jag sackade på andra halvan.


På bilden ovan syns, förutom ett par löparkändisar, den lite krallige amerikanen Raymond (mannen i förgrunden med bar överkropp). Gå nu in och titta på hans fantastiska statistik.
Ray har alltså bränt av första halvan av sitt lopp i ett furiöst tempo. Han har en bra tid på halvmaran, 1.26.53, det är sen Ray börjar få problem.

Man kan lägga upp en mara lite hur man vill och man måste beundra en satsning som den Ray gör. Men är det en framkomlig väg mot snabba tider? Jag vet inte. Ray kanske avslutade loppet med bruten fot eller vadsomhelst kan ju ha hänt, han kanske har det i sig men tappade lite på slutet. Jag vet inte.

Ray känns som en crazy lord medan jag känner mig som Ned Flanders.

Wednesday, June 13, 2007

Biking in the rain

Finns det något mer sommarsvennigt än att cykla en natt som denna.
Den tidiga kvällen var fin och jag bestämde mig för att ta ett glas med en vän på paviljongen nere vid Norrmälarstrand. Jag tog cykeln dit och tvingades således cykla genom ösregnet hem i natten. Det är sommar i Stockholm, det är trygghet och det är vackert.

Löparstatistik

Resultat och statistik. Är det roligt?
Jag vet inte, är ingen riktig kalenderbitare eller så, men detta är rolig läsning.
Det handlar om personliga draman. Hur loppen lagts upp.
Se exempelvis bilden närmast nedan som föreställer mig och en annan person på andra varvet, Södermälarstrand.
Hur gick det för den där killen? Kom han i mål och genomförde han loppet på ett bra sätt.
memorera hans startnummer och gå in på marathons reultatlista och sök.
Jag har granskat en hel hög människor på detta sätt de senaste dagarna. Vet inte om det är ett sundhetstecken eller ett bevis på att jag sjunker djupare och djupare ner i marathonträsket. Jag bryr mig inte längre utan låte rteräsket långsamt omfamna mig.

Tuesday, June 12, 2007

Södermälarstrand andra varvet

Stockholm 2007 del 3

Fleminggatan kommer jag från tidigare ihåg som en vändpunkt, det är där man vänder på sin mara. Det är där krafterna kommer tillbaka.
Mentalt började jag nu förlikas med tanken på att inte klara 3.15 samtidigt som krafterna var på väg tillbaka. Nu kom den definitiva vändningen.
Jag hörde någon skrika "Heja Allan". Det var en kompis som såg mig.
Detta vände mitt marathon, det var oväntat att se honom och jag blev på gott humör. Krafterna var på väg tillbaka nu och jag var på vippen att komma över sorgen med tiden.
Nu började jag snacka med en värmlänning i min egen ålder. Vi pratade (eller jag pratade mest tror jag) och han var mkt pigg. Tänkte att jag hänger på honom så länge jag orkar. Det gick bra, han var som en trygg punkt i min tillvaro. Jag snackade mer och mer och han snackade mindre och mindre.
Ute vid Manillaskolan prisade jag Djurgårdens skönhet och kände att jag plötsligt, efter typ 25 km hade ett enormt flow. Precis i en mening sa värmlänningen att han inte orkade mer och att han tvingades dra ner på farten. Jag lämnade honom bakom mig och drog på, full av kraft.

Nu visste jag att jag skulle klara loppet, något jag inte vid något tillfälle kände i Köpenhamn. Den fortsatta löpningen under Stockholm marathon 2007 är bland den bästa löpningen jag haft i mitt liv. Ingen press, ingen oroande trötthet, ingen oro över att jag kanske inte kommer klara det. Bara löpning genom ett varmt och vackert Stockholm. Det enda är att jag inte kommer klara 3.15, inte en chans.
Ett par oväntade och glädjande möten med kompisar som hejade längs vägen gjorde det hela ännu finare. Kom på mig själv med att göra slängkyssar till ett par kompisar som hejade. Kände mig som Saddam när han talade till folket ungefär. Ska aldrig mer göra slängkyssar.

Västerbron andra varvet var en fröjd, jag hade roligt, Fleminggatan, Odengatan och det är nu det börjar, när jag kommer in på Sturergatan. Nu klumpar det sig i halsen, allt mer publik står och tittar och alltfler applåderar. Nu får jag gåshud och känner hur tårarna är på väg. Stadion närmar sig och jag har (för mycket) kraft kvar. Jag drar på lite. In på den lilla gatstumpen mellan Sofiahemmet och Stadion och så swocsh in på ett Stadion med mycket mycket folk. Det är så vackert, det är så fantastiskt vackert.
Speakern ropar ut mitt namn, han ropar ”Här kommer en kämpe, Allan ....., ge honom en applåd”, folk applåderar och jag vinkar och springer ännu fortare.
De är så vackert, inte som första gången men fortfarande bland det finaste en människa kan uppleva. Önskar ärligt att jag fick leva för evigt för att alltid kunna få uppleva sådan lycka.

Tror att en del i årets totala eufori i målgången hade att göra med att loppet var så långt ifrån perfekt. Det var liksom präglat av min besvikelse att jag inte klarade min tid. Jag missade tiden men gavs istället tillfälle att känna efter hur fantastiskt underbart det är att springa marathon.

Min tid i årets marathon:
3.23.34
Placering: 566

I efterhand stör jag mig på att jag inte bara sket i att jag inte orkade och bet mig kvar vid 3.15 farthållarna. Men kanske är det lika bra att jag inte gjorde det. Nu har jag lite mål kvar till Berlin 2007. Under 3.10 måste det bli. Och jag ska göra det med en behaglig känsla i kroppen.
Det ska vara runners high, runners high.

Södermälarstrand, första varvet



Det är jag i röda shorts, vitt linne och vit keps.

Stockholm 2007 del 2

Äntligen öppnades grindarna till starten och vi löpare ombads nu vandra upp till Lidingövägen. Likheten med en ko var slående: eller likheten med 17000 kor snarare. Man vallades liksom fram och stannande man var det snabbt en funktionär där och bad en fortsätta framåt.
Lidingövägen saknade helt skugga så det blev en halvtimmes grillning. Inte trevligt alls.
Speakern som mest i ärlighetens namn snackade en ofantlig massa skit sa plötsligt att det var tre minuter till start, tre minuter kvar, fantastiskt. Två minuter kvar, lite kallprat och peppning och så en minut kvar och så pang.
Vi var iväg. Det känns alltid konstigt när ett startskott går och man liksom bara står still. Så blir de ju när så många ska starta.
Nackdelen med ett storlopp som SM är ju att det är trångt, jag hade sagt till mig själv att inte ödsla en massa energi på att kryssa mellan slowstarters utan bara låta mig hållas i det befintliga tempot. Jag hade lovat men kunde givetvis inte hålla detta löfte utan kryssade mig framåt.
Jag var tvungen för att kunna följa med farthållarna för 3.15.

De första tre kilometrarna var ingen höjdare. Andningen fungerade inte och jag var tung i benen och kissnödig. Ville inte springa upp i skogen eftersom jag inte kände för att spurta ikapp sen utan lät det vara. Att man aldrig lär sig att det inte är idé att dricka så mycket sista timmen innan start.

Efter tre km började rytmen komma. Det kändes inte lätt men det var uthärdligt. Höll mig tätt intill farthållarna för att inte behöva jaga dem och inte behöva tänka på mitt tempo.

Efter fem km började något märkligt hända, jag började ta slut. Kände mig helt färdig och märkte att det var ansträngande att följa med farthållarna.
Började sacka på Strandvägen men gjorde ett ryck ikapp vid kungsan. Bet mig kvar över Västerbron första varvet.
Mina tankar var på väg i en nedåtspiral. Min mor skulle stå på Södermälarstrand och fotografera. Blotta tanken på att hitta henne gjorde mig dödstrött. Samma med tanken på att dricka vid kontrollerna, jag drack för att jag var törstig men kände att jag egentligen inte orkade. Dessutom kändes det ändå som lim i munnen typ tre minuter efter en vätskekontroll.
Jag var helt enkelt på väg att ta slut och hade inte ens kommit igenom halva maran.

På väg ner för Västerbron första varvet hade en lucka uppstått mellan mig och farthållarna och jag insåg att jag inte skulle komma ikapp. Detta gjorde mig galen, jag var helt panikslagen och kombinationen av trötthet och att jag förstod att jag skulle missa 3.15 gjorde så att jag bestämde mig för att bryta.
Såg för min inre syn hur jag så småningom skulle bli omsprungen av farthållarna för 3.30 och sen kanske få kämpa för att klara 4.00. Detta kändes inte lockande och jag började mentalt brottas med tanken på att bryta.
På Norrmälarstrand första varvet var jag helt slut men fick av min bror en powergel som jag tryckte i mig. Äcklig var den och jag var allmänt håglös.

Sista delen kommer strax

Monday, June 11, 2007

Stockholm 2007 del 1

Klockan ett på fredagsnatten kom ett sms från min vän jag hade tänkt springa med, det stod ”jag grejar det inte Allan, jag viker ner mig”.

Hela veckan hade jag själv haft en slags vilja att göra detsamma. Inte så mycket på grund av dålig träning som för att jag har ont i ett ben (läs tidigare inlägg). Såg det som en slags svaghet hos mig att jag själv inte vågade ställa in.

Hade dessutom som kvällslektyr Pfitzingers ” Advanced Marathoning” där det stod att läsa ungefär följande om att springa marathon med mindre än en månads mellanrum ”Om du måste springa två marathon med mindre än en månads mellanrum finns det bara en sak att göra för att förbereda sig, återhämta, återhämta och återhämta. Dessutom måste man åka direkt in till närmsta psykakut för lobotomering eftersom det är ren galenskap att genomföra två marathon så tätt inpå varandra”.
Jag förbannade mitt tilltag att springa så tätt inpå varandra. Och jag förbannade min vilja av stål som krävde ett benbrott för att inte komma till start.

Värmen kom ju redan tidigt i lördags morse. Det var varmt redan klockan nio när jag var nere i tvättstugan för att hämta upp tvätten jag inte orkat hämta kvällen innan. Förstod att värmen skulle vara jobbig men kom samtidigt ihåg Köpenhamn där det klättrade upp mot 23-24 grader. Minns det som i princip ett ickeproblem att springa i den hettan. Detta gjorde mig med andra ord inte orolig. Min oro fanns helt enkelt inte denna marathon morgon.
Mitt enda problem denna morgon var att jag verkligen inte var hungrig.
Åt lite müsli och en macka på morgonen och värmde lite pasta från gårdagen vid elva men pastan gick inte ner. Jag kunde inte äta.
Tänkte att jag inte ska pressa i mig ngt utan lita på att depåerna därmed var fulla och att jag inte behövde mer helt enkelt.
Klädde på mig mina marathonkläder, exakt samma som i Köpenhamn eftersom det gick bra där och jag inte ville bryta den vinnande trenden.
Nummerlappen satt redan på, alla tankar på ont i benet m.m. började nu förbytas i absolut upphetsning inför vad som komma skulle.
Tittade mig i spegeln och kände mig som en kalv på väg ut på grönbete. Äntligen, efter tre år var det dags för Stockholm igen. Det skulle gå fortare än sist, det visste jag och jag hade dessutom bestämt mig för exakt hur fort det skulle gå. Det skulle gå på samma tid som i Köpenhamn, 3.14.
Vädret var inte lika gynnsamt och all expertis fördömde att springa så tätt, min träningsdos var dessutom relativt omfattande inför detta lopp med tanke på den korta återhämtningsperioden. Det var (och är) det som störde mest, att jag inte bara kunde vila mig i form utan tvunget skulle träna.

Träffade utanför min port en Schweizare som gått lite vilse men som var marathonklädd och gjorde mig sällskap mot stadion.
Han hade sprungit Swiss alp i Davos som är en målsättning för mig i framtiden. Jag frågade hur det var och han började snacka om hur kul det var och vi gick framåt som i ett töcken. Han på knackig engelska som gjorde så jag förstod typ hälften och jag som en liten skolpojke som lyssnade imponerat och med spänd förväntan på vad som skulle komma.
Schweizaren var ganska mannlig, hade mustasch och pratade med grov, lite skrytig röst om Davos ultramarathon det var kul sa han men ”no big problem” det var liksom ”upphill for 78 km, no big problem”.
Vårt samtal tog en annan riktning vid ett övergångsställe, det var en biltom och folktom gata men vi hade rött ljus. Herr Gåman var inte framme utan det var herr Stoppgubbe eller vad han nu kan heta som syntes. Jag gick rakt ut i gatan eftersom det var en helt död gata, detta fick schweizaren att stanna till och bara gapa. Han såg ut som att han just insett att han gått och pratat med en bankrånare, eller Usamas överordnade i det heliga stridandet.
Jag förstod genast, minns från resor till Berlin att är det något tyskar (och tydligen schweizare) inte gör så är det att bryta mot lagen.
En tom gata utan vittnen för en så ringa förseelse som att svika herr Gårman eller vad han nu kan heta på tyska är inget skäl att bryta en lag. En lag är en lag. Om det så handlar om liv och död, spelar ingen roll har man en lag så har man en lag, att bryta mot lagen innebär ju per definition att man är kriminell.
Det blev för mycket för schweizaren att jag gjorde det, jag tog såklart ett skutt tillbaka och sa ”oopps I got so excited of your story so I guess I missed the red light”. Men nej, jag hade brutit mot lagen. Han avslutade sin historia skärrad med att säga att det var no problem, allt målande om var det var vackert var det var mat, vad man ska tänka på var nu borta. Han såg mig som stämplad, en outcast som man gjorde bäst i att bara tysta ihjäl. För säkerhets skull tog han ett par kliv fram så att vi inte längre gick i samma takt. Han började liksom dra ifrån. Jag gjorde en liten antydan till att gå ikapp men nej, schweizaren ökade tempot. Jag vet det låter som vi tävlade men nej, vi var alltså bara på väg tilll starten.

Okej skit i honom, nu insåg jag att det var varmare i Stockholm än i Köpenhamn. Det var så varmt så att jag när jag gick i solen fick lite panik. Kände mig otroligt nog törstig fast jag druckit mer än nog.
Väl inne på Östermalms IP där uppsamlingen inför starten skedde så noterade jag att det på alla platser där det fanns skugga fanns så mycket folk så det var bara att glömma att få en skuggplats i alla fall en bekväm sådan. Jag var dömd att i nära två timmar exponeras för sol (var ute i god tid). Inte trevligt, tänkte jag. Det var inte ens möjligt tänkte jag sedan och buffade mig in mellan två svettiga finnar som stod bakom ett tält på en minimal plätt av skugga.

Dom kunde inte engelska och jag kan inte finska så vi fick aldrig chansen att lära känna varandra på annat vis än genom den kroppskontakt vi nu tvingades till. Vi stod där tätt intill varandra utan att säga ett ord på nära en timme. För mig var det i det närmsta trevligt dock, loppet närmade sig och jag funderade på hur jag skulle lägga upp det.
3.14, det var det enda jag hade i tankarna.

Forts imorgon (hoppas jag, om jag hinner)

Sunday, June 10, 2007

Stockholm

Ska snart skriva en utförligare rapport om SM 2007 men nu, medan det är så färskt måste jag bara säga att det är ett fantastiskt lopp. Banan är verkligen fin och den är förknippad med så mycket minnen. Att slira in på söder, springa över västerbron, runt Djurgården och in på Stadion. Det är mkt speciellt.
Runners high, runners high, still in me.

Thursday, June 7, 2007

Vart är jag när?

Om nu någon är intresserad av denna fråga så kan ni gå till följande sida och sedan skriva in 3.15 för att räkna ut när jag passerar specifika platser. Se sedan i kartan hur långt det är till specifika platser.
http://www.marathon.se/news/mellantider.cfm
Notera att detta endast blir aktuellt om jag springer, men som sagt, jag springer nog, tyvär.

Är jag i fara?

Det är något jag inte riktigt delat med mig för någon. En liten hemlighet, något jag mörkat för mig själv så gott det gått, något som jag inte velat veta av, något jag inte kan hantera.
Jag har ont i mitt ena smalben.
Precis på en liten spot gör det ont. Jag känner det när jag går och jag känner det när jag springer. Jag kan springa och jag kan gå, men jag frågar mig om det är bra att bränna av en mara med denna smärta. Svaret är antagligen ganska enkelt. Nej det är värdelöst att göra det. Men frågan är, kan jag motstå? Och hur farligt är det att springa med min smärta?
Vid nummerlappsutdelningen brukar det finnas ngn form av läkare som man kan fråga. Hell vad jag ska snacka med dem.
Värken har funnits där under två veckor och den har blivit värre av löpning. Jag förbannar att jag inte vilat mig i form. Typiskt mig att dra på med träning (även om jag hållit igen med långpass).
Detta vore för mig den ultimata segern, att lyckas avstå från en mara. Men det kommer nog dessvärre inte hända.

Så mentalt stark så jag kan ställa in är jag nog inte.

Wednesday, June 6, 2007

Djurgårdsbrunnskanalen


En av de vackraste platserna jag joggar förbi oftast är utan tvekan Djurgårdsbrunnskanalen. Det finns alltid en slags harmoni där. Det blåser aldrig och vattnet ligger stilla och speglar träden på ett fantastiskt sätt. Just där behöver man inte uptempo musik, det går bra med vad som helst. Men vissa ögonblick med viss musik har känts större än andra vid den vackra kanalen. Jag hade ett sådant ögonblick imorse när jag var ute och sprang en extremt lugn mil (48 min).
Vid kanalen kom Gorges Delrues "Camille" på i Ipoden. Det var verkligen vackert.
Andra ögonblick vid kanalen:
Windsor for the Derby - The melody of a falling tree
Brian Eno - On some faraway beach
The Band - I shall be released
Tan Dun - For the World
Khonnor - Megans present (andra halvan)

Det kan verkligen vara otroligt stort med stämningsmusik på detta sättet.
Just imorse var jag nog lite extra mottaglig eftersom jag körde en kolhydrattömning igår och inte ätit ordentlig med andra ord på ett dygn.
Har funderat på att testa tömningen förr men aldrig gjort det. Det är verkligen bland det jobbigaste jag gjort. Att verkligen vara hungrig på det viset gjorde mig oerhört frustrerad och tankspridd.

Nu ska jag komma undan alla flagviftare genom att åka ut till min rododendronbuske och sitta still ett par timmar.

Tuesday, June 5, 2007

Minnen från Köpenhamn



Bilderna från Köpenhamn kom nyss. För er som inte vet finns det en firma som sitter och fotar alla löpare och sedan säljer bilderna till intresserade. Ingen förutom jag själv är väl målgrupp för att köpa just mina bilderna. Det fanns typ elva bilder av mig från CPH 2007, dessa två köpte jag.
Hoppas på bättre bilder från Sthlm 2007.

Monday, June 4, 2007

Always crashing in the same car

Igår var jag ute på ett löppass from hell igen.
Det fanns flera skäl till detta. Dels var jag andradags bacon. Det påverkar löpningen inte minst rent psykiskt. Man springer liksom runt och tycker lite synd om sig själv.
Dels hade jag, för att se om magen klarar det testat en sån där carboloader dryck. Japp, nu testade jag det för att se om magen pallar med det. Efter 7 kilometer kunde jag konstatera att magen inte klarar av den fruktansvärt äckliga carboloadern. Shit vad äcklig den var och shit vad magen inte tålde den. Jag sprang alltså runt på Djurgården med kraftig löparmage samt andradagsbacon ågren och försökte prestera 39-40 på milen.
Magen sa ifrån och för att komma runt utan en katastrof så var jag tvungen att dra ner på farten.
Kom i alla fall runt på 41 minuter så farten var okej till slut.
Med en kilometer kvar och med löparmage och trötthet som följeslagare kom "Always crashing in the same car" på i Ipoden (som alltid är på shufle). Mitt stilla bakis sinne tog det som ett tecken från gud typ. Jag måste fucka upp det lite inför varje mara jag ska springa. Jag har en licens att komplicera det hela med lite hederlig partyfylla, I´m always crashing in the same car.

Sunday, June 3, 2007

Hello lightness here I come





Efter att ha genomfört ett pass imorse som var from hell (ska skriva om det strax) åkte jag ut till landet och satte mig vid en rododendronbuske. Sen satt jag där hela dagen.
Eftersom jag satt i princip still i flera timmar lyckades jag lära mig fota med en panoramateknik som finns i min mobilkamera.
Så här ska min sommar få vara, jag ska sitta still (är fucking dålig på det men ska försöka) och titta ut över havet. Hello lightness here I come!

Bröllopsfesten och den mentala träningen



Jag har tagit min löpträning till en ny nivå. I Köpenhamn förstod jag vad en mental uppladdning handlar om. Hur väl förberedd man måste vara för att klara av att springa fast det känns tungt. Har tänkt mycket på detta och kommit fram till att det är detta man har mental träning till, att kunna hantera den tuffa löpningen man har när man är mycket mycket trött.
Detta är som sagt i det närmsta nytt för mig men det kommer hjälpa mig i min framtida löpning.

Kanske kan den mentala träningen sedan appliceras på ett par andra områden i livet.
Kanske kan den hjälpa mig att inte dricka sjukt många för många öl drygt en vecka innan Sthlm marathon.

Bröllopsfesten var mkt bra. En, för denna marathonblogg ytterst intressant person var där men jag kan inte skriva om honom eftersom han kanske inte exakt vill det. Vad vet jag.

Okej men en liten redogörelse nu om vad jag behöver träna på mentalt för att i framtiden lyckas undvika.
Efter en rolig fest hade jag inte behövt gå till invigningen av en kompis nya krog och dansa ytterligare två timmar och dricka ett gäng öl till när det bara är en vecka kvar till ett marathon. Det måste jag börja mentalt träna på för att lyckas undvika.
Och sen (kanske är det detta jag verkligen måste träna lite mentalt på), sen efter invigningen av min kompis restaurang hade jag absolut inte behövt slinka ner till Spybar för att avrunda med en hel hög öl där.

Igår hade jag en smula bacon ågren och suckade och frågade mig varför man aldrig lär sig. Men idag känns det bra. Kanske på grund av en soft dag och lite dramatisk morgonträning som jag snart ska skriva mer om.

Jag är hur det än är mycket sugen på att få komma igång på lördag och att på allvar komma igång med den mentala träningen av så många skäl.

Bilden är föresten tagen av mig och föreställer mig vid ett-tiden i fredags natt. En gyllene regel är väl att man druckit för många öl när man tycker man är så snygg så man måste börja fota sig i toaspeglar fast man är sjukt svettig efter en massa dans som aldrig borde ägt rum.

Friday, June 1, 2007

Från anslagstavlan: Stockholm



Det är bara och erkänna, Stockholms bana ser tuffare ut än CPH banan. Och jag som knappt kunde stå efter CPH.
Västerbron andra varvet? Jag vet det är en klyscha, men hell, den kommer ju vid 33 km. Det är precis då det börjar kännas surt i kroppen på riktigt. Och då har man Flemminggatans vidriga uppförssug och Odengatan kvar.
Grejar jag 3.15 igen så kommer jag bli imponerad ska gå för 3.15 tror jag men jag tror inte att jag kommer greja det. Bröllopsfesten jag ska på ikväll är så sjukt dåligt timad. Måste jag dricka och röka ikväll. Nej det måste jag inte, men kommer jag kunna stå emot? Nej antagligen inte. Jag har ångest och längtan till maran på samma gång. Jag gillar verkligen denna känsla.