Friday, August 31, 2007

Nu går vi ut och leker Kenyaner imorgon

Imorgon är det St.Eriksloppet, det ska verkligen bli kul och jag har noterat att ett par personer som läser här ibland också kommer att springa.
Till alla er önskar jag en bra dag med mycket löparglädje.
Jag tror jag springer in på 1.28.07

Vilken tid kommer ni andra in på?

Så, alla som ska springa imorgon, vi ses på banan och leker att vi är Kenyaner!

Kalenjin, Kenyaner av det rätta virket


Läs denna intressanta under strecket från SVD häromdagen.
Läs den och fundera på hur det kommer sig att Kenyanerna och Kalenjin folket i synnerhet kan vara så dominanta inom medeldistans och långdistans löpning?
Att fundera på det har för mig visat sig vara en smula mindbending ärligt talat. Jag frågar mig vad som är socialt och vad som är fysiologiskt betingat osv osv.
Inte mer med det egentligen. Läs bara artikeln så kanske också era hjärnor expandar.

# 9. Ta det lugnt, relaxa

Att vila och inte stressa är en konst, men en helt livsviktig sådan för oss löpare.

Det är bland annat för att spara sin energi och låta kroppen rikta all sin kraft inåt som det är så viktigt för oss att vila.
När jag är på mitt land eller hemma kan jag numera sitta helt stilla i säkert en timme i sträck och göra exakt ingenting. Känner mig som en katt, är helt avslappnad i kroppen och ser till att allt är skönt runt omkring mig. Försätter min kropp i total vila. Överhuvudtaget så rör jag mig långsamt. Gillar inte att stressa och springer inte efter bussar i onödan.
Vidare tänker jag ofta på att låta kroppen vara i vila, sitter inte och spänner mig i onödan.

Min bror påstår att jag blivit lat men jag hävdar att jag kan konsten att vila eller för att använda det enda rätta ordet, jag kan relaxa.

Jag tror att det är helt centralt för oss löpare att vi kan gå in i en form av djupt lugn i våra kroppar. På detta sätt fungerar vår återhämtning på ett mycket bättre sätt och vi riskerar inte att skada oss lika enkelt.

Så var noga med att relaxa, ha en strategi för att hitta vilan. Hur livet än ser ut så går det att vila, är det femton snoriga ungar omkring en så kan man vila, är det uppåt väggarna på jobbet så kan man vila, om det så slår ner bomber och granater på en så kan man vila. Bara man arbetar aktivt med att finna tiden så finns den.

Thursday, August 30, 2007

M har dött

Inatt kunde jag inte sova utan förstod till slut att M har dött. Han dog ungefär 50 år för tidigt.

Han var inte särskilt nära mig men fanns verkligen i mitt rotsystem.
Det finns vissa gator på Södermalm som aldrig kommer bli desamma utan M, man stannade till för att man stötte in i honom och hans alltid glada uppsyn.

Nu känns det som om allt stannar upp och aldrig kommer få tillbaka sin fart.

Nu har han dött och vi saknar honom. Kanske ska vi som minns och saknar M också minnas att vi saknar och älskar varandra. Så att vi aldrig riskerar att ångra att vi aldrig hann säga det. Så att ingen gata ska behöva dräneras så på liv som gatorna där vi saknar M.
Så att Södermalm får fortsätta vara den vackraste platsen, vårt hem.

Men som sagt, gatorna kring M kommer aldrig få samma mening, de har förlorat ett hjärta.

Wednesday, August 29, 2007

# 8. Tänk positivt

Det kan låta som en klyscha men att tänka positivt är en av de viktigaste beståndsdelarna inom löpningen.

Att löpa är tungt och jobbigt, det är ett faktum och ju mer man tar ut sig desto tyngre och jobbigare blir löpningen. Att tänka att detta kommer aldrig att gå eller att det är så tungt så jag ger mig får kroppen att ställa in sig på att sluta springa.

Det gäller att istället ställa in sig på att fortsätta. Att ställa in sig på att det jobbiga nuet snart byts ut mot en annan känsla.

Min teknik för att tänka positivt är att dela upp allting i sekvenser. Dessa kan variera i storlek efter hur trött eller jobbigt något är. Ibland sekvensierar jag ner på varje steg medan jag ibland delar in saker i låt säga fyra delar. Sthlm marathon är ett bra exempel, den har för mig tre delmål:

Delmål 1, Stadion efter första varvet, man har klarat halva marathon och vet att det från nu ä rdet dags att visa vad man går för. Det är här loppet börjar.

Delmål 2, Västerbron andra varvet, när detta är gjort så vet man att den värsta stigningen ä ravklarad och det nu bara är en kort bit kvar tills man kommit ner till den sista biten som man kommer att springa av ren glädje (typ efter Sveavägen brukar det vara ren glädje man springer på).

Delmål 3, Stadions innandöme, det är som en romersk legionär som kommit till himmelriket, så känns det där inne. Vetskapen om detta kan man tänka på närhelst det känns tungt med löpningen under ett Sthlm marathon

Det är samma sak en mörk vinterdag i en backe. Tio backar med maxfart uppför och det är ett helskotta allting. Jag tänker att klarar jag fem backar, hälften, så kommer resten gå av bara farten. Och när man uppnått sitt delmål, och är lite tröttare så sätter man upp målet att klara två till och sen en till och en till. Och en till.

Genom att se varje delmål som en seger ger man sig själv en liten belöning varje gång, kanske kan man säga att det är att lura sig själv. Men det är, tror jag vita lögner.

Tuesday, August 28, 2007

VM

10K igår med en mästerlig återhämtning av Ethiopiern och Musse idag. Jag får rysningar i hela kroppen så mycket som jag gillar de långa distanserna i VM.
Satt och såg herranas 10K på jobbet igår och kunde inte hålla mig från att sitta och säga typ "åhhh" och "ojojoj" med jämna mellanrum.
Undrar vad folk som gick förbi mig trodde jag höll på med där framför datorn.
Snart börjar Musse, ojojoj vad det kommer bli "åhhh" och "Ojojoj" då.

# 7. Lär känna dina banor som du känner ditt eget hem

Spring på platser du känner väl till, på detta sätt kan du totalt koncentrera dig på din löpning, lära känna din kropp samt lära dig att hålla en jämnare fart. Skaffa dig en uppsättning rundor av varierande längd och banprofil som du kan alternera mellan. Men håll dig till dessa, lär känna dem låt dem bli en del av ditt hem. Detta underlättar löpningen ur ett slags holistiskt perspektiv, som en del av livet liksom.
För mig är exempelvis både Brunnsviken och Djurgården en del av mitt liv på ett mycket påtagligt sätt. Jag vet var det bor råttor längs Brunsan, jag vet var det finns stora hål i stigen längs kanalen på Djurgården och jag känner till varenda backe, sten och flanör som återfinns längs mina vägar. Dessutom vetjag när underlaget är på ett visst sätt vid olika platser.

Jag vet även exakt hur fort jag springer mina rundor (för det mesta), kan oftast säga det med 99% träffsäkerhet. Ska jag springa runt Brunsan kan jag bestämma mig för att det ska gå på en viss tid och så blir det med en felmarginal på typ 10 sek, det är säkert, med tiden blir man rätt pricksäker.
Detta är bra eftersom man genom att upprepa samma banor lär känna sin kropp och kan säga saker om sitt tillstånd. Man vet att i den här backen brukar det kännas si eller så och så kan man jämföra med hur det känns nu, det värdefullt. Det kan även vara inspirerande att känna att man behärskar en bana och att man vill springa den fortare, man vill utvecklas på just den sträckningen.

För att sedan vända på detta är det även viktigt att ibland bryta mönstret och börja köra nya banor, att utforska det okända. Detta får dock större effekt om man just, i vanliga fall följer ett givet mönster, som man sen bryter. Att springa på semestern kan vara mkt inspirerande exempelvis. För min del var det exempelvis inte så jättelänge sen jag började springa i Ursvik vilket fortfarande inte är en del av min vardag fast jag tror att det kan bli det.
Att springa i Ursvik känns som att bryta ny mark för mig och blir i sig en slags injektion, en extra krydda för löpningen.

Så, för att sammanfatta detta;

Spring regelbundet ett par olika sträckningar, detta är bra för att du kan koncentrera dig på dig själv och inte på omgivningen. Det fungerar även inspirerande eftersom du kan utmana dina tider på samma sträcka osv.

Bryt detta mönster med jämna mellanrum när du känner att du behöver ny inspiration.

Förra veckans träning

Om jag minns rätt såg förra veckans träning ut som följer:

Måndag: vila
Tisdag: 14K
Onsdag: 12K
Torsdag: 11K plus 5 stegringslopp (eller vad det nu heter när man ökar farten till max på typ 200 meters banor)
Fredag: 11K
Lördag: vila
Söndag: 33K

Detta ger en total på lite över 80 K. Jag kör hårt nu som uppladdning inför Berlin. Denna vecka kommer att bli ännu tuffare. Detta kommer antagligen påverka min tid på St.Eriksloppet. Det gör inte så mycket men hedern tar ju en del stryk när smilfinkar som F ska springa och kommer stoltsera med att han vann över mig. Har redan ångest inför loppet på det sättet. För övrigt ska det bli mkt trevligt att få lite publik under uppladdningen inför Berlin.

Igår drog jag 11 K på ytterst stumma ben och landade på sub 45 vilket jag tycker var bra med tanke på att musklerna just nu bara bryts ner.
Det enda jag oroar mig för just nu, förutom hur jag ska hantera F.s förbannade sneda leende efter St.Eriksloppet är att jag ska bli övertränad. Tror inte risken är överhängande men vissa symptom visar min kropp och själ upp. Jag har exempelvis rätt rejält ont i kroppen varje morgon när jag vaknar, min kropp är i princip konstant trött och jag sover bara sådär bra.
Ja ja men jag tror jag har koll på läget. Ska verkligen vara mkt noga med min träning denna vecka och känna efter, ska fokusera på mängd och inte så mkt på fart. Förutom då på lördag då det ska få gå så fort det bara går. Jag tippar på att jag landar ganska exakt precis under 1.30.

Monday, August 27, 2007

# 6. Tänk på din teknik

Tänk på din teknik!

Hur ser mitt löpsteg ut under min sista backe? Hur ser det ut under min sista fyrahundring? Hur ser det ut under kilometer 40 på ett marathon? Detta är viktigt att tänka på. Eftersom rätt teknik innebär god löpekonomi, något som är så viktigt för långsdistanslöpare. Viktigt därför att man dels kan springa längre med mindre ansträngning och viktigt därför att man minskar skaderisken.
Denna punkt tangerar punkten om att koncentrera sig eftersom rätt löpteknik handlar om just att koncentrera sig. Den är dock så viktig så den har fått sin helt egna punkt.

Så vad ska man tänka på avseende löpteknik?
Man ska tänka på sin hållning, hålla huvudet högt, ta ut sitt steg och hålla överkroppen lutad bakåt. Hålla in armarna och inte flaxa med dem och man ska ha ett tyst löpsteg, inte klafsa och klappra med fötterna.

Jag brukar tänka att det är en fråga om värdighet. När tröttheten sätter in så är det lätt att man tappar allt vad värdighet heter och man ser ut som en pajas som kommer springande med flaxande armar, drägel i munnen, klafsande fötter och framåtböjd kropp. Är detta värdigt, är det detta jag tränat för? Att se ut som en clown? Nej det är det inte och detta ska man tänka på. Man ska tänka på sin hållning, sin fotisättning och sin armföring och man ska göra det under all sin träning.

Sunday, August 26, 2007

Tiderna måste ner

Idag var jag ute på ett långpass (33K uppmätt med gps). Det var en underlig runda idag på många sätt.
Men skit i det nu, min tid på 33K landade på 2.32.03 vilket ger en kilometerfart på typ 4.36 vilket i sin tur ger en sluttid på marathon som skulle bli typ 3:13 på ett marathon. Detta förutsatt att man skulle klara att hålla kvar farten. Jag vet inte men jag har en månad på mig att träna. Ska ner under 3.10 i Berlin men vet att jag måste pressa lite tider bara. Vet också att jag kan det.

Friday, August 24, 2007

Veckans vackraste löparminne


Veckans vackraste löparminne är helt klart Linnégatan ner mot Humlan ikväll efter en averkad mil och med mycket spring kvar i benen.
Speedway med Morrissey kommer på i min pod. Jag kunde inte låta bli att sjunga med för fulla muggar fast att jag vet att det är störigt. Där sprang jag och sjöng:

All of the rumours keeping me grounded I never said that they were completely unfounded......and when you're standing on my fingers can you see it in your heart? and when you try to break my spirit it won't work because there's nothing left to break

Sen kom jag att tänka på hur jävla lycklig jag var, eller det kanske var att ta i lite, men nästan.

Tack Moz!

Japp, visst, jag är en fåne

Igår somnade jag sött med mitt nya nummer av Runners world. Mitt i en artikel om, ja jag minns inte ens.
Och ikväll ser jag fram emot tv kvällen som börjar kl. 24 inatt. VM marathon för herrar. Japp, självklart ska jag se skiten och självklart fattar jag vilken fåne jag är. Men ikväll, efter maran, ska jag trots detta, eller kanske just tack vare denna fåne stämpel dra ner till Spyan för att dricka en Ramlösa.

Svenskans etta imorse

Svenskan hade som huvudnyhet att fotboll som träningsform gav bättre resultat än löpning, läs om det här.

Tycker det är bra med studier som denna. Kanske tar det bort lite av den fåniga renlevnadstanken kring sporten löpning. Jag löper för att det är fantastiskt kul och inte primärt för att få leva för alltid.

Kanske kan fotbollen få lite mer töntpoäng nu medan vi hårda, coola och lite farliga löpare kan få lite mer cred?

Runners high sjunker lågt...


....men kan inte låta bli. Vad tror ni om denna bok? Är den bra, är den gullig eller är den ondskefullt förtäckt porrig? Jag vet inte och vill inte veta.

# 5. Det går alltid att klämma in ett träningspass

Planera din tid på ett smart sätt. Var kreativ, glöm inte att det alltid går att klämma in ett löppass.

Igår skulle jag träffa en kompis nere vid Horan (Hornstull). Blev kvar på jobbet och märkte att löppasset jag hade tänkt klämma in innan inte hanns med. Jag löste detta genom att springa till Västerbron och klämma den som ett hårt backträningspass. Sex gånger upp och ner. Sen träffade jag min kompis och vi tog en rask promenad i en timme och sen joggade jag hem. Kanske var det inte mitt effektivaste pass någonsin men det dög.
Eller när man ska åka ut på heldag hos vänner som har hus utanför stan, det är bara att ta med sig träningsgrejerna och springa en mil. Det kanske inte blir den bästa milen men det blir iaf en mil.
Man kan ärligt säga att det aldrig finns bra ursäkter till att inte träna, inte utifrån det att man inte har tid i vart fall.
För att inte tala om alla pass man kan klämma in till och från jobbet. Att springa till och från jobbet är nästan kriminellt att inte göra (jag gör det iofs mkt sällan numera). Finns det dusch på jobbet kan man springa till och finns det inte det kan man springa från. Det går vidare att springa både till och från men då kanske man ska vara ganska vältränad först.
Det viktiga är egentligen att man vågar tänka såhär, att ett löppass kan man få in det gäller bara att se det så att säga.

Thursday, August 23, 2007

När jag blir 80

4:24:41h
Jag har sett in i framtiden och jag måste säga att den ser ganska ljus ut.
Jag har låtit räkna ut hur fort jag kommer springa marathon på när jag är 80 år gammal och min tid vid 80 års ålder är 4:24:41h. Detta om jag skriver i att jag vid 80 års ålder fortfarande är man (och fortfarande lever).
Vad mer kan jag få veta, jo hur stort mitt tapp blir under de närmsta åren, trevligt nog ser det ut att vara i det närmaste obefintligt.

Jag har länge använt denna sida till att räkna ut fart osv men igår hittade jag alla andra funktioner på den, det var i sanning kul.
Åldersfunktionen exempelvis, helt fantastisk. Men även de andra, ska kolla hur bra den där race result predictorn är nu på St.Eriksloppet exempelvis. Återkommer i ämnet.

Larry


Till min stora glädje så såg jag igår att världens genom tiderna roligaste serie (tycker jag, kanske eftersom det bara är den och Simpsons som jag sett) är tillbaka i svensk tv. Igår var det avsnittet när Larrys pappa får stroke och berättar för Larry att Larry är adopterad. Har för mig att denna säsong är fantastisk. Det var ett tag sedan jag såg den men minns den som bra.
För er som inte hittat Larry än så är det dags nu, Curb Your Enthusiasm eller som den heter på svenska Simma lungt Larry, sent på onsdagkvällar i svt!

Wednesday, August 22, 2007

Goodbye highway

Helgen som gick blev den sista. Nu ska jag inte dricka ens en droppe alko förens efter Berlin marathon.
Med andra ord är det goodbye till den där charmige killen som står och klänger på någon på Spyan och hej hej till den där killen som mer än gärna är med på fifakvällar och Cinemateket på fredagar och som man ser på ikea kl. nio på söndagsmornar. Det är agöken till måndagsångest och undran om man dragit på sig någon ny könis i helgen och hej svejs till att börja bearbeta gamla nummer och typ försöka spraydejta för att få någon att se på en film med på en lördag eller söndagkväll (alltså jag skojar, lite, men ni fattar va?). Det är goodbye Highway och hello long and dusty road!

Jaha och varför ska jag vara så hård mot mig själv då? Jo för att jag är helt säker på att jag kommer kunna träna bättre på detta sätt. Och Berlin ska gå snabbare än 3.10 det hoppas jag verkligen på men känner mig långt ifrån säker på att det kommer gå.

Hade ju såklart kunnat ta en öl till maten osv. men tänkte testa ett helt alkofritt liv under denna korta tid fram till nästa marathon. Ska bli kul att känna hur det är, hur min farfar kände sig under hela sitt liv (spiknykter alltså).

# 4. Koncentrera dig på din fart

Koncentrera dig på din fart!

Spring snabbt när det är snabbt du ska springa. Spring så nära din gräns du kan så ofta du kan.
Detta är inte lätt, det är bland det svåraste jag vet men samtidigt är det den stora utmaningen med löpning.
Det är just detta som för mig utgör skillnaden mellan att ta sig runt en viss sträcka och att faktiskt försöka ta sig runt med viss finess. Det är här många missförstår löpningen och tror att det är ungefär som när vikingarna gick bärsärkargång, typ drack mjöd, tog en svamp och sen bara gick ut och döda.
Löpning är en koncentrationssport som kräver mycket tankekraft, ett riktigt mindgame! Jag har hållit på med många olika sporter, trivdes mkt bra med fotboll exempelvis (tills mitt knä pajade ur) och från mitt perspektiv finns det ingen sport som kräver så mycket närvaro som just löpning. Inte ens klippklättring trots allt obehag som kan vara förknippat med det. Anledningen till att man måste koncentrera sig som löpare tror jag är att kroppen faktiskt inte vill springa fortare, den vill inte ta ut sig på det sätt som skallen vill. Kroppen kommer därför så oftast den kan försöka komma undan genom att gå ner i fart och inte anstränga sig så hårt.
Kroppen vill inte backträna, den vill inte springa runt Brunnsviken, eller jo den vill springa runt Brunnsan men inte lika fort som jag vill att den ska göra och den kan tänka sig att ta sig upp för en backe men då ska det banne mig inte gå för snabbt.

Kroppen är helt enkelt lat, för att komma runt denna lathet så krävs koncentration.

Om man inte koncentrerar sig på sin fart så kommer kroppen börja sakta ner, man går in i en lunk. Inget fel med detta men det finns inget skönare tycker jag än att hitta den där utmanande farten. Att våga ligga högt, att inte riktigt tro att det ska gå liksom, det är först här som jag tycker löpning blir riktigt, riktigt vacker.

Äntligen



Var det bara jag som hoppade högt av glädje och skrek "äntligen" när jag såg reklamen för det här nystartade företaget? Dom fyller verkligen ett tomrum.

Tuesday, August 21, 2007

# 3. Skryt

Berätta för alla du möter om din träning, skryt och upprepa dig. Detta skapar förväntningar på dig som löpare och det inspirerar folk i omgivningen. Det blir med andra ord en win/win.

Kan bara komma på en handfull gånger då jag uppnått negativ effekt av att tala mycket om min löpning. En före detta flickväns mamma som var socialarbetare och mest gillade att sitta hemma, dricka rödvin, röka och tala om känslor (inget fel med det) samt att det var bättre förr. Hon frågade mig nästan alltid vad det var jag sprang ifrån, istället för att inspirera henne väckte mitt löpande bara förakt, det provocerade henne. Det finns ett par exempel till. Min mormor tror exempelvis på allvar att jag är galen och oroar sig över mig, för henne mörkar jag mängden löpning jag genomför vilket lugnar henne en smula.

De flesta människor inspireras dock av andras löparinsatser har jag märkt, jag inspireras exempelvis mycket just nu av sunesons fantastiska äventyr. Det gäller att berätta om sin löpning på ett målande och kosmetiskt sätt, man ska inte ljuga men gärna få sina insatser att låta extraordinära. Detta pressar en till att inte sluta utan att känna sig tvungen att träna hårdare eftersom man fått det att låta som att man är en A människa.

Genom att berätta om sin löpning ökar pressen på en som löpare. Årets Stockholms marathon är ett bra exempel, jag var mkt sliten efter CPHs marathon tre veckor innan och hade mkt ont i en benhinna. Jag ville inte ställa upp men jag hade sagt till så många att komma och titta så jag såg ingen annan möjlighet än att springa. Folk frågade om jag verkligen skulle klara att springa två marathon så tätt inpå varandra och jag sa att jaja absolut och hej och hå, innerst inne var jag mkt orolig för jag hade verkligen ont i benhinnan. Nu i efterhand är jag mkt glad över att jag sprang och jag tillskriver det faktum att jag genomförde loppet delvis till att jag hade pratat så mycket om att jag skulle springa så att pressen var stor.

Från anslagstavlan: St.Eriksloppet


Ska bli mkt kul att springa detta lopp men jag vet inte exakt hur man går tillväga när man springer ett halvt marathon. Antar att det bara är att köra oerhört hårt. Kommer inte ligga på min allra högsta nivå just när loppet går utan har det mest som ett träningspass i tävlingsmiljö hoppas jag. Fast med tanke på alla mina vänner som ska springa kommer det kanske bli det blodigaste allvaret i år på sitt sätt. Igår kom startbeviset. Jag har startnummer 271 om jag inte minns fel.

Och jag siktar på att ta ut mig rejält.

Monday, August 20, 2007

Le Weekend, la decadense




Jaha, frågade en kompis om jag kunde skriva något om helgen på min blogg eller om han trodde att alla som läste den skulle tro att jag var galen. Han sa att det måste alla som läser min blogg redan vara helt säkra på att jag var.
Fast jag vet att han skojade (tror jag).
Jag chansar inte utan skriver inget om den gågna helgen.

# 2. Var aldrig nöjd

Var aldrig nöjd. Känn dig värdelös om någon springer om dig, acceptera det inte om du inte har ett mkt bra skäl. Känn aldrig att du tränar tillräckligt mycket.
Känn aldrig att du är tillräckligt vältränad.
Detta handlar inte om att späka sig utan om att alltid sträva efter något bättre. Själva strävan är ett slags mål, progress liksom. Med åren kommer inte tiderna bli bättre kanske men då finns det annat man kan tävla om. Vad vet jag inte, men något.

I mitt fall har jag mycket kvar att ge och jag tror att jag med rätt träning skulle klara sub3 på marathon. Men jag tränar inte rätt och är således inte nöjd. Även om jag klarade sub3 skulle jag inte vara nöjd jag skulle alltid kunna ha dåligt samvete för något. Det viktiga är att alltid tro att det går att förbättra allt.

Efter

Jag ligger efter med allt idag. Jag har en oerhörd massa att skriva om men tiden räcker inte till. Ikväll kommer jag ha tid och lovar att lägga ut en ny lag, bilder från helgen (erotiskt laddade och befriade från intresse för löpare (tror jag)).

Så, senare!

Sunday, August 19, 2007

Bland det vackraste jag sett

Det här är bland det vackraste jag sett!

Friday, August 17, 2007

# 1. Träning är det roligaste som finns

Träningen, med allt vad den innefattar, är det roligaste som finns. Tillåt inget annat att vara roligare.

Det finns inget roligare än att träna, träningen är ett inslag i livet som förgyller alla typer av situationer. Ska man på fest så kommer festen bli roligare om man just sprungit och ska man ut och resa blir resan roligare om man springer under den exempelvis.

Allt i livet blir roligare av att man tränar men framförallt, roligast i livet är träningen!

Vidare ska träning inte vara skönt, det ska vara otroligt jobbigt, det ska göra ont och allt detta är och ska vara roligt.

Var noga med detta, vad i träningen det är som är roligt, försköna inte. Detta är en fråga om tankekraft, kanske står det att jämföra med exempelvis hjärntvätt, eller mer allmänt med vissa samhällsnormer. Om alla i en viss given population är överens om att något är gott så blir det gott, det blir gemensamma smakpreferenser som inte ifrågasätts, dessa kan över tid ändras och är över tid elastiska, man kan betingas om, både på kollektiv och individuell nivå.

Man kan lära sig själv, lura sig själv, att löpträning är det roligaste som finns. Och att det roligaste med träningen är att det gör ont och är sjukt jobbigt. För detta är ett faktum, träning är sjukt jobbigt (mer om det i senare lagar). Det finns pass då jag efter en viss tid kan tänka mig att befinna mig nästan exakt varsomhelst förutom just exakt ute i spåret just när jag är där och det är åt helvete med vädret, fötterna är blöta och det är kallt ute vill jag byta med vem som helst på hela jorden. Jag kan exempelvis tänka mig att byta med den där olycklige elefantskötaren som …. ja ni kanske sett på youtube vad som händer honom. Grejen är att ändå tycka det är det roligaste som finns, det är kul att vara därute i spåret även om det känns som att man har huvudet i en elefants röv . Jag tycker det är kul att vara därute med blöta fötter och i bitande kyla. Jag tycker det för jag har bestämt mig för att det är det roligaste som finns. Och det roligaste av det roliga är när det är fullständigt åt helvete tungt och jobbigt.
Äventyret, kanske är det äventyret jag lyckas lura mig själv med. Att det är ett äventyr.
Viktigt här är ju att påpeka att vissa pass går otroligt lätt och man springer fort och bra utan större ansträngning, dessa pass kommer alltid vara roliga, det är liksom inte här skon klämmer så att säga. Det är att finna glädje och det roliga i det mörkaste mörkret som är det viktiga.

DOs & DONTs

Här mina favvos eftersom den ena handlar om mig och den andra bara för att de när rolig.

Gårdagen

Igår kändes träningen lätt och vacker.
11K (kontrollmätt med gps) på 44.51 vilket just i detta nu är en tid jag är nöjd med. Jag kände av att jag dummat mig på en hinderbana och mina ben var mkt tunga på lite ovanliga ställen. Men löpningen gick trots de tunga benen lätt. Det är sånt som känns så fantastiskt skönt. Idag hade jag tänkt gå på en invigning här på jobbet men skiter i den eftersom det bara är trams med tal och fånigheter. Jag drar på mig träningskläderna och går ut och springer istället. Sen ska jag tvätta och sen, ikväll hoppas jag att jag kan få ha det mkt trevligt med diverse fester, känns som att Stockholm is burning ikväll (vilket jag vid min ålder borde skita i, att festa är för teenagers, jag borde sitta hemma och virka och oja mig).

Thursday, August 16, 2007

Runners High goes pretto

Nu ska jag bli så sjukt jävla pretto.
Det mest pretto jag vet är alla töntiga mangmentgurus som gör sina ten laws of ditt och datt, ten laws of getting laid eller ten laws of running a company eller kanske ten laws of marketing eller ten laws of...ja jag vet inte vad, ten laws of acting like a guru or becoming a successful false prophet. Oftast är det rent blaha och bara till för att en författare ska verka mäktig och smart.
Men det skiter jag i och har trots min relativa orutin och mot bättre vetande skrivit ner Runners high and the lowest lows ten laws of running. Jag har verkligen tänkt och jag kommer säkert inte vara nöjd i efterhand men såhär blev det när jag hade tänkt lite.

Och jag har kollat på Piries Laws of running samt den fantastiske Sinuslöparens Träningens tio budord och sedan tänkt till och skrivit ner mina egna lagar.

Okej så nu ska jag verka mäktig och smart om det är någon som undrar. Men för att göra detta en smula roligare och mer spännande ska jag lägga ut en lag i taget, eller vill ni ha alla på en gång kanske? Jag tänkte såhär att alla lagar måste få en förklaring så då kanske det kan vara smart att lägga ut en lag i taget.

Okej, vi börjar med första lagen imorgon då, det här ska bli kul (tycker jag).

För övrigt längtar jag ut i spåret så mycket just nu så jag nästan dör just nu.

Svullnaden

När jag tänker efter så var svullnaden då, när mitt korsband rök stor som en fotboll. Nu har det inte ens varit som ett litet smultron. Så jag kan nog ta det lugnt. Det får bli ett känna efter pass ikväll.
Blotta påminnelsen om min gamla skada fick mig dock att bli en smula låg och jag kommer nu återigen ihåg varför jag inte så gärna spelar fotboll och utsätter mig för dumheter som hinderbanor och annat.

Dagens fokus


Dagens fokus kommer utan tvekan vara mitt knä. Det svullnade en aning igår kväll och var förvisso inte svullet när jag vaknade men efter promenaden till jobbet känner jag av det.
Då jag för ungefär sju år sedan genomgick två operationer av knähelvetet vet jag att en av de sista saker jag är sugen på är det avslitna korsbandet. Kanske är det bara en smula uttänjt. Men jag har ju dessvärre ingen aning om huruvida det i detta nu är vila eller bara att köra på läge. Vill ju verkligen köra på men känner lätt ångest för att saker ska förvärras.
Nu känner jag rädsla, rädsla för typ ett halvårs kryckgång och ett års rehabträning hos sjukgymnasten.

Wednesday, August 15, 2007

Hinderbanan

Igår försökte jag ta ut mig rejält på en 15K bana. Det gick helt okej även om tiden inte blev den bästa. Värmen var fortfarande svår när jag gick ut igår så jag svettades rejält. Dessutom drabbades jag av denna årstids stora plåga vid ett flertal tillfällen , jag fick in knott i mina utstående ögon. Jag får det jämt och det är verkligen obehagligt. Det sticks och känns jobbigt. Måste köpa löparglasögon men vill inte, vill verkligen inte ha en enda pryl till som jag blir beroende av att ha med mig.

Okej, so far löpningen. Det var först efter turen som jag gjorde det. Kanske det dummaste jag gjort på ganska länge. Eller nej men i alla fall ett tag.

Jag hade bestämt mig för att avsluta mina 15K med att springa ner till hinderbanan på Karlberg och titta på när två goda vänner gjorde hinderbanan, tänkte sitta och stretcha och se andra svettas. Kanske tänkte jag att jag kan prova något enstaka hinder bara för att liksom. Men jag vill inte köra igenom banan med alla värdelösa och lite farliga hopp som ska utföras. Jaha så planen var att inte hoppa runt så mycket därnere på Karlberg.

Den planen sprack.

Väl där tyckte jag att det verkade som den bästa idé i världen att köra hela hinderbanan med full fart och att hoppa över hindren ordentligt också. Det är ju höga hinder och jag hoppade ner från dem, hasade inte som jag senare märkte att de flesta andra gjorde. Nej för jag gillar inte att mesa, jag vill ge allt, lite som New York Dolls gjorde på sin tid liksom, så jag hoppade. Och vad fel jag gjorde, nu sitter jag här med ont i fötterna och knäna och känner mig gammal och korkad. Ska försöka vila ikväll och hoppas att vilan gör så att verken går bort för att sedan lyckas fortsätta med min tidspress.

Vaknade du sen Anders?


Saxat från sportbladet:

"Lagkaptenen Anders Svensson tar lätt på David Villas dubbla budskap.
– Det är väl bra för honom om han har bra självförtroende, säger han till Sportbladet.
I oktober förra året var Anders Svensson med när ett disciplinerat Sverige slog Spanien med 2–0 hemma på Råsunda.
Nu förespråkar han samma taktik mot Valencia.
– Det gör ingenting om de har boll och spelar 80 procent i sidled. Det är Valencia som kommer att tappa tålamodet om de inte hittar passningarna igenom vårt försvar.
”Vi har chansen”
– Ligger vi tajt och de inte gör något tidigt mål blir de frustrerade och börjar ta väldigt stora risker, och då kan vi försöka kontra. Spelar vi bara smart har vi chansen. säger Svensson."

Vakna Svenne, 3-0 är ett hån mot Spansk fotboll, att Valencia inte vinner med typ 6-0 är inget annat än en ren fotbollsskandal.
Och Anders, det hade inte gjort något om Valencia hade dragit bollen i sidled 80% av matchen, de hade vunnit enkelt om de så spelat bollen i sidled 98% av matchen.

Tuesday, August 14, 2007

Några av de vackraste rundorna i mitt liv

Tänkte just lista de vackraste löprundorna jag sprungit men märkte att det inte var möjligt eftersom jag kom på att det inte blir fair. Det är så förknippat med platser och sinnesstämningar och sånt. Istället ska jag nu lista mina vackraste löparstunder jag haft under resor.

5. Bergen runt Chamonix på sommaren. Har gjort åtskilliga turer i bergen runt Chamonix, många turer jag gjort där har dock varit på för krångliga stigar med en massa stora stenar vilket gjort att jag inte kunnat njuta av vyerna.
4. Onslunda-Atusa-Tågusa-Grevlunda-Kivik vägen går hela tiden ner mot havet och man ser hela tiden vattnet bakom de böljande kullarna på Österlen.
3. Berlin i Somras, 35K ren turistlöpning, såg hela staden.
2. Stranden i den lilla fiskebyn i Brasilien, när jag var jetlegad och klockan var fem på morgonen lokal tid och solen gick upp. Fy fan vilken runda.
1. Cannes- Cagnes-sur-Mer, en vårvecka för kanske fyra-fem år sedan. Satt ute på ön utanför Cannes, Île Sainte-Marguerite och bestämde mig i princip på impuls för att springa hela vägen till Cagnes-sur-Mer. Köpte typ fem kokta ägg som jag vräkte i mig och en stor flaska vatten och tog båten tillbaka till Cannes och började springa. Tog den lite mindre vägen som går längs havet. Vågorna sköljde över mig och det blåste lite, tror inte det gick såvärst fort och minns att jag gick in i väggen på grund av att jag ätit för lite innan. Något jag löste genom att gå in på ett boulangerie och köpa två slicar pizza och mer vatten. Åt upp det i ett nafs och fortsatte springa med nya krafter.
Det var tidig vår och fortfarande vinter i Sverige, solen värmde och jag sprang i shorts. Kvällen innan hade jag kört backe uppför en gammal stig in till Cagnes-sur-Mers gamla muromgärdade stadskärna. Denna gamla stig avslutade mitt finaste löparminne jag hittills haft under en resa.

Måste säga att löpning på semestern är bland det finaste man kan göra. Det går alltid lätt och man hinner se så mycket.
Nästa vår funderar jag starkt på att göra debut som träningsturist och ta mig ner till Algarve för en veckas löpning. Är det månne först då man har rätt att kalla sig en löparfåne, när man åker på träningscamp?

St Eriksloppet


Jag har ju för bövelen anmält mig till St Eriksloppet!
Hade i det närmsta glömt bort det.
Många jag känner ska springa loppet och många som springer mycket bra ska springa. Det trista med dem är att de springer mycket bra men inte tränar så mkt. Eller också mörkar de att de tränar. Spelar ingen roll. Jag gillar inte folk i min närhet som springer bättre än mig.
Gillar helt enkelt inte folk som vinner över mig. När jag och F är ute och springer så tänker jag oftast på hur mycket jag hatar honom. Det driver min löpning framåt, F kommer springa St Eriksloppet, även min andra stora rädsla, O som jag pluggade med ska springa. Han satsar på en tid runt 1.25, jaha, då gör väl jag det med då. För jag vägrar förlora. Jag tänker inte göra det. Tänker inte springa med dem utan ska göra mitt eget lopp, annars kommer de, medvetet eller omedvetet psyka ner mig så att allt går åt skogen.
Jag skiter i loppet i sig. Skiter i vilken tid jag får osv, springer det bara för att det är kul och som en del i min laddning inför marathon. Men när det ska springa runt en massa killar som har mig som sitt benchmark och bara vill slå mig så väcks plötsligt min ångest till liv.
Ska ut och springa så det ryker ikväll.

Bilden här ovan visar F när han står ute i Ålands skärgård, naken och spelar lergök (ser det ut som). F vill säkert inte att jag lägger ut nakenbilder på honom, men det skiter jag i, jag hatar F så det är rätt åt honom.
Eller rättare min rädsla för F har omvandlats till hat mot F och ni vet vad kloka typer säger va? Att det man är rädd för hatar man.

Hellas i tights och slimfit tröja

Det blev bara milspåret i Hellas igår. Jag ville hinna se matchen som började 20.00 så jag hoppade över att förlänga det med +5K. Cyklade från jobbet som uppvärmning, genom hela stan och ut till Hellas. Ett Hellas som sjöd av liv, en massa barn som spelade tennis, en massa barn som var ute och joggade, en massa vuxna som var ute och joggade och, framför allt, en massa vuxna och barn som badade. Vattnet var mycket varmt.
Jag hade stämt träff med P vid starten av spåret. Vi springer ibland ihop men det var ett tag sedan nu. Semestrar m.m. har kommit emellan. P är den enda jag känner som har bestämt sig för att skita i allt och köra tights enbart. Han har hoppat över de kosmetiska bitarna och kör slimmad tröja och tights trots sin lilla lilla övervikt.
Jag är på tok för fåfäng för att köra tightsracet hela vägen även om det säkert är skönt.
Jag försökte piska upp Ps tempo en smula men han höll bara de första fyra kilometrarna, sen tvingades jag dra eftersom han inte hade några krafter kvar. Jag kände mig pigg och var frustrerad under de första kilometerna eftersom det kändes som jag kunde springa mkt snabbt idag, sen, när jag drog byttes frustrationen ut i trötthet.
Min mediokra tid blev 44.07 på milen, men nu ska det bli ändring på detta. Ska ner under 40 på Hellas kuperade milspår.
Efteråt tog vi ett dopp i sjön med alla andra barn och vuxna. Sen drog jag till en av Södermalms fashionabla syltor för att se derbyt. Det var en bra match men varför, varför fick ni inte bara in bollen?

Monday, August 13, 2007

Hellasgården, jag kommer snart

Ikväll blir det milspåret i Hellas och kanske 5K spåret på det. Jag längtar dit eftersom jag efter passet inte längre kommer känna av helgens övningar.
Räknar inte med underverk vad gäller tider, däremot vad gäller känslan. Känslan av att löpa bort måndagens trötthet är en av mina favoritkänslor.

Sunday, August 12, 2007

Friday, August 10, 2007

DJ Runners High

DJ Runners High, kanske är det det jag ska kalla mig. Nej, ska nog inte kalla mig dj alls eftersom jag inte har en aning om hur man mixar skivor. Kan bara spela låtar jag gillar. Ikväll ska jag och The thin yellow Luke the Duke spela skivor där i alla fall. Nada, Åsögatan 140, Östra Södermalm, Stockholm. Be there Young guns!

Ps. Kändes som ett häftigt inlägg det här, shit jag är lite häftig, kul, visste inte det om mig själv. Lite engelska, lite coola namn, jaha, så var man lite häftig då.

Dags för tidspress

Jag och F igår, som vanligt med F så var jag rädd, rädd för att han med sin rena talang och sitt vackra löpsteg skulle knäcka mig. Det var ingen fara, jag var oerhört pigg i benen igår, kände att jag redan efter 20 minuter ville dra på betydligt. Men F orkade inte riktigt. Jaha så jag började köra lite fartökningar och F hängde med så gott han kunde, sen började jag hoppa över parkbänkar bara för att visa F vem det var som så att säga hade krafter kvar. Sen, borta vid Wallenbergarna på Djurgården drog jag och sprang hela vägen hem i ett bra tempo. Kom in på 2.07 på min bana som alltså är 27K. Hade om jag sprungit i mitt tempo kommit ner betydligt längre. Nu när jag vet sträckans längd kan jag inte vara nöjd med 2.07. Nu måste jag börja pressa tiderna här.

Bävar för övrigt för den dan F springer i cirklar runt mig och leker Mustafa Mohamed.

Bland det värsta jag vet

Okej, jag tar det nu. Har gått runt och mått illa över detta sedan jag fick reda på det vid midnatt. Har liksom skakat mina fundament om man så säger.
Känns som en mardröm och det känns som att jag vill vakna, men det kommer inte att hända.
Okej nu har jag byggt upp detta som om det vore ett dödsbud eller en metastas (ta i trä) men så illa kanske det inte är.
Men det är fucking illa nog, håll i er för nu kommer det, jag har mätt fel på en av mina vanligaste rundor, ett av mina långpass. Jag har trott att det är 29K när det i själva verket är 27K. Detta var inte bra nyheter och innebär att jag nu verkligen måste gå ner och köpa en sån där jävla gps fast att jag vet att jag inte kommer fatta hur den funkar.

Det var fucking F som sa att han inte kunde tänka sig att banan vi sprang var 29K, jag sa säkert att jag mätt upp den på Google earth och att mina mätningar alltid var rätt exakta. De gånger jag kontrollmätt med gps har distanserna alltid stämt mkt bra.
Men inte denna gång. Det finns inte så mkt mer att säga. Bara att jag tror att mina andra distanser faktiskt stämmer eftersom jag mätt upp dem med gps.

Thursday, August 9, 2007

The Mongolian Sportsbar




Sportbarer (eller typ såna där pubar som visar fotboll menar jag egentligen) är ju bra, man sitter och softar med sina vänner eller själv och kollar CL eller Hammarby. Jag gillar det och har gjort det så mycket så att det finns inte en sportbar i min närhet där jag inte känner mig lite lite hemma. Gillar inte känslan av att vara stammis, att exempelvis bli igenkänd. Brukar därför alternera bar.
Det finns dock en sportbar jag hoppat över, den ligger helt nära mig och det står att det är en Mongolian sportsbar. Vad är det? Ursäkta om jag blir lite av en exotist nu men visar dom kamelpolo och mongolbrottning och typ örnjakt och bågskytte mot levande mål?
Vad dricker man på mongolsportsbaren? Syrad och jäst buffelmjölksöl?
Kalla mig feg, inskränkt och jävligt fördomsfull, men jag gick aldrig till den mongolska baren och nu är den stängd.

Mycket bra jobbat Happy


Jag har fått mig själv omgjord till en fucking Simpsonkaraktär (Happy är mannen bakom verket). Såhär ser jag ut, det hemska är att det är rätt likt mig. Vilka karakteristika jag skulle fått om jag verkligen var en simpsonkaraktär orkar jag inte ens tänka på, nånnstans mellan Ned Flanders och han mongot som alltid sitter på Moes och dricker öl tror jag kanske.

Min rädsla flyter

Min rädsla flyter lika fritt som kronan gjorde på Bengt Dennis tid.

Eller nej, inte min rädsla, men min otrygghet med vissa saker. Exempelvis hur man ska träna och vad för typ av utrustning man ska ha och hur den perfekta löpsteget ser ut och bla bla bla.

Ägnade en stund igår åt att läsa Gordon Pirie. Jaha, det räcker med att läsa hans ten laws of running på sidan 6 för att man sk tappa förståndet igen. Djupare in i boken förstår man att man ska typ ha platta och stumma skor om ens några skor alls. Stretching dessutom är bara farligt och bla bla bla. Jag fattar ingenting.

Jag vet att jag tränar på fel sätt, det känner man på sig när man gör, men om jag inte går med i en klubb tror jag inte att jag klarar att träna mer "rätt" än vad jag gör just nu.

Men, när man läser lite fucking Pirie och lite Pfitzinger så blir man ju helt slut i huvudet och tänker ähh, det spelar ju ingen roll hur man gör.

Antagligen kanske man ska dra till med klyschan att man ska göra som det känns bäst för en. Men to hell med det, så funkar det ju inte riktigt. Jag gillar exempelvis att springa långpass, däremot gillar jag inte intervallerna, jaha, då hävdar någon att det är bra, medan andra säger att de är fel, och bla bla bla.
Min ovishet flyter.

Ultrahelvetet fick lite perspektiv idag

Ska ut och springa med F idag. Som vanligt är jag skraj eftersom han har börjat träna på alvar. Han kommer knäcka mig när som heslst.
Han gjorde denna rutt till mig så man kan förstå sträckan jag drog på min ultramara.
Känns lite mäktigt och jag känner mig plötsligt en smula stolt. Om F slår mig på tre milarn vi ska ut på idag tänker jag skylla på att jag har Ultran kvar i benen fast det inte är sant tror jag.

Wednesday, August 8, 2007

Statusrapport

Nu ska jag skriva ner min kropps status och var jag just nu ligegr i min träning. Eftersom denna blogg i hög grad även fungerar som min personliga dagbok så behöver ni inte läsa detta inlägg, det är mer riktat till mig själv, i framtiden (hej hej).

Hitler och Mussolini har nästan oskadliggjorts. Särskilt Hitler var sjukt jobbig under sommaren.
Mina iläggssulor (formgjutna) har hjälpt mig.
I övrigt inga skavanker heller, allt är uppåt rent kroppsligt, det enda jag just nu saknar är farterna. Detta som en följd av att jag inte orkar köra de tuffa intervallpassen så värst ofta. Plus att jag dricker för mycket öl och vin och är uppe för sent på nätterna och gör andra dekadenta grejer.

Så, mitt löfte, min nystart, mitt fokus under de två månader som återstår till Berlin Marathon är att jag ska bli en snabbare löpare. Jag ska, återigen bli en stabil sub 40 löpare på 10K.

Det är mitt mål fram till Berlin. Sen ska jag bli en stabil sub 80 löpare på 20k.....
Nej jag har ju egentligen bara ett mål, sub 3.10 i Berlin.

Den vackra planen som sjönk

Igår hade jag vackra planer för min löpning, planer som gick helt i kras.
Jag hade tänkt ta cykeln efter jobbet ner till Långholmen och sedan byta om där, lämna mina kläder vid cykeln, springa ett varv runt Söder och sedan avrunda med ett dopp i Mälaren.

Så långt följde jag min plan så långt att jag cyklade ner till Långholmen.

Väl framme vid Långholmen tänkte jag bara innan jag påbörjade min löpning att jag skulle ta ett snabbt dopp.
Detta var nere vid min spot, jag har under de senaste 15 åren kallat min spot för Sniperträdet, varför minns jag inte exakt men det beror nog delvis på att det är ett träd man kan bada ifrån.

Okej, så jag hoppar ifrån Sniperträdet på Långholmen och simmar ut en bit i Mälaren, tänker på min löpning jag just ska genomföra, tänker att det ska bli kul. Då hör jag plötsligt en röst säga
– Allan, is that you?
Det är min gamla inneboende Jordan. Jordan hyrde ett rum hos mig under ett år när vi båda pluggade. Jordan var här på utbyte från sin konstskola i NY. Medan jag pluggade dubbelt och hade ett helvete att få saker att gå ihop levde Jordan ett fullständigt bekymmersfritt liv, pluggade på Konstfack och var ute och festade jämnt. Det var inte kul att bo med en dekadent amerikansk konststudent som levde den amerikanska europamyten hela vägen ut om man säger så.
Lika trist som det var att bo ihop med Jordan för typ sju år sen, lika roligt hade vi ihop och lika mycket tyckte vi om varandra.
Vi har inte haft kontakt sedan vi bodde ihop och Jordan har inte gått att nå.
Nu stod han alltså i mitt Sniperträd på Långholmen och skrek mitt namn. Han var i Sverige för att sätta ihop sin utställning på Magasin 3 (det går bra nu). Så vi badade lite, drog till Morfar G (min kompis Js krog på Swedenborgsgatan) samt satt där och snackade halva natten och vips så var joggingrundan borta. Det blev inget av med den, slumpen drog min joggingrunda bort från mig. Slumpen kan verkligen vara fin på det sättet.
Idag måste jag träna, min kropp och min själ ber mig om det, kräver det.

Tuesday, August 7, 2007

Nu blir det semesterbildeblogg del 4


Del av min sommarlektyr, deckare är för wimps.
Börjar känna det som att jag har varit på semester i mörkrets hjärta. Men jag har haft en supersemester, inte alls mörk. Kan verkligen rekommendera boken, mycket tragisk och mycket skrämmande, men otroligt intressant.

Nu blir det semesterbildeblogg del 3




Detta rum gick inte att fota, men jag försökte med min mobilkamera. Det finns på Judiska museét i Berlin och varken ord eller bilder kan förklara, det måste upplevas.

Monday, August 6, 2007

Ultramarathondebutantens ultrahelvete



Bilderna är tagna strax efter målgång i mitt första Ultramarathon, ser jag inte enormt pigg ut?

Jag sprang alltså 55K i lördags. Det var inte exakt något jag snöt ur mig men jag lyckades ändå i princip glömma allt vad förberedelser heter. Det enda jag kom ihåg att göra var att planera en rutt, så att säga skapa en bana. Jag körde bilen för att mäta upp den. Det var ett vackert spår som gick ner från Österlens högsta punkt (typ strax över 100 möh) till hamnen i Kivik, förbi min fars hus och sedan två mil genom öppna landskap och bokskogar.

Det var en av de visuellt vackraste löprundor jag sprungit, Österlen är verkligen vackert. Men hej hej hej om det var jobbigt. Jag gjorde ett par rejäla generalfel under min runda tror jag. Jag drack på tok för lite under de första tre milen, hade med mig ett vätske bälde med 4*16 ml vatten. Detta plus två flaskor vatten jag svepte vid macken i Vitaby var det hela under de första tre milen. Nästa fel var att jag endast en gång under mina 55K hade tillgång till mat och därmed tvingade i mig en rejäl middag efter tre mil, vilket gjorde återstående 25K till ett rent ultrahelvete, ett ultrahelvete i snigelfart. Glömde att smörja mig med vaselin vilket gav en redig jägareld i hela underlivet till och med i armhålorna fick jag sveda. Lyxade dock till med en halv burk vasse efter tre mil.

Trodde aldrig att jag skulle komma fram, trodde det inte ens när jag såg mitt mål.

Min tid på 55K är hissnande, helt hisnande. Har lite svårt att ens skriva ner den, inte så att jag exakt skäms men ojojoj, jag visste inte ens att jag kunde springa så långsamt.
55K på 6.40H av detta var totalt 30 minuter paus.

Jag var helt helt säker på att jag aldrig skulle springa ett ultra igen i lördags, nu är jag redan sugen på att köra ett till under lite mer ordnade former. Men det får bli först nästa år. Skönt att jag definitivt kommer klara av att slå min nuvarande tid.

Måste säga att jag inte kännt några som helst besvär efter denna långlöpning. Mina muskler känns märkligt pigga och fräcsha. Idag ska det bli en mil i valfritt tempo tror jag.

Nu blir det semesterbildeblogg del 2


Vet inte varför jag var tvungen att ta den här bilden i Italien för något år sedan heller om jag ska vara helt ärlig. En person på bilden är för övrigt min förra flickvän.

Nu blir det semesterbildeblogg del 1







Vet inte exakt varför, men jag kunde inte sluta fota denne man när han vandrade runt i det här rummet på Judiska museét i Berlin. En fantastisk byggnad för övrigt, helt fantastisk.

Förra veckans träning

Förra veckans träning såg ut på följande sätt:

Mån: vila
Tis: 14K snabbt tempo
Ons: 20K snabbt tempo
Tors: 20K lungt med fartökning + ett pass med fem fyrahundringar (+upp och nerjogg 4K)
Fre: 10K mkt snabbt tempo kuperat
Lördag: 55K ultrarapidtempo

Samlar inte på Kn men om man ser en vecka från söndag till söndag (sprang 30K söndagen innan) så sprang jag alltså över 150K inom ramen för en vecka.
Hur fan kan det komma sig att jag känner mig ur form och typ inte som en som tränar mycket ändå? Jag tror ärligt att jag är Luthers brorsas sonsons sonsons son som aldrig riktigt tagits in i gemenskapen liksom.

La Notte



Jag var nog lite pretto när jag var yngre, gjorde saker för att verka intressant. Sa att jag gillade viss musik och viss film av kosmetiska skäl. Tror att denna typ av beteende med åren försvunnit mer och mer men jag är inte säker.
Som en följd av att jag gillade saker av kosmetiska skäl sa jag alltid att min favvofilm var La Notte av Antonioni, jag har sett den två gånger tror jag men det var länge sedan nu. Antonioni dog ju samma dag som Bergman och jag hoppas nu att även Antonioni uppmärksammas en smula i SVT. Jag ska, om La Notte visas se den och säga huruvida det var kosmetika eller uppriktigt gillande som fick mig att ständigt hylla filmen.
BTW så skulle den icke insatte kunna tro att detta var något slags filmblogg, men det är det inte, det är en blogg om att springa.
Dessa inlägg om exempelvis film är bara triviala tidsfördriv, det är inläggen om att springa som verkligen betyder något.

Monaco


En kompis, vi kan kalla honom Alessi ringde idag och frågade om jag skulle med på en Monaco. Shit jag hade glömt bort Monaco, kommer ni ihåg Monaco? Jag drack min första Monaco i Paris kanske 1992 och drack nog inte en enda Monaco mellan 95 och 05. 05 satte jag och ovan nämnde bloggare i oss ett gäng men denna ytterst manliga dryck föll sedan in i glömska igen.
Så för er som inte vet så är en Monaco öl och grenadin (om jag minns rätt). Sjukt svalkande är det i alla fall.
Jag ska fan ner och ta en Monaco ikväll bara för old times sake.
Skål, ta mig fan! Som geniet Jacob Dahlin hade sagt.

La battaglia di Algeri



Vill bara innan jag på allvar börjar bomba min egen blogg med "riktiga" inlägg om löpning igen passa på att tipsa om Gillo Pontecorvos helt fantastiska film "Slaget om Alger" som går ikväll på tv. Det är en skrämande aktuell film har jag tänkt alla tre gånger jag tidigare har sett den, tror att den är än mer skrämmande relevant just nu dock. Se den ikväll! Om inte annat för Ennio Morricones musik och det fantastiska fotot.
22.30 i SVT2