Monday, December 31, 2007

Smärta

Har ni haft så ont någon gång så att ni på allvar börjat gråta? Jag menar inte när man liksom lite låtsas gråta för att någon ska se en och tycka synd om en, utan helt spontant bara börjat gråta.
Jag hade så ont igår kväll. Jag brast vid ett par tillfällen ut i vild gråt igår av ren smärta. Efter samtal till vårdinstans så brast det igen eftersom de såklart sa att det bara var att bita ihop och ta hand om smärtan idag på morgonen. En hel natt med smärtan, fy fan. Med hjälp av lite morfin lyckades jag somna vid kanske 4 i morse.
Anledningen till denna smärta är en utdragen tand, tanden drogs ut för över en månad sedan och inget har egentligen gjort ont med det, inte förens nu.

Egentligen borde jag bryta ihop nu igen för hos tandis imorse så fick jag bara beskedet att det bara var att just bita ihop.

Detta påminer mig om den smärta jag kan känna ibland när jag springer. Det som i mitt löparliv gjort mest ont har varit ett löparknä och krampande muskler. Det kan göra fruktansvärt ont under löpningen.

Jag kommer dock framledes uppleva denna typ av smärta som en promenad i parken. Jag kommer bara behöva påinna mig om den sista natten 2007. Natten av total smärta och så kommer jag springa vidare och tacka gud för att det inte ens gör i närheten så ont som då!

Gott nytt år till er alla!

Ikväll ska jag genomföra ett marathon i ostronöppning. Ta det försiktigt med alla dumma smällare nu, jag och hundarna är rädda för dem vet ni.

Sunday, December 30, 2007

Den nya banan

Har idag sprungit ett varv på Stockholm marathons nya bana. Detta skedde tillsammans med fantastiska TSM, måste verkligen säga att det är fantastiskt roligt att springa i grupp. Tror att vi på våra 21K idag snittade på runt 4.40-4.50 men jag vet inte riktigt. För mig kändes det frustrerande långsamt, något som gladde mig då julen bjudit på ett par rejäla resor av helt annan art än uppbyggande träning.

Men nu var det den nya banan vi skulle tala om, ärligt talat så märkte jag knappt någon skillnad. Egentligen kändes det bara mer "naturligt" att springa rakt fram vid Stadshuset. Stigningen kändes inte av mycket såhär när man sprang ett varv, däremot måste jag säga att Torsgatan är jävligt tråkig att springa. Enslig och inget att se. Inte känns det heller som att det kommer samlas en massa publik där. Fast det lär väl kompenseras av ett folkhav vid Centralen.
Så mitt betyg är nog att denna nya sträckning är exakt lika bra som den gamla, kanske rentav lite bättre.

Okej, nu ska jag ut för att jaga ostron. Känner mig oerhört löpsugen just nu och skulle helst vilja gå ut och köra ett pass till idag. Men jag ska agera som en mogen man och inte göra det.

Friday, December 28, 2007

Simon

Jag glömde en sak:
Årets bar: Nada

Simon; förlåt för allt, vi vill ju bara bli älskade. Ikväll kommer vi betala tillbaka med våra själar!
Kram!

/Löken och Spånet

Årets minst viktiga lista

Okej, även jag gör en årets lista. Den är som ni kommer märka min. Varför jag inte tror att den gäller någon annan än just mig.

Årets lopp: Stockholm marathon, värmen i dubbel bemärkelse
Årets besvikelse: Att min frisör har tagit ner skylten (bokstavligt talat)
Årets vackraste: Löpningen under ett par semesterveckor i somras (Berlin, Österlen)
Årets hemskaste: Smärtorna (fysiska)
Årets plats: Stockholm Stadion
Årets minst tippade: Denna blogg
Årets soon to be something: A och A, Sthlm marathon 2008
Årets återseende: Stefan och Hans min barndoms friidrottstränare
Årets moment of horror, agony and pain: Kilometer 41 och 42 på CPH marathon


Årets dope song i löpspåret: I know U want it (nigga)- Khia
Årets ögonblick: Nästan varje ögonblick har varit årets ögonblick
Årets chock: 2.56.50
Årets stad: Berlin
Årets bloggare: Den store
Årets mest underskattade löpargärning: Min brors i Berlin (ca. 3.25)


Årets löpargärning: Den store
Årets löfte: Att bli snabbare
Årets fotbollsspelare (bäst, mest värdefull, coolast allt vad ni vill): Filippo Inzaghi
Årets Babes: Mina nya Newtons
Årets upptäckt: Internet (jag vet jag är inte så snabb vad det gäller sånt)
Årets tro: Att jag skulle kunnat bli mycket, mycket duktig på att springa
Årets hopp: Att jag ska bli sjukt mycket bättre på att springa
Årets kärlek: Löpningen (lite sad but true)
Årets stora fråga: FR 305 eller inte?
Årets fest: Bröllopsfesten (O och A)
Årets (skräck)ödla: F
Årets svåraste blogggrej: Runners highs ten laws of running
Årets löparbild (föreställande mig):



Gott nytt år nu!
Med hopp om ett helt fantastiskt löparår 2008!

Thursday, December 27, 2007

Himlen och helvetet med den lilla stoppknappen

Idag blev det kvalitetslöpning i Newtons och mina Mizunos. Först 5K i mellan 3.45 -3.58 tempo, detta skedde i mina nya Newtons, jag kunde inte springa en meter till kändes det som, mina vader blev hårda som granit och de värkte.
Satte då på mig mina Mizuno wave creation (de tyngsta löparskorna som finns tror jag) och sprang 6K i 4.10 tempo. All min löpning idag skedde i motlut.
Efter löpningen gick jag in och körde armhäv, rygg, mage och dynamiska stretchövningar.

Som ni kanske anar begicks alltså dagens pass på ett löpband, jag hade förutsatt mig att köra 15K men lyckades bara genomföra 11, inte för att jag blev så trött utan för att det är så lätt att lägga av. Det är bara att trycka på den lilla röda stoppknapen. Den lilla knappen är som en djävul på ens axel liksom. Den säger, tryck på mig, skit i det här nu, softa lite, hoppa av bandet. Att trycka på knappen blir lite som att ta heroin kanske. Det är så skönt att trycka men eftersmaken är lite dålig liksom.

Så, eftersmaken idag är bitter, det skulle ju bli mer löpning idag. Det trista är att denna känsla, känslan av fusk kommer att förfölja mig under resten av dagen. Detta är en löpningens baksida tycker jag, det relativa självföraktet som uppstår när jag fuskar.

Wednesday, December 26, 2007

Södra Djurgårdens värsta tid är nu

Igår blev det en tvåmila promenad runt Djurgården och idag ett 14K löppass där. Och jag kan konstatera att för en löpare, ja egentligen tror jag för de flesta passar Djurgården rätt illa för alla former av aktiviteter under julhelgen.
Varför? Därför att alla, alla jag menar det verkligen, alla är där. Det är en slags masspsykos, ut och promenera på Södra Djurgården. Varför undrade jag när jag kryssade fram bland pälsar och enorma sällskap som envisades med att gå i bredd.
Jag har inget svar, utom möjligen att det liksom är väldigt fint där och det är ett bra promenadstråk. Men det finns ju många fina stråk. Men det kan ju vara så att det faktiskt är det finaste Stockholm har att erbjuda. Ja det kanske är det faktiskt. Att det är bland det vackraste en mycket vacker stad har, därför är det där man går på julpromenad.

Kanske för övrigt därför jag trivs med att springa där med. För någonvidare plats för löpning är det ju inte i något avseende, inte delen kring Waldermarsudde och kanalen i alla fall. Det är om man följer strandlinjen alldeles för flackt. Skönheten väger dock över det har säkert varit tungan på vågen många gånger när det burit emot att ge sig ut.

Monday, December 24, 2007

Årets svenska idrottsbild


Snor denna bild från Berglund för den är helt fantastisk.
Såg ni detta lopp?
Dessvärre kommer man in ganska sent i loppet, loppet är liksom redan avgjort, Musse har dragit länge länge och Kenyanerna ligger bakom och lurar.

Egentligen spelar det ingen roll vad Musse gör, han hade inte kommit bättre ändå, eller jo kanske hade han kunnat greja en medalj, men inte mot tre så starka och taktiskt skilckliga Kenyaner.
Men bilden, otroligt vacker. Helt fantastisk.
Hoppas vi får se en helt annan bild i Peking.

BTW ställde jag in långpasset idag, till frömån för lite välbehövlig vila.

Sunday, December 23, 2007

Sverige somnar

Imorgon sover Sverige, svenskarna somnar sakta in, med grisfötter och surkål och varandra i sin närhet. På riktigt är detta så otroligt fint, julen kan vara otroligt fint. För mig är den just inte mycket mer än en dag som alla andra, inget fel med det, jag gillar dagarna.

Jag för min del ska gå ut och köra ett långpass på morgonen, Edsviken runt samt Brunnsviken. Sedan ska jag, bror, mor och min mormor äta ostron tillsammans, jag ska dock givetvis ladda med en rejäl portion pasta innan ostronen så att inte champagnen stiger mig åt huvudet.

Efter det blir det traditionsrik fest hemma hos C och sedan vet man inte vad som händer.
Resten av denna helg ska ägnas åt löpning, La Traviata, Frankies bästa skiva "September of my years" samt hela Nathan Zuckerman serien. Sitter just nu med "Ghost Writer" och redan känner man att denna egotrip vill man följa.

Kanske blir det mer Nathan Zuckerman än jag vill ha till och med, känner mig en smula småkrasslig och får se hur mycket löpning jag mäktar med egentligen, sköt upp dagens långpass en dag av denna anledning.

Just nu spelar löpningen mindre roll måste jag säga, just nu behöver den bara flyta, dessa veckor saknar i viss mån betydelse, det är fortfarande bara bulk, och min kropp vet redan vad bulkträning är, hela mitt muskelminne är programmerat för det liksom. Det är när jag ska toppa formen, det är då träningen verkligen betyder något. Det finaste just nu är mina nya Newtons, det är som att under brinnande karriär byta golfsving känns det som, att börja springa på Newtons. Det går inte att jämföra med mitt tidigare löpsteg, jag hamnar verkligt högt uppe på tå.

Okej nog nu, ha en riktigt fin helg alla som läser på denna sida!
Frankie, Puccini, mormor, bror, Nathan och jag drar oss tillbaka ett par dagar nu. Detta ska bli mycket behagligt!

Saturday, December 22, 2007

B

Genom min löpning har jag stärkt mina band till många människor. Andra har mina band till säkert blivit svagare, men det är en annan historia.

En mycket god vän till min far som jag hyser mycket stor respekt för, B, är en som tillhör den första kategorin. Våra band har genom löpning stärkts på ett mycket fint sätt.

B är en man som är lite lik Indiana Jones, fast med ett enormt socialt patos och utan allt larv. Han reser runt och gör vår värld lite vackrare.

Vi rings alltid innan vi springer lopp och vi pratar ganska ofta om hur vår träning går.

Under en resa i Afrika blev B nu plötsligt mycket allvarligt sjuk, han har nu flugits hem och vårdas i Sverige.

Jag hoppas innerligt att han klarar detta, tomheten att inte få ringa och berätta min tid för honom och hur loppet var skulle bli stor. Och jag hoppas innerligt att han ska få ringa mig och berätta om alla lopp han sprungit snart igen.

Antar att jag mer än något annat hoppas att hans familj ska få tillbaks en fantastisk människa, men jag vill ha tillbaka min idol och förebild!

Friday, December 21, 2007

Skorevolutionen i mitt huvud

Okej, just nu tänker jag mest på skor och allra mest på lätta skor, det är liksom flavour of the week här i min blogg.
Min kropp har dock sagt sitt i frågan, den är helt körd av framfota löpningen. Mina vader är helt slut och de värker till och med vid gång, i morse tog jag en runda som var oerhört tung, fast att det var ett rent återhämtningspass.

Detta att min kropp reagerar så hårt på lite förändring avseende skor och fart (har kört ren kavalitet rätt många pass i rad nu) får mig att tänka på en sak. Jag tror inte min återhämtning är så värst snabb faktiskt.

Årets Cph marathon (3.14) låg i tid tre veckor innan Sthlm (3.23). Jag var inte i närheten att återhämta mig till Sthlm. Efter Berlin var jag också mkt seg länge efteråt. Jag tror helt enkelt att jag måste våga tänka på detta innan jag går in i min fortsatta träning inför loppen 2008.

Det enda jag kan komma på som jag hoppas ska hjälpa mig återhämta mig bättre är att jag som tidigare nämnts mer strukturerat kör styrka. Detta borde betyda att jag håller bättre över ett helt lopp och därmed återhämtar mig snabbare.

En sak till kan jag komma på som jag kan göra för att optimera mina två lopp som ligger nära varandra 2008 (Boston och Sthlm, 5 veckor emellan)är att fundera på skoval. Lättare skor kanske innebär större press på muskulaturen än tyngre? Eller är det tvärtom? Eller beror det på hur tränad man är? Hjälp mig?

Thursday, December 20, 2007

Marathon car rental


Det är vi marathonlöpare som är den trevliga, lite korkade damen på Marathon car rental. Det är alla de andra som är det komiska geniet Steve Martin!

Wednesday, December 19, 2007

Ett riktigt långpass

Jag är så sugen på att följa med på dethär så jag vet inte var jag ska ta vägen.
Men att tvingas besöka typ tio Gyllene måsen på en dag känns sådär. Plus att man lär sabba allt vad nyårsfirande heter denna väg.

Den hårda kroppen


Ett bra steg är ta mig fan allt jag tänker på just nu. Jag har de senaste månaderna fått ett bättre steg, det är jag säker på. Jag har fått det av olika anledningar men främst en, jag styrketränar en gång i veckan. Nu skulle jag vilja visa med bilder hur denna träning går till, men det kan jag inte för det skulle krävas en jävla apparat för att kunna genomföra, men kanske kan jag beskriva lite.

Del 1; jag kör mage, rygg, sidorna och armarna.
Ursäkta mitt ovetenskapliga språk, men dessa övningar kör jag.

Sido höjningar i en såndär rygghöjarbänk, hmmm, fattar ni vad det är?
Rygg i rygghöjarbänken.
Mage genom att ligga med huvudet under en ribstol och köra upp benen i stolen och sedan ner på sidorna och i mitten.
Armhävningar.

Del 2; Ben
Jag kör många benövningar på ett tefat se bild.
På tefatet eller balansplattan kör jag;
Knäböj - jag kör med vikter och går ner så långt jag kan på ett ben, det andra benet bakom.
Dynamisk stretch - böjer ett ben och drar upp det andra så långt bak (i rakt läge) det går.
Stå på ett ben, slänga en liten grej på marken en bit bort och sedan ta upp den lilla grejen, med handen.
Samma som ovan men ta upp med foten (brukar skrynkla en liten bit papper).

Övriga övningar med ben;
Balans på en liten upphöjning, jag brukar köra en stepuppbräda (stå så långt ut på brädan det går och hål balansen så länge det går). Detta tar på vaderna och vill man göra det ännu tynngre kan man ta med tyngder.
Sen några dynamiska stretchövningar till, men de kan jag inte exakt beskriva, mitt språk räcker inte till att beskriva dessa övningar.

Jag försöker träna olika typer av balansövningar eftersom jag tror att man på detta sätt når muskler man inte kan nå på annat sätt men som man som löpare mår bra av att ha. Exempelvis tror jag att det hjälper vristerna att bli starkare, det i sin tyu förhindrar exempelvis stukningar.

Okej detta är min styrketräning ungefär. Jag tror att särskilt coreövningarna jag gör har stärkt mitt steg, det är som att jag kan hålla min överkropp mer rak i min löpning, detta är centralt tror jag och det är detta jag menar med den hårda kroppen. Jag har märkt att när jag blir trött börjar jag svänga med överkroppen, men med ökad styrka minskar graden av svängningar. Att kunna hålla sig från svängningar är mycket tillfredsställande och man känner sig mycket stark.

Okej, sorry, nu har jag lekt PT med er. Hoppas ni har någon form av utbyte av detta.

Det vackraste med löpning


Nu ska jag berätta vad det vackraste med löpning är för min del. Det finns otroligt mycket vackert med löpning, man får se natur, stad, andra människor och en massa annat fantastiskt. Man lär sig dessutom känna sitt eget psyke vilket är fantastiskt och man lär känna sin kropp bättre.
Det är mötet mellan de två sistnämnda som är det riktigt stora med löpning tycker jag just nu, kropp och själ.

Att igår köra fyrahundringar och känna att steget är vackert hela varvet, min kropp är hårt som granit och jag säckar inte ihop mot slutet, jag springer runt som en lipizzanerhäst från spanska ridskolan och jag klarar av att hålla tröttheten stången. Det är det perfekta mötet mellan kropp och själ.

Detta är det vackraste löpningen har att erbjuda, nu återstår bara att lyckas klämma in denna känsla i 42,2K och känna allt detta i lite under 3 timmar.

Och ja, mina nya Newton gjorde mitt steg vackrare, de tvingar upp mig mer på tå vilket naturligt ger ett snyggare steg.

Dagen efter

Det råder dagen efter stämning i benen. Det känns att jag sprungit i nya skor som tvingat upp mig i mitt steg.
Såhär dagen efter kan jag säga att jag verkligen längtar efter att få springa i mina Newtons igen, det kommer dock dröj aett par dagar minst.
Jag noterade igår att jag var tvungen att koncentrera mig en smula när jag blev trött för att inte falla ner i en mer hälnära löpning.

Överhuvutaget kändes det lite igår som att jag för första gången var ute och cyklade själv liksom. Eller hur ska man säga, det kändes som att jag lämnat kapseln och var ute på en månpromenad. Jag hade lämnat möjligheten att gå ner på hälen hemma.

Det var en fin löptur, och redan nu känns det motbjudande att glida i mina Nimbus eller Wave creations ikväll.

En smärre revolution är påväg att genomföras i min löpning. Och jag gillar det om än jag fortfarande är en smula omtöcknad.

Tuesday, December 18, 2007

De nya skorna

Okej, Newton har fått enormt mycket utrymme på denna blogg på sistonde. Det ska bli slut på det snart. Först bara lite om mitt omdöme nu när jag sprungit i dem.

Ska börja med att säga något om lättviktsskor, jag har aldrig haft ett enda par sedan jag som grabb hade spikskor. Jag har inte haft det eftersom jag, lite töntigt nog, tänkt att jag vill vara en snabb löpare på riktigt innan jag använder lätta löparskor. Nu anser jag mig vara en tillräckligt snabb löpare för att ha lätta skor.

Det faktum att jag under de senste tio åren använd marknadens tyngsta skor innebär givetvis att känslan att springa i ett par lätta skor är helt otrolig. Det känns helt enkelt lätt att springa. Newtonskorna gör det vidare bekvämare att springa på tå. Men det är bara att erkäna att det var tungt. Nu får skorna vila ett par dagar för ytterligare ett pass senare i veckan. Körde ikväll lite backe (helvetesbacken i Lilljansskogen)och några intervaller på stadion samt någon snabb kilometer och några långsamma. Detta kommer kännas i vaderna imorgon. Var så säkra.

Efterköpsbearbetning

Mina Newton har nu kommit.
Och Newton har läst sina kurser i consumer behaviour. De förstår värdet av att ge konsumentetn en skjuts i sin efterköpsprocces, i själva utvärderingen av varan.
Att de skickade med ett par löparstrumpor, en liten skoväska, en dvd, och extra skosnören gör mig utan tvekan mer benägen att göra återköp. Och att skriva i min blogg om hur sjukt bra Newton är.

Ska ikväll göra my virgin run med dem.

Rapport kommer.

Monday, December 17, 2007

Skor i Solna, framfotslöpning och basejumping

De har landat säkert i Solna, Sweden nu, mina Newton skor. De var länge länge i Köln och sedan en sväng i Hamburg. Men nu är de i Sverige och väntar nu spänt på att få lära känna mig tror jag. I morgon kommer budet med dem till mitt jobb hoppas jag. Hoppas för övrigt att jag hittas i de enorma labyrinterna på mitt arbete.

För att värma upp har jag från mitt håll idag kört tre ganska mjuka 3K uppe på tå idag. Det är jobbigt att springa på riktigt uppe på tå, att liksom inte ens landa på mellanfoten. Jobbigt tills man faktiskt klarar av det, vant sig, då är det inte jobbigt. Det är inte bara jobbigt, det är faktiskt lite svajigt också att löpa på tå. Känner mig lite som Bambi. Jaja, men det jag egentligen ville prata om var huruvida det är bra eller inte att löpa mer på framfoten.

Jag minns när jag i somras köpte mina formgjutna iläggsulor på RS i somras, jag sa då till sulexperten att jag börjat springa alltmer på framfoten, han sa till mig att sluta med det genast, att det var det dummaste man kunde göra. Detta eftersom man riskerar att få problem med hälsenorna, och får man det så är det inte sannolikt att man kan springa igen sa han. Sen kan man läsa en enorm massa böcker i ämnet löpteknik som hyllar framfotalöpning.

Som jag någon gång tidigare nämnt, det är här Baumans flytande rädsla kommer in, vi kan vara rädda för allt. Eller så väljer man att inte vara rädd för något och försöka känna sig fram, det är min väg i detta fall. Att försiktigt försöka söka sig fram mot ett mer renodlat framfots steg.

Och om någon tyckt vi löpare verkar besatta och galna, jag sitter just nu med kraftig handsvett och känner mig allt annat än besatt och galen. På tv går just nu ett program om basejumping, där är galningarna. Förbjud sporten och bura in utövarna. Jag har rentav fotsvett så läskigt som det ser ut.

Sunday, December 16, 2007

Jag, en sjukt jobbig löpare

För någon vecka sedan hände något ovanligt, jag blev ikappsprungen ute i spåret. Jag hade hörlurar och märkte inte att någon kom bakifrån och vips var han förbi mig. Eller rättare han var inte förbi mig, vi var jämsides. Jag hoppade till när jag skymtade löparen där i min ögonvrå. Jag tog ur min hörsnäcka och sa oj vad rädd jag blev, jag hörde dig inte komma.
Löparen tittade på mig med ett vänligt leende, sen sprang han vidare.
Eftersom jag hatar att bli omsprungen så höjde jag min fart så att vi liksom låg kvar jämsides. Jag kan förstå om löparen inte tyckte detta var vidare moget av mig, men det kan ju också ses som att hans fart inspirerade mig att även höja min en smula, det var ju ingen jätteskillnad i utgångstempo.
Vi höll en fart som jag inbillar mig möjliggjorde samtal för oss båda, men fick bara en av oss att samtala, mig.

Jag babblade på som en radio utan avknapp.

Jag var ute på långpass och hade tråkigt, när han kom så blev jag förutom taggad att springa snabbare, även glad att få någon att prata med. Detta gjorde jag, men nej, inga svar, bara ett mer och mer förvirrat leende från min medlöpare.
Man kan inte tvinga någon att tala, tystnaden kan ju vara ett skäl för löpningen och jag kan förstå och respektera detta. Det är bara det att jag glömt bort att jag bor i Stockholm. Har glömt bort att graden av spontana ordutbyten mellan främlingar i Stockholm inte är så värst hög. Eller har inte glömt det, jag har bara glömt att överföra den attityden till löpningens värld.

Och jag kommer fortsätta störa stackars stockholmslöpare därute. Kommer vara som ett sånt där jobbigt översocialt barn som säger; Hej, vad heter du och bla bla bla.

Saturday, December 15, 2007

Säsongens snabbaste (med en otränad F)

Idag var det dags för säsongens första pass med F. 2K uppjogg till platsen där vi skulle ses, sen 11K tillsammans och sedan 2K nedjogg. Jag hade inte ångest eftersom F påstod att han inte tränat på länge. Nej jag tänkte att detta blir bara ett myslöp där jag vid ett par tillfällen kan genomföra styrkedemonstrationer, liksom visa F vem som bestämmer.

Nu råkar det vara så att F är en sån som när man var liten typ mörkade hur mycket han pluggade och sa att jag har inte pluggat till provet och detta kommer gå dåligt och hej och hå. Sen när man fick tillbaka provet hade han alltid alla rätt. Exakt så är det med hans träning med.

Vi drog iväg och höll ett bra tempo, vi gjorde ett par rejäla fartökningar då vi såg löpare långt borta och bestämde oss för att komma före dem innan en viss given punkt. F höll en mycket hög kvalitet i sin löpning. Det gjorde vi båda.

Våra 11K genomfördes med en snittfart på 3.59/K.

Vet inte om jag någon gång legat på denna nivå i december, eller nej, det har jag inte. Det känns skönt att vara här, men gud ska veta att det känns.

Denna vecka har jag sprungit typ 65-68K med en bra mix av kvalitet och kvantitet.
Så nu kan jag med gott samvete gå till det årliga Southboys julbordet och dricka mig mätt.

Friday, December 14, 2007

Enya


Nej jag blir inte coolare och coolare, jag blir mer och mer ocool. Detta är ju nu inget större problem då det har med ålder att göra. Det enda är att det ibland tar sig mycket drastiska utryck och ibland ger den andnöd, den hastighet som man rasar på coolhetsskalan med.

Fråga mig inte hur det hände, men en kedja av händselser utspelade sig under förra veckan som nog i min bok måste sägas vara just nära fritt fall på coolhetsskalan.

Jag kom någon gång förra veckan på mig själv med att gå och nynna på en Enyalåt, na na na na na ni na osv.
I nästa stund slog det mig att jag inte hade någon Enya låt, in på Itunes och köpa Enya för åtta kronor, "Orinoco flow" och "Anywhere is".

In med de båda i Ipodden.
Igår kom "Anywhere is" på i podden under långpasset. Jag höjde farten av ren inspiration. Nu sitter jag här, och först nu reflekterar jag över att jag hade tagit mitt liv direkt om jag vetat detta om mig själv när jag var arton år.

Thursday, December 13, 2007

Försovningen (eller vad det nu kan heta)

Jag försov mig imorse. Det hör inte till vanligheterna, jag brukar rentav vara bland de första på jobbet. När jag kom in vid tio imorse möttes jag av flin och nyfikenhet, och frågor. Jaha Allan, vad gjorde du igår då? Hade du dambesök kanske? Var du ute och drack sprit? Var det fest?
Mitt svar blev nej och jag sa inte varför jag blev sen. Sanningen gör alltför ont, sanningen är att jag är en sann tönt och låg uppe och tittade på löparklipp på youtube halva natten.
Suck, var ska detta sluta?

Ensamheten och monotonin

Oj vad det satt långt inne ikväll att gå ut och köra 23K. Ojojoj, inte alls glamour var det. Kvällens mest "njutbara" ögonblick var utan tvekan när Lou Reed sjöng "It´s so cold in Alaska, it´s so cold in Alaska" och sen pling pling pling pling pling ut i ett sömnigt slut i låten "Caroline says II".

Ibland är löpningens monotoni ett rent helvete. Inte så att jag exakt hade tråkigt under passet, det var bara att omständigheterna ikväll inte var de bästa. Och på ett sätt kan jag under sådana pass njuta lite av att se andra löpare. Under kvällens pass roade jag mig med att räkna människor jag såg, jag räknade till 22 människor, kanske fyra av dem var ute och joggade, jag hälsade på dem alla. Vet inte om de svarade men det kändes bra att liksom kommunicera lite.

Ute i skogen nere vid Edsviken kom plötsligt ett starkt ljus bakifrån i snabb fart, jag blev lite förvirrad faktiskt, det var ju inte en löpare, det gick för fort, var det kanske en moppe därute i skogen? Nej det var en cyklist, ja ni hör, jag hade kul därute. Och det värsta av allt, det är de här passen jag älskar, de ensama monotona bulkpassen. Det är där psyket prövas, det är där min löparsjäl får sin träning.

Tempo 4,52 min/K

Sydney 2000 igen

Kolla på detta om du inte nyss gjorde det. Det är ett sådant fantastiskt drama, 1.36 in i filmen kommer Tergat, hans taktik är klar, exakt nu drar han. Man ser att han har det i sig liksom, han har styrkan, det är trehundra meter kvar och han ser otroligt stark ut. Vad tror ni Haile tänker här? Jag vet inte men detta måste vara ett moment of doubt, visst han hänger med någorlunda, men det går snabbt. I utgången av sista kurvan kommer svaret, Haile tar in centimeter för centimeter, detta måste göra ont, det måste göra fruktansvärt ont, kanske tio meter kvar och nu är de jämnsides. Hu hu hu, vad vackert detta är.

Sorry om jag tråkar ut er i denna sena timme, men jag kan inte få nog.

Haile


Se denna film, se sedan del två och del tre.
Bara det faktum att jag typ femton sekunder efter Haile klev över startlinjen i Berlin ger mig gåshud.
Detta är bra tv, eller vad det nu kan tänkas kallas när det är i datan.
Det är typ 25 minuters tittande, men ta er den tiden, detta är bra.

Betänk att det är marathon Haile springer, det är liksom inte så att han vandrar runt i parken så att säga. Fast allt han gör ser ut som om det var just vandra runt i parken han gör hela tiden.

Se sedan gärna det här. Sebastian Coe utnämner det till ett av de största löparögonblick han skådat. Tergat vs Haile i Sydney 2000, kolla in stegen kolla in striden. Detta är inget annat än konst, stor konst.

Bara att höra Hailes steg, jag måste erkänna, detta får mig att vilja sluta mitt dagarbete och försöka bli ett fattigt afrikanskt barn som vallar kor och springer 20K om dagen barfota.

Suck, hur kunde gud göra mig till vit medelklass svenne.

Wednesday, December 12, 2007

Min mor

Har ikväll sprungit lätt, kanske 8-9K utan klocka. Och sedan ätit middag med min mor. När jag skriver detta inser jag att jag inte tillhör en jättevanlig familj. Detta tror jag kan vara en sanning av många skäl. Det skäl jag just nu tänker på är dock min mors träning.

Håll i er nu, min mor springer mellan 5 och 7 mil i veckan. Det betyder att jag inte ens alla veckor springer mest i min släkt, det gör ibland min mor.

Jag hade glömt hur mycket hon springer och har skämts lite för min egen löpning, mörkar liksom exakt hur mycket jag springer eftersom jag är rädd att någon ska banna mig och säga till mig att ta det lite lungt. Lustigt nog pratar jag mamma och min bror inte så mycket löpning när vi ses även om det är ett intresse vi ju verkligen delar.

Mammas distans talar vi aldrig om rentav, men jag visste ju att hon springer nästan varje dag, men 5-7 mil i veckan. Ojojoj. Jag har att brås på.

Tuesday, December 11, 2007

Skönhet är två ensama män på ett nedsläckt Stadion

Efter jobbet ikväll sprang jag ner till stadion för intervallträning. Jag sprang med ryggsäck från jobbet och hem. Mycket fint tycker jag.

Kom inifrån Lilljanskogen upp till Stadion, väl där stod en man och kliade sig i huvudet. Stadion var låst och mannen såg mycket frustrerad ut. Mannen var en belgisk affärsman som hade hört på sitt hotell att Stadion hade löparbanor varför han nu var där för att köra tusingar. Precis det även jag skulle göra. Vi joggade runt Stadion och hittade en öppen grind vid sista ingången mot GIH.

Belgaren som visade vara en rutinerad marathonlöpare skulle köra sina tusingar i 4 minuters tempo medan jag hade förutsatt mig att ligga mellan 3.30 och 3.45.

Belgarens sällskap underlättade mina tusingar avsevärt. Stadion var helt nedsläckt och jag såg endast belgaren som en svart vålnad när han sprang runt. Jag såg belgaren och en svart katt som strök runt på gräset, undrar om katten lever sitt liv där på Stadion. Efter fyra tusingar gav min nyvunne vän upp och började lunka runt stadion med förevändningen att han till helgen skulle delta i ett lopp i sin hemstad varför han inte ville bränna ut sig. Hans energi riktades nu istället åt mina två avslutande tusingar. Han stod därinne och hejade på mig, hejade fram mig. Det hela var fint på något sätt, en handelsresande och jag på stadion. Han klappade händerna och jag sprang, vi var två ensama män på ett nedsläckt och tyst stadion.

Mina sex tusingar gav följande serie med 200 meters joggvila emellan (3.31, 3.33, 3.37, 3.38, 3.33, 3.42). Jag kände mig mycket stark ikväll trots mitt avslutande tidstapp. Löpningen var i sanning vacker och kvällar som denna kan man leva på länge. Det är värt veckor av oinspirerad löpning för en sådan kväll.

Måste här för min egen skull lägga in gårdagens pass också 13K på 58.14, vilket ger en snitttid på 4.28.

Just i detta nu känner jag inte av någon svacka, känns som att jag för övrigt löd Niklas råd om att köpa sig ur dem. Kunde inte hålla mig utan köpte ett par Newton som jag nu längtar efter så mycket att ord inte kan beskriva det.

Asics reklam för NYCM



Monday, December 10, 2007

Boston



Jag längtar hit. Men måste säga att banan inte känns så kul. Mycket nedåt och mycket uppåt. Men det spelar ingen roll, det ska bli hur kul som helst detta.

Jag är tjatig

Okej, jag är tjatig som fan. Jag har tjatat som en dåre ganska länge nu. Okej, och nu har mitt tjat gett utdelning. Häromdagen fick jag Alessi och A att anmäla sig och imorse lyckades jag ringa och tjata så häftigt att självaste min huvudfiende i hela världen, F gick och anmälde sig. Jag skakar av rädsla (på riktigt) och har redan gett honom favoritskapet.

Mycket kommer under denna vår skrivas om F på denna sida tror jag. Jag hatar honom.
Om ni vill få en bild av hur mycket jag hatar F; läs här och här och här.

Sunday, December 9, 2007

Jag är störig

Japp, jag är störig, inte minst när jag är ute och springer. Idag var jag ute med TSMs snabbaste 3 timmarsgäng och sprang. Vi drog upp tempot ganska bra och låg på kanske strax under ett 4.20min/k. Det märktes på gruppen att detta tempo inte riktigt fanns i alla kroppar, det märktes inte minst om man lyssnade, småsnacket var borta och det karakteristiska flåsandet fanns överallt. Det var i detta för många trängda läge jag tog till orda, precis mitt i en liten uppförsbacke. Jag sa; Är det bara jag som inte känner av farten alls, som tycker detta går lite för långsamt?

Tystnaden fortsatte, men jag tvangs givetvis snabbt säga att jag bara skojade, och det gjorde jag, löpningen kändes idag. Någon skrattade till lite, de flesta fortsatte bara flåsa dock och tänkte säkert våldsamma och aggresiva tankar om mig.

Saturday, December 8, 2007

Ååååååååå


Nej jag kommer inte kunna hålla mig till Boston. Jag måste köpa nu tror jag. Boulder, Colorado, vad gör jag här? Jag vill bo där, och springa med de tre robotkvinnorna som kommer in i filmen efter en minut i mina Newton Motion. Måste nog internetshopa lite tror jag.

Newton, you had me at hello



Börja med att se denhär scenen med Tom och den där tjejen vad hon nu heter.

Okej såg du den?
Ungefär så känner jag för en sko, jag ryser och känner varma känslor liksom. Skon heter Newton och jag säger Newton, You had me at hello, och så får ni liksom tänka er in i att jag med tårar i ögonen kramar och sedan kysser skon. Nej nu blir det äckligt vi slutar där.

Men jag kan inte annat än känna en i det närmaste osund längtan efter denna sko. Som sagt hade dom mig redan från hello. Men när jag liksom fattade att detta kan bli början på min stora kärlek var när det på Newtons hemsida stod att läsa följande:

"The faster you run the more you notice the benefits of Newton"

Jag ska i Boston om inte tidigare försöka provlöpa ett par sådana för att eventuellt köpa dem. Med tanke på den förälskelsefas jag befinner mig i just nu kan jag inte annat än tro att skon kommer vara fantastiskt skön och att jag givetvis köper minst ett par.

Kolla in Newtons hemsida här och kom sen och säg att inte ni också är hooked, är man en människa så fastnar man på denhär kroken, så är det eller så är man på ett eller annat sätt autist tror jag.

Jag kan inte i ord beskriva min längtan efter att få pröva skon.

Och ja, jag förstår att jag kan verka pervers i min längtan, men vem har sagt att jag inte är pervers? Inte jag.

Friday, December 7, 2007

Svackor

Jag känner igen detta så väl, jag vet att de kommer, de kommer alltid, svackorna. När löppassen inte känns roliga och inspirerande, det är i dessa tider man prövas som löpare. Jag kan nog säga att jag är inne i en svacka just nu. Vet inte hur djup den kommer bli och vet inte om den kommer hålla i sig. Intressant med mina svackor är att när jag konstaterar att jag är inne i en, ungefär då brukar det vända och löpningen blir rolig igen, hoppas det mönstret håller i sig.

För övrigt gäller det bara att försöka hålla sig flytande under dessa perioder, att mala på och inte dra ner för mycket på träningen. Jag brukar köra på nära min normala mängd men kanske skippa något pass. För att bryta monotonin brukar jag lägga om vanor en smula, springa nya sträckor eller vid nya tider på dygnet.
Ibland skiter jag i att ta med klockan ut på pass, det är ganska effektivt även om man ofta känner ganska bra vilken fart man håller ändå.

Okej, jag fortsätter mitt samtal med Gud och ber honom fylla min själ med lite gudomlig inspiration. Det vänder snart, jag lovar, och jag ska berätta om det här när det kommer.

Thursday, December 6, 2007

Kvällens långpass

Okej först bara tiden, höll på mina 23K ett snitt på 4.47/K. Vet inte om det är bra eller dåligt men det kändes iaf okej, tog inte ut mig totalt.

Rundan gick alltså till Sollentuna (tror jag det är) vid Edsvikens strand. Jag vänder strax efter tennisbanorna om det säger någon något, jag vänder alltid på en spotloskas avstånd från en viss bil som alltid står parkerad inne på en återvändsgränd. Varför just det avståndet kanske ni undrar. Och svaret är såklart att det är för att jag ska kunna spotta på bilen.

Japp, jag spottar på den, och varför då kanske ni undrar, jag vet att det inte är så snällt och jag vet att det inte verkar helt friskt men hey, vem har sagt att jag är snäll och frisk? Inte jag.

Jag spottar på bilen för att därnere, därnere vid Edsvikens strand, i sveriges största middle manegment gettho har ägaren till den fina bilen som står parkerad behagat instalera ett sånt där rörelsealarm. Eller larm, nej en slags lysannordning som börjar blinka aggresivt som om man var på rave om man kommer för nära bilen. Fan man får ju epilepsi av det jävla lyslarmet. Det känns verkligen störigt när det drar igång, man blir rädd varje gång fast man vet att det ska starta.

Straffet från mig för detta övergrepp i mot det offentliga rummet är att det med jämna mellanrum, likt spöket på Canterville som gör en liten fläck på golvet i palatset, lägger av en spotloska på mid managerns bil. Hoppas gud förlåter mig för detta.

Goodbye Fleminggatan, jag kommer sakna dig lika mycket som jag hatar dig


Jag har av en alldeles särskild anledning känt till det otroliga i ett par dagar, och nu är det officiellt, Sthlm marathons bana kommer ändras 2008. Läs mer här!

Jag har grämt mig och sörjt och det känns skönt att jag nu kan göra det tillsammans med er.
Det handlar alltså om den korta sträckningen bakom Serafens sjukhem man vill bli av med, den är smal och trång. Det är mycket bra att ta bort denna sträckning, men vad är priset för denna praktiska lösning? Priset är högt, mkt högt, priset är att vi förlorar Fleminggatan.

Vill inte verka fanatisk, konservativ, ortodox eller fundamentalist men hell vad jag stör mig på att inte få ta Fleminggatan andra varvet, själva sinnebilden av ett avklarat Sthlm marathon.

Kanske kan jag under mitt halvår lära mig leva med att det nu ska vara Torsgatan andra varvet, men det kommer bli svårt, mycket svårt.

För övrigt har Torsgatan också ett lut precis som Fleminggatan, men Torsgatan har ett mer direkt och brutalt lut, inte det där härliga sugande lutet som Fleminggatan har.


Ett annat plus med den nya sträckningen är att fler kommer se loppet, tänk Centralen och nya Clarion.

Jag kanske kommer vänja mig, ska ta ett testlöp endera dagen.

Rapport kommer.

Ballerinalöpning

Igår skippade jag träning på grund av att jag inte kan hålla igen på farten och därför tvingas straffa mig med en löpfri dag. Det är lite som ungdomar som inte sköter sig och får utegångsförbud liksom.

Jag tror jag är på väg in i en slags vägg träningsmässigt, jag har på senare tid haft mkt svårt att hålla farten nere. Då måste man liksom markera mot sig själv, denna gång med ett uteblivet pass igår.

Efter jobbet idag blir det dock ett vackert långpass, jag utgår från jobbet, ner till Brunnsviken, runt till andra sidan, upp till Ulriksdals slott, längs Edsviken, förbi Polishögskolan (nere vid vattnet), förbi småbåtsvarvet och tennisbanorna och sedan vända tillbaka och fullborda varvet runt Brunnsviken och tillbaka till jobbet.

Ungefär 23K skulle jag tro att det är, jag ska inte ha några krav på fart ikväll, tvärtom, krav på mjuk fin löpning med en värdig kroppshållning och fin teknink. Jag ska springa runt med en ballerinas kropp ikväll, hög hals, god hållning och raka, utsträckta ben.

Wednesday, December 5, 2007

Snälla ta mig hit istället


Ungefär här sprang jag min första mil någonsin. Just nu skulle jag inget hellre än vara där för lite soft ökenlöpning.

Kanske ska jag snart berätta om första gången jag sprang typ en mil (vet inte exakt men min farbror påstod att det var det).

Jag var typ tio år och visste inte bättre, på den vägen är det liksom.

Tuesday, December 4, 2007

Joggaren

Idag har Jonas, Sveriges absolut bäste joggbloggare skrivit sitt sista inlägg.

Jävligt onödigt av honom att sluta blogga men han har rätt att göra vad han vill.
Hans blogg, som alltså handlat om jogging har för mig varit intressant på många sätt.

Jag är löpare och har på många sätt tappat kontakten med det som J beskrivit i sin blogg, den "vanlige" motionären. J har studerat och dokumenterat den kultur och den aktivitet jag lever i på så nära avstånd som möjligt är, genom en slags självobservation.

Det är ju detta som löpningen går ut på, att studera sig själv, att utvecklas både mentalt och fysiskt. Den inre resans schack kanske man kan kalla det. Att överhuvudtaget klara av att genomföra ett marathon är en stor bedrift, det kräver förberedelser som kan vara svåra att överblicka för en icke initierad. Jag glömmer ofta bort vilken bedrift det är. J har påmint mig om det och om den där första kicken, mitt första lopp. Den glädjen, den gärningen.

Hoppas hans blogg lockar fler att springa, hoppas han springer fler marathon själv, hoppas han behagar skriva om det i en blogg.

Tack J för ett fint och väl genomfört projekt!

Monday, December 3, 2007

Förra veckans träning, hårda pass utan glädje

Förra veckans facit blev typ 55K. Antagligen ganska lagom. Veckan avslutades med söndagens TSM som var verkligt inspirerande. Jag fick även äran att där träffa de båda superbloggarna Mats och Niklas, de gav mig komplimanger för min lilla träningsbag. De sa oavao Allan, vilken liten träningsbag du har. Och de var mycket trevliga även IRL.

Okej men åter till ämnet. 55K utan glädje. Men det känns som det betalar sig att springa ändå. Just nu är jag som jag tidigare skrivit mkt taggad. Inte minst eftersom jag under söndagen följde Las Vegas marathon där den fantastiske kämpen Jonas sprang (Las Vegas) och min vän EL sprang ett fantastiskt lopp (Milano). EL sprang mycket mycket bra. Så bra att jag blev grön av avund, hon är en sann löpare jämfört med mig. Både EL och Jonas fick mig att känna mig oerhört avundsjuk, jag ville vara där och springa.

Suck, så många maror, så lite tid.

Mot Boston!

Loaded

Jag är otrligt sugen på löpning nu helt plötsligt, kanske beror det på att jag känner mig pigg och fått lite vila. Kanske på att jag inte har ont någonstans för en gångs skull.

Nu vill jag bara springa, känner mig lite som en fjortonårig skejtare som vill sitta i rampen hela dagen med sin bräda. Så vill jag ha det, vill softa runt någonstans iklädd mina små blåa löparshorts och bara äta, stretcha, sova och springa.
Jag skäms lite över att säga detta, men det är det jag drömmer om, att ensam med min kropp få leva ett eremitliv. Att få vila och springa, vila och springa och vila och springa. Kanske läsa en och annan bok, men mest i syfte att göra återhämtningen till en drägligare del av dagen.

Synd att det är vilodag idag, jag är mkt laddad för veckans löpning.

Sunday, December 2, 2007

TS, Gillet, Gilbert, Sleidan osv, du är bara bäst!


Kära barn har många namn. Frågan är om någon har så många namn som Gilbert. Det måste vara för att han är så sjukt poppis som han har så många fina namn.
Här är han i ett klipp från AB med Gillet på bild, han är min vän, och artikeln kan vara ett montage, det vågar jag inte utala mig om. En sak är däremot helt klar, killen med det smörblonda håret på bilden är värd varenda hyllning han kan få.
Grattis Leidan, du är great.

Och till alla andra läsare av denna blogg ber jag om ursäkt över detta inlägg då det kan tyckas en smula personligt.

Friday, November 30, 2007

Adolf, Benito och Jean-Marie



Mina benhinnor heter Hitler och Mussolini. Jag döpte dem eftersom de jävlarna höll på att krångla så förbannat.

När jag för en tid sedan fick en släng plantar fascit i min högra fot kände jag att denna lilla idiot till sena också behövde döpas. Då smärtan inte var i närheten av den i benhinnorna vore det dock lite väl magstarkt att döpa senan efter en diktator med blod på sina händer. Lagom kände jag vore att döpa den efter någon form av politisk idiot; det fick bli Jean-Marie efter supernollan Jean-Marie Le Pen.

Nu har min vänstra gluteus medius börjat djävlas lite, den är ännu inte döpt men jag funderar på István Csurka. Vi får se.

Thursday, November 29, 2007

Min kropp i siffror

Häromdagen råkade jag ut för en slags spontan kroppssummering. Vi pratade jag och en läkare om något, men kom av någon anledning in på BMI. Jag sa till henne att nej jag tror inte det funkar på mig, men hon sa att hon hade en maskin som kunde leverera någorlunda relevanta siffror till mig.
Det var som en våg som sände upp elektroniska signaler i min kropp kan man kanske säga. Eller rättare, det var så mycket jag fattade.

Jaja, men dessa siffror fick jag i alla fall ut på en remsa efter att maskinen sänt upp el genom min kropp:

Vikt: 78.1kg
Längd: 179cm
BMI: 24.4
Basal metabolic rate (energibehov i vila): 1823kcal
Impedance (motstånd i kroppen?): 448 Omega (kan inte tecknet för det)
Fat %: 9.4%
Fat mass: 7.3kg
Fat free mass: 70.8kg
TBW (total body water, mängd vätska i muskler och inre organ): 51.8kg

Sen kom lite spännande siffror på remsan;

Target bodyfat: 17%
Predicted weight: 85.3kg
Predicted fatmass: 14.5kg
Fat to gain: 7.2kg

Kvinnan som utförde testet lade huvudet lite på sned och sa; alltså Allan, jag vet inte hur jag ska säga detta, men det vore bra om du gick upp lite i vikt. Du har ganska låga fettvärden.

Hallå? Ska jag köra en supersize me nu? Är det verkligen rimligt att man ska få sådana råd?

Nu var ju detta inte en konsultation med en läkare utan snarare ett litet "jam" mellan mig och en läkare som en slags spontantest bara på kul, men ändå. Rätt konstigt råd.

Rätt kul att få en massa siffror dock och att man drar runt med 51.8 kilo vätska i kroppen. Om man ändå kunde frakta den i en vagn bredvid sig.

10%

Av dagens 22K var 10% rolig. Eller rolig kanske är ett i sammanhanget konstigt ord. Skön kanske är ordet, eller jag hade ett soft flow för att slänga mig med lite tuffare språk.

Jag har oerhört ont i någon slags muskel strax över min vänstra skinka. Det gör verkligen ont. Men det går att springa på. Sen har jag lyckats dra på mig lite löparknä, men det går alltid över just under löpningen så det kan jag inte skylla på.

Nej jag vet inte varför de senaste dagarna kännts så tung, mycket på jobbet kan vara en orsak och kanske att det just denna vecka inte är stillasittande mitt arbete, utan handlar om att springa runt och skaka hand med äldre, bildade män hela dagarna, det tär tydligen.

Kvällens 22K gick med en snittfart på 4.38min/K

Jaja, ska bli spännande att se vad de nya marathonprogramen innehåller.

Wednesday, November 28, 2007

Lowest low löpning

Kom just in från ett riktigt skitpass. Fy fan vad tungt löpning kan vara ibland. På plussidan kan sägas att det gick snabbt idag, men fy fan vad det inte var skönt, det var skönt kanske i 5% av löpningen. Jag höll ett snitt på 4.08/km vilket måste sägas vara snabbt tycker jag.

Och som om inte plågan i löpningen vore nog halkade jag och blev sittande på ändan precis utranför Restaurang East på självaste Stureplan. Säga vad man vill, men att börja ett pass med att sitta på ändan i tajts och illgul jacka är inte en bra start på en löprunda. Tur att jag hade en neck gaiter uppdragen över näsan så att jag dolde mitt ansikte ordentligt.

För övrigt var snöflingorna som föll ikväll av precis fel konsistens för en löpare, när de kom in i min mun var de precis så stora att de liksom i det närmste gjorde lite ont. Eller snarare kittlade min gom på ett mkt retligt sätt. Och under hela passet hade jag en vag smärta i min rygg.

Lowest low, lowest low, men med en jävla fart, vilket är en stor tröst.

Tuesday, November 27, 2007

The Right Stuff


I skrivande stund sitter jag och tittar med ett halvt öga på filmen The Right Stuff som går på tv. Jag påminns om en sak som itresserat mig ett tag. När jag var mellan 19 och 25 tänkte jag ofta, vilken fin kille jag är, jag gillar inte att tävla mot andra och jag gillar inte att köra bil fort. Nej jag håller hastighetten och jag tävlar inte mot någon förutom när jag spelar fotboll, men även då tar jag en förlust med en klackspark.


Var längs med resans gång gick det sedan snett? Nu sitter jag och ser The Right Stuff och tänker, om man ändå fick vara där och mäta sig med de där grabbarna. Och köra kraftfulla maskiner som går otroligt fort. Shit jag skulle aldrig vika ner mig tänker jag. Trodde mognad var en stigande kurva, inte en kurva i dalande (nära fritt fall).

Psykoanalytikern

Tror att en och annan kan bli lite besviken på detta inlägg att döma av alla hot som haglat mot mig den senaste tiden, för att inte tala om den kriminella elit ni mobiliserat emot mig, som tur är har jag varit på resande fot hela dagen och har därav undgått dödskvadronerna.

Detta inlägg säger nog mer om min sorgelösa och naiva inställning till mitt löpande än om vad en psykoanalytiker eventuellt kan uttolka av en människas löpande. Detta ger mig dock en idé. Jag ska söka upp intressanta personer och intervjua dem om deras syn på löpning samt lägga ut det på min blogg. Fattar inte var jag ska få tid till det, men tror att det kan bli spännande läsning.

Jag träffade en psykoanalytiker jag känner i måndags, hon sa följande till mig: - Allan, du fattar att din löpning är ett enda stort kontrollerande av aggressivitet och ett sätt att kanalisera densamma va?

Jag svarade att nej det är det inte, sa att det är ett enda stort glädjetjut. Men hon stod på sig, hon sa att löpning är ett sätt att kanalisera och kontrollera aggressivitet.

Jag för min del blev förbannad och sa att nej det är det inte, det är glädje, ren glädje och så sa jag till henne att inte komma här och övertolka löpandet.

Men hon fortsatte att stå på sig, till saken hör att min kompis sprungit en hel del själv i sitt liv.

Hon sa; - Allan tänk på alla dina kilometrar därute i skogen, vad tror du de fyller för funktion?

Jaha, jag tänkte lite, jag tänkte på alla de tankar jag tänker därute i skogen, det är faktiskt vid närmare eftertanke en hel del ganska aggressiva tankar. Inte exakt destruktiva, oftare konstruktiva. Men många många tankar är faktiskt aggressiva i ordets vidare bemärkelse. Jag kom även på en hel massa andra funktioner löpningen fyller, men definitivt är det ett sätt att få utlopp för aggressivitet.

Jag erkände, sa som det var, att det inte bara var vanilj som jag tänkte på ute i spåret och gav henne lite rätt. Men ändå inte helt, jag är ju ingen aggressiv person liksom, har aldrig slagits och har aldrig på annat sätt varit så värst aggro. Nej det var heller inte ett samband hon menade fanns. Men hon sa att löpare får utlopp för sin aggressivitet när de springer och att aggression är något som framkallas hos löpare, bland annat för att det gör ont att springa, det är ett slags våld mot den egna kroppen.

Jag kan ana att detta inte är dynamit för er, men för mig är det fan det. Jag har alltid varit livrädd för att analysera mitt löpande. Att våga erkänna att det är ett sätt att få utlopp för aggressivitet är den djupaste insikt jag någonsin fått över min löpning ur ett psykologiskt perspektiv.

Nu till huvudfrågan, vad händer sen då? När jag bryter ett ben i spåret, eller av annan anledning tvingas sluta med löpningen under en längre tid, kanske för alltid. Jag frågade om jag kommer att bli en serial killer då? Nej, sa hon, du hittar andra kanaler för att kontrollera din aggressivitet. Vilka visste hon inte.

Varning utfärdas härmed för dagen då jag slutar springa, jag kommer jaga kanaler för aggressionskontroll och jag kommer söka brett.

Helgens chock



Helgens chock sitter jag just nu och lyssnar på, Deep Purples fantastiska låt Anthem. Jag kan inte lägga upp sådär smart som andra verkar kunna, men skaffa den för fan. Det är chockerande bra. Fast det tycker kanske bara jag.

Och ja, psykoanalytikergrejen kommer snart, ska bara betala räkningar och äta abnorma mängder mat först.

Monday, November 26, 2007

Puh

Detta inlägg hade jag tänkt döpa til Farten, Hallå del 2 men nu fick det heta puh istället. Varför, för att jag sprang ganska snabbt idag 4.16 tempo över 13K. Det var ingen dans på rosor, just nu är det min fart, jag klarar inte mer, eller jo, jag klarar mycket mer, men under rådande omständigheter, nej.

För övrigt, om jag får leka metreolog kan jag säga att isfläckar nu bildats på vissa sträckor runt Brunnsviken och säkert runt mer än halva landet.

För övrigt (två) kan jag säga att jag är helt död. Ska typ sova snart. Imorgon, eller annan kväll ska jag berätta vad en psykoanalytiker jag träffade idag på lunchen sa till mig om löpning. Hon skakade mig in i grunden.

Sunday, November 25, 2007

Fotbollsprogrammet och Gud


Är det bara jag som känner mig lite löjlig, eller är vi fler medelklassmän som inte riktigt trivs med att fotbollsprogrammet på den stora kommersiella kanalen alltid inleder med en Smiths eller Morrisseylåt.

Jaha, där sitter man liksom på en söndagskväll och väntar in ytterligare en sportsändning och det till medelklassmannens okrönte kung Mr Mozzer. Mannen som skrivit soundtracket till våra liv går som vinjett.

Jag vet inte vad ni känner, men jag känner mig sjukt patetisk, och lurad, är jag så inihelvete targetgroup för detta sportprogram? Det påminner mig om en annan tragisk händelse, när jag köpte fifa06 och upptäckte att man där kunde få höra Blue monday med New Order. Är jag så inihelvete targetgroup? Jag visste inte det men börjar så sakteliga inse vad jag är, sjukt mainstream och stolt över det. Tur att jag har löpningen, den kan väl ändå aldrig kallas för riktigt mainstream hoppas jag.

Farten, hallå?

Jag kan inte säga att det berör mig såvärst jättemycket. Men helgens 22K pass gick i 5.19 tempo. För mig är det att betrakta som sjukligt långsamt.
Men det var vackra 22K ute på landet, frostbitna landsvägar en kristalklar dag, kan löpning bli vackrare?

Friday, November 23, 2007

The handling på Konsum of the long distance runner

Följande låg i min korg igår;

Mjölk
Tobleroneglass *2
Romrussinglass *2
Bananer *10
Äpplen *10


Var tvungen att tänka att nej nu får jag inte äta fler bananer för då börjar detta likna bulimi så jag slutade och grabbade istället tobleroneglassen 0,75 liter, slurp.

Kan det vara det som är min sjukdom? Jag, en bulimiker? Jag vet inget om symptomen, inget om störningen, vet bara att jag äter kopiöst mycket mat. Och att jag ju känner mig både frisk och lycklig. Kanske är jag en glad och lycklig bulimiker utan sjukdomsinsikt.

Nu sticker jag ut till landet fast först en runda i godan ro i stan. Sen långpass på landet imorgon.

Trevlig helg läsare!

Thursday, November 22, 2007

Chrille, Jensa, de andra och jag

Christer G, 36
Jens L, 35
Allan M, 32
Jonas N, 36
Joachim P, 39

Tre av oss från Stockholm och två från Göteborg. All i våra fagra 30. Vad har vi gemenssamt? Vi ska springa Boston Marathon 2008. Tror vi i alla fall.

Jag vet inget om dessa personer. Men jag ser från detta ögonblick dem som mina huvudfiender under loppet. Kanske träffar jag någon av dem i samband med loppet. Då ska jag vara trevlig, öppen och vänlig, på ytan. Där under kommer den där blicken stirra stint på dem.

Wednesday, November 21, 2007

Träning denna vecka hitills och i framtiden

Så att jag inte hinner glömma.

Måndag, 14K minns inte farten men typ 61 minuter skulle jag tro
Tisdag, långa intervaller på stadion, 5*900 meter svårt att uppskatta längden pga diverse ställningar på löparbanorna (ska fan starta en facebookgrupp som heter "Inga snowboardhopp modell gigantiska på vårat Stadion, och med vårat menar jag inte djurgårdare, utan löpare"). Samt ca 4k upp och ner jogg
Onsdag, 13K, 56,06
Torsdag, om planerna slår in, ett besök på gym med lite löpskolning typ samt styrketräning.
Fredag, lätt jogg
Lördag, långpass
Söndag, Vila (missar TSM igen men det kan inte hjälpas, snart kommer söndagsrutinen tillbaka)

Har aldrig legat på denna nivå under november månad och jag ser risker med det.
Riskerna är;
Överträning
Motivationsproblem
skador

Motivationsproblemen tror jag ärligt kan bli min stora fiende i detta, jag känner ärligt att jag inte riktigt vet varför jag tränar så hårt som jag gör just nu. Men så har jag alltid tränat, liksom tränat för att bli snabbare och en mer "hel" löpare. Det är som att jag står och stampar just nu, har förvisso satt upp nya mål för löpningen rent tidsmässigt, men det lockar inte lika mycket efter mitt fantastiska 2007. Att jag klarade sub3 var det stora för mig, nu har jag liksom börjat fantisera om heeelt andra tider. Då talar vi alltså fantisera på riktigt. Men för att klara att ens röra vid de fantasierna, ja då krävs det nog mer än bara mitt lallande ute i spåren. Då krävs det liksom lite vetenskap i det hela också.

Skador är såklart ett annat riskmoment, klarar min kropp denna relativt ökade dos? Vi får se.

Sist men inte minst; klarar min kropp att ligga på denna nivå och sedan höja sig ytterligare i april och sedan maj, och sedan in i sommarträningen och sedan upp på tå igen till Berlin i September?

Följ med här så kanske svaren kommer.

Tills dess, mot Boston!

Den där blicken

I lördags var jag ute och sprang 27K. En mycket fin runda under dagens sista ljusa timmar. Solen sken och löpningen gick lätt, höll en snittfart på 4.40 vilket fick mig att känna stor besvikelse, ville att det skulle ha gått snabbare men antar att det är som det ska vara just nu, inte knivskarp snabbhet utan mer LSD (Long Slow Distance).

Passet gick som sagt bra, men det präglades inte bara av löpning, utan även i hög grad av en blick. En blick som kunde få folk att stelna, eller kanske åtminstone undra vad det är för fel på den där löparen som kommer springandes förbi dem.

Jag hade under min löptur i lördags på mig mitt absolut mest fåniga träningskombination. Den består av följande.

Mintgrönt superunderställ
Skrikgul vindjacka (ni vet den där färgen som arbetare har när de måste synas ute på kvällar och nätter)
Svarta löpartights
Pannband

Egentligen inget speciellt med denna dress förutom just att jag syntes väldigt väl och att min jacka hasade upp sig och såg mer ut som en midjekavaj. Ni vet, en sån soft åttiotalskavaj eller nej, den var ännu högre upp min jacka den satt liksom under bröstet.

Med jackan upphasad till under bröstet och tightsen så såg jag oerhört ocool ut. Ocool är ett understatement, skrattretande löjlig kanske är mer exakt formuleringen. Ett flertal personer jag mötte längs vägen såg jag brast ut i spontana små flin, de hånskrattade inte utan försökte hålla tillbaka denna första impuls. Men jag såg att de flinade till. Det var detta som fick mig att plocka fram den där blicken.

Jag kan en blick. En blick som i sitt ensamma majestät säger mer än ganska många ord faktiskt.

Min blick säger ungefär följande;

”Innan du skrattar åt hur jag ser ut så vill jag att du ska veta en sak. Att om du så mycket som tänker tanken att vända dig till din flickvän och fälla en fyndig kommentar om mitt utseende, om du så mycket som visar det minsta lilla hånfullhet gentemot hur jag är klädd just nu kommer jag bli så ondskefull så Stuntman Mike kommer framstå som ungefär lika farlig som en Per Gessle låt.”

Jag vet det verkar lite våldsamt, men det är ju som sagt bara en blick.

När jag sagt detta med en blick möts jag ofta istället för av hånflin av förundran, antar att man tänker vad stirrar den där tönten så argt på? Antar att denna tanke hinner före skrattet när de inser det sjuka de just upplevt, en löpare i rekordfula kläder som springer förbi med stirrande arg blick.

Tuesday, November 20, 2007

Träningslogg

För att påminna mig själv om min träning så försöker jag ibland få ut mina pass här, jag för ingen träningsdagbok varför jag egentligen vill ha denna blogg som sådan. Det går sådär som ni kanske märker.
Förra veckan blev det dock typ 60K och ett rejält styrkepass.
Denna vecka ska jag vara noggrannare, börjar med igår, nej jag har redan glömt tiden, men jag sprang i alla fall 14K och det kanske gick i typ 4.15 tempo skulle jag tro.

Helgens långpass gick för övrigt i 4.40 tempo.

Tror för övrigt att detta inlägg, som är skrivet på arbetstid kommer till för att jag har en så vansinnigt tråkigt, jobbigt och svårt arbete just i detta nu så jag gör vad som helst för att slippa jobba.

Monday, November 19, 2007

Djävulen är en liten gul reflex


Ikväll sprang jag 14K, ett mycket vackert varv ute på Djurgården. Det gick ganska fort och det var mkt trevligt att springa. En sak plågade mig en smula dock, den lilla helvetesreflexen. Jag valde idag att springa i en jacka utan fastsydda reflexer varför jag tvangs sätta på ett par externa. Jag brukar sätta ett par sådana där bandreflexer eller vad de nu kan kallas, såna som smiter åt runt exempelvis en arm. Sätter alltid på mig alla reflexer jag kan hitta.
Jag har även en liten rund reflex, den ser ut som en smilegubbe. jag fäste den idag av någon vansinig anledning i dragkedjan. Detta innebar att den lilla retliga reflexen kom i gugning exakt på ett sådant sätt så den gav mig en liten nätt örfil för varje steg jag tog.

Så den lilla djävulen örfilade mig i ungefär en timmes tid konstant. Detta var som en slags terror, och det värsta av allt var att jag någonstans gillade det. Jag gillade jävligheten i att liksom springa där och bli örfilad av den lilla reflexen.

Kanske är det det mitt Lutherska arv, jag ber om att få straffas liksom för mina eventuella synder.

Saturday, November 17, 2007

En kärlekshistoria och ändrade planer



Igår fattade jag ett beslut om helgens träning. Ett viktigt beslut på många sätt. Jag beslutade mig för att hoppa över TSM imorgon till förmån för eventuellt öldrickande till den mycket intressanta matchen i Madrid ikväll. Jag dricker så sällan numera men just denna kväll känns som att det kunde vara trevligt. Därför lämnar jag mitt deltagande i TSM imorgon öppet.

Idag går jag dock ut, helt snart och drar 27K som jag redan nu vet kommer gå lite för fort. Har ägnat förmiddagen åt långsamt ätande och läsande av båda morgontidningarna. Mycket skön förmiddag.

Denna dag har rentav potential att vara själva sinnebilden av en dag på många sätt, själva essensen i mitt liv liksom. Jag läser tidningarna, äter mycket mat liggandes i min säng, springer ett bra långpass och kollar sedan på fotboll av förhoppningsvis högsta kvalitet. La dolce vita liksom (igen).

Okej men nu till lite gnäll, ikväll krockar fotbollen med den fantastiska filmen En Kärlekshistoria, för oss löpare som rör oss mycket runt Brunnsviken betyder filmen lite extra, vi påminns om filmen ofta eftersom en scen i filmen spelats in på en plats längs vår bana. Vet ni vilken plats jag tänker på? Skriv in platsen i kommentarsfältet, ett pris väntar den som svarar rätt först.

Men nu, ut i spåret.

Thursday, November 15, 2007

Solens mat


Äntligen har Solens mat börjat sändas i teve igen.
Jag törs hävda att Solens mat är det bästa program som gjorts i teve. Och vem är jag att uttala mig i den frågan? Bara en enkel löpare.
Men att se den belevade mannen (Bo) resa runt bland alla dessa passionerade kvinnor och män på den italienska landsbyggden, det ger en slags sinnebild av vad livskvalitet är. La dolce vita liksom.

Detta gav mig den fantastiska idén att skicka ut mig på en löparresa, jag reser runt och joggar med passionerade löpare, ska vi säga i hela världen. Tv producer? Anyone? Isåfall, ring mig så kan vi snacka mer exakt hur programmet ska se ut.

Tills det händer ska jag fortsätta att drömma om Italien och den fantastiska maten.

Wednesday, November 14, 2007

The Mellanmål of the long distance runner

Idag körde jag styrka och 6 snabba K på lunchen.
Under eftermiddagen fick jag ett akut behov av att äta mellanmål.
Sprang ner till kiosken men väl där kunde jag inte besämma mig vad som var ett lagom intag av mat. Ville liksom ha ganska mycket. Stod säkert i fem minuter stilla och tänkte, ungefär hur mycket grejer kan jag ta utan att det blir äckligt på något sätt.
Följande fick det bli:
två bananer
en gainomax dryck
En supersize snickers
en sesamkaka

Satte i mig det och ångrade att jag inte hade följt min fösta impuls, den att köpa det dubbla. Det är skillnad på mellanmål och mellanmål.

Åt för övrigt en abnorm middag lite senare efter mitt lilla mellis.

Vart ska detta sluta. Saknar min arma mage stopp?

Tuesday, November 13, 2007

Åh herregud

Efter att ha suttit som klistrad framför datorn i en timme tittandes på alla filmer under labeln GEAR här vet jag nu helt säkert att jag är to deep in it så att säga.

Jag tror jag måste skaffa mig ett liv.

Närstudie


Se denna förstoring från nedanstående bild. Se mitt knä. Snart ska jag berätta om mitt förbannade knä, det sönderopererade helvetet, det som fått många många läkare att döma ut min löpning totalt. Det som får en mig närstående läkare att påstå att jag inom två år kommer tvingas gå med käpp (han har förvisso fel, men ändå).

Monday, November 12, 2007

Bilder från miraklet i Berlin




Inte går det fort för fotoföretagen att leverera bilder. Men igår kom mina digitala bilder från Berlin äntligen fram.

Operation lassa


Efter en vecka med utdragen tand och feber finns det nu när jag är frisk en sak jag tappat. jag har tappat i vikt. Hur mycket vet jag ej men att jag gjort det råder det ingen tvekan om. Jag har liksom endast kunna äta mkt lite soppa varje dag i en veckas tid.
Nu har aptiten kommit tillbaka och jag har nu inlett operation back to life och operation lassa in pasta.

Idag ägnas enbart åt matintag, imorgon blir det löpning igen. Jag längtar.

Friday, November 9, 2007

Smorgasbord & fartlek

Vi svenskar har inte exporterat särskilt många ord i modern tid. Två ord har vi dock lyckats lägga ut i världen; smorgasbord och fartlek.

Smörgåsbordet lämnar jag därhän men fartlek, hallå?

Varför just fartlek?
Ordet exporterades någon gång på sjuttiotalet och jag har läst historien om hur det gick till någonstans men vill inte och kan inte komma ihåg var jag läst det eller hur historien var. Vill det inte eftersom det tillhör den typen av kunskap som man kan pricka av om man verkligen verkligen vet för mycket så att säga.

Däremot har jag läst ett par böcker på engelska om löpning där ordet används, det känns mycket märkligt.

När jag kommer till Boston ska jag fråga en amerikan vad de känner för ordet fartlek. Hur ligger det i munnen och framförallt, hur associerar de när de hör ordet. Det ligger ju ganska nära ordet fart så att säga.

Jag missar antagligen söndagens fartlek på TSM tyvärr. Men jag kan kanske pressa fram halva ordet ensam här hemma i alla fall, nej förlåt, nu sjönk jag lågt.

Thursday, November 8, 2007

Dagen efter


I somras sprang jag ett 55K pass. Det tog mig över sex timmar och var på gränsen till inte uthärdligt. Dagen efter körde jag hem från Österlen, jag hämtade upp mina vänner P och C i Jönköping. De var helt säkra på att jag var bakfull eftersom jag såg så risig ut. Bilden är tagen på en vägkrog och det är väl bara att hålla med, jag ser bakfull ut (jag i blå tröja och jacka).

Någon gång i Januari eller februari planerar jag att återigen springa en ultra i egen regi, om någon är sugen på lite långlöpning, var inte rädda för att hänga med.

Resultat, startlåt


Okej, detta blev svårare än jag hade trott.
Jag kommer inte kunna mailbomba någon med något i frågan. Men jag hoppas att SM kansliet uppmärksammar frågan eftersom vi verkar bry oss om den, det är en fråga som berör.
Det finns tre tydliga spår vad gäller startlåt:
Stockholmstemat
Löpartemat
Stämningstemat
Vissa låtar har fler än ett av dessa element. Kanske rentav att någon har alla.

Den sista kategorin, stämningstemat kan vidare delas in i två underklasser, adrenalin eller ren stämning.

Jag har bestämt mig för vilken typ av låt jag helst skulle vilja ha vid starten 2008, jag vill ha den rena stämningen. Stefan M skickade in det optimala tycker jag, jag vill starta till Vangelis - Chariots Of Fire precis som man gjorde i Paris i år. Jag vill känna mig som en condor eller en örn som glidflyger över ett öppet hav och spanar ut över vidderna. Men som sagt, Stockholm får gärna överraska mig med något annat. Bara de ger mig något som ger rejäl gåshud.

Och kanske, kanske skulle jag kunna tänka mig Jumpers förslag Bolero först och efter startskottet Champagnegaloppen, bara för att jag tycker det verkar så jobbigt att tvingas kånka med sig en bergsprängare.

Och avseende MGKs förslag om att vi ska gå ner för Vallhallavägen, jag skrattade så jag nästan dog det vore stor underhållning om de valde den.

Wednesday, November 7, 2007

Musiken vid startlinjen

Ja jag vet, jag är sjuk och borde inte skriva, men febern är nere just nu och jag känner mig lite, lite frisk. Så jag skriver ett inlägg till. Om musiken vid startlinjen. Har varit inne på det tidigare men tycker ärligt att detta är en ganska intressant fråga. För det sätter liksom tonen på ett lopp. I NY var det Frankie Boy med New York New York, mycket effektivt måste det ha varit, man liksom äger staden när man springer. I Stockholm har jag inga minnen av vad det varit, ett dåligt betyg. I Danmark var det någon skum dansk rasist boogie woogie, den var effektiv för den fick mig att känna förakt och fick mig att vilja komma bort från starten så fort som möjligt, något som resulterade i att jag sprang lite för snabbt i början dock.
Men bäst hittills för mig var helt klart Berlin, med tysk precision stegrades Maurice Ravels Bolero upp för att lagom till startskottet nå sitt klimax. Virveltrumman var på sin topp när starten gick. Det var som sann krigsmusik, man riktigt kände hur virveltrumman piskade upp ens själ. Så när starten gick var man ofantligt taggad.

I Stockholm nästa år vill jag ha en bra låt, men kan inte komma på vilken det skulle kunna vara. Vad säger ni? Vad skulle kunna vara låten vi drar iväg till?

Observera att denna fråga kräver svar.

En förlorad vecka

Febern har mig fortfarande i sitt grepp. Och tillråga på allt var jag igår och opererade ut en visdomstand som satt sig mkt konstigt. Själva tuggytan låg liksom snett neråt. Undrar vad gud tänkte med när han lät tandens tuggyta växa nedåt. Är det en symbol för något?
Så nu ser jag ut som Don Corleone (svullen i den nedre kinden), har sjukt ont i käken, har feber samt drar smärtstillande och penecelin.
Och denna veckas träning kan jag vinka hejdå till.

Men det är långt kvar till Boston, så jag är inte orolig, såklart.

Det värsta med en period som denna är att jag inte lyckas äta, jag har ingen aptit och detta kommer märkas när jag börjar träna igen i nästa vecka. Vet hur det är, allt kommer vara mkt tungt och jag kommer känna mig så svag.

Hoppas att detta är sässongens enda sjukdom, för detta är inte roligt.

Tuesday, November 6, 2007

Dobermangruppen

TSM har som tidigare nämnts varit en mycket trevlig upplevelse, just nu ligger jag hemma i feber. Igår hade jag svårt att öppna ens en risifrukti på grund av min svaghet, ännu svårare var det att äta en risi eftersom jag helt saknade aptit.

Känner mig bättre idag men kan ärligt säga att det är jobbigt att skriva på tangentbordet, så jag antar att jag är en smula sjuk.

Men jag tvingar mig att skriva lite eftersom jag trots allt mår ganska bra, har slutat kallsvettas iaf.

Okej, det var TSM jag skulle skriva om.

Jag är med i tretimmars gruppen, vi män som ska springa under tre timmar i stockholm. För vi är i princip bara män. Kvinnor som springer under tre timmar är, antar jag med i klubbar.

Och vi som ska springa under tre timmar är inte bara män, när vi i tretimmars gruppen drar ut och springer känns det som att man släpper ut en gäng jakthundar på jakt efter stackars skrämda kaniner, eller som ett gäng drägglande dobermans som fått korn på någon stackars tjyv. Det liksom frustar om oss.

Skriver inte detta för att skryta såklart, utan för att det är något slags otroligt prestationsbaserad halvångest som ligger i luften. Eller nej, inte halvångest, men en enorm vilja. Jag gillar det, för jag träffar här mina jämnlika, det finns fler än bara jag alltså.

Vi springer just nu runt och pratar mest siffror, det är det vi just nu förenas i. Det ska bli mycket spännande att få följa alla dessa människor fram emot Sthlm marathon. En kille jag pratade med utmärkte sig en smula senast, han hade som bäst gjort 3.14, fast inte på marathon, utan på Lidingöloppet. Det är ju ingen monstertid direkt och man frågar sig ju givetvis hur han då kan tro att det bara är att köra på i tretimmars gruppen. Det visade sig att han kört en enmilstävling i år på 37 minuter. Ska bli kul att se hur han utvecklas.

En sak som först gjorde mig en smula konfunderad var att nästan ingen ledare i gruppen gjort sub3 själv. Jo en som jag pratat med hitills, en tjej.
Så då är jag rent tidsmässigt lite bättre, känns lite skumt men det spelar inte så stor roll. Ledarna har mitt fulla förtroende ändå, plus att de antagligen kan betydligt mer om träning än jag, så de kan definitivt lära mig ett och annat.

Som sista punkt kan jag säga att när vi i dobermangruppen är ute och springer känns det som att det är ett destruktivt ungdomsgäng som är ute och sprider skräck omkring oss bland alla pensionärer som är ute och söndagsflanerar. Vi är ca 30 dobermans och vi springer ju relativt fort. Kan ju kanske kännas lite skumt om man är ute och njuter av tystnaden och höstsolen på Djurgården en söndagsmorgon. Det blev nog inte bättre för mannen i 70 årsåldern som jag råkade hockeytackla bakifrån i söndags. Det var en rejäl miss från min sida, jag bara trodde liksom att jag precis skulle komma brevid honom men nej, jag beräknade fel och träffade hans axel med min egen i full kraft. Mannen skrek ljudligt aj på ett mycket plågat sätt, jag ursäktade mig hundra gånger och sprang sedan vidare. Det hela var lite obehagligt faktiskt, kunde ju slutat illa.

Möjligtvis måste jag om sjukdomen håller i sig springa i en lättare grupp på söndag. Detta kommer i så fall bli en prövning. Min patetiska stolthet klarar inte den typen av nederlag. Men jag får vända på det och se det som en seger, att jag trots min oerhörda träningsfåfänga lyckats vara med i en långsammare grupp.

Monday, November 5, 2007

Goose bumps sunday

Japp nu har jag äntligen fått ett mål med min löpning 2008, att kvala in till NYC marathon 2009. Kvaltiden är för mig 2.50. Det ska gå. Jag får helt enkelt fixa det i Berlin, för jag är osäker på om jag grejar det i Boston eller Stockholm, men i Berlin tror jag att jag klarar det.

Satt igår och kollade på webbsändningen från NYC, och det var goose bumps hela tiden. Från starten på Staten island med Ol´ blue eyes i högtalarna med New york, New York till när Radcliff springer in på Manhattan. Har under typ ett och ett halvt år tänkt att Boston är mina drömmars mål rent marathon mässigt. Men efter igår, jag blev sjukt sugen på NYC.

Så vi ses där, i New York 2009.

Sunday, November 4, 2007

Summering, veckans träning

Det blev fem pass denna vecka varav två riktiga kvalitetspass. Och ett mellanting idag.

Ett långpass blev det också på så mycket som cirka 30k, men det gick mkt långsamt, sann LSD. Och det var lite korkat av mig att förlägga delar av passet efter mörkrets utbrott (eller vad heter det?). En del av mitt långpass var Hellas fantastiska milspår och Hellas milspår i mörker är inget jag rekomenderar såvida man inte har panlampa. Jag har en (Petzl) men hade den ej med mig.

Ett av veckans pass var ett verkligt lungt pass som avslutades med en timmes ren styrketräning. Detta är den stora förändringen i min träning som skett efter Berlin. Jag har under mitt uppehåll börjat bygga lite muskler, främst i mage och rygg, men även armhävningar och en hel del benövningar finns med. Och sålänge jag inte går upp i vikt kommer jag fortsätta med det. Det känns mycket bra att köra mer mage och rygg. Jag märker att det direkt hjälper mig att hålla ett mer ekonomiskt löpsteg. Styrketräningen har helt enkelt förbättrat min teknik.

Totalt blev det 71K, det är möjligen lite mycket, men jag kan inte hålla tillbaka, det är för skönt.

Så från och med nu ska jag fokusera mer på denna del i min träning. Känns faktsikt mkt inspirerande.

All löpning känns just nu inspirerande om än en smula tung, man har liksom tappat lite i form under uppehållet.

Inte minst är TSM ett riktigt lyft för mig, men mer om det i ett senare inlägg.