Thursday, September 13, 2007

Det symboliska löparkapitalet


Efter årets Stockholm marathon nere på östermalms IP såg jag en man som satt i sina löparkläder, han hade ett par kilos övervikt och han rökte en cigarett.
Mannen måste varit snabbare än mig eftersom jag såg att han redan ätit upp sin matpåse samt nu satt och jäste med en öl.
Det kändes konstigt att han med sina icke ortodoxa attribut hade varit snabbare än jag, kändes nästan som att jag inte kunde acceptera det, det fanns liksom inte med i min oelastiska världsuppfattning.

På mitt jobb finns det råkar jag veta ett par riktigt duktiga löpare, de springer snabbt och jag har sett deras resultat. Däremot har jag aldrig sett dem ens på annat suddiga fotografier, jag känner inte igen dem helt enkelt men jag vet att de finns.
Igår var jag på vårt personalgym och trodde att nu har jag äntligen hittat en av de snabba löparna, vill gärna prata med dem eftersom det kunde vara skönt att köra lite intervaller ihop.

Varför jag trodde att jag hade mött en av de snabba löparna var därför att han såg ut som en snabb löpare, han hade en späd kropp och löparkläder på sig. Han såg ut att vara snabb, hade alla de rätta attributen liksom, bra skor, löpartights, någon slags fånig (men säkert jättebra) mössa. Vi var i omklädningsrummet samtidigt och jag frågade hur löparrundan varit, han hade varit ute och sprungit hade jag noterat. Han svarade att det var lite otur att det hade kommit en rejäl skur när han var ute. Jag frågade om han hade kört Brunsan runt och han nickade. Jag sa att det såhär års är en fin sträcka och det var nu han liksom sjönk, han sa att den är fin förutom den långa sträckan man springer längs motorvägen, nej, det vet alla löpare att man inte springer motorvägen, man springer hälsans stig. Sen kröp det liksom fram mer och mer under samtalet att han egentligen inte var särskilt mycket till löpare utan mer tog ett par repor per år, dessa repor tror jag dock var tillräckligt många för att han vid middagar kunde sitta och säga att jo visst tränar jag, jag joggar någon gång i veckan (en saltning som han säkert själv upplevde som en vit lögn).

Det intressanta med vår diskussion var att jag ju satt där med mina jobbkläder på och med andra ord liksom inte riktigt var en löpare ännu. Inte heller sa jag något som speciellt utmärkte mig som löpare. Sa inget om sträckningen exempelvis utan bara jamsade med.
Hans sätt att uppföra sig tydde på att han hade ett slags litet övertag på mig, som att han satt och imponerade. Inget fel med detta, jag kan inte bry mig mindre på något sätt.

Det intressanta var att vem som helst utomstående som hade sett oss två vid nästan vilket givet tillfälle som helst nog hade trott att det var denne man som var en relativt van löpare och inte jag.

Jag har otroligt många exempel på detta, när världarna inte riktigt går ihop. När verkligheten spelar oss spratt, när synvillor och skimmärer liksom uppstår.

Vart är det jag vill komma med detta? Jo jag tror att finns något man kan kalla ett starkt symboliskt kapital för att prata i Pierre Bourdieu terminologi inom idrotten. Relativt små saker kan få oss människor att få för oss att någon exempelvis är en bra löpare. Kommer ihåg detta även från min tid som knatte friidrottare, hur vissa hade det rätta materialet eller de rätta uppvärmningsövningsövningarna medan man själv bara kände sig liten och som en smutshög. Sen gick man ut och det visade sig vara mycket bättre än de där tuffingarna.

Mannen i omklädningsrummet hade alltså en massa attribut som jag är övertygad om att många (precis som jag) skulle tolka som att han var en bra löpare. Jag hade det inte och hade nog därav uppfattats som en nyfiken utfrågare. Exakt på detta vis uppfattades jag av mannen i omklädningsrummet till exempel, jag är helt övetygad om att han trodde sig vara en bättre löpare än jag, allt talade för det.

Det finns tusentals sådana här situationer som jag upplevt; du springer väl inte? Det hade jag aldrig trott om dig Allan. Och bla bla bla bli bla, nej detta stör mig inte så mycket, men det intresserar mig en smula, att vi människor går runt och tror at tvi kan se på en människa om personen exempelvis joggar mycket.
Jaha, om jag vill bättra på mitt symboliska joggarkapital, hur gör jag då? Hur ser en joggare ut när han inte joggar?
Jag vill verkligen veta så att jag kan gå ut och köpa en civil garderob för vintern som gör mig till löpare 24/7. Så att ingen ska tro något annat än att här kommer det en kille som verkligen löptränar.

Jag vill kalla det löparkapital, mitt är fan ganska lågt skulle jag vilja hävda. Men gosh om det ska bli högre, oj ojoj, bara jag får de rätta tipsen så kommer mitt symboliska löparkapital att skyrocka direkt. Jag kommer komma till jobbet som en ny människa, som en riktig runner.

Runners High, Runners High, hur lite du har med detta inlägg att göra.

2 comments:

Alessi said...

Äsch, varför då? Keep it a secret för tusan! En löpare är man i sitt löpsteg, annars inte. Civil löparutstyrsel är motsvarigheten till motormännens Ferrari-keps. Och vad är det som är ninja med det?

Sten Berg said...

Jajag hade nog inte tänkt mig den civila löparuniformen hur den än må se ut.