Från anslagstavlan: den söta tigerkaninen

Jag har en sån där risig anslagstavla på jobbet. En sån som man nålar upp grejer på och där det brukar sitta små seriestrippar uppnålade. Jag gillar inte anslagstavlor men har gjort det bästa av min (tror jag). Har fyllt den med bilder. Jag ska med jämna mellanrum framöver lägga ut bilder som sitter uppe på min anslagstavla.

Hornsberg i förändring

Om jag skadar mig så lovar jag att byta spår och skriva om min långa väg tillbaka.
Har av någon anledning tänkt på just om i ett par dagar nu. Vad skulle hända om?
Igår var jag ute på ett varv runt Kungsholmen, kan verkligen inte rekommendera det under de närmsta åren tror jag. Omysigare plats får man leta efter nu när byggena nere vid Hornsberg kommit igång. Inte för själva byggena utan för att man förlorar rytm av alla tillfälliga och krångliga passager. Progress är ju förvisso alltid bra. Men den långa vägen är alltid smärtsam, vare sig det gäller rehabilitering eller nybyggnationer.

RH en gång till

Igår sprang jag 14 km på 56 min!
Detta innebär ganska exakt en tid på 40 minuter/mil. Vet ärligt inte om jag sprungit fortare förr och de första 8 kilometrarna var inget vidare faktiskt. Snarare var det en verklig lowest low känsla.
Men sen exploderade jag på något vis. De sista 6 var en ren njutning. Jag drog inte ner på tempot utan kände bara att jag hittade flytet.
Tror inte jag i dagsläget kan hålla 40 fart på en mara. Möjligen kan jag komma under 3 timmar, men det är inget jag räknar med. Det är en drömgräns och skulle jag göra det så skulle jag ärligt talat (hoppas jag) ändra min träning till att bli en smula mindre resultatorienterad. Eller så går jag med i en klubb så att jag kan komma ner ytterliggare i tid. Fast man kan ju verkligen fråga sig varför man ska komma ner längre. Bäst lär man ju inte bli, och att vara en duktig amatör ger ju inte exakt guld och gröna skogar. För någon enstaka kanske det kan väcka respekt, men de flesta kommer antagligen bara skaka på huvudet och med visst fog undra vad man har tjänat på att kämpa så hårt. Vet inte hur jag för dessa ska lyckas förklara att det finns något som kallas för runners high som är värt hur mycket som helst.

Runners high

Runners high är för övrigt en känsla jag sedan någon dag tillbaka upplever konstant. Kanske är det på grund av att det är vår, eller så är det för att jag trots allt faktiskt är mkt vältränad.
Jag kan inte vänta på Köpenhamn, har ett kostant spring i benen. Detta är en verkligt underbar känsla. Har inte haft den sedan jag sprang marathon senast(Stockholm 2004).
Önskar verkligen att fler fick vara med om det fina med att springa lopp som marathon. Och att fler kunde få känna på hur det är att befinna sig i ett runners high 24/7. Om så bara för ett par dagar.

Södermalm/Östermalm

Ibland krävs det att det flygs in en äkta fashionista från New York för att starta lite modebeef i den glödheta frågan om Södermalm eller Östermalm är the place to be.
Att diskutera backslickens vara eller inte vara är väl antar jag ungefär lika spännande som att diskutera om hårdrock är bra eller dåligt.
Se fighten (och Sartos hyllningar till staden Stockholms invånare) på Sartos blogg. Under rubriken My Disappointment with Stockholm tar han upp the Stockhom fashion beef!
Varför har han för övrigt inga foton på oss superheta runners som springer runt i stan?

Skuld, löje och benchmarks/tröst

Ibland känner jag omvänd skuld. Skuld för att jag tränar för mycket och för att jag tänker för mycket på träningen. Det känns som att min strävan efter att alltid vara perfekt klädd för ett aktuellt väder och perfekt mätt och perfekt i vätskebalans lägger ett slags löjets skimmer över mig och jag känner mig som jag tidigare varit inne på som en fåne.
Det finns dock ett mycket enkelt sätt att bota dessa känslor av att vara en tönt; att börja läsa andras marathonbloggar. Oj oj oj. Min träning framstår som något sprunget ur kärlek om man jämför. De känns i sanning som att jag är Rocky medan män (oftast runt 40 år gamla) som har gps, puls och grafer på exakt varenda liten vindpust de drabbats av på sina rundor är Ivan Drago.
Jag ser i min kristallkula hur jag själv inser värdet av dessa instrument om ett par år, på samma sätt som jag idag inser värdet av vissa löparkläder som jag refuserade i många år. Och för den delen såna där energy bars som jag börjat tugga i mig fast jag alltid dissat dem.
Men just nu skänker dessa bloggare mig mer tröst än något annat.
Älskar inlägg på bloggar som består av sifferkombinationer i stil med:
"Hittar ett jämnt och bra flyt runt de ganska lugna villagatorna, klockan stannar på [4:46 4:46 4:45 4:42 4:43 4:45 4:43] vilket ger 3:57/km i snitt."
Vill inte hänga ut någon eller hävda att min egen löparblogg är så värst bra. Men upplever mig just som Rocky i sällskap av en massa Ivans

Backstreets

Utöver boulevarden i den lilla hålan är nästan alla mina favvogator riktiga bakgator, iaf i Stockholm. Jag kom för fem år sedan på att jag är en riktig backstreet boy.
Några stockholmspärlor:
Apelbergsgatan
Bondegatan (en viss del , där vid biljarden och Louie Louie)
Jutas Backe
Brunnsgatan
Tavastgatan
Brännkyrkagatan
Björngårdsgatan
Heleneborgsgatan

J

Var ute på ett pass med J igår.
Han gjorde en hemsk jämförelse mellan mig och en alldeles särskild person. Jag kan inte inom ramen för detta forum återge vad han jämförde mig med, det är för grovt.
Men jag kan däremot göra en liknande jämförelse.
Låt säga att han jämförde mig med en seriemördare, ju fler han mördar desto starkare blir suget att mörda fler. På samma sätt menade J att ju fler mil jag springer, desto fler vill jag springa, och desto starkare blir mitt behov av att trycka ner J genom att alltid springa lite snabbare än vad han orkar.
J får det alltid att låta som att han var ett offer för min illvilja. Som att all min löpning gick ut på att sänka hans självförtroende och skänka honom ett än djupare dåligt samvete för att han försakar sin träning.
Egentligen är det helt tvärtom, jag mörkar träningspass så att han inte ska känna sig dålig, och när vi löptränar ihop så fejkar jag och säger att det är sååååå jobbigt, så att han ska känna sig lite duktig.

Le Boulevard des Pyrénées

Gator utgör en viktig del av allas våra liv. I alla fall för alla oss som bor i städer. För en stund sedan läste jag min vän Alessandros inlägg om filmen Eternal Sunshine Of The Spotless Mind på hans blogg. Han skriver om en ganska magisk kväll vi hade i en otäck fransk håla.
Jag kommer att tänka på hålan och livet där.
Lika illa som jag tycker om hålan (vi bodde där för några år sedan under några månader), lika bra tycker jag om dess fantastiska paradgata.
Hålan jag talar om, Pau, är ätten Bernadotes ursprungliga hemvist, platsen där tristessen fått blomma ut ohämmat och platsen för en av världens vackraste gator; Boulevard des Pyrénées. Se bild ovan.
Boulevarden har allt. En svindlande utsikt över Pyrenéerna, utsikt över en järnvägsbanvall (eller vad det nu kan tänkas heta) med cilos och annat som hör järnvägen till, liksom för att bryta av skönheten från bergen.
Vidare börjar boulevarden vid en medeltida (men sliten) borg och slutar i en vacker park som liksom sipprar ner i en dalgång.
Det finns så många fina gator, men för mig är just Boulevard des Pyrénées en av de finaste. Kanske just för den outhärdliga mentala kontext den finns i.

Löpning

Löpningen har gått så fantastiskt bra de senaste dagarna.
Okej nog om det! Ska tona ner löpsnacket igen. Men jag är först och främst en löpare just nu. Så att tona ner löparsidan av mig är inte så enkelt.
Jag är en löpare above all. Detta är en smula intressant. Jag är en löpare framför allt.
Jag är inte en yrkesman framför allt. Jag är inte en älskare framför allt, inte vän framför allt. Jag är just löpare framför allt.
Och ja ja, jag är Allan framför allt men det hör liksom inte hit. Vem är han då? Löparen.

Jag äter för min löpning, jag dricker inte alkohol på grund av min löpning, jag planerar min tid efter hur jag tänker träna. Jag lever egentligen ett relativt inrutat liv på grund av min träning.
Låter ju en smula tragiskt, men så är det. Och så kan det ju få vara såhär två tre veckor innan mitt första marathon på fyra år.
Men sen måste det bli ändring tror jag. Kan inte låta min tid och tanke i så hög grad upptas av löpning.
Men jag tror och hoppas att jag varje år så länge mina ben bär ska springa minst ett marathonlopp.

Kanske kan jag lägga ut en profil på mig själv så att ni bättre kan förstå vilken typ av löpare jag är.

Mitt nästa inlägg kommer handla om något helt annat än hur mycket, när och var jag springer.

Kanske.

Långpass

Hostan släpper inte direkt. Ligger med lite te och försöker bli en smula mindre hostig. Ska snart gå ut och bränna av mitt 29 km pass. Längtar faktiskt inte exakt för en gångs skull. Men om inte snuvan och hostan släpper snart så vet jag inte vad jag gör. Har ställt in all träning efter i fredags men helt bra är jag inte ändå, bara frustrerad. Nu måste träningen verkligen komma igång. Måste köra riktiga kvalitetspass nu med bra tempo. Måste det inte idag. Men sen måste jag det.

Mot Köpenhamn (20 maj).