Imorgon är det St.Eriksloppet, det ska verkligen bli kul och jag har noterat att ett par personer som läser här ibland också kommer att springa.
Till alla er önskar jag en bra dag med mycket löparglädje.
Jag tror jag springer in på 1.28.07
Vilken tid kommer ni andra in på?
Så, alla som ska springa imorgon, vi ses på banan och leker att vi är Kenyaner!
Friday, August 31, 2007
Kalenjin, Kenyaner av det rätta virket
Läs denna intressanta under strecket från SVD häromdagen.
Läs den och fundera på hur det kommer sig att Kenyanerna och Kalenjin folket i synnerhet kan vara så dominanta inom medeldistans och långdistans löpning?
Att fundera på det har för mig visat sig vara en smula mindbending ärligt talat. Jag frågar mig vad som är socialt och vad som är fysiologiskt betingat osv osv.
Inte mer med det egentligen. Läs bara artikeln så kanske också era hjärnor expandar.
# 9. Ta det lugnt, relaxa
Att vila och inte stressa är en konst, men en helt livsviktig sådan för oss löpare.
Det är bland annat för att spara sin energi och låta kroppen rikta all sin kraft inåt som det är så viktigt för oss att vila.
När jag är på mitt land eller hemma kan jag numera sitta helt stilla i säkert en timme i sträck och göra exakt ingenting. Känner mig som en katt, är helt avslappnad i kroppen och ser till att allt är skönt runt omkring mig. Försätter min kropp i total vila. Överhuvudtaget så rör jag mig långsamt. Gillar inte att stressa och springer inte efter bussar i onödan.
Vidare tänker jag ofta på att låta kroppen vara i vila, sitter inte och spänner mig i onödan.
Min bror påstår att jag blivit lat men jag hävdar att jag kan konsten att vila eller för att använda det enda rätta ordet, jag kan relaxa.
Jag tror att det är helt centralt för oss löpare att vi kan gå in i en form av djupt lugn i våra kroppar. På detta sätt fungerar vår återhämtning på ett mycket bättre sätt och vi riskerar inte att skada oss lika enkelt.
Så var noga med att relaxa, ha en strategi för att hitta vilan. Hur livet än ser ut så går det att vila, är det femton snoriga ungar omkring en så kan man vila, är det uppåt väggarna på jobbet så kan man vila, om det så slår ner bomber och granater på en så kan man vila. Bara man arbetar aktivt med att finna tiden så finns den.
Det är bland annat för att spara sin energi och låta kroppen rikta all sin kraft inåt som det är så viktigt för oss att vila.
När jag är på mitt land eller hemma kan jag numera sitta helt stilla i säkert en timme i sträck och göra exakt ingenting. Känner mig som en katt, är helt avslappnad i kroppen och ser till att allt är skönt runt omkring mig. Försätter min kropp i total vila. Överhuvudtaget så rör jag mig långsamt. Gillar inte att stressa och springer inte efter bussar i onödan.
Vidare tänker jag ofta på att låta kroppen vara i vila, sitter inte och spänner mig i onödan.
Min bror påstår att jag blivit lat men jag hävdar att jag kan konsten att vila eller för att använda det enda rätta ordet, jag kan relaxa.
Jag tror att det är helt centralt för oss löpare att vi kan gå in i en form av djupt lugn i våra kroppar. På detta sätt fungerar vår återhämtning på ett mycket bättre sätt och vi riskerar inte att skada oss lika enkelt.
Så var noga med att relaxa, ha en strategi för att hitta vilan. Hur livet än ser ut så går det att vila, är det femton snoriga ungar omkring en så kan man vila, är det uppåt väggarna på jobbet så kan man vila, om det så slår ner bomber och granater på en så kan man vila. Bara man arbetar aktivt med att finna tiden så finns den.
Thursday, August 30, 2007
M har dött
Inatt kunde jag inte sova utan förstod till slut att M har dött. Han dog ungefär 50 år för tidigt.
Han var inte särskilt nära mig men fanns verkligen i mitt rotsystem.
Det finns vissa gator på Södermalm som aldrig kommer bli desamma utan M, man stannade till för att man stötte in i honom och hans alltid glada uppsyn.
Nu känns det som om allt stannar upp och aldrig kommer få tillbaka sin fart.
Nu har han dött och vi saknar honom. Kanske ska vi som minns och saknar M också minnas att vi saknar och älskar varandra. Så att vi aldrig riskerar att ångra att vi aldrig hann säga det. Så att ingen gata ska behöva dräneras så på liv som gatorna där vi saknar M.
Så att Södermalm får fortsätta vara den vackraste platsen, vårt hem.
Men som sagt, gatorna kring M kommer aldrig få samma mening, de har förlorat ett hjärta.
Han var inte särskilt nära mig men fanns verkligen i mitt rotsystem.
Det finns vissa gator på Södermalm som aldrig kommer bli desamma utan M, man stannade till för att man stötte in i honom och hans alltid glada uppsyn.
Nu känns det som om allt stannar upp och aldrig kommer få tillbaka sin fart.
Nu har han dött och vi saknar honom. Kanske ska vi som minns och saknar M också minnas att vi saknar och älskar varandra. Så att vi aldrig riskerar att ångra att vi aldrig hann säga det. Så att ingen gata ska behöva dräneras så på liv som gatorna där vi saknar M.
Så att Södermalm får fortsätta vara den vackraste platsen, vårt hem.
Men som sagt, gatorna kring M kommer aldrig få samma mening, de har förlorat ett hjärta.
Wednesday, August 29, 2007
# 8. Tänk positivt
Det kan låta som en klyscha men att tänka positivt är en av de viktigaste beståndsdelarna inom löpningen.
Att löpa är tungt och jobbigt, det är ett faktum och ju mer man tar ut sig desto tyngre och jobbigare blir löpningen. Att tänka att detta kommer aldrig att gå eller att det är så tungt så jag ger mig får kroppen att ställa in sig på att sluta springa.
Det gäller att istället ställa in sig på att fortsätta. Att ställa in sig på att det jobbiga nuet snart byts ut mot en annan känsla.
Min teknik för att tänka positivt är att dela upp allting i sekvenser. Dessa kan variera i storlek efter hur trött eller jobbigt något är. Ibland sekvensierar jag ner på varje steg medan jag ibland delar in saker i låt säga fyra delar. Sthlm marathon är ett bra exempel, den har för mig tre delmål:
Delmål 1, Stadion efter första varvet, man har klarat halva marathon och vet att det från nu ä rdet dags att visa vad man går för. Det är här loppet börjar.
Delmål 2, Västerbron andra varvet, när detta är gjort så vet man att den värsta stigningen ä ravklarad och det nu bara är en kort bit kvar tills man kommit ner till den sista biten som man kommer att springa av ren glädje (typ efter Sveavägen brukar det vara ren glädje man springer på).
Delmål 3, Stadions innandöme, det är som en romersk legionär som kommit till himmelriket, så känns det där inne. Vetskapen om detta kan man tänka på närhelst det känns tungt med löpningen under ett Sthlm marathon
Det är samma sak en mörk vinterdag i en backe. Tio backar med maxfart uppför och det är ett helskotta allting. Jag tänker att klarar jag fem backar, hälften, så kommer resten gå av bara farten. Och när man uppnått sitt delmål, och är lite tröttare så sätter man upp målet att klara två till och sen en till och en till. Och en till.
Genom att se varje delmål som en seger ger man sig själv en liten belöning varje gång, kanske kan man säga att det är att lura sig själv. Men det är, tror jag vita lögner.
Att löpa är tungt och jobbigt, det är ett faktum och ju mer man tar ut sig desto tyngre och jobbigare blir löpningen. Att tänka att detta kommer aldrig att gå eller att det är så tungt så jag ger mig får kroppen att ställa in sig på att sluta springa.
Det gäller att istället ställa in sig på att fortsätta. Att ställa in sig på att det jobbiga nuet snart byts ut mot en annan känsla.
Min teknik för att tänka positivt är att dela upp allting i sekvenser. Dessa kan variera i storlek efter hur trött eller jobbigt något är. Ibland sekvensierar jag ner på varje steg medan jag ibland delar in saker i låt säga fyra delar. Sthlm marathon är ett bra exempel, den har för mig tre delmål:
Delmål 1, Stadion efter första varvet, man har klarat halva marathon och vet att det från nu ä rdet dags att visa vad man går för. Det är här loppet börjar.
Delmål 2, Västerbron andra varvet, när detta är gjort så vet man att den värsta stigningen ä ravklarad och det nu bara är en kort bit kvar tills man kommit ner till den sista biten som man kommer att springa av ren glädje (typ efter Sveavägen brukar det vara ren glädje man springer på).
Delmål 3, Stadions innandöme, det är som en romersk legionär som kommit till himmelriket, så känns det där inne. Vetskapen om detta kan man tänka på närhelst det känns tungt med löpningen under ett Sthlm marathon
Det är samma sak en mörk vinterdag i en backe. Tio backar med maxfart uppför och det är ett helskotta allting. Jag tänker att klarar jag fem backar, hälften, så kommer resten gå av bara farten. Och när man uppnått sitt delmål, och är lite tröttare så sätter man upp målet att klara två till och sen en till och en till. Och en till.
Genom att se varje delmål som en seger ger man sig själv en liten belöning varje gång, kanske kan man säga att det är att lura sig själv. Men det är, tror jag vita lögner.
Tuesday, August 28, 2007
VM
10K igår med en mästerlig återhämtning av Ethiopiern och Musse idag. Jag får rysningar i hela kroppen så mycket som jag gillar de långa distanserna i VM.
Satt och såg herranas 10K på jobbet igår och kunde inte hålla mig från att sitta och säga typ "åhhh" och "ojojoj" med jämna mellanrum.
Undrar vad folk som gick förbi mig trodde jag höll på med där framför datorn.
Snart börjar Musse, ojojoj vad det kommer bli "åhhh" och "Ojojoj" då.
Satt och såg herranas 10K på jobbet igår och kunde inte hålla mig från att sitta och säga typ "åhhh" och "ojojoj" med jämna mellanrum.
Undrar vad folk som gick förbi mig trodde jag höll på med där framför datorn.
Snart börjar Musse, ojojoj vad det kommer bli "åhhh" och "Ojojoj" då.
# 7. Lär känna dina banor som du känner ditt eget hem
Spring på platser du känner väl till, på detta sätt kan du totalt koncentrera dig på din löpning, lära känna din kropp samt lära dig att hålla en jämnare fart. Skaffa dig en uppsättning rundor av varierande längd och banprofil som du kan alternera mellan. Men håll dig till dessa, lär känna dem låt dem bli en del av ditt hem. Detta underlättar löpningen ur ett slags holistiskt perspektiv, som en del av livet liksom.
För mig är exempelvis både Brunnsviken och Djurgården en del av mitt liv på ett mycket påtagligt sätt. Jag vet var det bor råttor längs Brunsan, jag vet var det finns stora hål i stigen längs kanalen på Djurgården och jag känner till varenda backe, sten och flanör som återfinns längs mina vägar. Dessutom vetjag när underlaget är på ett visst sätt vid olika platser.
Jag vet även exakt hur fort jag springer mina rundor (för det mesta), kan oftast säga det med 99% träffsäkerhet. Ska jag springa runt Brunsan kan jag bestämma mig för att det ska gå på en viss tid och så blir det med en felmarginal på typ 10 sek, det är säkert, med tiden blir man rätt pricksäker.
Detta är bra eftersom man genom att upprepa samma banor lär känna sin kropp och kan säga saker om sitt tillstånd. Man vet att i den här backen brukar det kännas si eller så och så kan man jämföra med hur det känns nu, det värdefullt. Det kan även vara inspirerande att känna att man behärskar en bana och att man vill springa den fortare, man vill utvecklas på just den sträckningen.
För att sedan vända på detta är det även viktigt att ibland bryta mönstret och börja köra nya banor, att utforska det okända. Detta får dock större effekt om man just, i vanliga fall följer ett givet mönster, som man sen bryter. Att springa på semestern kan vara mkt inspirerande exempelvis. För min del var det exempelvis inte så jättelänge sen jag började springa i Ursvik vilket fortfarande inte är en del av min vardag fast jag tror att det kan bli det.
Att springa i Ursvik känns som att bryta ny mark för mig och blir i sig en slags injektion, en extra krydda för löpningen.
Så, för att sammanfatta detta;
Spring regelbundet ett par olika sträckningar, detta är bra för att du kan koncentrera dig på dig själv och inte på omgivningen. Det fungerar även inspirerande eftersom du kan utmana dina tider på samma sträcka osv.
Bryt detta mönster med jämna mellanrum när du känner att du behöver ny inspiration.
För mig är exempelvis både Brunnsviken och Djurgården en del av mitt liv på ett mycket påtagligt sätt. Jag vet var det bor råttor längs Brunsan, jag vet var det finns stora hål i stigen längs kanalen på Djurgården och jag känner till varenda backe, sten och flanör som återfinns längs mina vägar. Dessutom vetjag när underlaget är på ett visst sätt vid olika platser.
Jag vet även exakt hur fort jag springer mina rundor (för det mesta), kan oftast säga det med 99% träffsäkerhet. Ska jag springa runt Brunsan kan jag bestämma mig för att det ska gå på en viss tid och så blir det med en felmarginal på typ 10 sek, det är säkert, med tiden blir man rätt pricksäker.
Detta är bra eftersom man genom att upprepa samma banor lär känna sin kropp och kan säga saker om sitt tillstånd. Man vet att i den här backen brukar det kännas si eller så och så kan man jämföra med hur det känns nu, det värdefullt. Det kan även vara inspirerande att känna att man behärskar en bana och att man vill springa den fortare, man vill utvecklas på just den sträckningen.
För att sedan vända på detta är det även viktigt att ibland bryta mönstret och börja köra nya banor, att utforska det okända. Detta får dock större effekt om man just, i vanliga fall följer ett givet mönster, som man sen bryter. Att springa på semestern kan vara mkt inspirerande exempelvis. För min del var det exempelvis inte så jättelänge sen jag började springa i Ursvik vilket fortfarande inte är en del av min vardag fast jag tror att det kan bli det.
Att springa i Ursvik känns som att bryta ny mark för mig och blir i sig en slags injektion, en extra krydda för löpningen.
Så, för att sammanfatta detta;
Spring regelbundet ett par olika sträckningar, detta är bra för att du kan koncentrera dig på dig själv och inte på omgivningen. Det fungerar även inspirerande eftersom du kan utmana dina tider på samma sträcka osv.
Bryt detta mönster med jämna mellanrum när du känner att du behöver ny inspiration.
Förra veckans träning
Om jag minns rätt såg förra veckans träning ut som följer:
Måndag: vila
Tisdag: 14K
Onsdag: 12K
Torsdag: 11K plus 5 stegringslopp (eller vad det nu heter när man ökar farten till max på typ 200 meters banor)
Fredag: 11K
Lördag: vila
Söndag: 33K
Detta ger en total på lite över 80 K. Jag kör hårt nu som uppladdning inför Berlin. Denna vecka kommer att bli ännu tuffare. Detta kommer antagligen påverka min tid på St.Eriksloppet. Det gör inte så mycket men hedern tar ju en del stryk när smilfinkar som F ska springa och kommer stoltsera med att han vann över mig. Har redan ångest inför loppet på det sättet. För övrigt ska det bli mkt trevligt att få lite publik under uppladdningen inför Berlin.
Igår drog jag 11 K på ytterst stumma ben och landade på sub 45 vilket jag tycker var bra med tanke på att musklerna just nu bara bryts ner.
Det enda jag oroar mig för just nu, förutom hur jag ska hantera F.s förbannade sneda leende efter St.Eriksloppet är att jag ska bli övertränad. Tror inte risken är överhängande men vissa symptom visar min kropp och själ upp. Jag har exempelvis rätt rejält ont i kroppen varje morgon när jag vaknar, min kropp är i princip konstant trött och jag sover bara sådär bra.
Ja ja men jag tror jag har koll på läget. Ska verkligen vara mkt noga med min träning denna vecka och känna efter, ska fokusera på mängd och inte så mkt på fart. Förutom då på lördag då det ska få gå så fort det bara går. Jag tippar på att jag landar ganska exakt precis under 1.30.
Måndag: vila
Tisdag: 14K
Onsdag: 12K
Torsdag: 11K plus 5 stegringslopp (eller vad det nu heter när man ökar farten till max på typ 200 meters banor)
Fredag: 11K
Lördag: vila
Söndag: 33K
Detta ger en total på lite över 80 K. Jag kör hårt nu som uppladdning inför Berlin. Denna vecka kommer att bli ännu tuffare. Detta kommer antagligen påverka min tid på St.Eriksloppet. Det gör inte så mycket men hedern tar ju en del stryk när smilfinkar som F ska springa och kommer stoltsera med att han vann över mig. Har redan ångest inför loppet på det sättet. För övrigt ska det bli mkt trevligt att få lite publik under uppladdningen inför Berlin.
Igår drog jag 11 K på ytterst stumma ben och landade på sub 45 vilket jag tycker var bra med tanke på att musklerna just nu bara bryts ner.
Det enda jag oroar mig för just nu, förutom hur jag ska hantera F.s förbannade sneda leende efter St.Eriksloppet är att jag ska bli övertränad. Tror inte risken är överhängande men vissa symptom visar min kropp och själ upp. Jag har exempelvis rätt rejält ont i kroppen varje morgon när jag vaknar, min kropp är i princip konstant trött och jag sover bara sådär bra.
Ja ja men jag tror jag har koll på läget. Ska verkligen vara mkt noga med min träning denna vecka och känna efter, ska fokusera på mängd och inte så mkt på fart. Förutom då på lördag då det ska få gå så fort det bara går. Jag tippar på att jag landar ganska exakt precis under 1.30.
Monday, August 27, 2007
# 6. Tänk på din teknik
Tänk på din teknik!
Hur ser mitt löpsteg ut under min sista backe? Hur ser det ut under min sista fyrahundring? Hur ser det ut under kilometer 40 på ett marathon? Detta är viktigt att tänka på. Eftersom rätt teknik innebär god löpekonomi, något som är så viktigt för långsdistanslöpare. Viktigt därför att man dels kan springa längre med mindre ansträngning och viktigt därför att man minskar skaderisken.
Denna punkt tangerar punkten om att koncentrera sig eftersom rätt löpteknik handlar om just att koncentrera sig. Den är dock så viktig så den har fått sin helt egna punkt.
Så vad ska man tänka på avseende löpteknik?
Man ska tänka på sin hållning, hålla huvudet högt, ta ut sitt steg och hålla överkroppen lutad bakåt. Hålla in armarna och inte flaxa med dem och man ska ha ett tyst löpsteg, inte klafsa och klappra med fötterna.
Jag brukar tänka att det är en fråga om värdighet. När tröttheten sätter in så är det lätt att man tappar allt vad värdighet heter och man ser ut som en pajas som kommer springande med flaxande armar, drägel i munnen, klafsande fötter och framåtböjd kropp. Är detta värdigt, är det detta jag tränat för? Att se ut som en clown? Nej det är det inte och detta ska man tänka på. Man ska tänka på sin hållning, sin fotisättning och sin armföring och man ska göra det under all sin träning.
Hur ser mitt löpsteg ut under min sista backe? Hur ser det ut under min sista fyrahundring? Hur ser det ut under kilometer 40 på ett marathon? Detta är viktigt att tänka på. Eftersom rätt teknik innebär god löpekonomi, något som är så viktigt för långsdistanslöpare. Viktigt därför att man dels kan springa längre med mindre ansträngning och viktigt därför att man minskar skaderisken.
Denna punkt tangerar punkten om att koncentrera sig eftersom rätt löpteknik handlar om just att koncentrera sig. Den är dock så viktig så den har fått sin helt egna punkt.
Så vad ska man tänka på avseende löpteknik?
Man ska tänka på sin hållning, hålla huvudet högt, ta ut sitt steg och hålla överkroppen lutad bakåt. Hålla in armarna och inte flaxa med dem och man ska ha ett tyst löpsteg, inte klafsa och klappra med fötterna.
Jag brukar tänka att det är en fråga om värdighet. När tröttheten sätter in så är det lätt att man tappar allt vad värdighet heter och man ser ut som en pajas som kommer springande med flaxande armar, drägel i munnen, klafsande fötter och framåtböjd kropp. Är detta värdigt, är det detta jag tränat för? Att se ut som en clown? Nej det är det inte och detta ska man tänka på. Man ska tänka på sin hållning, sin fotisättning och sin armföring och man ska göra det under all sin träning.
Sunday, August 26, 2007
Tiderna måste ner
Idag var jag ute på ett långpass (33K uppmätt med gps). Det var en underlig runda idag på många sätt.
Men skit i det nu, min tid på 33K landade på 2.32.03 vilket ger en kilometerfart på typ 4.36 vilket i sin tur ger en sluttid på marathon som skulle bli typ 3:13 på ett marathon. Detta förutsatt att man skulle klara att hålla kvar farten. Jag vet inte men jag har en månad på mig att träna. Ska ner under 3.10 i Berlin men vet att jag måste pressa lite tider bara. Vet också att jag kan det.
Men skit i det nu, min tid på 33K landade på 2.32.03 vilket ger en kilometerfart på typ 4.36 vilket i sin tur ger en sluttid på marathon som skulle bli typ 3:13 på ett marathon. Detta förutsatt att man skulle klara att hålla kvar farten. Jag vet inte men jag har en månad på mig att träna. Ska ner under 3.10 i Berlin men vet att jag måste pressa lite tider bara. Vet också att jag kan det.
Friday, August 24, 2007
Veckans vackraste löparminne
Veckans vackraste löparminne är helt klart Linnégatan ner mot Humlan ikväll efter en averkad mil och med mycket spring kvar i benen.
Speedway med Morrissey kommer på i min pod. Jag kunde inte låta bli att sjunga med för fulla muggar fast att jag vet att det är störigt. Där sprang jag och sjöng:
All of the rumours keeping me grounded I never said that they were completely unfounded......and when you're standing on my fingers can you see it in your heart? and when you try to break my spirit it won't work because there's nothing left to break
Sen kom jag att tänka på hur jävla lycklig jag var, eller det kanske var att ta i lite, men nästan.
Tack Moz!
Subscribe to:
Posts (Atom)