Copenhagen part 1

Vesterbrogade är så lång, betydligt längre än jag trodde och vad jag minns den som från dagen innan. Jag förbannar min glömska när jag småjoggar gatan ner mot rådhusplatsen, alldeles för sent på väg mot starten. Hur kunde detta hända? Jag är sen till en marathonstart; jäva arsle. Inte nog med detta, jag hittar inte starten när jag väl kommer fram till rådhusplatsen. Jag hittar den verkligen inte. Detta kan inte vara bra. Frågar fyra danskar innan jag hittar en som vet var starten är.
Springer dit och kommer liksom framifrån mot starten, Vet ej vad klockan är men förstår att det är sent eftersom löparna längst fram vid startlinjen ser ut att ha gjort sig startklara. Alla tittar på mig känns det som.
Jag hinner in precis bakom de som står först och jag hinner stå i startfållan ungefär i en halv minut innan startskottet går.

För er som inte vet det finns det numera i marathonsammanhang något som kallas farthållare (eller pacerunners). Farthållare är erfarna och duktiga löpare som ska hålla en jämn fart under loppet samt springa loppet på en viss (exakt) tid. Detta görs med hjälp av GPS och farthållarna förses sedan med någon form av kännetecken så att andra löpare kan följa dem (i CPH var det orangea ballonger).
Medan jag småsprang längs Vesterbrogade för att hinna till loppets start bestämde jag mig för att jag skulle följa farthållaren som höll 3.15 tempo. Jag hade egentligen tänkt gå för en smula långsammare för att orka genomföra STHLM på ett bättre sätt, men väl i CPH kunde jag bara inte göra annat än att ge i det närmsta järnet.
Efter ungefär tre kilometer känner jag att jag nog kan dra ifrån farthållaren för 3.15. Jag bestämmer mig för att sakta men säkert avancera.
Jag drar ifrån och allt känns mycket bra. Jag mår bra trots min stressiga morgonrush nerför Vesterbrogade.

Forts följer....