Ibland känner jag omvänd skuld. Skuld för att jag tränar för mycket och för att jag tänker för mycket på träningen. Det känns som att min strävan efter att alltid vara perfekt klädd för ett aktuellt väder och perfekt mätt och perfekt i vätskebalans lägger ett slags löjets skimmer över mig och jag känner mig som jag tidigare varit inne på som en fåne.
Det finns dock ett mycket enkelt sätt att bota dessa känslor av att vara en tönt; att börja läsa andras marathonbloggar. Oj oj oj. Min träning framstår som något sprunget ur kärlek om man jämför. De känns i sanning som att jag är Rocky medan män (oftast runt 40 år gamla) som har gps, puls och grafer på exakt varenda liten vindpust de drabbats av på sina rundor är Ivan Drago.
Jag ser i min kristallkula hur jag själv inser värdet av dessa instrument om ett par år, på samma sätt som jag idag inser värdet av vissa löparkläder som jag refuserade i många år. Och för den delen såna där energy bars som jag börjat tugga i mig fast jag alltid dissat dem.
Men just nu skänker dessa bloggare mig mer tröst än något annat.
Älskar inlägg på bloggar som består av sifferkombinationer i stil med:
"Hittar ett jämnt och bra flyt runt de ganska lugna villagatorna, klockan stannar på [4:46 4:46 4:45 4:42 4:43 4:45 4:43] vilket ger 3:57/km i snitt."
Vill inte hänga ut någon eller hävda att min egen löparblogg är så värst bra. Men upplever mig just som Rocky i sällskap av en massa Ivans
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment