Kära Alfa, jag hatälskar dig

Om vissa typer av kvinnor säger man ” hon kommer alltid välja en man som slår henne” eller så kan man säga om vissa exempelvis att ”han blir alltid bedragen”. Detta är hemskt, tragedier och jag önskar jag hade kunnat komma upp med andra, mindre magstarka och tragiska liknelser men det kan jag inte. Frågan jag ställt mig sedan jag första gången hörde om sådana kvinnor och män är hur de kan gå i fällan gång efter annan. Jag har fortfarande inte svaret även om jag kan ha mina gissningar, vad jag numera kan tillägga är; hur kan jag själv gång efter annan gå i den där fällan när jag vet hur fel jag har?
Jag pratar nu inte om mina val av partners, jag talar om mina val av bilar.

Jag är nu inne på min femte Alfa Romeo. Denna femte är den nyaste jag ägt dessutom, en alfa 33 från 1989. Den bilkunnige skrattar till eller ler i alla fall. Den bilkunnige ler för är det något som är dumt så är det att äga Alfor från åttiotalet. Dom går sönder hela tiden och de rostar på de minst rimliga av ställen. Som exempel på fel jag varit med om kan jag nämna tvärstopp under motorvägskörning, slang till bensinmotor som hoppar av, ett antal vattenpumpar som ballat ur, nyckelcylindrar (eller vad fan de heter) som pajar, listan kan bli hur lång som helst nästan och alfor pajar och rostar mer än andra bilar, jag lovar. Mitt problem är att jag älskar dem. Jag älskar GTVs från åttiotalet och jag älskar 33an och alfasud. Så fast de ständigt bedrar mig och jag varje gång lovar att det här var sista gången så sitter jag där och klickar på blocket och afistisidor för att fynda något gammalt åbäke. Jag älskar alfor och en kille som heter Luigi älskar mig för detta. Luigi är min mekaniker. På bilden ser ni min nuvarande alfa (som jag hoppas är min sista) när den senast var nere och hälsade på hos alfaspecialisten Luigi för drygt en månad och tretusen kronor sedan.