Alessi gästbloggar: Mitt Stockholm halvmarathon, blod, svett och uttråkning

Eftersom Allan plockar svamp när vi andra springer halvmarathon blev jag ombedd att skriva ner mitt halvmarathonreferat. Och då gjorde jag det. Håll till godo.


***


Min uppladdning inför Stockholm halvmarathon kan knappast anses optimal. Bortsett från ett ynka "långpass" om 17 K har jag inte sprungit någon längre sträcka sedan marathonloppet i maj. Det har snarare handlat om att klämma in någon mil lite här där. Därför har jag med viss skepsis sett fram emot detta lopp.


Redan vid nummerlappsutdelningen stod det klart att vi hade att göra med Stockhom Marathons lillebror. Allt var liksom hälften så stort. Halva sträckan, hälften så lite tält, hälften så lite folk och hälften så bra goodie-bag. Eller den var nog sämre ändå. En tvättsvamp och ett champion chip. Kom igen nu, sponsoravdelningen!


Hur som helst.. själva loppet då? Jo, jag kom till startfållan med ganska lång tid till godo. Det regnade fortfarande och jag frös om mina händer. Min startgrupp, D, var fylld av gamlingar och rookies som för att hålla värmen stod och småhoppade till svennehitsen i högtalarna. Som ett pro-bono Friskis & Svettis pass på en förortsäng ungefär.


Då startskottet gick satte folk av i en jäkla takt. Jag hade läst att det första partitet skulle vara det tyngsta med sina förrädiskt maskerade stigningar, varför jag tog det ganska lugnt i början. Vid Odengatan kände jag att jag hade full kontroll och bestämde mig för att försöka börja springa snabbare.


Överhuvudtaget kändes detta som ett moget lopp. Jag hade verkligen total kontroll över disponeringen av energi, även då jag höjde pulsen. Tyckte till och med att jag sprang vackert. Detta var något jag inte upplevt i löpningen tidigare. Första milen klarades av på drygt 50 minuter och jag hade hur mycket kraft som helst kvar. Målsättningen att ta sig runt på under två timmar skulle definitivt klaras av.


Men så föll jag.


Ungefär vid Slussen stod ett gäng funktionärer och delade ut power bars. Jag upptäckte detta sent och blev därför tvungen att snävt snedda mot dem för att inte tappa fart. I samma ögonblick som jag tog steget mot höger sprang någon in i mitt ena ben som låste sig bakom det andra. Och jag flög (tror till och med att jag krigs-rullade ett varv) och slog i mitt vänsterknä och mina händer. Självfallet hände detta på det enda stället med publik och det hördes en förfärad susning bland massorna.


Inte så lite omtumlad och med grovt överskott av adrenalin reste jag mig snabbt och sprang vidare. Efter ett par kilometer upptäckte jag att det blödde kraftigt från knät. Hela mitt främre smalben var blodigt. Och i ärlighetens namn kändes det för stunden helt fantastiskt. Jag var liksom den stenhårde löparen.


Efter en och en halv mil var min nettotid 1h 15min. Jag kunde inte tro mina ögon. Jävlar vad snabb jag var! Och fortfarande inte trött. De sista sex kilometerna sprang jag allt vad jag orkade och tog placering efter placering för att till slut springa in på monstertiden (i min värld alltså) 1,45,40!


Allting summerat låter kanske detta som en relativt trevlig upplevelse. Men faktum är att jag hade fruktansvärt tråkigt under hela loppet och inte kommer göra om det igen.


Perfekt disponerad energi, vackert löpsteg och coolness i form av blodiga knän duger kanske för provinserna. Men löpning, mina vänner, handlar inte om det. Löpning blir till något upphöjt först när nerverna ligger utanpå huden. Ångesten och rädslan för smärtan slingrat sig kring din själ, då tillstånden Runners high och the lowest low svingar sin ambivalenta pendel. Först när knäskålarna sjunger klagosång högre än cover-banden sjunger Guns n' Roses. Då endorfinet är din enda vän.


För precis där vid mållinjen förstod jag det. Jag är, och nu svimmar säkert Allan i sin svampskog, en marathonlöpare.

En efterbliven löpare påväg tillbaka

11K och ett varv runt Djurgården, det var sommarens första träningspass det. Eller kanske höstens första. Mkt trevligt och jag mår bra i hela kroppen såhär dagen efter. Att farten sedan trots det relativt långa uppehållet ändå var 44 min på milen vittnar om att jag lyckats bibehålla viss fart trots att jag tärt en hel del på mitt livs osundhetskonto denna sommar.

För övrigt tär en resa till Sardsinien en hel del på antalet timmar jag har över till bloggande och annat. Jag är kraftigt efter med aarbete, socialt umgänge och en hel del annat. Efter helgen kommer jag dock tillbaka med fuyll kraft tror jag. Jag ska springa då om ni undrar, något som liksom innebär att jag även kan blogga.

Till er alla som ska springa StHM imorgon: lycka till, jag kommer tänka på er.

Vidare hoppas jag att min gamle vän och producent Alessi vill skriva ett referat till denna blogg om sitt livs första halvmarathon någon gång nästa vecka.

Off I go

Okej, jag lämnar er för en sista suck av värme. Återkommer på torsdag. Då blir det sex, lögner och löpardojjor här igen. Har för övrigt med mig dojjor till Sardinien. Ska visa spaggarna vem som äger vägarna, typ.

Ses snart.

Berlin revisited

Okej, Berlin närmar sig och min träning är inte ens ur fas den är helt off. Två pass denna vecka varav 5K löpning. Nu kanske det är 5 veckor kvar till loppet. Inget liknar mitt fjolår i detta nu. Det värsta av allt är att jag nu ska toppa detta med tre dagar av dekadens på hög nivå. Men måndag, det är starten på ett nytt liv, jag kommer späkas, kanske mer än någonsin i mitt liv rentav. Men det har inte bara med löpning att göra. Hur det än är ska jag ge mitt ben något att bita i nästa vecka. Men givetvis kommer jag lyssna noga på vad det säger till mig.

En observation

Okej, jag slängde ut en slags fråga för ett tag sedan. Den handlade om antalet invandrare som springer marathon. Detta är inte vetenskap, bara ren spaning.

Jag noterade vid exempelvis mitt marathon i CPH förra året att det i princip inte var annat än danskar och marathonturister som sprang loppet. Och med danskar menar jag i detta fall män som heter Sören och kvinnor som heter Karen och som sedan generationer drickit dansk öl, ätit smörebröd samt avlat fram smörblonda barn som talar ett udda språk.

En marathonturist känner man vidare igen på typ en mils avstånd, de har antingen sin hemnation skrivet på sitt linne, eller om så inte är fallet kan man i allmänhet se det på nummerlappen, det står liksom vilken nation man tillhör.

Jag tror mig sett samma mönster i Stockholm även om observationen där försvåras av den enorma mängd marathonturister som springer där.

Så vad betyder detta? Någon jag talade med om detta sa att många invandrare har nog med att försöka springa in i det svenska samhället. Jag vet inte men jag skulle gärna vilja höra vad ni tror, har ni gjort samma observation som jag? Har ni isåfall funderat på varför det är så?

Okej, nu kan man hålla på och älta definitioner hit och dit, och det kanske man rentav bör göra. Men jag är för lat för att göra det. Vi kan nästan nöja oss med att fråga oss hur många, låt säga till Sverige invandrade somalier som sprang SM i år.

Okej, vet inte riktigt varför denna fråga intresserar mig, kanske för att jag börjar mistänka att jag håller på med en slags extrem medelklasssport. Och är det en medelklasssport; hur kunde det bli det? Det är ju liksom den ultimata klasslösa sporten, man behöver ju inte ens en trasa att joxa med.

Och jag vet att jag nu talar om min egen geografiska plats, men det är liksom här jag verkar varför jag i denna fråga valt att typ inte anta det globala perspektivet.

Berlin sub 4

Berlin sub4; det är mitt mål med mitt nästa marathon. Ett viktigare mål med loppet är att inte springa Berlin sub 3.45. Jag vill inte springa snabbt, jag vill springa långsamt. Eller nej jag vill springa snabbt, men jag vill inte riskera min hälsa och kommer av denna anledning inte sätta igång och tokträna nu, nej det blir en långsam upptrapning. Sen ska jag fortsätta springa långsamt ett tag, sen får vi se om det blir mer fart senare, just nu är det en seger om jag kan komma tillbaka till ett vanligt löparliv igen.

Sommarens bild

Det här är typ sommarens vackraste bild, eller nej det är det inte, men den är så sjukt fin. Att jag missade denna dag det var inte okej. Måste säga att det verkade vara typ hur soft som helst. Först Musköloppet, sen en soft lunch på min mors land.

Nästa sommar, då är det fan jag som springer det loppet och sedan bjuder på saft, öl och bad, ni är härmed inbjudna!

Jag snöar alltid in på sommaren

Alltså, jag har semester, jag är typ sjukt mycket inne i en slags imorgonmood. Jag går långsamt, tänker långsamt och är sjukt långsam överhuvudtaget.

Men under min semester brukar jag alltid snöa in på något, i fjol snöade jag in på seriemördare, fråga mig inte varför, men jag läste en massa böcker och en massa på nätet om seriemördare. I år har det blivit ganska mycket Krakauer, fast det var inget nytt, det har jag gjort förr. Men min fascination för berg och äventyr har liksom vaknat igen och jag har försökt fatta lite varför.

Krakauer är mannen som skrivit böckerna Into thin air och Into the wild, som ju nyligen blivit film. Han kan sägas vara en smula patetisk to say the least, utan att riktigt glorifiera döden så glorifierar han liksom idiotin i att hänge sig åt vansinnet, att liksom sätta handlingarna framför livet. Och inte handlingar som typ; jag friger barn från en tyrann som plågar dem och offrar mitt liv för deras frihet. Nej handlingar som exempelvis jag ska typ upp på den där helt obetydliga bergstoppen till varje pris, om jag så ska dö på kuppen.

Jag är inte suicidial och jag är inte beredd att dö för dumhet, men jag fascineras av mina drifter. Av den totala egotrippen som naturen så ofta hjälper till att skapa i mig.

Nu ska jag typ dammsuga, Jag lämnar med andra ord storstaden och blir lite primal en stund, graaau.

Jag verkar vara en mappie

Av en särskild anledning har jag kommit över hela vårens utgivning av tidningen Mappie. Eller kommit över och kommit över, till min stora förskräckelse har jag kommit in i mappie liksom. Med viss skräck konstaterar jag att tidningen Mappie är det bästa magasin jag läst på mkt länge. Psykologen Tomas Böhm har en egen frågespalt, tidningen har roliga och ibland intressanta grejer om saker som oftast är lagom oangeläget, men ändå inte så ofta glättigt.

I mitt hem finns ingen Mappie tidning, men när jag blir sjuk och någon ska ner och handla grejer till mig ska jag svälja, harkla mig och be dem köpa senaste Mappie.

En sak till som bara måste ut, det är liksom semester och jag ägnar dagarna åt typ niente, Kristina Lugns frågeprogram på P1, det är det bästa jag har hört. Kan inte påminna mig något så glasklart i radio överhuvudtaget.

Jaha, då kom man ut som mappie. Ska snart komma ut som troende också, stay tuned.

Vi delar namn

Någon har reggat mitt namn. Men jag delar så gärna, vi kan ju alla kalla oss för RH ibland liksom.

4K i superutrustning

Imorse åkte jag med min bror till Simrishamn för att träna min bror och några andra joggare i ett 2K spår. Skit i det egentligen, det viktiga i detta är följande, jag var ute i en mkt vacker skog, partiellt var det bokskog, det vackraste som finns. Jag började gå det fina spåret, det var mjukt och skönt att gå där, spånad stig. Jag gick där i skogen och plötsligt kände jag för att springa, jag sprang 2K, spåret var inte mer, väl framme i starten tänkte jag att fy fan vad skönt det där var, jag tar ett varv till, inga känningar i benet, allt skedde under ytterst kontrollerade former. Jag tog ett varv till, sammanlagt 4K alltså, jag var svettig som bara den efteråt, jag mådde mkt bra.

Min utrustning, min löparmundering bestod av bar överkropp, ett par shorts och ett par flip flops. Har aldrig sprungit i flip flops förr och vet inte om det är särskilt smart, särskilt inte när man som jag är påväg tillbaka efter skada, men det var förvånansvärt skönt att springa i dem måste jag säga.

Denna vecka kommer de riktiga testerna, eller jag tror jag ska våga testa lite iaf.

För övrigt många utmaningar avseende min löpning framdeles. Mer om det i framtiden.