Smärta

Har ni haft så ont någon gång så att ni på allvar börjat gråta? Jag menar inte när man liksom lite låtsas gråta för att någon ska se en och tycka synd om en, utan helt spontant bara börjat gråta.
Jag hade så ont igår kväll. Jag brast vid ett par tillfällen ut i vild gråt igår av ren smärta. Efter samtal till vårdinstans så brast det igen eftersom de såklart sa att det bara var att bita ihop och ta hand om smärtan idag på morgonen. En hel natt med smärtan, fy fan. Med hjälp av lite morfin lyckades jag somna vid kanske 4 i morse.
Anledningen till denna smärta är en utdragen tand, tanden drogs ut för över en månad sedan och inget har egentligen gjort ont med det, inte förens nu.

Egentligen borde jag bryta ihop nu igen för hos tandis imorse så fick jag bara beskedet att det bara var att just bita ihop.

Detta påminer mig om den smärta jag kan känna ibland när jag springer. Det som i mitt löparliv gjort mest ont har varit ett löparknä och krampande muskler. Det kan göra fruktansvärt ont under löpningen.

Jag kommer dock framledes uppleva denna typ av smärta som en promenad i parken. Jag kommer bara behöva påinna mig om den sista natten 2007. Natten av total smärta och så kommer jag springa vidare och tacka gud för att det inte ens gör i närheten så ont som då!

Gott nytt år till er alla!

Ikväll ska jag genomföra ett marathon i ostronöppning. Ta det försiktigt med alla dumma smällare nu, jag och hundarna är rädda för dem vet ni.

Den nya banan

Har idag sprungit ett varv på Stockholm marathons nya bana. Detta skedde tillsammans med fantastiska TSM, måste verkligen säga att det är fantastiskt roligt att springa i grupp. Tror att vi på våra 21K idag snittade på runt 4.40-4.50 men jag vet inte riktigt. För mig kändes det frustrerande långsamt, något som gladde mig då julen bjudit på ett par rejäla resor av helt annan art än uppbyggande träning.

Men nu var det den nya banan vi skulle tala om, ärligt talat så märkte jag knappt någon skillnad. Egentligen kändes det bara mer "naturligt" att springa rakt fram vid Stadshuset. Stigningen kändes inte av mycket såhär när man sprang ett varv, däremot måste jag säga att Torsgatan är jävligt tråkig att springa. Enslig och inget att se. Inte känns det heller som att det kommer samlas en massa publik där. Fast det lär väl kompenseras av ett folkhav vid Centralen.
Så mitt betyg är nog att denna nya sträckning är exakt lika bra som den gamla, kanske rentav lite bättre.

Okej, nu ska jag ut för att jaga ostron. Känner mig oerhört löpsugen just nu och skulle helst vilja gå ut och köra ett pass till idag. Men jag ska agera som en mogen man och inte göra det.

Simon

Jag glömde en sak:
Årets bar: Nada

Simon; förlåt för allt, vi vill ju bara bli älskade. Ikväll kommer vi betala tillbaka med våra själar!
Kram!

/Löken och Spånet

Årets minst viktiga lista

Okej, även jag gör en årets lista. Den är som ni kommer märka min. Varför jag inte tror att den gäller någon annan än just mig.

Årets lopp: Stockholm marathon, värmen i dubbel bemärkelse
Årets besvikelse: Att min frisör har tagit ner skylten (bokstavligt talat)
Årets vackraste: Löpningen under ett par semesterveckor i somras (Berlin, Österlen)
Årets hemskaste: Smärtorna (fysiska)
Årets plats: Stockholm Stadion
Årets minst tippade: Denna blogg
Årets soon to be something: A och A, Sthlm marathon 2008
Årets återseende: Stefan och Hans min barndoms friidrottstränare
Årets moment of horror, agony and pain: Kilometer 41 och 42 på CPH marathon


Årets dope song i löpspåret: I know U want it (nigga)- Khia
Årets ögonblick: Nästan varje ögonblick har varit årets ögonblick
Årets chock: 2.56.50
Årets stad: Berlin
Årets bloggare: Den store
Årets mest underskattade löpargärning: Min brors i Berlin (ca. 3.25)


Årets löpargärning: Den store
Årets löfte: Att bli snabbare
Årets fotbollsspelare (bäst, mest värdefull, coolast allt vad ni vill): Filippo Inzaghi
Årets Babes: Mina nya Newtons
Årets upptäckt: Internet (jag vet jag är inte så snabb vad det gäller sånt)
Årets tro: Att jag skulle kunnat bli mycket, mycket duktig på att springa
Årets hopp: Att jag ska bli sjukt mycket bättre på att springa
Årets kärlek: Löpningen (lite sad but true)
Årets stora fråga: FR 305 eller inte?
Årets fest: Bröllopsfesten (O och A)
Årets (skräck)ödla: F
Årets svåraste blogggrej: Runners highs ten laws of running
Årets löparbild (föreställande mig):



Gott nytt år nu!
Med hopp om ett helt fantastiskt löparår 2008!

Himlen och helvetet med den lilla stoppknappen

Idag blev det kvalitetslöpning i Newtons och mina Mizunos. Först 5K i mellan 3.45 -3.58 tempo, detta skedde i mina nya Newtons, jag kunde inte springa en meter till kändes det som, mina vader blev hårda som granit och de värkte.
Satte då på mig mina Mizuno wave creation (de tyngsta löparskorna som finns tror jag) och sprang 6K i 4.10 tempo. All min löpning idag skedde i motlut.
Efter löpningen gick jag in och körde armhäv, rygg, mage och dynamiska stretchövningar.

Som ni kanske anar begicks alltså dagens pass på ett löpband, jag hade förutsatt mig att köra 15K men lyckades bara genomföra 11, inte för att jag blev så trött utan för att det är så lätt att lägga av. Det är bara att trycka på den lilla röda stoppknapen. Den lilla knappen är som en djävul på ens axel liksom. Den säger, tryck på mig, skit i det här nu, softa lite, hoppa av bandet. Att trycka på knappen blir lite som att ta heroin kanske. Det är så skönt att trycka men eftersmaken är lite dålig liksom.

Så, eftersmaken idag är bitter, det skulle ju bli mer löpning idag. Det trista är att denna känsla, känslan av fusk kommer att förfölja mig under resten av dagen. Detta är en löpningens baksida tycker jag, det relativa självföraktet som uppstår när jag fuskar.

Södra Djurgårdens värsta tid är nu

Igår blev det en tvåmila promenad runt Djurgården och idag ett 14K löppass där. Och jag kan konstatera att för en löpare, ja egentligen tror jag för de flesta passar Djurgården rätt illa för alla former av aktiviteter under julhelgen.
Varför? Därför att alla, alla jag menar det verkligen, alla är där. Det är en slags masspsykos, ut och promenera på Södra Djurgården. Varför undrade jag när jag kryssade fram bland pälsar och enorma sällskap som envisades med att gå i bredd.
Jag har inget svar, utom möjligen att det liksom är väldigt fint där och det är ett bra promenadstråk. Men det finns ju många fina stråk. Men det kan ju vara så att det faktiskt är det finaste Stockholm har att erbjuda. Ja det kanske är det faktiskt. Att det är bland det vackraste en mycket vacker stad har, därför är det där man går på julpromenad.

Kanske för övrigt därför jag trivs med att springa där med. För någonvidare plats för löpning är det ju inte i något avseende, inte delen kring Waldermarsudde och kanalen i alla fall. Det är om man följer strandlinjen alldeles för flackt. Skönheten väger dock över det har säkert varit tungan på vågen många gånger när det burit emot att ge sig ut.

Årets svenska idrottsbild

Snor denna bild från Berglund för den är helt fantastisk.
Såg ni detta lopp?
Dessvärre kommer man in ganska sent i loppet, loppet är liksom redan avgjort, Musse har dragit länge länge och Kenyanerna ligger bakom och lurar.

Egentligen spelar det ingen roll vad Musse gör, han hade inte kommit bättre ändå, eller jo kanske hade han kunnat greja en medalj, men inte mot tre så starka och taktiskt skilckliga Kenyaner.
Men bilden, otroligt vacker. Helt fantastisk.
Hoppas vi får se en helt annan bild i Peking.

BTW ställde jag in långpasset idag, till frömån för lite välbehövlig vila.

Sverige somnar

Imorgon sover Sverige, svenskarna somnar sakta in, med grisfötter och surkål och varandra i sin närhet. På riktigt är detta så otroligt fint, julen kan vara otroligt fint. För mig är den just inte mycket mer än en dag som alla andra, inget fel med det, jag gillar dagarna.

Jag för min del ska gå ut och köra ett långpass på morgonen, Edsviken runt samt Brunnsviken. Sedan ska jag, bror, mor och min mormor äta ostron tillsammans, jag ska dock givetvis ladda med en rejäl portion pasta innan ostronen så att inte champagnen stiger mig åt huvudet.

Efter det blir det traditionsrik fest hemma hos C och sedan vet man inte vad som händer.
Resten av denna helg ska ägnas åt löpning, La Traviata, Frankies bästa skiva "September of my years" samt hela Nathan Zuckerman serien. Sitter just nu med "Ghost Writer" och redan känner man att denna egotrip vill man följa.

Kanske blir det mer Nathan Zuckerman än jag vill ha till och med, känner mig en smula småkrasslig och får se hur mycket löpning jag mäktar med egentligen, sköt upp dagens långpass en dag av denna anledning.

Just nu spelar löpningen mindre roll måste jag säga, just nu behöver den bara flyta, dessa veckor saknar i viss mån betydelse, det är fortfarande bara bulk, och min kropp vet redan vad bulkträning är, hela mitt muskelminne är programmerat för det liksom. Det är när jag ska toppa formen, det är då träningen verkligen betyder något. Det finaste just nu är mina nya Newtons, det är som att under brinnande karriär byta golfsving känns det som, att börja springa på Newtons. Det går inte att jämföra med mitt tidigare löpsteg, jag hamnar verkligt högt uppe på tå.

Okej nog nu, ha en riktigt fin helg alla som läser på denna sida!
Frankie, Puccini, mormor, bror, Nathan och jag drar oss tillbaka ett par dagar nu. Detta ska bli mycket behagligt!

B

Genom min löpning har jag stärkt mina band till många människor. Andra har mina band till säkert blivit svagare, men det är en annan historia.

En mycket god vän till min far som jag hyser mycket stor respekt för, B, är en som tillhör den första kategorin. Våra band har genom löpning stärkts på ett mycket fint sätt.

B är en man som är lite lik Indiana Jones, fast med ett enormt socialt patos och utan allt larv. Han reser runt och gör vår värld lite vackrare.

Vi rings alltid innan vi springer lopp och vi pratar ganska ofta om hur vår träning går.

Under en resa i Afrika blev B nu plötsligt mycket allvarligt sjuk, han har nu flugits hem och vårdas i Sverige.

Jag hoppas innerligt att han klarar detta, tomheten att inte få ringa och berätta min tid för honom och hur loppet var skulle bli stor. Och jag hoppas innerligt att han ska få ringa mig och berätta om alla lopp han sprungit snart igen.

Antar att jag mer än något annat hoppas att hans familj ska få tillbaks en fantastisk människa, men jag vill ha tillbaka min idol och förebild!

Skorevolutionen i mitt huvud

Okej, just nu tänker jag mest på skor och allra mest på lätta skor, det är liksom flavour of the week här i min blogg.
Min kropp har dock sagt sitt i frågan, den är helt körd av framfota löpningen. Mina vader är helt slut och de värker till och med vid gång, i morse tog jag en runda som var oerhört tung, fast att det var ett rent återhämtningspass.

Detta att min kropp reagerar så hårt på lite förändring avseende skor och fart (har kört ren kavalitet rätt många pass i rad nu) får mig att tänka på en sak. Jag tror inte min återhämtning är så värst snabb faktiskt.

Årets Cph marathon (3.14) låg i tid tre veckor innan Sthlm (3.23). Jag var inte i närheten att återhämta mig till Sthlm. Efter Berlin var jag också mkt seg länge efteråt. Jag tror helt enkelt att jag måste våga tänka på detta innan jag går in i min fortsatta träning inför loppen 2008.

Det enda jag kan komma på som jag hoppas ska hjälpa mig återhämta mig bättre är att jag som tidigare nämnts mer strukturerat kör styrka. Detta borde betyda att jag håller bättre över ett helt lopp och därmed återhämtar mig snabbare.

En sak till kan jag komma på som jag kan göra för att optimera mina två lopp som ligger nära varandra 2008 (Boston och Sthlm, 5 veckor emellan)är att fundera på skoval. Lättare skor kanske innebär större press på muskulaturen än tyngre? Eller är det tvärtom? Eller beror det på hur tränad man är? Hjälp mig?

Marathon car rental

Det är vi marathonlöpare som är den trevliga, lite korkade damen på Marathon car rental. Det är alla de andra som är det komiska geniet Steve Martin!