Copenhagen part 2

Publiken är det verkligen inget drag i trots att omständigheterna för dem är de perfekta. 20 grader redan klockan tio på morgonen.
Vid 10 km börjar jag klappa händerna när jag ser stora folksamlingar för att de ska klappa tillbaka. Det gör de i allmänhet.

Jag kände mig oerhört stark men en smula rädd under de första 21 kilometerna. Rädd eftersom jag inte hade en aning hur det skulle gå. Jag springer rätt fort känner jag men det känns ju bra, kan jag verkligen hålla detta tempo? Första milen noteras till typ 44 minuter vilket skulle ge en sluttid på 3.08. Kan jag klara detta? Jag vet inte. Ute på banan blir jag en smula förvirrad. Konstaterar att jag inte tänkt igenom mina mål. Jag har liksom inget mål riktigt. Jag har bestämt mig för att springa snabbt och jag har trott att jag kan springa på ca 3.15, kanske lite snabbare. Men jag har inte tänkt ut hur jag ska nå dessa mål och jag har inte tänkt på hur det kommer kännas att försöka uppnå dem. Jag har bestämt mig i sista stund för att klara det på 3.15, det är det hela, har inget taktiskt upplägg, ingen strategi.
Ungefär vid 19 km kommer loppets ända längre backe, jag börjar nu känna igen löparna omkring mig. Känner igen ungefär 20 löpare som alla springer om alla hela tiden. Jag utvecklar en relation till dem. En relation utan ord där vi endast kommunicerar genom vår löpning. Alla utom jag håller denna tysta kommunikation, jag bryter dock tystnaden och babblar på. Frågar frågor och, förstår jag nu, är sjukt jobbigt (men hey, it´s at a peak of a runners high).
Många nickar när jag pratar, andra ler, ingen svarar mig med ord. En person, en man i kanske fyrtioårsåldern som jag känt igen ett tag reagerar inte alls på tilltal. Detta kommer att få en avgörande betydelse för mig och kommer påverka min löpning under resten av loppet. Detta ignorerande gör mig asförbannad. Jag bestämmer mig för att denne man som ignorerar mig inte ska få springa förbi mig, jag ska vinna över honom och han ska på detta sätt få igen. Jag tror att vi sedan fram till ca 35 km genomförde ett slags krig mot varandra. Jag krigade i alla fall mot honom. Varje gång han attackerade så drog jag på en aning, varje gång kände jag vidare att detta är sista gången, nästa gång orkar jag inte. Jag kände att jag måste släppa honom och börja koncentrera mig på min egen löpning men jag kunde bara inte släppa honom. Kunde inte trots att jag nu var på väg in i den absolut djupaste svacka jag någonsin upplevt. The absolute lowest low.

Jag övervann den ignorerande surgubben, han pallade inte längre attackera. Hans sista attack kom ungefär vid 35 km. Jag var nu helt slut, hade absolut inget mer att ge och kände att jag tappat fart. Efter varje vätskekontroll fick jag andningsbesvär bara för att jag drack vatten. Orkade inte dricka men var mycket törstig. Orkade heller inte äta men var i stort behov av näring. Jag har aldrig känt mig så slut i hela mitt liv. Nu var farten låg, det kunde jag känna. Jag kämpade på och trots den relativt låga farten var de inte så många som sprang om mig (jag sprang iofs inte om någon heller). Jag var helt slut vid 38 km, förbannade min kärlek till löpning och förbannade min tro på mig själv.

Det var nu det hemskaste hände. Jag hade under loppet inte vänt mig om många gånger, på slutet eftersom jag inte orkade och i början för att jag inte brydde mig.
Jag sprang nu där, trött, urlakad och långsam och kände att det var tur att farthållaren för 3.15 var ännu längre bak än vad jag var eftersom jag då skulle klara 3.15. Precis när jag tänkte detta kom han med sin ballong och låg jämsides med mig. Det kändes ungefär som jag var ett badande och plaskande barn som en jättestor vithaj nafsade i sig. Som att jag hade plaskat runt och nu bara ”piuf” inte längre fanns. Jag skrek till när farthållaren kom, jag ville inte släppa förbi honom men jag hade inga krafter kvar och han hade mycket fart. Mycket mer fart än jag kunde förmå mig till. Min första tanke var att dra honom i tröjan för att få honom att sakta ner. Min andra var att jag ju kommit så nära så detta kan jag bara inte släppa. Denna andra tanke lyckades övervinna tröttheten och jag började i det närmaste gråtandes höja farten och ta mig förbi farthållaren. Jag kom förbi samtidigt som jag passerade 40 km skylten. 2 km kvar, jag var nu så trött så jag hade lyckats glömma hur långt ett marathon är. Var det 41 eller 42 km och skulle jag överhuvudtaget klara detta? Fram till mållinjen trodde jag inte det.
Men så plötsligt var mållinjen bara där. Jag såg den och jag kunde fortfarande inte tro att jag skulle klara detta. Jag visste att jag nu hade farthållaren en ganska bra bit bakom mig. Jag tittade på målklockan och såg att tiden nästan hamnade på 3.14.20. Jag visste inte då min exakta tid men den fastställdes senare till 3.14.03.
Precis vid mål stod en dam och delade ut powerbars, banan och dryck. Jag tog hela famnen full, säckade ihop på marken och lovade mig själv att aldrig mer springa en mara.