Det sista passet

Det sista passet av någonsånär klass hölls alltså igår, 11 km på 43 minuter och det var i sanning inte runners high ute i spåret. Hade dock efter passet ett fint ögonblick då jag ömsom sprang ömsom gick med Ipoden laddad med the one and only, Julio Iglesias. Jag joggade alltså ner till El amor acaba och Espera un poco. Det är ju inte musik för ett fartpass men just för the easy nerjogg så är det perfekt.
Om vi nu är inne på ämnet musik och jogging igen så kan jag bara nämna att jag sist jag sprang marathon hade med mig min lilla radio (hade ingen MP3 på den tiden). Märkte dock efter ett par kilometer att det funkade mycket bättre att lyssna på folkhavet och dess hejarop.
Hade ärligt ingen aning om att de skulle betyda så mycket. Visste inte att jag var så enkel att elda på. Efter tre mil var jag så tacksam mot dem som hejade att jag ville krama dem. Det var helt säkert inte ömsesidigt, skulle själv inte bli döglad om en genomsvettig marathonlöpare gav mig en kram bara för att jag klappade händerna lite.
Jag gillade hejaropen.
För att inte tala om hur mycket jag gillade alla gubbrockband och sambagäng som spelar längs vägen. Jag älskade dem, minns att jag vid något tillfälle nästan stannade för att jag ville höra klart ett gubbgängs (vi kan kalla dem Daddy Rocks) fräna version av ”Smoke on the water”. Jag menar, hey, ett gäng farsor som flytt in i en replokal för att få komma bort och bara dricka bira, vara sig själva och spela rock, klart de spelar Purple låtar och klart att det låter som skit för 99,9 % av alla som hör det. Men för en endorfinstinn marathonlöpare, för en sådan är det ljuv musik.
Och då har jag ändå inte nämnt när jag efter genomförd mara satt på Östermalms IP med banan och kexchoklad inlindad i en plastfilt och föll i gråt för att trubaduren spelade och sjöng ”Snart tystnar musiken” av Tomas Ledin så vackert.
Runners high! Runners high?