Dexy´s midnight runners och Kevin Rowland

Häromdagen bildgooglade jag ”runners high” och hittade kaninen (inte tigerkaninen utan den målade). Förutom bilder på löpare och kaninen var det en massa bilder på Dexy´s midnight runners.
Kom då att tänka på att jag älskar allt Dexy´s gjorde och att jag älskar Kevin Rowland. Eller nej, älskar är fel ord i sammanhanget. Mer exakt så är jag helt enkelt besatt av dem.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om Kevin Rowland. Jag skulle kunna skriva bara om Kevin och löpning, men vet inte om det skulle hålla i längden. Men nu skriver jag iaf och inser själv att dessa rader inte kan bli så många som jag vill. Ska fatta mig kort.

En starkare glöd än Kevins får man gå tillbaka till Strindberg för att hitta. En starkare glöd presenterad på ett mer ärligt och rakt sätt finns inte överhuvudtaget. För den som sätter sig in i Kevins värld finns det ingen återvändo. Han är besatt, och vi som fångats av honom kommer aldrig slippa ur greppet.

Det finns verkligen två läger när det kommer till Dexy´s; de som älskar dem och de som tycker genuint illa om dem.
Inte ofta, kommer bara på ett annat exempel och det är Morrisseyhatare, är jag beredd att säga att den som ogillar viss musik har direkt fel. I fallet Kevin säger jag det dock utan att tveka; de som inte gillar Kevin har helt enkelt fel.
Jag har nåt den mognads grad då världen inte längre är svart och vit och där rätt och fel blir alltmer suddigt och svårt att utläsa. Allt känns så komplext. Men detta vet jag med säkerhet, de som hatar Morrissey och Kevin har helt käpprätt fel.
Att Kevin dessutom alltid (med ett undantag) har varit musikvärldens coolast klädde man gör honom bara än mer stor.

Ord kan inte hjälpa mig för att beskriva vad jag känner för Kevin. Hoppas någon tar upp sin lyssning eller börjar lyssna nu, då kommer ni förstå vad jag menar om ni inte redan gör det.

Antar att Dexy´s midnight runners inte springer av samma skäl som jag gör, eller?