Gator utgör en viktig del av allas våra liv. I alla fall för alla oss som bor i städer. För en stund sedan läste jag min vän Alessandros inlägg om filmen Eternal Sunshine Of The Spotless Mind på hans blogg. Han skriver om en ganska magisk kväll vi hade i en otäck fransk håla.
Jag kommer att tänka på hålan och livet där.
Lika illa som jag tycker om hålan (vi bodde där för några år sedan under några månader), lika bra tycker jag om dess fantastiska paradgata.
Hålan jag talar om, Pau, är ätten Bernadotes ursprungliga hemvist, platsen där tristessen fått blomma ut ohämmat och platsen för en av världens vackraste gator; Boulevard des Pyrénées. Se bild ovan.
Boulevarden har allt. En svindlande utsikt över Pyrenéerna, utsikt över en järnvägsbanvall (eller vad det nu kan tänkas heta) med cilos och annat som hör järnvägen till, liksom för att bryta av skönheten från bergen.
Vidare börjar boulevarden vid en medeltida (men sliten) borg och slutar i en vacker park som liksom sipprar ner i en dalgång.
Det finns så många fina gator, men för mig är just Boulevard des Pyrénées en av de finaste. Kanske just för den outhärdliga mentala kontext den finns i.
4 comments:
Håller med om Le Boulevard. Det var en vacker gata! Vackrast var nog linbanan ner till La Gare. Den var så otroligt efterkrigstidseuro-fin. En plats att bli ruskigt kär på - i vem som helst egentligen.
Hey, men fuck me. Blev du kär i mig där? Varför har du inte sagt något om det tidigare. Allt hade blivit så mycket lättare om du bara hade sagt det.
Outhärdlig mental kontext... en så sann och nästan poetiskt vacker beskrivning av denna hemska tid i våra liv.
/Föreningen mot konspiratoriskt långa stop-tider
Nej Alle, blev inte kär i dig där. Blev jag dum-kär i någon så var det hon med persikohy, men det är en annan historia.
Dessutom åkte jag aldrig "The Ride of Love" innan du stoppat svansen mellan benen och flytt till hem till tryggheten och ett toppjobb.
Post a Comment