Sunday, August 17, 2008

En observation

Okej, jag slängde ut en slags fråga för ett tag sedan. Den handlade om antalet invandrare som springer marathon. Detta är inte vetenskap, bara ren spaning.

Jag noterade vid exempelvis mitt marathon i CPH förra året att det i princip inte var annat än danskar och marathonturister som sprang loppet. Och med danskar menar jag i detta fall män som heter Sören och kvinnor som heter Karen och som sedan generationer drickit dansk öl, ätit smörebröd samt avlat fram smörblonda barn som talar ett udda språk.

En marathonturist känner man vidare igen på typ en mils avstånd, de har antingen sin hemnation skrivet på sitt linne, eller om så inte är fallet kan man i allmänhet se det på nummerlappen, det står liksom vilken nation man tillhör.

Jag tror mig sett samma mönster i Stockholm även om observationen där försvåras av den enorma mängd marathonturister som springer där.

Så vad betyder detta? Någon jag talade med om detta sa att många invandrare har nog med att försöka springa in i det svenska samhället. Jag vet inte men jag skulle gärna vilja höra vad ni tror, har ni gjort samma observation som jag? Har ni isåfall funderat på varför det är så?

Okej, nu kan man hålla på och älta definitioner hit och dit, och det kanske man rentav bör göra. Men jag är för lat för att göra det. Vi kan nästan nöja oss med att fråga oss hur många, låt säga till Sverige invandrade somalier som sprang SM i år.

Okej, vet inte riktigt varför denna fråga intresserar mig, kanske för att jag börjar mistänka att jag håller på med en slags extrem medelklasssport. Och är det en medelklasssport; hur kunde det bli det? Det är ju liksom den ultimata klasslösa sporten, man behöver ju inte ens en trasa att joxa med.

Och jag vet att jag nu talar om min egen geografiska plats, men det är liksom här jag verkar varför jag i denna fråga valt att typ inte anta det globala perspektivet.

30 comments:

MarathonMia said...

Okej, jag bodde i ett invandrartätt område förut. Då tränade jag till 2 marathon. Jag kutade alltid runt samma slingor. De enda LÖPARNA jag träffade på var mina grannar - Anna och Erik som skulle springa Lidingöloppet. Sen sprang jag förbi, mötte, och hälsade på en hel del inflyttade svenskar - ingen av dem kutade. Ibland såg jag kvinnor i burka promenara - men ALDRIG jogga eller löpa. Någon enstaka 17-årig Iranska joggade då och då i spåret, men jag tvivlar på att det var träning för marathon. Ämnet kräver nog en studiecirekel eller en lååååång rödvinskväll.

Sten Berg said...

Ja eller att man typ inte tänker mer på det!

Anonymous said...

Jag bor i relativt invandrartäta Malmö, och har sedan länge gjort samma "spaning" som du. Tittar man i resultatlistan från något större lokalt motionslopp blir saken uppenbar. Kanske är lagsporter vanligare i vissa grupper? Jag tror helt klart att löpning är en medelklassport. Och inte bara det, jag tror dessutom att det är en medelålderssport! själv är jag 33, och jag ser definitv fler löpare som är 50-60 år än som är runt 20. Hur är det nu igen med medelåldern i Stockholm Marathon?

Så om inte ungdomarna börjar springa så får vi i alla fall hoppas att invandrarna gör det!

/Isabel

Anonymous said...

Maraton ÄR en medelklassport. Människor från mindre bemedlade och "socialt utestängda" grupper kanske väljer en idrott som romantiseras av media såsom fotboll i hopp om att klättra på klass-stegen(?).
Jag vet inte, men det är min teori i alla fall.
Tack för en trevlig blogg.

/Leo

Klas said...

Om jag minns det hela korrekt så hävdar Richard Florida att joggning (och därmed löpning) är något som de bättre bemedlade ägnar sig åt. Och anledningen var precis den som Leo skrev. Han citerade någon fotbollsspelare som vräkt ur sig att det en fotbollsspelare säljer är vinsten, eller hoppet om vinsten, till folk som aldrig vinner själva.

Hur detta går ihop med de senaste tio årens högkulturifiering av exempelvis fotboll har jag dock ingen aning om.

Sten Berg said...

Och detta är ju så konstigt egentligen. I England var löpningen en riktig bondsport länge, i Piries bok (Running fast and Injury free, heter den va?)skriver han om gruvarbetare som börjar springa och når elit. Det är liksom ett enkelt nöje, bara man fattar att det är just ett nöje.

Vad gäller fotboll så har ju sproten som åskådarfenomen gått från grotesk arbetarklassromantik till typ sköna groteska reklamare som ses och känner sig, exempelvis lite Söder för en kväll. Jag har sett den förändringen på nära håll på Söderstadion.

Jag ser ofta invandrade svenskar fiska, jag ser dem sitta på parkbänkar och supa, jag ser dem spela fotboll, jag ser dem lite överallt men typ aldrig ute och joggar. Jag vill fatta varför!

Magda Gad said...

Gå till närmsta boxningslokal. Där får du se på invandrare.

Sten Berg said...

Magda ja jag vet, och varför? VArför springer de liksom inte. Är det kulturella skillnader? Eller fysiska?
Jag fattar inte.
Men jag börjar ana att jag typ snart är medelålders medelklass. Men det är lungt, jag ska typ down eller upshifta snart. Så då blir det klassresa.

MarathonMia said...

just det!!! Jag såg en mörk kille springa i långbyxor, mössa och dunjacka en gång - när det var typ 27 grader varmt ute. Han var bitig som fan och diskussionen mellan mig och min man var att antingen tror han att han ska bli smal av att svettas extra, alternativt att han ville ner en viktklass i boxning. DET var den enda anledningen till att kuta.

Hur ser löpning ut i Irak? Är det löparvänligt? Många kutar ju på löpband, det märks ju inte minst när man själv är ute och reser, jag springer överallt jag kommer, men det är inte lätt när det knappt finns trottoarer eller skogar man FÅR vistas i.

Det kanske är så att det skulle vara fler icke-svenskar som deltog på lopp om de genomfördes på löpband?

Magda Gad said...

Jag tror det sitter i det mentala.

Löpning är i mångt och mycket en ensamsport med relativt dyra anmälningsavgifter till tävlingar.
Det finns troligen inte speciellt många förebilder inom löpning i förorterna.
Det ger troligen inte lika mkt respekt att vara bra på löpning, som att vara bra på boxning.
Boxning är ett sätt att kommunicera utan ord och kanske är boxningslokalen det enda stället där dessa ungdomar kan finna styrka och känna gemenskap - vilket skulle vara en omöjlighet i en svensk löparklubb.

MarathonMia said...

Magda: Håller helt med.

Men ändå. Springa för att må bra, kanske anmäla sig till Midnattsloppet och träna till det, det borde inte vara en rasfråga. Eller är det vi svenskar som är mesiga och tycker att gemenskapen och det sociala är mer kul än att vinna?

Magda Gad said...

Mia: Jag tror du tänker rätt - men fel.

Den typiske medelklass svensken finner garanterat gemenskap i att träna och springa inför ett Midnattslopp. En ung invandrare från förorten gör det troligtvis inte.

Och om du vänder på steken så stämmer troligen den motsatta situationen också - invandraren kan hänga på boxningsklubben bara för det sociala och skita i om han vinner eller inte.

MarathonMia said...

Sant.

Lite svårt att få ut alla tankar i ett kommentarsfält...

Jag har varit fotbollstränare för 20 st från 12 olika nationer. De var där för den sociala biten, inte för att bli bäst - ingen av dem skulle frivilligt ge sig ut och jogga (bara min son - svennen).

Sten Berg said...

jA , jag vet inget, men jag undrar lite, kan det vara det sociala i det hela som stoppar, isåfall kan man ju konstatera att det finns hopp. Löpning är ju jävligt socialt om man vågar och vill.

Magda Gad said...

Tror det hela måste börja med förebilder. Tror inte kidsen i förorterna har löpare som förebilder. Varken inom familjen eller utanför.

gullfot said...

Intressant diskussion. Intressant fråga. Jag vill minnas att det i USA finns/fanns någon debatt om varför färgade är så underrepresenterade inom marathon, när de annars gör så bra ifrån sig i löparsammanhang.

Framförallt tror jag det är en klassfråga. Kolla bara reklamen som vänder sig till (presumptiva) löpare. En köpstark grupp, trots att det antagligen är fler (kids inräknade) som kickar boll och spelar innebandy i det här landet än som springer. Men det är löparnas pengar man vill åt, möjligen även yogisarnas och gruppträningsmotionärernas. Folk med stålar, folk med fritid, folk med "gör-om-mig"-drömmar.

Långdistanslöpning (i UK) var en underklassport när det gick att tjäna pengar på det. Precis som boxning var det. Sen vet jag inte riktigt vad som hände med löpningen, kanske att den krävde för mycket tid? Eller att den började locka lite för mycket white collar-folk som kunde lägga ner hur mycket tid som helst på att bli bättre?

Vi har lite invandrare på jobbet som springer som delvis är potentiella maratonlöpare, men det är ju återigen samma medelklass vi snackar om.

Går det förresten att ta fram statistik på hur många svennar med -ynamn som sprungit Stockholm Marathon?

För övrigt Allan, det blir ingen klassresa. En gång medelklass, alltid medelklass. Medelålders medelklass, du ska bara veta att det är paradiset på jorden, finns ingen som har det så bra som vi, det är den ultimata friheten.

Dunceor said...

En intressant observation som jag läste en artikel om för ett par år sen. Titta på hockeyn i Sverige. Det är väldigt få invandrare som håller på med hockey. Detta har oftast att göra med att hockey är en väldigt dyr sport. Nu är kanske inte löpning en dyr sport men jag tror även att det handlar om medelklass-grejen som många redan tagit upp och bland unga, drömmen att bli något.

Sten Berg said...

Medelålders medelklass, men det låter ju så dödligt på något sätt. Som att den mentala forsterställningen liksom är patologisk. Som att jag vaggats till Morrissey och för kommer fråga mig vad meningen med livet är och om min mor och far verkligen älskar mig.
Nej, jag vill ha andra problem, därför springer jag.

Magda Gad said...

allan: DET var en intressant analys!

Anonymous said...

På 1940-talet var löpning en sport även för arbetarklassen i Sverige. Svenska världsstjärnor att identifiera sig med fanns det gott om och löpning gav status. Läste nyligen om Göte Hagström (yngre okunniga uppmanas googla!!)som var statarbarn och såg löpningen som en revansch.

Lilian, Isabellah, Said, Alfred, Mustafa...?

Sten Berg said...

Jumper:
Jag talar dock mer än något annat om bredden och inte eliten.

gullfot said...

Men Allan - det är ju just den inställningen som ÄR medelålders medelklass!

gullfot said...

Förtydligande:

...därför vi har friheten att definiera oss själva, aldrig behöva vara fast i någonting, bara upshifta/downshifta som du skrev om eller höger/vänstershifta eller vad fan du vill. Springa mara sub 3? Gör det! Springa 246 km? Gör det! Supa till Morrissey och undra om pappa älskar dig? Gör det! Blogga och chatta som fjortisar? Gör det! Jobba & tjäna stålar? Gör det! Bli skibum? Gör det! Alltså, det är det jag menar, spelar ingen roll vad vi får för oss och vill, det är bara att göra det för som medelålders medelklass är man varken begränsad av ungdomens patetiska strävanden och krav på att vara rätt längre eller en utpräglad klasskulturs mentala tvångströja.

Anonymous said...

Jag vet, Allan. Jag skrev lite oklart. Jag räknade upp namnen som tänkbara inspiratörer i stil med 40-talets stjärnor. Frågetecknet efter måste jag nog själv besvara med "nej", eftersom namnen knappast har världsrykte och dessutom kanske inte representerar förortens invandrare. Gissar att din spaning tyvärr är riktig.

Sten Berg said...

Fredrika: du har givetvis fruktansvärt smärtsamt rätt. Om detta råder det inga tvivel. Jag kryper tillbaka till mental fosterställning.

Jumper: Du har så rätt.

Anonymous said...

Fast när jag tänker efter var det förstås bara ungdom som sprang på fyrtio- och femtiotalet. 62-åringar hade ansetts lite konstigt.

Ett ganska dumt exempel av mig för övrigt eftersom vi inte behöver stjärnor att snegla på för att vilja springa maraton. Ska skärpa mig.

Anonymous said...

När jag hör "svennar med -ynamn", kommer jag bara att tänka på Vallentunas maratonveteraner Tommy, Conny och Willy !! :-)

Anonymous said...

Är det inte så enkelt att löpning förhåller sig till svenskheten som boxning till macho-attityd? Att långdistanslöpning är en estrad för ensamvargeri eller den knappaste sortens ordkarg samvaro? Att själva den svenska folksjälen trivs bra i elljusspåret och joggingskorna. Det lutherska späkandet och allt det?

Jag har svårare att förklara det svenska fikandet på de svenska arbetsplatserna.

Nix said...

Jumper - du glömde Billy ;)

gullfot said...

Förresten slog det mig häromdagen... TSM. Jag vet inte hur det har sett ut i era elittrupper, men i 4:30-gruppen i vintras och 2:00-gruppen i somras fanns en hel del invandrartjejer/damer (det var överlag ont om killar).