Jag är utbytt

På den här väggen fanns tidigare ett stort porträtt på mig. Det var lite skämmigt men ändå liksom lite stolthet att finnas där på väggen. Inte alla finns porträtterade på en tio meter stor vägg liksom. Lite mäktigt på något sätt.

But not anymore.

Den stora möbelkedjan (den näst största) har bytt ut mig. Jag var tydligen utbytbar, sålde kanske inte tillräckligt med sängar åt dem. Nu är jag bortbytt mot en kvinna med decoltage och paljettdress. Suck, hoppas hon säljer mer åt dem då.

Och jag är inte bitter, fattar bara inte hur det tänkte när de tog bort mig.

Det gudomliga tillståndet

Pasta igår kväll, ett besök hos en kompis och ett barbesök (drack Loka). Gick upp imorse klockan 9 och åt en enorm mängd pasta igen, läste tidningen långsamt, lyssnade på radio. Sist jag genomlevde denna heliga procedur var otroligt nog ungefär den 6 maj. Jag har alltså inte varit ute på ett långpass på nära två månader. Detta har sin förklaring i att jag sprang Köpenhamn marathon den 20 maj och sedan endast hade tre veckor att ladda till Stockholm marathon. Tränade en del emellan, kanske för mycket, men jag avstod från långpassen. Även direkt innan Köpenhamn tog jag bort långpassen för att låta musklerna samla sig.
Nu var det alltså dags igen. Vilken fantastisk dag för ett långpass, regn och lite för mycket blåst, det blir liksom extra skönt av någon anledning. Man verkligen känner att man genomfört ett långpass.
Började idag med att gå ut lite försiktigt, hade som ambition att inte ta ut mig. Det gick såklart inte. Andra halvan av rundan drog jag upp på tempot. Från Skippers inn på Djurgården drog jag upp farten till marathonfart tror jag och höll det ,med en liten fartökning mot slutet.

Allt jag gjorde i spåret idag gjorde jag av ren glädje, som en kalv på grönbete.
Det var i sanning fantastiskt.

Nu när jag kommit hem har jag tänkt lite på Bauman och den flytande rädslan. Tror att jag kanske har något att säga om det utifrån ett löparperspektiv, har en liten fundering. Men det får bli en annan gång för nu har jag fullt upp att avsmaka mitt höga tillstånd, mitt gudomliga runners high.

Dagens fakta:
28+K
ca 2.10 H

F

Under skålandet av champagne så bestämde jag och F oss för att springa i Hellas på söndag. Mkt trevligt, inte minst med tanke på att det alltid funnits en rivalitet oss emellan. Årets Stockholms mara slog vi vad om tusen kronor vem som skulle springa snabbast. Vi ställde dock in vadet eftersom han skadade sig.
Problemet är att F är en naturbegåvning när det kommer till löpning. Hans 67 kilo mot mina 78 ska springa ett pass och F säger, jag ska hänga med Allan så gott jag kan. Tror att det är jag som måste hänga med honom. F vill att vi ska under 40 i Hellas. Hans blotta inställning får tävlingsmänniskan i mig att darra.
Måndag morgon kommer en full rapport.

Flytande rädsla

Läste i DN en slags recension av Zygmunt Baumans nyöversatta bok
Flytande rädsla. Bauman är verkligen helt fantastisk. Som så många sociologer får han saker att kännas självklara och enkla. Han får mig att tro att jag har tänkt och känt det han skriver själv, tidigare, men det har jag aldrig gjort. Möjligen har jag anat det.

Hur ska då vi löpare ställa oss till Flytande rädsla? Var passar vi in? Kanske för att jag är en smula bacon idag eller för att jag är smart nog (njae) att inse mina begränsningar så tänker jag inte börja spekulera. Men det ska bli mitt stora tankeämne på helgens rundor. Ska återkomma i ämnet och läsa boken kanske.

Får bli följande schema i helgen med tillhörande hjärngympa på temat Bauman och flytande rädsla.

Fredag 14K
Lördag 24K
Söndag 10K (under 40 på Hellas)

Är det för att jag är lite bacon eller för att solen skiner eller? Men nu måste jag vara lite personlig igen och säga på patetisk engelska att I love my life just i detta nu! Jag känner flytande lycka kanske.

Sunesons nya bilder

Hello!
Hur vacker är inte Björns resa? Hey hey hey vad jag längtar efter att få gå på hans eventuella föredrag och höra honom prata om det. Kolla in de nya bilderna. Är det bara jag som känner hur det rycker i vagabond och äventyrshjärnan?

Det finns bara en.......

Försöker hålla mig från att bli personlig här i min blogg. Men champangen efter änglarnas fall igår får mig att mjukna en smula (eller är det ölen efter champangen som gör det?). Igår var jag så kär i en spelare så jag tänkte att ett passande sätt att hylla honom vore att åka till Uruguay (hans hemland) och springa en mara iklädd en tröja (vår klubbtröja) med hans namn på.

Sen tänkte jag att hey, jag är vuxen nu, fotboll (särskilt på allsvensk amatörnivå) berör inte mig längre. På många sätt stämmer det kanske. Men ändå inte, jag var så glad efter matchen så jag glömde bort tid och rum. Nu sitter jag och betalar den notan, med nöje.

Ps. Kände ni hur personlig jag blev?

Osvensk stämning i Sverige

Hellas milspår kändes inte som Sverige igår. Det var osvensk stämning i Sverige. Vet inte om ni är bekanta med milspåret i Hellas, om inte så kan jag varmt rekommendera det, det och allt annat i Hellasgården. Banan har ett mycket tilltalande upplägg. Första kilometern är hopplös, det går i det närmsta konstant uppför och känns som att den varar i en evighet, sedan, fram till 6K är det backigt mest hela tiden. Strax efter sexan kommer en i löparkretsar relativt omtalad backe som brukar kallas väggen. Tycker inte man ska bygga upp onödiga myter om saker (läs Abborrbacken) men jag kan sträcka mig till att säga att väggen är en fantastisk plats och en krävande backe. På milspåret så utgör den en vändpunkt, resten av spåret har en behaglig flack sträckning. Det går alltid lätt hur dåligt man än mår. Man flyger fram de sista tre kilometrarna. Så ska en banas konstitution vara tycker jag, tuff i början fram till 60 eller 70 % av sträckningen, sedan mer mänsklig. Exakt så är Stockholm marathon för mig exempelvis.

Mycket spännande har hänt mig ute i spåret i Hellas. En gång stötte jag på två pundare mitt ute i den vackra skogen, de var som två barn och sprang emot mig skrikandes att de sett en orm lite längre fram. De var upprivna och rädda men på samma gång exalterade. Dessa två vrak i 45 årsåldern som så många antagligen skulle rygga för kom nu emot en ensam löpare i skogen skrikandes att de just sett en orm. Det var ett golden moment.

Andra fantastiska möten i Hellas har varit med djur. Rådjur främst får jag nog lov att erkänna, men det känns alltid kul att stå öga mot öga med dem.

För att inte tala om alla fantastiska möten i bastun, alla ryssar som sjunger, alla finnar som sitter där och alla skrytgubbar som snackar oändligt mycket skit. För att inte tala om alla renande vinterbad.

Hellas är en fantastisk plats, som en annan värld.

Men det var den osvenska stämningen i Hellas jag skulle tala om.
Igår kändes det som Provence, eller Ukraina, eller Andalusien i Hellas, milspåret var torrt och sandigt, det var varmt långt in på kvällen, och på parkeringen som avslutar milspåret hade ett gäng (ca 20) romer samlats för gemensam grillning.
De var en total idyll ärligt talat. Romerna hade bilstereon på högsta volym, en vattenspridare stod på för fulla muggar det var ljummet på gränsen till varmt i luften. Det var verkligen osvensk stämning i Sverige. Undrar varför jag kände mig så tilltalad och upplivad av just det. Kanske borde jag ha lite semester. Kanske borde jag uppleva något annorlunda.

Kanske borde jag dricka lite retsina eller rosé och lyssna på cikadorna iklädd ett par vita byxor och espadrillos. Kanske är det det här som kallas eskapism, eller kanske dagdrömmeri. Spelar ingen roll, det är vackert i alla fall.

Hade tänkt åka ut och ta Hellas ikväll igen, men änglarna kommer till Söderstadion denna afton så jag får drömma lite på ett annat sätt kanske.

Bjorn again

Ja ja jag vet att jag tjatar om Sunesons fantastiska sida. Men jag kan inte låta bli. Den är fantastisk, hans resa och hans äventyr.
Björns resa är, för mig inte så mycket själva löpningen som själva upplevelsen. Att få uppleva en coast to coast måste för det första vara fantastiskt, att sedan göra det springandes. Jag har börjat bildgoogla på de platser han besöker eftersom han fotar så lite. Hey, vad vackert det ser ut i Oregon (bild från Oregon).
En annan rätt rolig sysselsättning när man följer Björn är att gå in på City data och fantisera om alla små hålorna. Vad skulle krävas för att flytta dit. Hur lite vill man exempelvis bo i Cloverdale

På min ålders höst, om min kropp håller, kanske man ska prova att göra en Björn då. Fantastiskt vackert vore det i alla fall på så många sätt.

En ny start

Idag, två veckor efter Stockholm marathon har jag på morgonen, innan jobbet, kört ett pass. Passet bestod inte som vanligt av löpning, Hitler förbjuder detta, passet bestod av styrka och cykling.
Kände mig oerhört frustrerad av att inte kunna löpträna så jag satte mig på tränningscykeln på jobbgymet och bara cyklade. Valde programmet ”rolling hills” fast det var nära att jag tog ”roadrace”. Fattade inte skillnaden.
”Rolling hills” var vedervärdigt, stod ut med endast en halvtimmes cyklande. Tänkte att det antagligen kommer ge mig träningsvärk m.m. men att det nog är bra att vänja kroppen vid att cykla eftersom man med säkerhet kommer paja med jämna mellanrum framledes.

Efter The Rolling Hills tog jag ett styrkepass. Körde utfall, min specialare att stå på tefat med handvikter eller vad det nu heter och simulera löpsteg. Skulle vilja veta om det är bra, har kommit på övningen själv men jag inbillar mig att det ger styrka till knäna.

Sen lite rygg och lite mage, inget jättebamse styrkepass, men en start. Jag kände att jag nu är igång i träning igen. Det kändes som ett startskott. Som starten på resan som tar slut på Brandenburger tor i Berlin den 30 september.
Efter att ha levt la vida loca och låtit dagen komma som den vill efter marathon känner jag mig nu oerhört laddad för att gå in i en ny träningsfas. Det känns som att komma hem, som att det stora äventyret fortsätter.

Nämen Björn!

Som jag nämnde häromdagen så följer jag med stor spänning Björn Suneson som är ute och springer en coast to coast. Jag har skrivit och frågat Björn om det finns ngn särskild anledning till varför han började sin löpning just vid denna tid på året, om det finns klimatmässiga skäl till detta.

Björn svarar på frågor men nu står det följande i hans blogg:

6. Allan ......., Georgia i USA, frågar om jag planerat att skriva en bok efter avslutat äventyr.

Hello, is that me?
Ja alltså det spelar ju verkligen ingen roll om det står så. Men mitt ego får mig att känna det som att jag är 70 om det skulle vara min fråga dessutom bor jag på Norrmalm, Stockholm. Fast jag tänker absolut läsa boken om den kommer.
Och jag hoppas att du följer Björns äventyr, hans resa verkar helt fantastisk.

The fucking benhinnorna

Vill inte verka som en hel karl på något sätt, vill inte verka skrytig eller korkad, men jag kan leva med lite smärta. Det är en del av åtminstone mitt liv som löpare att jag har lite smått ont ibland och att kroppen ibland känns sliten. En fot gör sig påmind och knän och rygg hugger till lite. No probs. Fine!
Jag kan till och med säga att jag gillar det. Får mig att påminnas om min kropps existens.

Det är inte det jag nu pratar om, nej, jag pratar om kroppens egna små djävulshorn i sidan, kroppens svar på helvetet, benhinnorna. Jag kallar dom för Hitler och Mussolini mina benhinnor. Hitler, benhinnan på mitt högra ben, har sedan Köpenhamn marathon gjort så ont så att jag ibland har vaknat på natten av smärtan. Även när jag går gör det ibland mycket ont.

Nu har jag börjat ett krig mot Hitler som måste sluta i att jag förgör honom för all framtid, måste fixa sådana där inlägg och, detta bär emot, hålla mig borta från löpning i ett par dagar. Dessutom ska jag ta varenda huskur jag kan. Ska fira midsommar med en ispåse på benet till exempel.

Finns det något i min kropp jag just nu vill försvinner så är det Lillhitler, Mussolini har varit soft i mer än ett år nu.