Löparhippie

Ser att solen skiner ute, det är inte så kallt och jag vill bryta mig loss från mina kontorskedjor, jag vill bli fri.
Vill slänga mig ut i ett vår rus runt Brunnsan och fortsättta springa i en egvighet. Men nu måste jag in i möte , med whiteboard och byte av visitkort.
Fattar dom inte att jag är born to run, inte born to snacka en massa på möten hela dagarna.

The soundtrack of the long distance runner

Det går inte att vara löpare och inte förr eller senare stöta på denna låt, inte om man heter Allan i alla fall.

Det finns oändligt att säga om denna låt, hur otroligt cool Bossen är, och vilken otrligt levande låt det är och vad låten handlar om exempelvis.

Allt det är sekundärt, helt utan mening, detta är inte bara den ensame löparens soundtrack, det är soundtracket till denna era i mitt liv. Och jag kan inte skriva något om den, ord och analys kan bara skada.

Dessa rader, om alla rader var som dessa, jag vågar inte tänka på vilka farter jag kunde nå då, vilka tider vi alla kunde nå då.

Someday girl I dont know when were gonna get to that place where we really want to go and well walk in the sun but till then tramps like us baby we were born to run

Snor

I lördags när jag var ute på långpass stötte jag på en stackars losser som var ute och körde ett pass rullskidor, antar att han tränade inför typ Wasaloppet eller så. Jag vet att man inte ska kalla folk looser hur som helst och jag gör det inte heller, konstaterar bara att det i sanning inte kan vara lätt att hålla på med skidåkning i dessa varma tider. Hur många pass med snö kan man ha haft under denna vinter i Stockholmstrakten?

Men okej, det var inte det detta inlägg skulle handla om, utan om snoret. Jag har en ärlig fråga, varför hänger det alltid snor och dinglar ifrån skidåkares näsor.

Tänk tillbaka på Wassberg och Gunde, och bilder på skidskyttarna, vem ni vill, de snorar ,och inte så lite heller.

När jag nu hade sprungit helt fel i Nacka och blev omkörd av den där skidkillen så hängde det givetvis en massa snor i hans näsa, det kändes som att den långa snortråden kunde hamna exakt varsomhelst med sin relativt kraftiga pendelrörelse.

Jag tog upp frågan med EL som jag sprang med, hon trodde at snoret berodde på att skidåkare stavar sig fram och därmed inte har tid att snyta sig. Jag tycker inte det håller riktigt men jag vet inte, jag är ju bara en enkel grabb från Södermalm.

Jag kan bara konstatera att jag inte snorar, inte jag och jag har heller aldrig sett någon annan som springer som har stora snortrådar hängandes från näsan.

Så vad tror ni om snorfrågan? Är vi olika byggda genetiskt, är vi från olika samhällsklasser? Varför snorar skidåkare så mycket medan vi löpare inte gör det?

Krämer med drag i

Läste just Berglunds liniment inlägg och mindes då en hemsk historia.

När jag och min bror var i Berlin för att springa marathon gick vi runt i mer än tre timmar på marathonmässan dagen innan för att se om det fanns något kul att köpa.
Bland annat ville min bror hitta ett riktigt starkt liniment, något som riktigt rev i huden. Han hade testat när han gjorde lumpen sa han, sedan dess hade han inte hittat någon med riktigt krut i.


Vi gick runt och frågade efter liniment extra strong. Okej sa en kille i en apotekskiosk. Han sa att han hade en som var extra strong och en som var superstrong. Inte så stor skillnad tänkte vi men köpte en superstrong.

Väl hemma på hotellet strök vi in våra ben i denna kräm, min bror först och jag sedan. Efter det att jag strukit mina ben började min bror skrika, han skrek och vred sig i plågor. Jag trodde min bror skojade med mig, att han låg där och vred sig för att skrämma upp mig. Ungefär när jag tänkte detta började det bränna i mina ben, det brann verkligen. Jag sprang in i duschen för att skölja benen och därmed bli av med salvan. Men nej, det gjorde bara ondare.

Vi låg helt stilla på våra sängar och bara skrek, undrar vad hotellgäster tänkte när de gick förbi vårt rum.

BEnen blev helt röda ochg det tog en halvtimme innan vi ens kunde röra oss och jag vet fortfarande inte om det gjorde någonm nytta men nej det gjorde den nog inte eftersom vi bara skulle testa salvan på våra redan pigga ben.

Enda effekten salvan hade på oss var att vi inte kunde sova, något man gärna gör natten innan ett marathon.

Min träning i vår

Okej, jag erkänner, jag har i vanlig ordning slutat följa allt vad program heter, det funkar bara sådär för mig alltid när jag ska följa olika program. Stötvis funkar det perfekt, i längden händer det dock alltid något som hindrar mig från att följa med programmen. Inte nödvändigtvis att jag tränar mindre för det, bara annorlunda.

Nu gör det inte så mycket att jag trillar ur programen då jag tror mig veta lite om hur min träning bör gå till ändå.

Ungefär såhär tänker jag träna denna vår med vissa variationer i hårdhet och längd beroende på vecka.

2 tröskelpass/vecka
1 backpass/ vecka kombinerat med lättare jogg
1 långpass/vecka
1 intervallpass/vecka
1 styrketräningspasspass/vecka

Detta ger 6 pass/ vecka och känns som en lagom träningsdos tycker jag. Min ambition var att denna säsong komma igång på allvar med två pass om dagen men det får nog vänta tills det är vår och lite mer ljus ute.

Angående min atröskelpass ligegr jag nu och pumpar ganska många pass på typ 13-14K. Jag funderar på att sänka ner dem till 10 eller 11K och verkligen koncentrera mig på farten nu. En lagom nivå är att ligga under 4 på kilometern och sedan inte höja farten nämnvärt men ibland köra lite längre pass med bibehållen fart.

Okej, så ser min plan ut, den kommer givetvis spricka ibland, men det tänker jag inte bry mig om, detta är mitt ideal.

Vänligen, kom med synpunkter på detta, någon som tycker jag ska ändra något i mitt program?

Lervälling, backar och en underbar löparhelg

Igår sprang jag för första gången med min kompis EL, vi har talat mycket om det och fick äntligen till ett gemensamt pass.
Det var ett långpass vi skulle ut på och sågs på Slussen. EL var en av Sveriges 20 bästa kvinnliga marathonlöpare förra året och vi hade inga problem att hitta en bra fart. Vi sprang längs vattnet runt söder och vek upp mot Nacka. In i skogen vid Järlasjön och sedan sprang vi fel, vi hade tänkt att ta Hellas femma två varv men vi kom liksom aldrig upp på den, det blev Älta istället och en massa andra ställen jag inte vet vad de heter, eller var de ligger. Nu gjorde inte vår felspringning så mycket, vi sprang runt och pratade och hade mkt trevligt.
Men passet blev en aning längre än vi hade räknat med, Jag tror att det kan ha varit 30K men räknar på att det var 28. Det var oerhört mycket backar och mycket sur mark, på sina håll rentav små vårfloder som rann ner mot alla små sjöar i Nackareservatet. Faktum är att jag tycker att Nackareservatet är fantastiskt på så sätt att det inte spelar så stor roll om man springer fel. Tills slut ser man alltid Nackamasterna (vår civilisations fundament) och springer mot dem, sen är man i Hästhagen och sen hittar man.

Kändes nästan som en slags spontanlöpning igår, ingen oro över att vi var vilse, inga problem, bara skog och trevligt sällskap.

Oron kom istället inatt då jag låg vaken och inte kunde sova för att jag kände mig så mör och undrade om jag skulle palla komma iväg på dagens TSM.
Jag pallade, 20K med mycket backar, ett pass som gick i strålande sol som vanligt och där jag inte drog mig för att tala med alla om mitt långpass igår. Efter passet ringde min bror och frågade om jag inte skulle springa med honom upp till Ursvik, köra milen där och sedan hem, ett pass på typ 28K till. Där gick en slags gräns för mig, men i ärlighetens namn var det en liten liten dåre i mig som ville tacka ja till erbjudandet.

Veckan har bjudit på 90K totalt, jag mår bra men är en smula mör. Min värsta skada just nu är ett skavsår on my private parts.

Box på Bristol

Okej, detta är inte en radioblogg, men jag kan inte rå för att det blir en hel del radio just nu. P1 har ibland mycket fina dokumentärer, igår sändes radiodokumentären "Bråket på Bristol - Sveriges första raskravaller". Den var ett så fantastiskt tidsdokument om ett på många sätt svunnet Sverige. Om en slags yrvaken nation av bönder som plötsligt vaknade och förstod att världen inte bara bestod av svenskar, bondgårdar, kor och Epa.
Medan raggarna lyssande på "Runke balle" och "kuken står" med Eddie Meduza samt åkte runt i jänkare och visade röva bad myndigheterna syrianerna att inte gå i gäng inne i Södertälje, att liksom inte göra för mycket väsen från sig.

Jag hoppas Sverige förändrats, men jag vet inte. Jag vet bara att Suleyman Sleyman för något år sedan rankades som en av de mest attraktiva personerna under trettio, på den svenska arbetsmarknaden.

Lyssna på dokumentären via SRs hemsida och häpna över hur Sverige, som man ju faktiskt minns väl var då, 1984.

Kaddish för ett ofött barn

Jag gillar Imre Kertész, hans trilogi om sina personliga sviter efter förintelsen är bland det viktigaste man kan läsa.

Det är inte läsning som direkt skapar glädje, inte för att man bara blir låg, man fylls liksom av mänsklighet på gott och ont. Mittenboken "Kaddish för ett ofött barn" är dock, lösryckt, bland det lägsta jag läst, eller nej, men det är inte happy ending i alla fall.

Idag går den på radio, uppläst av Sven Wolter. Lyssna om du känner att du vill komma ner i lite soft, djup depression.

P1, typ 13.00

Fråga som kräver svar, annars tar jag saken i egna händer

Jag har en fråga som kräver svar, annars tar jag saken i egna händer. Kan man köra långpass två dagar i rad?

Konståkningen

Jag tycker mer och mer om att titta på sport desto äldre jag blir har jag märkt. Fram till typ två år sedan fanns det bara tre sporter för mig, fotboll, cykel och löpning. Fördelningen var vidare typ 90,5,5. Fotbollen var, och är störst även om jag ser allt mindre matcher, men de andra sporterna knappar in, dessutom har jag börjat roas av alltfler olika sporter.

För typ två år sedan såg jag för första gången i mitt liv mer än två sekunder på konståkning och jag gillade det, enormt mycket rentav, ryssen på bilden var fenomenal, helt outstanding. Svennen jag råkade se från Zagreb igår var en disgrace, en skam för sporten, men andra var riktigt bra igår.

Det fina med konståkningen är, att om man tycker det blir tråkigt med åkningen kan man roa sig med så många andra inslag i själva eventet.

Man kan fråga sig varför det alltid kastas in gossedjur till åkarna, vad åkarna gör med dem, om åkarna är gay, om tränarkvinnan i päls är en bitch och vilken typ av människa som blir med i en konståkningsjury? Givetvis frågar man sig vad åkarna har på sig, det är en ständig fråga.

Men mest av allt, publiken, vilka är de, från Zagreb igår var det bland annat en man, kraftigt överviktig var han och såg gravt alkoholiserad ut, han satt där på läktaren och applåderade åkarna. Vem var han och vad gjorde han där?

Suck, alla dessa frågor, jag kräver svar.

Junk miles

Kvällen 14K gick i 4.21 tempo i snitt. Jag kände efter ungefär halva tiden att jag inte hade mer bränsle i kroppen och blev sådär vidrigt urlakad som man kan bli då. Men jag bet ihop, tänkte på mat och sprang på där i vinden. Det var vidrigt och därav ett härdande och stärkande pass. I övrigt undrar jag dock vad kvällens pass verkligen gav mig. Jag undrar om inte kvällens 14K kan vara det som ibland kalas för junk miles, rundor som liksom inte betyder något, som i princip är bortkastade ur ett löpprogressperspektiv.

Jaja, detta skrivs i hast då jag nu måste öppna dörren för mina gäster som kommer.

Junk miles, ska tänka lite mer på det någon gång, gillar begreppet.