Epilog, Stockholm Marathon 2007, eller, Berätelsen om när jag sket på mig

Detta inlägg tillägnas Tiss Tiss eftersom jag vet hur mycket han gillar historier av denna art.

För er övriga vill jag härmed utfärda en liten varning, detta är en historia om att skita på sig, den innehåller en och annan äcklighet som har med ren skit att göra, om du inte gillar sådana historier så sluta läsa nu.

Känner att jag nu har fått lite tid att rinna mellan broarna sen Stockholm marathon, det hela känns liksom en smula preskriberat om ni förstår hur jag menar, jag har fått distans.

Stockholm Marathon i år var en ett slags underbart, 30 gradigt helvete, värmen fick oss alla att hamna ungefär tio minuter sämre än vad vi normalt hade presterat. För min del tror jag att jag hamnade nära en kvart efter vad jag hade kunnat klara en mer normal dag med låt säga 17 grader. Detta störde mig mycket när jag sprang mitt andra varv, det var min allt överskuggande tanke, att jag inte klarade mitt mål, sub 3.15.

Jag hade bestämt mig på Västerbron första varvet för att släppa mina tankar om en tid och bara springa igenom loppet. Detta hade tagit bort pressen och jag kan ärligt säga att jag inte riktigt tog ut mig under resten av loppet.

Jag sprang och sprang och någonstans på Norrmälarstrand andra varvet så började jag känna att min mage reagerade (negativt) på sportdrycken. Den började liksom hånflina åt mig och sa att titta vad jag kan ställa till med om du inte passar dig. Det bubblade i magen och jag begick ett stort misstag framme vid Stadshuset, ett misstag jag inte kommer göra om, jag tog emot en kopp kaffe från en funktionär. Kaffet var ljumet, beskt och det enda som hände var att min mage blev ännu mer i uppror, jag kände vid ett par tillfällen under resten av mitt lopp att nu skiter jag på mig. För att bekämpa denna känsla kan jag bara en sak, sakta in, inte gå men sakta in. Detta fungerade hela vägen, jag kom i mål utan en enda incident, euforin över att ha sprungit loppet var stark, jag var kraftigt påverkad av stunden trots att min tid (3,23) inte var vad jag hade hoppats.

Okej, men för att återgå till själva loppet så hände något som skulle få viss betydelse för händelser längre fram i historien. På Karlavägen, precis nedanför Engelbrektskyrkan stod representanter för ett känt skomärke och delade ut skor till löparna. Det var helt okej träningskor och jag såg min chans att komma undan en utgift på typ 1000 kronor genom att ta dem. Jag skrek till dem som delade ut att jag ville ha ett par i storlek 42. Aha, ja en funktionär försökte hitta men hann inte få upp dem i tid, jag sprang förbi och han var tydligen för lat för att springa ikapp. Jag fick inga skor och detta grämde mig en smula, jag ville ju gärna ha skorna.
Detta fick mig att fatta ett ödesdigert beslut nere på Östermalms IP, jag skulle hetsäta min matpåse för att sedan jogga tillbaka till Karlavägen och ta ett par skor.

Sagt och gjort, jag låg där i gräset och åt, bullar, bananer och kexchoklad. Drack öl och sportdryck och allt omvartannat. Det var som det alltid är för mig efter ett marathon ett rent frosseri, jag åt som jag inbillar mig att vikingar en gång i tiden åt, eller som man brukar se apor äta på zoo och tv, utan stil om man så säger men med god aptit.

Kanske svullade jag i mig allt på en kvart, raskt ställde jag mig sedan upp och började småjogga tillbaka mot Karlavägen. Väl framme upptäckte jag att skorna såklart var slut, jag hade hastat i onödan.
Det var nu det kom, känslan att jag skiter på mig, känslan kom inte smygande utan den kom med full kraft, vred till min mage i smärtor och jag tvingades liksom vika mig dubbel. Började nu gå mot mitt hem i hopp om att hinna hem för att uträtta mitt brådskande ärende.
Jag fick gå lite framåtlutad eftersom det gjorde så fruktansvärt ont i magen, många jag mötte längs den plågsamma vägen hem gratulerade mig och frågade om min tid. Jag svarade under så upprätta former som min mage tillät. Promenaden var fruktansvärt plågsam och var femtonde sekund kom ett slags anfall av nöd så att säga, jag tänkte att detta går aldrig.

Men jag kom framåt, mitt hem närmade sig, som en slags mental blockad blev dock värre desto närmare jag kom. Tillslut, ungefär hundra meter från min port, kunde jag inte längre röra mig, jag stod liksom dubbelvikt och knep om ni fattar vad jag menar. Det var total kris och jag kände att den koncentration som måste uppbringas nu för att det inte ska bli en fontän, en kaskad orkestrerad endast av ljud sprungna ur min rumpa, denna koncentration måste vara total.

Jag står där och koncentrerar mig, ser mitt hus en bit längre fram på gatan, vet att jag inte har en chans att komma hela vägen fram, inte just nu och analyserar min situation. Gatan är tom på människor, min sida av gatan i alla fall på andra sidan gatan ser jag en man komma gående, han ropar glatt grattis till loppet, och hur gick det! Det är nu det brister, jag tappar helt koncentrationen och släpper greppet, det är som att trycka på hanen till en kulspruta, jag får precis av mig shortsen och sen poff, jag kan säga att det inte var tal om att gå på denna gata efter min framfart. Den var helt, helt obrukbar, även jag var i obrukbart skick.

Det hela gick mycket snabbt, mannen som hade hojtat så glatt stod kvar när jag tittade upp, han såg förskräckt och undrande ut. Tror han inte riktigt förstod eftersom jag hade lyckats sitta ner precis bakom en bil (som för övrigt fick sin beskärda del av röran). Jag sa nu att loppet hade gått okej och att min tid hade blivit 3.23. Mannen såg förvirrad ut men gratulerade och fortsatte promenera ner för gatan.

Jag gick nu hem med lättare mage men med en rejäl olycka bakom min rygg och med en hel del av olyckans rester på mina kläder och på min kropp.

Jag tänkte att jag i detta då var mycket tacksam att jag inte hade en flickvän som satt hemma och väntade, som frågade hur det varit och kramats och undrat hur jag mådde. Mitt svar hade då tvingats bli att allt gått bra utom att jag just skitit ner hela gatan och nu luktade som helvete eftersom jag hade skit lite varstans varför jag inte var så sugen på en kram.

Nej i denna förnedringens ögonblick var det skönt att vara ensam, att bara få gå rakt in i duschen med kläder och allt och liksom långsamt klä av sig dessa nedsulade kläder. Långsamt så att det liksom inte skulle stänka för mycket, så illa var det.

Under denna lilla procedur och efterföljande promenad nerför gatan med två hinkar vatten som jag spolade bort olyckan med tänkte jag att detta med löpning, det kan inte vara sunt, det ä r något gravt fel på mig, sedan förträngde jag denna självförnedring.

Och nu begraver vi denna historia i vårt kollektiva omedvetna och tänker aldrig mer på det.