The Marathon of Hope

När Björn Suneson och tidigare andra gjort sina coast to coast löpningar har man alltid hyst stor beundran för dem. De har i sanning presterat något stort, de har liksom erövrat kontinenten, helt av egen maskin.

Björn har dessutom gjort det vid en ålder av 59 år, det är helt fantastiskt.

Men för att parafrasera den gamla Roger More sketchen, jag säger bara Terry Fox.

Terry Fox gjorde en kanadensisk coast to coast med endast ett ben, det andra var en protes, smaka på den ni.

Terry hade tvingats amputera ett ben som ett led i den skelettcancer han drabbats av i sin tonår. Han var en lovande idrottare och drömde om att bli idrottsman men amputationen satte stopp för detta.

Under sin långa sjukhusvistelse bestämde sig Terry för att trots sitt handikapp springa kust till kust i Kanada för att få in pengar till cancerforskningen.

Han kallade sitt enorma projekt för The Marathon of Hope.

Först var han givetvis tvungen att träna en hel del, Terry hade ju nu bara ett ben och tvingades utveckla en speciell löpteknik, se filmen så förstår ni, de var mer egentligen fråga om att hoppa på ett ben och stödja med en protes.

Terry tvingades avbryta sin löpning efter 5370K, han hade då sprungit ett marathon varje dag. Smärtan i protesbenet var såklart stor, men det var inte detta som stoppade hans löpning, det var cancern. Cancern hade spridit sig till Terrys lungor och han var nu tvungen att få terapi för att eventuellt klara sig.

Det kanadensiska folket följde Terrys Marathon of Hope på nära håll och det infann sig ett slags nationellt trauma när löpningen tog slut. Terry hade med sin löpning lyckats samla in stora summor pengar till forskningen vilket i sig givetvis var en seger.

Ungefär ett år efter att han avbröt sitt lopp så dog Terry. Nu utbröt landsorg och Terry blev något av ett nationalhelgon i sitt hemland.
Ett stort antal memorial runs hålls än idag till Terry Fox minne och en stor del av Kanadas fund raising vad det gäller cancerforskning sker genom fonder kopplade till minnet av Terry.

Hans historia är i det närmaste löjligt sentimental, men ändå, det går inte att värja sig. Hans löpning var antagligen oerhört plågsam men hans kamp ger eko långt in i framtiden.