Jag ändrade mig igår under dagen angående träningen, hade tänkt köra 1K intervaller ute i Hellas. Kom sedan att tänka på att detta är min sista tunga vecka med löpning och bestämde mig för att ta milspåret.
Vill härmed utfärda en liten varning, spring aldrig milspåret på tider under 44 om det har regnat ute och marken blivit blöt.
Igår sprang jag milspåret på 41 och jag var mkt nära att snubbla vid ett stort antal tillfällen.
Direkt efter väggen (en helvetesstigning på ren klippa) lyckades jag slå en rejäl vurpa. Vurpan fick min Ipod att se ut som att den varit med om ett bombdåd samt fick mitt ena knä att brista ut i ett ymnigt blodspill.
Hela händelsen fick mig att bli rädd på det där adrenalinstinna sättet, särskilt gällde detta när jag fick syn på blodet.
Jag tittade på blodet som rann ner för mitt knä och märkte att det fick mig att springa snabbare. Räddslan eller upprymdheten av synen fick min kropp att springa bra.
Kanske skulle man börja springa med en liten kniv som man snittar upp sitt ben med under lopp. Kanske kan denna skräck för det egna blodet bli mitt nya doping.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
3 comments:
Den biten av milspåret är inte rolig. Jag vet aldrig vilken väg jag ska ta efter klippan. Tar alltid fel väg men nu har jag koll på att man ska hålla till vänster.
Det är väl det som kallas bloddoping? Eller?
Dessutom går man ju ner i vikt när blodet flyter - och då springer man ju snabbare enligt RW. Snart sagt bara fördelar med att skära sig - fråga valfri tonårstjej med BroderDaniel-tröja.
Skämt åsido. Otäcka grejer det där med att trilla. Det dummaste jag har hört var en kille som trillade av löpbandet och for rakt över en träningscykel och in i väggen. Hela gymmet var tårögda av skratt enligt sägnen.
Har du också hört talas om det Masse :D
Killen hade svårt att andas i en månad efter den incidenten har jag hört. ;-)
Post a Comment