Dobermangruppen

TSM har som tidigare nämnts varit en mycket trevlig upplevelse, just nu ligger jag hemma i feber. Igår hade jag svårt att öppna ens en risifrukti på grund av min svaghet, ännu svårare var det att äta en risi eftersom jag helt saknade aptit.

Känner mig bättre idag men kan ärligt säga att det är jobbigt att skriva på tangentbordet, så jag antar att jag är en smula sjuk.

Men jag tvingar mig att skriva lite eftersom jag trots allt mår ganska bra, har slutat kallsvettas iaf.

Okej, det var TSM jag skulle skriva om.

Jag är med i tretimmars gruppen, vi män som ska springa under tre timmar i stockholm. För vi är i princip bara män. Kvinnor som springer under tre timmar är, antar jag med i klubbar.

Och vi som ska springa under tre timmar är inte bara män, när vi i tretimmars gruppen drar ut och springer känns det som att man släpper ut en gäng jakthundar på jakt efter stackars skrämda kaniner, eller som ett gäng drägglande dobermans som fått korn på någon stackars tjyv. Det liksom frustar om oss.

Skriver inte detta för att skryta såklart, utan för att det är något slags otroligt prestationsbaserad halvångest som ligger i luften. Eller nej, inte halvångest, men en enorm vilja. Jag gillar det, för jag träffar här mina jämnlika, det finns fler än bara jag alltså.

Vi springer just nu runt och pratar mest siffror, det är det vi just nu förenas i. Det ska bli mycket spännande att få följa alla dessa människor fram emot Sthlm marathon. En kille jag pratade med utmärkte sig en smula senast, han hade som bäst gjort 3.14, fast inte på marathon, utan på Lidingöloppet. Det är ju ingen monstertid direkt och man frågar sig ju givetvis hur han då kan tro att det bara är att köra på i tretimmars gruppen. Det visade sig att han kört en enmilstävling i år på 37 minuter. Ska bli kul att se hur han utvecklas.

En sak som först gjorde mig en smula konfunderad var att nästan ingen ledare i gruppen gjort sub3 själv. Jo en som jag pratat med hitills, en tjej.
Så då är jag rent tidsmässigt lite bättre, känns lite skumt men det spelar inte så stor roll. Ledarna har mitt fulla förtroende ändå, plus att de antagligen kan betydligt mer om träning än jag, så de kan definitivt lära mig ett och annat.

Som sista punkt kan jag säga att när vi i dobermangruppen är ute och springer känns det som att det är ett destruktivt ungdomsgäng som är ute och sprider skräck omkring oss bland alla pensionärer som är ute och söndagsflanerar. Vi är ca 30 dobermans och vi springer ju relativt fort. Kan ju kanske kännas lite skumt om man är ute och njuter av tystnaden och höstsolen på Djurgården en söndagsmorgon. Det blev nog inte bättre för mannen i 70 årsåldern som jag råkade hockeytackla bakifrån i söndags. Det var en rejäl miss från min sida, jag bara trodde liksom att jag precis skulle komma brevid honom men nej, jag beräknade fel och träffade hans axel med min egen i full kraft. Mannen skrek ljudligt aj på ett mycket plågat sätt, jag ursäktade mig hundra gånger och sprang sedan vidare. Det hela var lite obehagligt faktiskt, kunde ju slutat illa.

Möjligtvis måste jag om sjukdomen håller i sig springa i en lättare grupp på söndag. Detta kommer i så fall bli en prövning. Min patetiska stolthet klarar inte den typen av nederlag. Men jag får vända på det och se det som en seger, att jag trots min oerhörda träningsfåfänga lyckats vara med i en långsammare grupp.