Nöden, som en tjyv om natten

Denna blogg handlar om min löpning och om saker som dyker upp i mitt huvud i samband med det, i alla fall för det mesta.

Jag har dock fått utstå viss kritik för att jag börjar bli en smula torr och trist som är så inställd på min löpning. Det kan kanske ligga lite i det, jag är rätt fokuserad och ju djupare jag sjunker ner i löpningens fantastiska kvicksand desto mer löpning tenderar det liksom att bli. Så jag ber er som inte uppskattar löpning sluta läsa här. Vi kommer aldrig bli ihop så att säga.

Men, nu ska jag skriva om något jag tror kan klassas som lite spännande för en bredare grupp människor, tjottahistorier och tjottateknik eller mer exakt tjottahittandets svåra konst.

Med det sagt vill jag be känsliga läsare sluta läsa här. Även potentiella flickvänner till mig måste sluta läsa här eftersom det blir lite intimt och jag inte vill att ni ska känna till detta om mig.

Idag såg jag något fint tycker jag, det var buss två i rusningstrafik som stod parkerad lite avigt och full med folk påväg till jobbet. Personerna i bussen såg förvirrade ut, bussens chaufför hade nämligen lämnat bussen. Han stod och pinkade på en innergård lite längre fram såg jag.

Han hade helt enkelt lämnat sin buss i princip vind för våg för att nöden liksom så krävde.

Jag har så otroligt många sådana historier så att jag skulle kunna starta en blogg om bara det. Men det kommer jag inte göra.

Men en liten ska jag nu ge er, för några år sedan bodde jag i en mindre fransk stad. Jag hade en lång promenad varje morgon och en morgon kände jag att nöden krävde av mig att jag skulle göra det stora. Det verkligt pockade och ingen facilitet fanns så långt mitt öga kunde skåda. Det enda som fanns i min närhet var ett stort kontorskomplex. Jag tänkte att hellre än att göra på mig så glider jag in på kontoret, de får straffa mig hur de vill, bara jag får kacka.

Sagt och gjort, jag gled in i kontorskomplexet med svettpärlor på underläppen. Tjejen i receptionen tittade på mig och jag nickade som om jag inte gjort annat än gå in just där varje dag de senaste åren. Som om jag var en vanlig grå fransk tjänsteman. Förbi receptionen med en blick som jag försökte få att verka som om jag visste vart jag var på väg när jag i själva verket desperat letade efter toaskylten. Men nej, någon sådan såg jag inte. Jag irrade runt i en labyrint av korridorer och inget tjotta.
Tills slut höll det på att liksom brista och jag var nu beredd att ta lite större risker så att säga. Jag öppnade en dörr på måfå och stegade bara rakt in. Jag kom rakt in i ett kontorslandskap av den gamla sorten, ett som såg ut ungefär som i filmen Brazil typ om ni sett den. Typ tjugo bord med datorer på, alla vända åt ett håll och ett förmannsbord längst ner i rummet.

Rummet var tomt eftersom det var ganska tidigt på morgonen. Jag stegade in, eller kanske småsprang men tvangs stanna ibland för att hålla tillbaka flödet så att säga. Längst bort, bredvid förmannens bord såg jag min efterlängtade toa. Jag sprang in och fick av mig brallorna i precis sista stund. Samtidigt som jag högt och ljudligt fick ur mig ett ahhhhhhh av lättnad och det kom kraftiga ljud från ett annat håll i mig hörde jag hur dörren till kontoret öppnades. In kom inte en utan typ alla som jobbade på kontoret. Pappväggarna gjorde så att det kändes som att vi befann oss mycket nära varandra. De hörde hur jag raffsade med papper och jag tror att de fick höra ett och annat mer också, typ några brakare till, fast jag försökte göra allt mycket mycket tyst. Någon ryckte i handtaget till toan, men där satt ju jag som sagt.

Egentligen inte så mycket mer med detta tänkte jag, jag har skitit på deras toa och ska nu bara gå ut och låtsas som det regnar, hälsa med en nick och sedan gå vidare. Inte mer med det förutom att jag nu också hörde att det var någon form av morgongenomgång. En person pratade medan alla andra lyssnade. Jaha eftersom toan var precis i den riktning som han som pratade anade jag att cirka 20 personer satt och tittade mot toan medan en person pratade. Skulle jag gå ut så skulle jag med andra ord hamna mitt i allas blickfång. Nej, så modig var jag inte, jag tänkte att jag sitter ut morgongenomgången, väntar med att spola och sitter kvar här. Hur lång tid kan det ta tänkte jag, inte mer än en kvart va? Men, det var innan jag kom ihåg hur fruktansvärt omständliga fransmän är, de pratar och pratar. Efter tio minuter i mina egna ångor började jag misströsta. Detta började bli ohållbart, tänk om det skulle dröja en hel timme innan jag kunde komma ut, ska jag sitta här i en hel timme, nej jag fick panik och fattade ett drastiskt beslut, jag spolar och bara går tänkte jag. Sagt och gjort, jag spolade, det var ett jävla oljud, och toan sa högt och ljudligt sluuuuuurk och sedan ett slags avgrunds ooooooaaaaaaaaov. Mannen som hade talat blev nu tyst. Han blev liksom ställd av ljudet, hade inte fattat att någon satt och sket.

Men jag kände starkt att jag måste fullfölja min plan, kan inte sluta nu, fast det bar emot. Jag öppnade dörren och mötes av hela landskapets blickar, de flesta tittade på mig som om de just sett ett ufo.

Min enda tanke var egentligen den enda rimliga, jag nickade som om inget hade hänt, försökte se ut som att detta var det naturligaste i världen. Och sedan gick jag med bestämda steg ut ur lokalen. Jag såg i min ögonvrå att alla kontoristerna följde varje steg jag tog. Minns hur smärtsamt svårt det var att få upp handen för att öppna dörren som ledde ut till korridoren. När jag kommit ut och stängt dörren tvingades jag stå framåtböjd och hyperventilera av ren stagefright.

Detta var ett sant moment of pain. Som en tjyv om natten när lampan tänds kände jag mig, fast med den skillnaden att en tjyv om natten åtminstone inte har skitit, han har bara varit ute och gentlemannatjyvat lite. Jag för min del hade lyckats lura mig in i en kontorslabyrint av den icke så nobla nödens anledning.

Ja det var egentligen inte så mycket mer med detta. Förutom det lilla att jag likt en råtta på jakt efter mat numera alltid hittar en toalett. Hur många gånger har jag exempelvis inte irrat runt i korridorerna iklädd mina trikåer på KTH. Eller i skogarna kring Brunnsviken och Hellasgården.

Så till er alla; en främmande man iklädd trikåer på ert kontor, han kanske inte är den där gentlemannatjyven ni först misstänker, det kan vara jag som irrar runt med ett skrymmande behov.