Tror att en och annan kan bli lite besviken på detta inlägg att döma av alla hot som haglat mot mig den senaste tiden, för att inte tala om den kriminella elit ni mobiliserat emot mig, som tur är har jag varit på resande fot hela dagen och har därav undgått dödskvadronerna.
Detta inlägg säger nog mer om min sorgelösa och naiva inställning till mitt löpande än om vad en psykoanalytiker eventuellt kan uttolka av en människas löpande. Detta ger mig dock en idé. Jag ska söka upp intressanta personer och intervjua dem om deras syn på löpning samt lägga ut det på min blogg. Fattar inte var jag ska få tid till det, men tror att det kan bli spännande läsning.
Jag träffade en psykoanalytiker jag känner i måndags, hon sa följande till mig: - Allan, du fattar att din löpning är ett enda stort kontrollerande av aggressivitet och ett sätt att kanalisera densamma va?
Jag svarade att nej det är det inte, sa att det är ett enda stort glädjetjut. Men hon stod på sig, hon sa att löpning är ett sätt att kanalisera och kontrollera aggressivitet.
Jag för min del blev förbannad och sa att nej det är det inte, det är glädje, ren glädje och så sa jag till henne att inte komma här och övertolka löpandet.
Men hon fortsatte att stå på sig, till saken hör att min kompis sprungit en hel del själv i sitt liv.
Hon sa; - Allan tänk på alla dina kilometrar därute i skogen, vad tror du de fyller för funktion?
Jaha, jag tänkte lite, jag tänkte på alla de tankar jag tänker därute i skogen, det är faktiskt vid närmare eftertanke en hel del ganska aggressiva tankar. Inte exakt destruktiva, oftare konstruktiva. Men många många tankar är faktiskt aggressiva i ordets vidare bemärkelse. Jag kom även på en hel massa andra funktioner löpningen fyller, men definitivt är det ett sätt att få utlopp för aggressivitet.
Jag erkände, sa som det var, att det inte bara var vanilj som jag tänkte på ute i spåret och gav henne lite rätt. Men ändå inte helt, jag är ju ingen aggressiv person liksom, har aldrig slagits och har aldrig på annat sätt varit så värst aggro. Nej det var heller inte ett samband hon menade fanns. Men hon sa att löpare får utlopp för sin aggressivitet när de springer och att aggression är något som framkallas hos löpare, bland annat för att det gör ont att springa, det är ett slags våld mot den egna kroppen.
Jag kan ana att detta inte är dynamit för er, men för mig är det fan det. Jag har alltid varit livrädd för att analysera mitt löpande. Att våga erkänna att det är ett sätt att få utlopp för aggressivitet är den djupaste insikt jag någonsin fått över min löpning ur ett psykologiskt perspektiv.
Nu till huvudfrågan, vad händer sen då? När jag bryter ett ben i spåret, eller av annan anledning tvingas sluta med löpningen under en längre tid, kanske för alltid. Jag frågade om jag kommer att bli en serial killer då? Nej, sa hon, du hittar andra kanaler för att kontrollera din aggressivitet. Vilka visste hon inte.
Varning utfärdas härmed för dagen då jag slutar springa, jag kommer jaga kanaler för aggressionskontroll och jag kommer söka brett.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
5 comments:
Gissa varför du gillar att stå på en läktare och vråla? Ren primalterapi...
Jag vet själv efter att ha spenderat fyra säsonger i globen. Få saker gjorde mig så lättretlig och frustrerad som att missa en match!
Sedan var ju grundproblemet att gnaget var så jävla kass att de bara gjorde mål en gång per kvartal, typ.
Tur att det fanns domare att skrika på istället...
Sa killen som är gammal fotbollsdomare - och skarpt ogillar attityden mot domare. Åhå, så kan det gå.
Jag blir för övrigt helt odräglig när jag inte får springa. Och ju tuffare pass desto större är toleransen med alla griniga ungar efteråt. Eller är det kanske pappa som är grinig och barnen solstrålar?
Jag föreslår DjurgårdsbrunnsKANALEN...
Jag tror att din kompis har delvis rätt. Det finns tillfällen när man springer för att kontrollera sin aggresivitet, men oftast är det för att odla sin glädje.
Jag tror på positivismen som säger att man gör något för att det är kul och inte för att inte göra något dumt.
Men den kan lätt bortförklaras med att varför stannar du vid röd gubbe... Inte för att det är kul utan för att inte bli påkörd...
Se där! Så komplex är hjärnan att man inte ens kan skriva ett intelligent inlägg... Snälla ignorera mitt svammel!
Frågan är vad som ger vad? Jag levde till för 5 år sedan lyckligt ovetandes om löpningens eufori, rökte, snusade och missbrukade fjärrkontroll. Inte ett spår av aggressivitet.
Nu blir jag en sur och grinig pappa (som någon nämnt tidigare) om jag inte fått lubba på ett par dagar.
Var det löpningen som gjorde mig aggressiv eller får jag bara utlopp för den?
Intressant att ni tar upp detta, blir man sur och grinig av löpningen?
Jag tror att man blir en löparjunkie som får abstinens. Något som en psyko-anal-ytiker skulle tolka som att man är generellt aggressiv och behöver få utlopp för ilskan genom att springa.
Sno ciggen av en rökare och påpeka sedan att de bara röker för att få utlopp för sin aggressivitet.
Jag gillar f ö att vara beroende av löpning.
Post a Comment