Den ännu inte tatuerade kroppen

Jag hade ett mål med denna säsong, det var att skaffa mig en tatuering, min första. Jag hade tänkt att jag skulle nå sub 2.45 och jag hade tänkt tatuera in min tid någonstans på min kropp, någonstans där jag kunde se den ofta, inte så mycket för att skryta som för att påminna mig själv om en tid i mitt liv. En tid då löpningen var snudd på allt mitt liv kretsade kring. Denna tid är inte över, mycket kretsar fortfarande kring löpningen, men saker och ting har ändå förändrats.

Jag har denna blogg att tacka för mycket, jag har löpningen att tacka för mycket, och jag har så många människor att tacka för så mycket. Ändå tänker jag bara på en sak när jag nu ska summera något på denna blogg, detta blir ju lätt fjantigt, men jag tänker ändå bara på en sak; jag tänker på alla dessa vägar som jag springer på. Som sista inlägg ska jag nu, ur huvudet skriva ner alla dessa vägar, alla vägar jag tänker på och som jag älskar, och som jag alltid längtar till. Det blir en hyllning till underlaget, till vägen, till Stockholm.

Tack för att ni läst denna blogg!

Brunnsviken, Linnégatan, Södermalm runt, Loudden, Grusvägen vid Waldermarsudde, Roslagsgatan, Lidingövägen, Lilljanskogen, den långa vägen ner till Kivik, Maskinbacken, strandprommenaden in till Cannes, alla stigar på Muskö, gatan längs den lilla kanalen i Berlin, Vesterbrogate, vägen ner till Mem, Boylston street, backen upp till fotbollsplanen i Tanto, Årstabron, Västerbron, alla spåren i Ursvik, Regeringsgatan, Brunnsgatan, Under den Linden, Vallhallavägen, Södermälarstrand, Laduviken, Edsviken, Djurgårdsbrunnskanalen, hela norra Djurgården, hela resten av Djurgården, Djurgården, Djurgården, Djurgården, Les Alpes Maritimes, Gorges de Verdon, The Reservoir i Central park, Strandvägen, Nackareservatet, Milspåret i Hellas, och tusen mil till, alla dessa mil, de utgör det vackra navet.

Ha det bra, vi ses senare någon annanstans.

Runners High, Runners High

Paninaro

Jag ska sluta skriva här, men jag har drabbats av en svag svag separationsångest. Jag kom att tänka på min unicitet häromdagen, kom att tänka på att jag förmodligen är den löpare i världshistorien som flest gånger yttrat ordföljden armani, armani, a-a-armani under brinnande löpning. För att inte tala om hur många gånger jag pratsjungit violence, religion, injustice and death för att sen bara övergå i de klassiska raderna paninaro, paninaro, oh oh oh Paninaro, paninaro, oh oh oh.

Fattar inte varför, kanske är det för att de är så sjukt bra, men Pet Shop Boys och löpning är fan hand in glove. Nedan följer fem löparlåtar singerade PSB:

Music for boys
We all feel Better in the dark
Euroboy
In Private (feat. Elton John) ( stuart chrichton club mix)
Paninaro

Livet kan fan knappt bli hårdare än så.

Löpning är för övrigt bäst just exakt nu.

Slutet på historien

Med sorg, vemod och viss lättnad vill jag härmed meddela att jag inom en snar framtid ämnar lägga ner denna blogg. Innan jag gör det skulle jag gärna vilja skriva ur mig någon form av magnum opus, men jag antar att detta inte är möjligt. Jag skulle helst vilja med en mening få ur mig allt, fånga själva löpningens eller i alla fall min löpnings kärna. Detta går inte men jag vill ändå på något sätt avsluta denna resa på ett långdraget sätt. Jag funderar på hur detta ska gå till och återkommer i frågan.

Nu skulle jag egentligen vilja berätta för er om min tid som besatt av att bygga bord, hur det gick för mig när jag skulle bygga mitt fjärde bord, mitt mästerverk, men jag blir så jävla arg när jag tänker på det, så jag kan inte.

Saker som hänt sedan jag slutade skriva

Jag skriver numera oregelbundet och utan stark glöd här. Jag vet det eftersom jag typ ser det, min rate är typ ett inlägg i veckan mot tidigare snitt på typ 1,2 om dagen.

Okej, varför kanske ni frågar er? Min enkla strategi just nu är att ägna mig åt skadeprevention och i viss mån rehabilitering. Jag vill bli helt frisk, jag tar därför ett litet steg tillbaka i min träning, tränar inte lika mycket och inte lika intensivt, mindre tid ägnas därmed åt att tänka på löpning, eller om man hellre vill, mer tid finns till att tänka på annat.

Okej, jag har haft mer tid att tänka på annat, så vad har det inneburit för mig? Ett par saker har jag märkt:

- Jag har blivit fullblodsvegetarian tror jag (inte ens ostron äter jag)
- Jag kommer inom en snar framtid flytta hem till Södermalm
- Jag äter mindre mat

Är allt detta kopplat till att jag tänker mindre på, utövar mindre samt skriver mindre om löpning?

Ja absolut. Vet inte om dessa tre saker kan sägas vara bra, men det är kalla fakta.

Veckans träning:
Måndag: Styrka (ben och bål)
Tisdag: 10K medelhård löpning
Onsdag: Vila
Torsdag: Intervall + styrka (bål)
Fredag: cykel 1H
Lördag: Vila (hårt kroppsarbete)
Söndag: Vila (hårt kroppsarbete)

Några frågor på detta? Annars kör vi på som om inget hänt.

Bildminnen, Berlin 2008

Spring Berlin nästa år, ni kommer inte ångra det.

Mitt fall

Okej, gårdagen bjöd på ett 13K pass med en snittfart på typ 4.30 fart. Jag hade för ambition att ta det mkt mkt lungt, fattar inte varför det aldrig funkar. 4.30 är inte jättehårt, men still, jag vill lära mig att ensam kunna gå ut och ta det lungt, stanna till vid en söt kotte, eller typ säga till en gammal tant att det är vackert väder och trevligt att vara nere vid Brunnsviken en sånhär dag. Nu skiker jag bara till tanterna att de ska flytta på sig.

Detta med att inte kunna ta det lungt, det kommer fan bli mitt fall. Jag kommer göra en Jimmie Fixx en vacker dag.

Framtiden

Alltså, jag skriver ganska sällan här numera. Kan egentligen inte förklara varför, eller jo jag kan det, jag har inte haft regelbundenhet i min löpning på över 4 månader, eller nej, över sex månader rentav. Och om jag inte kan skriva om saker som anknyter till min löpning har jag liksom lämnat denna bloggs kärnverksamhet, och det vill jag inte.

Så om vi ska prata lite löpning för ett ögonblick nu då då. Jag tänker denna vecka ta min första löparvecka på mycket mycket länge.

Av denna anledning, och för att pressa mig själv en smula lägger jag härmed upp veckans träning för allmänt beskådande.

Håll i er för nu rafflar det till sig:

Måndag: 11K Mjukstart
Tisdag: 11K Medelhårt
Onsdag: Styrkepass
Torsdag: 13K medelhårt
Fredag: 11K mjuk löpning
Lördag: Vila
Söndag Vila

Jag går ut med en +40K vecka, kanske egentligen lite mkt men med tanke på hur pigga mina ben var efter Berlin marathon så tror jag inte detta ska vara några större problem. Dessutom ska jag försöka hålla tempot nere. Vi får se om detta lyckas, och om jag verkligen genomför dessa pass.

Ska vidare försöka fatta vad som ska bli mina kommande och närmast förestående lopp och utmaningar som löpare.

Köpenhamns gator, hur jag ser på dem

Spenderade helgen i Köpenhamn, spenderade den med att strosa runt i staden och egentligen det enda jag försökte klura ut var vart och hur marathonbanan gick. Det är ett så starkt ögonblick för mig så jag uppenbarligen hellre letar gator där jag sprungit än letar butiker eller genuina smörebrödshak. Det fanns inte en gata i Köpenhamn som jag inte värderade först och främst efter kriteriet om jag sprungit på den eller inte. Kanske är det det som är marathonturism, att strosa runt och liksom minnas sina egna hjälteinsatser. Eller så kan man bara kalla det vansinne eller total, rå narcissism.

Berlin 2008 - lättjans triumf

Okej, här kommer ett snabbt nedtecknat minnesdokument över årets Berlin marathon.

Jag tänkte springa endast 8K, jag tänkte göra det för att jag var trött på att straffa min kropp. Jag var värd bättre, jag tänkte på detta dagarna innan loppet och jag tänkte på det när jag till tonerna av Maurice Ravels Bolero satt på huk i en nedpinkad buske och sket ungefär tre minuter innan startskottet skulle pangas av.

Jag tänkte springa 8K eftersom det var ungefär där marathonbanan passerade Friedrichstraße, och den lilla tvärgatan där jag bodde. Jag tänkte bryta, gå upp på mitt rum, byta om och sedan sätta mig och dricka ett par snabba öl för att sedan se vad som skulle hända. Kanske skulle jag fortfarande vilja gå och möta mina vänner vid målgången, kanske inte, jag tänkte inte så långt, försökte bara förstå vidden av det faktum att jag skulle bryta, försökte sätta mig in i vad det skulle innebära, hur det skulle kännas. Jag ville inte veta exakt hur det skulle kännas, var rädd för vad som skulle komma upp liksom. Försökte känna något överhuvudtaget där i busken, men allt jag kunde känna var lukten av det jag just producerat och en svag doft av urin, upplevde inte ens doften som motbjudande var bara tom.

Hela sommaren har förstörts av ett krånglande ben, eller mer exakt av en slags spricka i skelettet Jag har utöver dåliga möjligheter till träning på grund av skadan haft svårt att riktigt komma in i träningen inför Berlins marathnon, har inte riktigt haft drivet, inte känt hunger. Antar att detta har berott på att jag hela tiden vetat att jag inte kommer kunna prestera bra. Totalt har jag nog inte under de senaste tre månaderna innan loppet sprungit mer än kanske 100K, ingenting emot hur jag brukar träna. Jag har alltid varit relativt minutiös i mina förberedelser. När jag nu klev ut ur busken möttes jag av en leende Haile Gebreselasie som samtidigt som jag hoppade ut från buskaget, leendes hoppade ut från ett tält. Jag applåderade honom, hans uppsyn liksom frambringar den typen reaktioner, att man liksom spontant bara börjar applådera. Han ser liksom så snäll ut, lite gullig på något sätt.


Startskottet goick innan jag ens kommit in i min startgrupp, Inga problem för mig, jag visste ju liksom att det inte spelade någon roll, jag skulle ju ändå hoppa av, vilken tid jag hade när jag bröt, det var av ingen betydelse för mig. Jag började småjogga fram mot startlinjen, väl där tänkte jag att nej, jag ska göra min första K i ett bra tempo, varför visste jag inte, kanske för att snabbare komma hem, eller bara för att komma undan den värsta trängseln. Min första K gick utan att jag ens kände något i 4.10 tempo. Jag beslöt mig för att även min nästa K skulle gå i samma fart. Ungefär nu förändrades allt, jag bestämde mig för att göra en halvmara, jag skulle springa tills krampen kom. När den kom skulle jag tacka för mig och kliva av, kanske en halvmara tänkte jag. Jag höll min fart trodde jag, tog inte tid men jag kände att jag inte sackade, att mitt steg var vackert och att jag liksom flöt fram.

Hela morgonen hade jag nynnat på pekoralet Wind of change med Scorpions, vet inte varför men kanske för att loppet kändes som på något sätt mitt sista, som att detta var början på något nytt, att jag fan höll på att sluta med löpningen. Jag undrade vad för ord de sjöng i låten, det lät inte som engelska, det måste vara franska.

Nu kunde man ju tro att jag liksom sprang runt och njöt av denna relativa fart jag trots allt sprang runt med utan att det på något sätt plågade mig, men det gjorde jag inte, tvärtom, jag kände djupt självförakt. Självförakt eftersom jag sprang så fort. Vad som än hände så hade jag lovat migsjälv att inte springa fort, utan att göra detta lopp i ett makligt tempo. Nu sprang jag där och liksom släppte upp bromsen. Jag tänkte att om jag ska fortsätta på detta sätt så får jag inte springa fler lopp, då får detta fan bli det sista.

Loppet bara förflöt, lite musik längs vägen, en stilla undran hur det är att bo i någon av de tusentals ansiktslösa lägenheterna på Leipziger Straße, hur det är att komma hem där, att gå från tunnelbanan påväg hem från jobbet bara för att komma hem till en av alla tusentals anonyma lägenheter. Lite övriga reflektioner om det gamla öst kontra det gamla väst. Minnesbilder av glassar på Sonycenter, hur jag under viss påverkan förra sommaren satt och åt en glas där, hur god den var. Jag sprang runt och snackade mest hela tiden, loppet liksom bara förflöt, pågick medan jag gjorde annat.

Vid kanske 34K började jag känna att mina ben existerade, att de värkte, nu fanns givetvis inte en tanke på att bryta, denna typ av muskelvärk skulle inte få stoppa mig nu, jag hade liksom redan skrivit min framgångssaga, jag visste nu att jag skulle gå in under 3.10 och att jag därmed skulle prestera något av en otrolig tid. Detta berörde mig som sagt föga, jag var mer besviken på att jag inte hade kunnat hålla igen. När värken kom tänkte jag att jag hade en slags utomkroppslig upplevelse, att jag inte fanns där varken i tid eller rum och att jag skulle träffa mig själv snart i målfållan. Det var något annat som var därute, vem vet jag inte, men det var inte jag. Precis när denna någon började säcka ihop lite och gå ner i en slags lunk hördes någon säga, vad fan gör du här? Du skulle ju ta det lugnt idag, du är inte klok. Det var en löpare från Studenterna som jag sprungit en del med på TSM. Jag blev mycket glad av att se honom även om han påminde mig om hur idiotiskt det var att vara just där just då, jag skulle ju egentligen sitta och dricka öl. Jag började prata med honom, om allt mellan himmel och jord, bla bla bla. Jag var glad att ha fått en vän därframme, någon som liksom höll mig lite ofokuserad på smärtan. Efter en stund tröttnade han dock på mitt babblande och typ sa att han inte orkade snacka mer, jag ursäktade mig och sa att allt mitt snack mest var ett sätt att lura migsjälv att jag hade mycket kraft kvar.

Jag sprang och sprang och plötsligt, Unter den Linden, gatan som leder fram till Brandenburger Tor, jag hade försäkrat mig om att slå Studenten, det kändes viktigt och jag hade krafter kvar, mycket krafter kvar. Jag kände mig som en gazzel, som något som nästan svävar fram. Jag förstod ingenting, allt gick så lätt, har aldrig haft ett så lätt lopp. Jag sprang in på 3.04.29, fick min medalj, fick lite massage av en massör vid namn Sven, åt min påse med gottigott och bara gick runt och njöt. Inget har någonsin kännts lättare, jag var hög, men utan den där totala stelheten och smärtan i kroppen. Det kändes typ som att jag utan vidare skulle ha grejat en mara till direkt efter denna utan sådär jättestort tidstapp. Min bitterhet över att jag inte hade hållit igen förbyttes nu till en känsla av stolthet, att jag liksom var en slags kung, att jag typ var gud, eller typ Zlatan, jag vet att det är rätt tunga namn jag droppar, men jag kände mig typ så mäktig där. Typ ville slå migsjälv över bröstet och liksom se om någon annan hane vågade komma upp och utmana mig.

Jag tog en öl, lade mig i gräset framför riksdagshuset och tänkte att detta händer igen, jag kommer springa så många gånger igen. Hur jag ska träna i framtiden förblir dock en gåta för mig.

Hemma i Sverige igen kollade jag upp texten till Winds of change, vad var det de sjöng på franska? Jag hade fel, de sjöng inte på franska det var:

I follow the Moskva Down to Gorky Park Listening to the wind of change

Sen laddade jag hem den jävla helveteslåten. Nu plågar den mina öron med ljuva minnen. Och jag kommer springa med den i min pod denna vinter.

Det tyska fokets hyllningar

Jag känner en hel drös debutanter inför söndagens lopp, marathondebutanter. De ska ha Ipods och annat bjäfs i öronen. Nej för fan det är det tyska folkets hyllningar som gäller på söndag, det är springa runt och suga in det, det är det jag längtar efter. Peppen har nu infunnit sig, jag har intre fattat vart den varit, men typ för någon minut sedan kom den.

Nu jävlar ska jag springa marathon, och jag ska göra det långsamt som bara den.

Bib 20341

Om ni mot förmodan vill ha mina mellantider på sms kan ni följa denna länk. Jag har förvisso gödslat med sms utskick men vill ni vara säkra sidan , do it yourself.

Jag minns alla mina marathonlopp och hur de brukade ta på mig

Jag minns alla mina gamla lopp relativt väl. Och jag minns hur de har tagit på min kropp, jag brukar inte kunna gå efteråt. Kommande söndag kommer garanterat inte bli något undantatg, tvärtom. Jag är redan nu rent ut sagt rädd för efterkommande smärta. Jag ger mig själv i det närmaste små chanser att jag ens kommer i mål. Så i detta nu, en vecka präglad av ångest och längtan, jag vill bli av med det liksom. Ha det överstökat, samtidigt en nära nog destruktuiv längtan efter den där känslan av att man lever. Berlin närmar sig.