Alessi gästbloggar: Mitt Stockholm halvmarathon, blod, svett och uttråkning

Eftersom Allan plockar svamp när vi andra springer halvmarathon blev jag ombedd att skriva ner mitt halvmarathonreferat. Och då gjorde jag det. Håll till godo.


***


Min uppladdning inför Stockholm halvmarathon kan knappast anses optimal. Bortsett från ett ynka "långpass" om 17 K har jag inte sprungit någon längre sträcka sedan marathonloppet i maj. Det har snarare handlat om att klämma in någon mil lite här där. Därför har jag med viss skepsis sett fram emot detta lopp.


Redan vid nummerlappsutdelningen stod det klart att vi hade att göra med Stockhom Marathons lillebror. Allt var liksom hälften så stort. Halva sträckan, hälften så lite tält, hälften så lite folk och hälften så bra goodie-bag. Eller den var nog sämre ändå. En tvättsvamp och ett champion chip. Kom igen nu, sponsoravdelningen!


Hur som helst.. själva loppet då? Jo, jag kom till startfållan med ganska lång tid till godo. Det regnade fortfarande och jag frös om mina händer. Min startgrupp, D, var fylld av gamlingar och rookies som för att hålla värmen stod och småhoppade till svennehitsen i högtalarna. Som ett pro-bono Friskis & Svettis pass på en förortsäng ungefär.


Då startskottet gick satte folk av i en jäkla takt. Jag hade läst att det första partitet skulle vara det tyngsta med sina förrädiskt maskerade stigningar, varför jag tog det ganska lugnt i början. Vid Odengatan kände jag att jag hade full kontroll och bestämde mig för att försöka börja springa snabbare.


Överhuvudtaget kändes detta som ett moget lopp. Jag hade verkligen total kontroll över disponeringen av energi, även då jag höjde pulsen. Tyckte till och med att jag sprang vackert. Detta var något jag inte upplevt i löpningen tidigare. Första milen klarades av på drygt 50 minuter och jag hade hur mycket kraft som helst kvar. Målsättningen att ta sig runt på under två timmar skulle definitivt klaras av.


Men så föll jag.


Ungefär vid Slussen stod ett gäng funktionärer och delade ut power bars. Jag upptäckte detta sent och blev därför tvungen att snävt snedda mot dem för att inte tappa fart. I samma ögonblick som jag tog steget mot höger sprang någon in i mitt ena ben som låste sig bakom det andra. Och jag flög (tror till och med att jag krigs-rullade ett varv) och slog i mitt vänsterknä och mina händer. Självfallet hände detta på det enda stället med publik och det hördes en förfärad susning bland massorna.


Inte så lite omtumlad och med grovt överskott av adrenalin reste jag mig snabbt och sprang vidare. Efter ett par kilometer upptäckte jag att det blödde kraftigt från knät. Hela mitt främre smalben var blodigt. Och i ärlighetens namn kändes det för stunden helt fantastiskt. Jag var liksom den stenhårde löparen.


Efter en och en halv mil var min nettotid 1h 15min. Jag kunde inte tro mina ögon. Jävlar vad snabb jag var! Och fortfarande inte trött. De sista sex kilometerna sprang jag allt vad jag orkade och tog placering efter placering för att till slut springa in på monstertiden (i min värld alltså) 1,45,40!


Allting summerat låter kanske detta som en relativt trevlig upplevelse. Men faktum är att jag hade fruktansvärt tråkigt under hela loppet och inte kommer göra om det igen.


Perfekt disponerad energi, vackert löpsteg och coolness i form av blodiga knän duger kanske för provinserna. Men löpning, mina vänner, handlar inte om det. Löpning blir till något upphöjt först när nerverna ligger utanpå huden. Ångesten och rädslan för smärtan slingrat sig kring din själ, då tillstånden Runners high och the lowest low svingar sin ambivalenta pendel. Först när knäskålarna sjunger klagosång högre än cover-banden sjunger Guns n' Roses. Då endorfinet är din enda vän.


För precis där vid mållinjen förstod jag det. Jag är, och nu svimmar säkert Allan i sin svampskog, en marathonlöpare.