Berlin 2008 - lättjans triumf

Okej, här kommer ett snabbt nedtecknat minnesdokument över årets Berlin marathon.

Jag tänkte springa endast 8K, jag tänkte göra det för att jag var trött på att straffa min kropp. Jag var värd bättre, jag tänkte på detta dagarna innan loppet och jag tänkte på det när jag till tonerna av Maurice Ravels Bolero satt på huk i en nedpinkad buske och sket ungefär tre minuter innan startskottet skulle pangas av.

Jag tänkte springa 8K eftersom det var ungefär där marathonbanan passerade Friedrichstraße, och den lilla tvärgatan där jag bodde. Jag tänkte bryta, gå upp på mitt rum, byta om och sedan sätta mig och dricka ett par snabba öl för att sedan se vad som skulle hända. Kanske skulle jag fortfarande vilja gå och möta mina vänner vid målgången, kanske inte, jag tänkte inte så långt, försökte bara förstå vidden av det faktum att jag skulle bryta, försökte sätta mig in i vad det skulle innebära, hur det skulle kännas. Jag ville inte veta exakt hur det skulle kännas, var rädd för vad som skulle komma upp liksom. Försökte känna något överhuvudtaget där i busken, men allt jag kunde känna var lukten av det jag just producerat och en svag doft av urin, upplevde inte ens doften som motbjudande var bara tom.

Hela sommaren har förstörts av ett krånglande ben, eller mer exakt av en slags spricka i skelettet Jag har utöver dåliga möjligheter till träning på grund av skadan haft svårt att riktigt komma in i träningen inför Berlins marathnon, har inte riktigt haft drivet, inte känt hunger. Antar att detta har berott på att jag hela tiden vetat att jag inte kommer kunna prestera bra. Totalt har jag nog inte under de senaste tre månaderna innan loppet sprungit mer än kanske 100K, ingenting emot hur jag brukar träna. Jag har alltid varit relativt minutiös i mina förberedelser. När jag nu klev ut ur busken möttes jag av en leende Haile Gebreselasie som samtidigt som jag hoppade ut från buskaget, leendes hoppade ut från ett tält. Jag applåderade honom, hans uppsyn liksom frambringar den typen reaktioner, att man liksom spontant bara börjar applådera. Han ser liksom så snäll ut, lite gullig på något sätt.


Startskottet goick innan jag ens kommit in i min startgrupp, Inga problem för mig, jag visste ju liksom att det inte spelade någon roll, jag skulle ju ändå hoppa av, vilken tid jag hade när jag bröt, det var av ingen betydelse för mig. Jag började småjogga fram mot startlinjen, väl där tänkte jag att nej, jag ska göra min första K i ett bra tempo, varför visste jag inte, kanske för att snabbare komma hem, eller bara för att komma undan den värsta trängseln. Min första K gick utan att jag ens kände något i 4.10 tempo. Jag beslöt mig för att även min nästa K skulle gå i samma fart. Ungefär nu förändrades allt, jag bestämde mig för att göra en halvmara, jag skulle springa tills krampen kom. När den kom skulle jag tacka för mig och kliva av, kanske en halvmara tänkte jag. Jag höll min fart trodde jag, tog inte tid men jag kände att jag inte sackade, att mitt steg var vackert och att jag liksom flöt fram.

Hela morgonen hade jag nynnat på pekoralet Wind of change med Scorpions, vet inte varför men kanske för att loppet kändes som på något sätt mitt sista, som att detta var början på något nytt, att jag fan höll på att sluta med löpningen. Jag undrade vad för ord de sjöng i låten, det lät inte som engelska, det måste vara franska.

Nu kunde man ju tro att jag liksom sprang runt och njöt av denna relativa fart jag trots allt sprang runt med utan att det på något sätt plågade mig, men det gjorde jag inte, tvärtom, jag kände djupt självförakt. Självförakt eftersom jag sprang så fort. Vad som än hände så hade jag lovat migsjälv att inte springa fort, utan att göra detta lopp i ett makligt tempo. Nu sprang jag där och liksom släppte upp bromsen. Jag tänkte att om jag ska fortsätta på detta sätt så får jag inte springa fler lopp, då får detta fan bli det sista.

Loppet bara förflöt, lite musik längs vägen, en stilla undran hur det är att bo i någon av de tusentals ansiktslösa lägenheterna på Leipziger Straße, hur det är att komma hem där, att gå från tunnelbanan påväg hem från jobbet bara för att komma hem till en av alla tusentals anonyma lägenheter. Lite övriga reflektioner om det gamla öst kontra det gamla väst. Minnesbilder av glassar på Sonycenter, hur jag under viss påverkan förra sommaren satt och åt en glas där, hur god den var. Jag sprang runt och snackade mest hela tiden, loppet liksom bara förflöt, pågick medan jag gjorde annat.

Vid kanske 34K började jag känna att mina ben existerade, att de värkte, nu fanns givetvis inte en tanke på att bryta, denna typ av muskelvärk skulle inte få stoppa mig nu, jag hade liksom redan skrivit min framgångssaga, jag visste nu att jag skulle gå in under 3.10 och att jag därmed skulle prestera något av en otrolig tid. Detta berörde mig som sagt föga, jag var mer besviken på att jag inte hade kunnat hålla igen. När värken kom tänkte jag att jag hade en slags utomkroppslig upplevelse, att jag inte fanns där varken i tid eller rum och att jag skulle träffa mig själv snart i målfållan. Det var något annat som var därute, vem vet jag inte, men det var inte jag. Precis när denna någon började säcka ihop lite och gå ner i en slags lunk hördes någon säga, vad fan gör du här? Du skulle ju ta det lugnt idag, du är inte klok. Det var en löpare från Studenterna som jag sprungit en del med på TSM. Jag blev mycket glad av att se honom även om han påminde mig om hur idiotiskt det var att vara just där just då, jag skulle ju egentligen sitta och dricka öl. Jag började prata med honom, om allt mellan himmel och jord, bla bla bla. Jag var glad att ha fått en vän därframme, någon som liksom höll mig lite ofokuserad på smärtan. Efter en stund tröttnade han dock på mitt babblande och typ sa att han inte orkade snacka mer, jag ursäktade mig och sa att allt mitt snack mest var ett sätt att lura migsjälv att jag hade mycket kraft kvar.

Jag sprang och sprang och plötsligt, Unter den Linden, gatan som leder fram till Brandenburger Tor, jag hade försäkrat mig om att slå Studenten, det kändes viktigt och jag hade krafter kvar, mycket krafter kvar. Jag kände mig som en gazzel, som något som nästan svävar fram. Jag förstod ingenting, allt gick så lätt, har aldrig haft ett så lätt lopp. Jag sprang in på 3.04.29, fick min medalj, fick lite massage av en massör vid namn Sven, åt min påse med gottigott och bara gick runt och njöt. Inget har någonsin kännts lättare, jag var hög, men utan den där totala stelheten och smärtan i kroppen. Det kändes typ som att jag utan vidare skulle ha grejat en mara till direkt efter denna utan sådär jättestort tidstapp. Min bitterhet över att jag inte hade hållit igen förbyttes nu till en känsla av stolthet, att jag liksom var en slags kung, att jag typ var gud, eller typ Zlatan, jag vet att det är rätt tunga namn jag droppar, men jag kände mig typ så mäktig där. Typ ville slå migsjälv över bröstet och liksom se om någon annan hane vågade komma upp och utmana mig.

Jag tog en öl, lade mig i gräset framför riksdagshuset och tänkte att detta händer igen, jag kommer springa så många gånger igen. Hur jag ska träna i framtiden förblir dock en gåta för mig.

Hemma i Sverige igen kollade jag upp texten till Winds of change, vad var det de sjöng på franska? Jag hade fel, de sjöng inte på franska det var:

I follow the Moskva Down to Gorky Park Listening to the wind of change

Sen laddade jag hem den jävla helveteslåten. Nu plågar den mina öron med ljuva minnen. Och jag kommer springa med den i min pod denna vinter.