Larry och Woody Allen

Detta är en löpblogg, men ibland måste Larry David komma in, för han har gjort tidernas roligaste serie "Curb Your Enthusiasm".
Nu ska Larry spela med i Woody Allens film.

Jaha vad ska jag skriva om det? Var bara tvungen att skriva det, annars hade jag liksom tvingats ringa någon och tala om det, men det kändes liksom lättare att skriva lite om det här. Säsong 6 är för övrigt sjukt bra.

Ekarna på Djurgården, vad mer kan man begära?

Imorse sprang jag då ett hårt (ganska hårt) pass på typ 11k. Detta var om jag minns rätt mitt första morgonpass i år. Men som vanligt när det gäller morgonpass sprang jag runt och undrade varför det inte sker oftare, varför det inte sker varje dag rentav.

Solens morgonstrålar var otroligt fina över Djurgårdens vackra vackra ekar. Det var så nära himmelriket man kan komma en onsdagsmorgon i januari.

Jag måste göra detta oftare.

Veckans träning

Jag har helt tappat bort allt vad träningsprogram heter och försöker köra efter eget huvud nu. Egentligen tror jag att det liksom är lika bra, jag kör så ofta jag kan så hårt jag tror jag kan.

Ska försöka hålla detta schema någorlunda denna vecka så får vi se om det blir några ändringar:

Måndag (igår): Vila
Tisdag: 16-17K med backintervall
Onsdag: fm; tröskelpass em; 14K lugn lättdistans
Torsdag: 10K tröskelpass
Fredag: Intervallpass
Lördag: Vila/lätt styrka + (femkamp på Bosön)
Söndag: 25K Långpass med fartökning mitt i

Känns när jag skriver ner detta lite hårt, men såhär ser väl en vecka ut antar jag. Mest ångest har jag inför min morgonlöpning imorgon bitti. Min far ska dock sova hos mig inatt varför det blir mkt tidig sänggång.

På lördag ska jag och en hög gamla kompisar köra femkamp i friidrott på Bosön. Det blir kula, längd, höjd, 400 meter och 60 meter. Jag är mycket osäker på om jag vinner någon gren.

Dessutom tänkte jag försöka tillgodogöra mig lite styrketräning därute, vilket jag alltid kan skylla på när jag typ kommer trea på 400 meter, att jag liksom hade trötta muskler.

Min stora dröm

Såg ni det, programmet "Min stora dröm"?
Antar att vissa av er, ni som besöker olika löparforum vet vad jag menar iaf.

Ett program, en halvtimme långt om Ultramarathonlöparen Poul från Danmark som brände av ett 100K lopp.
Jag blev så sugen och jag vet, jag vet att när förfallet är totalt, när det inte finns mer fart att plocka ur min arma kropp, då blir jag en riktig långdistanslöpare. Då blir det ultror, för det där såg otroligt härligt ut.

Jag tror att ultralöparna är de sanna psykonauterna, inte för att de inte tar substanser utan för att de använder sina kroppar, de framkallar exakt det som kroppen och själen liksom kräver av dem. Och de för en kamp mot kroppen och en kamp för att få igenom något så otroligt som sin vilja. Och det är i sanning inga självklarheter att ens vilja ska segra.

Jag hoppas jag förbättras på marathon ett tag till, men så fort jag inte längre vill eller kan det, då jävlar ska det springas Comrades, Swiss Alpine och Badwaters.

Det är då denna blogg kommer bli riktigt intressant.

Farfar visste allt, TSM och min födelsedag; allt i ett, bra va?

Först och främst, ett mycket gammalt ordspråk som min farfar lärde mig när jag var liten;
"Den som arbetar för mycket finner ingen tid för bloggande"

Han var klok min farfar som redan på 70-talet insåg detta. Jag har den senaste tiden drabbats lite av detta upplever jag själv. Vill skriva mer, har mer att skriva liksom men hinner inte. Trist.

Igår var det TSM precis som varje söndag. Det är med stor glädje jag och många med mig genomför dessa långpass. Inte minst eftersom det är en slags mycket fin gemenskap som åtminstone jag känner i min löpargrupp. En gemenskap som bygger att man liksom inte är ensam i sin ensamhet som någon för länge sedan utryckte saken. Vi springer liksom runt och pratar tider, form och annat enfaldigt och trivs mycket bra med det. Ett fantastiskt otvunget umgänge kanske man kan kalla det.

Igår sprang vi på bra med ett snitt på typ 4.25 med toppar på 4.05/K, jag hade inga problem alls, njöt av varje sekunds löpning under våra typ 26-27K.

För övrigt hände något spännande idag. Jag fick grått hår på huvudet, som en explosion och så var jag full av dem i hela håret. När jag var barn trodde jag att jag skulle förändras när jag fyllde år, nu tror jag det inte, och så detta, jag fyller år idag och märker i spegeln på just denna dag att mitt huvudhår börjar bli grått. Suck, förfall, det är förstadiet till förruttnelse. Och nej jag är inte låg, har bara panik.

Skål!

Den otroliga slumpen

Jag har en kompis som oftast berättar en historia om vad som hände när han satt på en kinakrog i Swansea, Wales och drack öl. Min kompis tappade sin öl, direkt ur handen ner på golvet. Det var en Pint, och min vän hävdar att han såg glaset landa, stående och att ölen liksom var i luften men att hela ölen hamnade i det, nu på golvet stående ölglaset. Han hävdar att detta var ett slags mirakel, att omständigheterna slog in på ett slags perfekt sätt. Jag tycker att det mer kanske kan kallas för en lustig slump att han tappade glaset och att det ställde sig upp och att ölen liksom kom tillbaka i glaset. Detta var liksom hans tur. Han hade sitt ögonblick där och då.

Jag har själv en historia, dagen då jag hade tur, eller kanske såg ett litet mirakel, eller fick bevittna slumpen i dess mer extrema former. Jag hade ner en tom PET-flaska från en bänk i min hall. Den studsade runt på marken och ställde sig upp och ner. Den ställde sig alltså på toppen, på kapsylen, skruvkorken.

Jag stod där i min hall och tittade på underverket. Visste inte riktigt vad jag skulle göra med denna otroliga slump, kom aldrig på att jag kunde fota det hela men jag har just nu, exklusivt för denna blogg, varit ute i hallen och rekonstruerat detta slumpens fantastiska verk.

Det är slumpen jag nu talar om, vilken otrolig spännande företeelse (kanske man kan kalla den) det är.

Igår drabbade slumpen mig på ett helt otroligt sätt. Det kändes ungefär lika orimligt det som utspelades igår vid Björnsträdgård som det som hände i min hall, och där på kinakrogen i Swansea.

Jag önskar på många sätt att jag kunde berätta om gårdagen för er som läser denna text, men av integritetsskäl måste jag lämna ute hela det förlopp, hela den kedja av slumpartade utfall som utspelade sig. Jag förstår om ni nu vill döda mig för att jag liksom utelämnar hela historien, jag vet att det inte är snällt, men vem har sagt att jag är snäll? Inte jag.

Så jag lämnar er, ensamma med alla dessa löst hängande frågor.

Fart i trösklarna

Denna vecka går jag in i en lite ny fas i min träning, jag ska satsa mer på fart och mindre på distans. Detta märks mest i det lilla lilla faktum att jag byter ut mina banor en smula och givetvis att jag springer fortare (helst).

Jag har sprungit mycket runt Brunnsviken på sistone och tagit många pass på ett lite längre Djurgårdsvarv. Båda dessa pass ligger på typ 13-14K.

Nu ska jag börja köra mer en slinga jag har runt Djurgårdsbrunnskanalen, det är med kanske 100 meters felmarginal (hoppas jag, mätt med en fucking Suunto) 11K. Så nu ska mina tröskelpass, passen då jag ligger nära mitt max, nära vad jag klarar av, komma ännu närmare min gräns.

Ikväll tog jag denna slinga för första gången på länge. Bara att göra det var som en slags signal till min kropp att nu börjar allvaret, nu ska vi dra på, inte lite småfjösigt utan riktigt rejält. Detta 11K pass är mitt egna lilla helvete, det är här jag har pressat mig som mest. Det var faktiskt mycket mycket trevligt att låta kroppen gråta lite ikväll och utan att gråta ihjäl sig, utan att ens pressa så värst hårt gick jag idag runt med en snittfart på 4.01.

Ikväll har jag en för mig ganska ovanlig känsla, jag är nöjd med min träning och upplever att jag i det närmsta är i fas. Just när jag skriver detta känner jag dock att intervallträningen måste börja tas på mer allvar snart. Suck, den eviga förbannade träningsångesten; can´t live whit it, can´t live without it.

Norrmännen skrattar oss löpare i ansiktet varje lunch

Idag har jag varit i Norge och arbetat, möte hela dagen och sedan ett kort besök på en, för mitt arbete mycket intressant byggarbetsplats.
En på många sätt bra och givande arbetsdag. Men skit i just det nu, detta inlägg är en varning till alla er löpare. Jag vet inte om ni behöver den men jag blev idag hånad av norrmännen.

Det var som sagt möten i fucking Oslo under dagen, vi satt och avhandlade en massa saker och jag hade fullt upp med att förstå vad alla baggar sa och att liksom förstå när de ställde frågor till mig. Ett par gånger lyckades jag inte fatta att jag fick frågor och liksom satt och nickade intresserat åt dem eftersom jag låtsades att det de sa var intressant och tänkvärt fast jag inte fattade ett skit. Jag tror inte de fattade exakt hur lite jag förstod, men de kan ha anat.

Okej, när jag satt där och spelade min intresseteater satt jag hela tiden och tänkte på hur gott det skulle bli med lunch, jag undrade vad de skulle bjuda på och jag undrade om jag skulle bli mätt, affärsluncher är inget för mig, jag vill liksom ha mer mat.

En norrman tittade på klockan och sa att nu var det nog tid för lite att äta, yes tänkte jag, äntligen. Jag gjorde en liten reflexrörelse att ställa mig upp eftersom jag trodde vi skulle gå till någon restaurang, men hejdade mig då jag märkte att ingen annan började förbereda sig för att ställa sig. Mannen som sagt att det var dags för mat gick ut ur rummet och kom tillbaka mindre än en minut senare. Han fortsatte liksom direkt mötet. Pratade om något som jag inte kunde uppfatta, men jag intensifierade mitt skådespel. Såg lite extra intresserad ut. Detta för att dölja min vilja att äta, jag var som Hommer, började typ se allt i mat. Norrmannen blev en stor laddning pasta typ.

Nu blev mardrömmen ett faktum, mitt liv gick plpötsligt i ultrarapid och en röst inom mig skrek Noooooooooooo, jag såg bara katastrofen i en ögonvrå och min yta förblev, tror jag, helt lugn men inom mig var det inferno.

Det som skapade dessa känslor var en liten snipig sekreterare som kom in med en bricka, på brickan låg det frallor med ost. Pennan jag höll i handen kved eftersom jag var mycket nära att bryta sönder den.

Jag skulle på kvällen, ikväll, springa 17K, jag skulle flyga hem och stressa ner till Zinken, jag hade flugit vid sex på morgonen till Fucking Oslo, och jag fick en ostfralla till lunch.

Är det såhär norrmännen behandlar en långdistanslöpare? Den snipiga sekreteraren hade någon form av korkat flin på sina läppar, som att hon visste, visste vilken inre ångest jag fick i ögonblicket när hon kom in med sin silverbricka.

Jag åt fralljäveln och fortsatte låtsas fatta vad som avhandlades, försökte mig på att ställa initierade frågor men gav upp när någon påtalade att de just svarat på min fråga innan jag ställde den. Resten av dagen ägnades åt att tänka på hur jag skulle få något i min arma mage. En skål med bjudgodis i receptionen länsades, vatten kom jag också över och på flygplatsen blev det en vidrig fralla till. Men ändå, norrmännens hån mot oss långdistanslöpare är ett ärr i min själ. Nästa gång jag åker till norge vill jag i förväg ha fax med skriftligt på att jag får besöka en riktig kantin. Där vill jag sitta ensam så att jag slipper låtsas förstå vad som sägs.

Efter kvällens träning på Zinken om sammanlagt 16-17K med ett inlagt backpass blev det pizza med två ägg på. Det kallar jag mat, skulle kunna klämma en till nu på en gång.

Spring rakt fram

Förra veckan var min mor i London och jobbade under ett par dagar, hon bodde precis vid Kensington Gardens för er som känner er en smula bevandrade i staden.

En dag bestämde hon sig för att ta en runda i parken som för övrigt sitter ihop med Hyde Park. Hon hade planerat för en timmes löpning eller kanske ska man kalla det för jogging, för det är nog vad det handlar om i hennes fall.

Hon gick ut i parken och sprang, efter ungefär 40 minuter kom ett ohyggligt oväder in över London. Stora regndroppar och vind i orkanstyrka. Mamma bestämde sig för att springa hem. Bara det att hon inte förstod vad som var hemåt, hon hade sprungit vilse i Kensington Gardens.

Hon försökte fråga någon av de få människor hon såg om vägen men alla pekade åt olika håll och mamma trodde dem alla. Frysandes och dyngsur kom hon tillslut hem till hotellet efter att ha irrat runt i tre timmar i parken och på Londons gator.

Och vad kan vi ta med oss av det här då? Att inte svänga när vi springer på okänd ort. Jag har en gång gjort ett 30K pass i en stad och endast svängt tre gånger, tre högersvängar. Jag sprang igenom mindre bra områden och industriområden utan charm, men jag visste hela tiden vart jag var, eller rättare, hur jag skulle komma hem, det kan finnas, ibland, en poäng med det.

Det kan rentav finnas ett par poänger med det, bland annat så väjer man inte för något utom att vägar tar slut liksom. Man får se allt det fula en stad har att erbjuda och allt det udda. Hamnade bland annat bredvid ett gigantsikt fängelse en gång när jag var ute och sprang i en stad. Det var ingen vacker syn, ett enormt fängelse som var otroligt slitet. Finkan låg dessutom mitt inne i staden, fast inte på ett trevligt sätt, det var liksom inte Stureplan man hade utsikt över från cellerna, snarare var det någon slags ruffig och low life företagspark, inte så kul kanske, vad vet jag.

Okej, så skippa när ni är ute och reser att springa åt det håll där det ser fint ut, spring bara rakt fram, det är då det riktigt intressanta kommer komma framför era ögon.

Omklädningsrum 6, Stockholm stadion

Först och främst vill jag avslöja att jag ett antal år nominerats och även någon gång vunnit utmärkelsen årets pain in the as på den årliga galan jag och mina barndomsvänner håller på Södermalm i Stocckholm.

Ett tag undrade jag varför jag alltid nominerades till detta pris, sen kom jag på det. Jag är så sjukt asstörig, det är därför jag blir nominerad.

I omklädningsrum 6 på Stadion är det en parvel som utmärker sig gång efter annan som den sjukt överlägset störigaste typen av alla. Åtminstone upplever jag det så. Denne parvel är dessvärre jag.

Jag vet hur sjukt störig jag är, jag förstår om jag kan uppfattas som en skrävlare, eller nej uppfattas som är fel ord, jag är störig. Jag är omklädningsrum 6 egen lilla pain in the as.

Jag ska ge ett exempel, idag när jag kom in efter träningen frågade någon om vilket tempo och hur långt vi sprungit, jag svarade att vi sprungit 25K men att det gick långsamt idag, 4,47 tempo.

Jag upplevde i sanning att dagens tempo var en smula lågt, detta passade mig då jag kände mig mör efter gårdagens styrka och intervall. Det var hur jag sa det som gjorde mig till en pain, jag liksom skröt det ur mig. Jag satt som en gammal direktör med cylinderhatt och cigar och sa det.

Okej, reaktionerna lät nu inte vänta på sig, utan det blev gnäll och jämmer över vilken störig typ jag var.

Och nu kanske ni frågar er om detta kommer ändras? Nej det kommer det inte.

Jag mår alldeles för bra av att störa, det sätter liksom lite extra press på en att lyckas i sin löpning, och gör misslyckandet än mindre attraktivt som utväg.

Undrar vad jag ska göra för att störa ännu mer nästa vecka? Måste tänka ut något fruktansvärt störigt.

Och ja, jag kommer brinna i helvetet, men det var liksom ingen nyhet.

Bosön min madeleinekaka

Idag gjorde jag något jag länge tänkt göra, jag tog min alfa ut till Bosön. Detta för att dels träna, dels uppleva gamla minnen. Det var typ 20 år sedan jag var på Bosön senast och jag tror att jag tävlade där då, eller om vi tränade, jag minns inte. Jag minns bara att det var stort och luktade löparbana.

Man kan ju såklart konstatera att det inte var så nytt och fint som jag upplevde Bosön när jag var liten, det var inte heller så värst stort med sina ynkliga 200 metersbanor. Men det luktade sådär härligt mycket löparbana, doften fick mig att minnas min barndom, när man satt där med sina spiksskor och tittade på resultaten som någon satte upp på en anslagstavla och sen åt en bannan och sen tvingades hoppa typ höjd för att vi saknade deltagare i just den grenen. Det var verkligt kul att återse denna miljö.

Jag började med att ta ett par varv runt 200 meters banan för att värma upp, kändes som att alla tittade på mig och undrade vem den ensame mannen var ocgh varför han sprang runt där. Jag stack ut, antingen var man liksom tränare, junior eller idrottare i den absolut övrre regionen kändes det som, jag ingick liksom inte i någon av dessa kategorier.

Efter uppvärmningen tänkte jag köra 10*400 meter, inte helt lätt med alla barn på banorna men ändå, detta var min intention. När jag skulle börja stötte jag på Rubin och jag fick ännu mer stagefright än tidigare. Jag tog min första 400 och tänkte hela tiden noga noga på att hålla stilen, hålla mig vacker i mitt löpsteg. Det gick bra men det kändes tungt och inte blev det lättare när jag på tredje intervallet blev omsprungen av ett gäng juniorer som förvisso bara körde 200 meter, men ändå usch.

Nej jag klev faktiskt av efter min femte fyrahundring, jag liksom pallade inte att börja tappa stilen där bland alla proffstyper. Det blev ett hårt och rejält styrkepass som straff, det var skönt men det stör att jag inte pallade mer än 5*400. Dock kanske det ska sägas att det till viss del ska tillskrivas mentala blockader.

Hur det än är, det var mycket roligt att åter få uppleva min barndoms Bosön, och jag kommer åka dit igen, att slippa kalla vinterlöp har trots allt sin charm ibland.