Okej, gårdagen bjöd på ett 13K pass med en snittfart på typ 4.30 fart. Jag hade för ambition att ta det mkt mkt lungt, fattar inte varför det aldrig funkar. 4.30 är inte jättehårt, men still, jag vill lära mig att ensam kunna gå ut och ta det lungt, stanna till vid en söt kotte, eller typ säga till en gammal tant att det är vackert väder och trevligt att vara nere vid Brunnsviken en sånhär dag. Nu skiker jag bara till tanterna att de ska flytta på sig.
Detta med att inte kunna ta det lungt, det kommer fan bli mitt fall. Jag kommer göra en Jimmie Fixx en vacker dag.
Tuesday, October 14, 2008
Monday, October 13, 2008
Framtiden
Alltså, jag skriver ganska sällan här numera. Kan egentligen inte förklara varför, eller jo jag kan det, jag har inte haft regelbundenhet i min löpning på över 4 månader, eller nej, över sex månader rentav. Och om jag inte kan skriva om saker som anknyter till min löpning har jag liksom lämnat denna bloggs kärnverksamhet, och det vill jag inte.
Så om vi ska prata lite löpning för ett ögonblick nu då då. Jag tänker denna vecka ta min första löparvecka på mycket mycket länge.
Av denna anledning, och för att pressa mig själv en smula lägger jag härmed upp veckans träning för allmänt beskådande.
Håll i er för nu rafflar det till sig:
Måndag: 11K Mjukstart
Tisdag: 11K Medelhårt
Onsdag: Styrkepass
Torsdag: 13K medelhårt
Fredag: 11K mjuk löpning
Lördag: Vila
Söndag Vila
Jag går ut med en +40K vecka, kanske egentligen lite mkt men med tanke på hur pigga mina ben var efter Berlin marathon så tror jag inte detta ska vara några större problem. Dessutom ska jag försöka hålla tempot nere. Vi får se om detta lyckas, och om jag verkligen genomför dessa pass.
Ska vidare försöka fatta vad som ska bli mina kommande och närmast förestående lopp och utmaningar som löpare.
Så om vi ska prata lite löpning för ett ögonblick nu då då. Jag tänker denna vecka ta min första löparvecka på mycket mycket länge.
Av denna anledning, och för att pressa mig själv en smula lägger jag härmed upp veckans träning för allmänt beskådande.
Håll i er för nu rafflar det till sig:
Måndag: 11K Mjukstart
Tisdag: 11K Medelhårt
Onsdag: Styrkepass
Torsdag: 13K medelhårt
Fredag: 11K mjuk löpning
Lördag: Vila
Söndag Vila
Jag går ut med en +40K vecka, kanske egentligen lite mkt men med tanke på hur pigga mina ben var efter Berlin marathon så tror jag inte detta ska vara några större problem. Dessutom ska jag försöka hålla tempot nere. Vi får se om detta lyckas, och om jag verkligen genomför dessa pass.
Ska vidare försöka fatta vad som ska bli mina kommande och närmast förestående lopp och utmaningar som löpare.
Monday, October 6, 2008
Köpenhamns gator, hur jag ser på dem
Spenderade helgen i Köpenhamn, spenderade den med att strosa runt i staden och egentligen det enda jag försökte klura ut var vart och hur marathonbanan gick. Det är ett så starkt ögonblick för mig så jag uppenbarligen hellre letar gator där jag sprungit än letar butiker eller genuina smörebrödshak. Det fanns inte en gata i Köpenhamn som jag inte värderade först och främst efter kriteriet om jag sprungit på den eller inte. Kanske är det det som är marathonturism, att strosa runt och liksom minnas sina egna hjälteinsatser. Eller så kan man bara kalla det vansinne eller total, rå narcissism.
Wednesday, October 1, 2008
Berlin 2008 - lättjans triumf
Okej, här kommer ett snabbt nedtecknat minnesdokument över årets Berlin marathon.
Jag tänkte springa endast 8K, jag tänkte göra det för att jag var trött på att straffa min kropp. Jag var värd bättre, jag tänkte på detta dagarna innan loppet och jag tänkte på det när jag till tonerna av Maurice Ravels Bolero satt på huk i en nedpinkad buske och sket ungefär tre minuter innan startskottet skulle pangas av.
Jag tänkte springa 8K eftersom det var ungefär där marathonbanan passerade Friedrichstraße, och den lilla tvärgatan där jag bodde. Jag tänkte bryta, gå upp på mitt rum, byta om och sedan sätta mig och dricka ett par snabba öl för att sedan se vad som skulle hända. Kanske skulle jag fortfarande vilja gå och möta mina vänner vid målgången, kanske inte, jag tänkte inte så långt, försökte bara förstå vidden av det faktum att jag skulle bryta, försökte sätta mig in i vad det skulle innebära, hur det skulle kännas. Jag ville inte veta exakt hur det skulle kännas, var rädd för vad som skulle komma upp liksom. Försökte känna något överhuvudtaget där i busken, men allt jag kunde känna var lukten av det jag just producerat och en svag doft av urin, upplevde inte ens doften som motbjudande var bara tom.
Hela sommaren har förstörts av ett krånglande ben, eller mer exakt av en slags spricka i skelettet Jag har utöver dåliga möjligheter till träning på grund av skadan haft svårt att riktigt komma in i träningen inför Berlins marathnon, har inte riktigt haft drivet, inte känt hunger. Antar att detta har berott på att jag hela tiden vetat att jag inte kommer kunna prestera bra. Totalt har jag nog inte under de senaste tre månaderna innan loppet sprungit mer än kanske 100K, ingenting emot hur jag brukar träna. Jag har alltid varit relativt minutiös i mina förberedelser. När jag nu klev ut ur busken möttes jag av en leende Haile Gebreselasie som samtidigt som jag hoppade ut från buskaget, leendes hoppade ut från ett tält. Jag applåderade honom, hans uppsyn liksom frambringar den typen reaktioner, att man liksom spontant bara börjar applådera. Han ser liksom så snäll ut, lite gullig på något sätt.
Startskottet goick innan jag ens kommit in i min startgrupp, Inga problem för mig, jag visste ju liksom att det inte spelade någon roll, jag skulle ju ändå hoppa av, vilken tid jag hade när jag bröt, det var av ingen betydelse för mig. Jag började småjogga fram mot startlinjen, väl där tänkte jag att nej, jag ska göra min första K i ett bra tempo, varför visste jag inte, kanske för att snabbare komma hem, eller bara för att komma undan den värsta trängseln. Min första K gick utan att jag ens kände något i 4.10 tempo. Jag beslöt mig för att även min nästa K skulle gå i samma fart. Ungefär nu förändrades allt, jag bestämde mig för att göra en halvmara, jag skulle springa tills krampen kom. När den kom skulle jag tacka för mig och kliva av, kanske en halvmara tänkte jag. Jag höll min fart trodde jag, tog inte tid men jag kände att jag inte sackade, att mitt steg var vackert och att jag liksom flöt fram.
Hela morgonen hade jag nynnat på pekoralet Wind of change med Scorpions, vet inte varför men kanske för att loppet kändes som på något sätt mitt sista, som att detta var början på något nytt, att jag fan höll på att sluta med löpningen. Jag undrade vad för ord de sjöng i låten, det lät inte som engelska, det måste vara franska.
Nu kunde man ju tro att jag liksom sprang runt och njöt av denna relativa fart jag trots allt sprang runt med utan att det på något sätt plågade mig, men det gjorde jag inte, tvärtom, jag kände djupt självförakt. Självförakt eftersom jag sprang så fort. Vad som än hände så hade jag lovat migsjälv att inte springa fort, utan att göra detta lopp i ett makligt tempo. Nu sprang jag där och liksom släppte upp bromsen. Jag tänkte att om jag ska fortsätta på detta sätt så får jag inte springa fler lopp, då får detta fan bli det sista.
Loppet bara förflöt, lite musik längs vägen, en stilla undran hur det är att bo i någon av de tusentals ansiktslösa lägenheterna på Leipziger Straße, hur det är att komma hem där, att gå från tunnelbanan påväg hem från jobbet bara för att komma hem till en av alla tusentals anonyma lägenheter. Lite övriga reflektioner om det gamla öst kontra det gamla väst. Minnesbilder av glassar på Sonycenter, hur jag under viss påverkan förra sommaren satt och åt en glas där, hur god den var. Jag sprang runt och snackade mest hela tiden, loppet liksom bara förflöt, pågick medan jag gjorde annat.
Vid kanske 34K började jag känna att mina ben existerade, att de värkte, nu fanns givetvis inte en tanke på att bryta, denna typ av muskelvärk skulle inte få stoppa mig nu, jag hade liksom redan skrivit min framgångssaga, jag visste nu att jag skulle gå in under 3.10 och att jag därmed skulle prestera något av en otrolig tid. Detta berörde mig som sagt föga, jag var mer besviken på att jag inte hade kunnat hålla igen. När värken kom tänkte jag att jag hade en slags utomkroppslig upplevelse, att jag inte fanns där varken i tid eller rum och att jag skulle träffa mig själv snart i målfållan. Det var något annat som var därute, vem vet jag inte, men det var inte jag. Precis när denna någon började säcka ihop lite och gå ner i en slags lunk hördes någon säga, vad fan gör du här? Du skulle ju ta det lugnt idag, du är inte klok. Det var en löpare från Studenterna som jag sprungit en del med på TSM. Jag blev mycket glad av att se honom även om han påminde mig om hur idiotiskt det var att vara just där just då, jag skulle ju egentligen sitta och dricka öl. Jag började prata med honom, om allt mellan himmel och jord, bla bla bla. Jag var glad att ha fått en vän därframme, någon som liksom höll mig lite ofokuserad på smärtan. Efter en stund tröttnade han dock på mitt babblande och typ sa att han inte orkade snacka mer, jag ursäktade mig och sa att allt mitt snack mest var ett sätt att lura migsjälv att jag hade mycket kraft kvar.
Jag sprang och sprang och plötsligt, Unter den Linden, gatan som leder fram till Brandenburger Tor, jag hade försäkrat mig om att slå Studenten, det kändes viktigt och jag hade krafter kvar, mycket krafter kvar. Jag kände mig som en gazzel, som något som nästan svävar fram. Jag förstod ingenting, allt gick så lätt, har aldrig haft ett så lätt lopp. Jag sprang in på 3.04.29, fick min medalj, fick lite massage av en massör vid namn Sven, åt min påse med gottigott och bara gick runt och njöt. Inget har någonsin kännts lättare, jag var hög, men utan den där totala stelheten och smärtan i kroppen. Det kändes typ som att jag utan vidare skulle ha grejat en mara till direkt efter denna utan sådär jättestort tidstapp. Min bitterhet över att jag inte hade hållit igen förbyttes nu till en känsla av stolthet, att jag liksom var en slags kung, att jag typ var gud, eller typ Zlatan, jag vet att det är rätt tunga namn jag droppar, men jag kände mig typ så mäktig där. Typ ville slå migsjälv över bröstet och liksom se om någon annan hane vågade komma upp och utmana mig.
Jag tog en öl, lade mig i gräset framför riksdagshuset och tänkte att detta händer igen, jag kommer springa så många gånger igen. Hur jag ska träna i framtiden förblir dock en gåta för mig.
Hemma i Sverige igen kollade jag upp texten till Winds of change, vad var det de sjöng på franska? Jag hade fel, de sjöng inte på franska det var:
I follow the Moskva Down to Gorky Park Listening to the wind of change
Sen laddade jag hem den jävla helveteslåten. Nu plågar den mina öron med ljuva minnen. Och jag kommer springa med den i min pod denna vinter.
Jag tänkte springa endast 8K, jag tänkte göra det för att jag var trött på att straffa min kropp. Jag var värd bättre, jag tänkte på detta dagarna innan loppet och jag tänkte på det när jag till tonerna av Maurice Ravels Bolero satt på huk i en nedpinkad buske och sket ungefär tre minuter innan startskottet skulle pangas av.
Jag tänkte springa 8K eftersom det var ungefär där marathonbanan passerade Friedrichstraße, och den lilla tvärgatan där jag bodde. Jag tänkte bryta, gå upp på mitt rum, byta om och sedan sätta mig och dricka ett par snabba öl för att sedan se vad som skulle hända. Kanske skulle jag fortfarande vilja gå och möta mina vänner vid målgången, kanske inte, jag tänkte inte så långt, försökte bara förstå vidden av det faktum att jag skulle bryta, försökte sätta mig in i vad det skulle innebära, hur det skulle kännas. Jag ville inte veta exakt hur det skulle kännas, var rädd för vad som skulle komma upp liksom. Försökte känna något överhuvudtaget där i busken, men allt jag kunde känna var lukten av det jag just producerat och en svag doft av urin, upplevde inte ens doften som motbjudande var bara tom.
Hela sommaren har förstörts av ett krånglande ben, eller mer exakt av en slags spricka i skelettet Jag har utöver dåliga möjligheter till träning på grund av skadan haft svårt att riktigt komma in i träningen inför Berlins marathnon, har inte riktigt haft drivet, inte känt hunger. Antar att detta har berott på att jag hela tiden vetat att jag inte kommer kunna prestera bra. Totalt har jag nog inte under de senaste tre månaderna innan loppet sprungit mer än kanske 100K, ingenting emot hur jag brukar träna. Jag har alltid varit relativt minutiös i mina förberedelser. När jag nu klev ut ur busken möttes jag av en leende Haile Gebreselasie som samtidigt som jag hoppade ut från buskaget, leendes hoppade ut från ett tält. Jag applåderade honom, hans uppsyn liksom frambringar den typen reaktioner, att man liksom spontant bara börjar applådera. Han ser liksom så snäll ut, lite gullig på något sätt.
Startskottet goick innan jag ens kommit in i min startgrupp, Inga problem för mig, jag visste ju liksom att det inte spelade någon roll, jag skulle ju ändå hoppa av, vilken tid jag hade när jag bröt, det var av ingen betydelse för mig. Jag började småjogga fram mot startlinjen, väl där tänkte jag att nej, jag ska göra min första K i ett bra tempo, varför visste jag inte, kanske för att snabbare komma hem, eller bara för att komma undan den värsta trängseln. Min första K gick utan att jag ens kände något i 4.10 tempo. Jag beslöt mig för att även min nästa K skulle gå i samma fart. Ungefär nu förändrades allt, jag bestämde mig för att göra en halvmara, jag skulle springa tills krampen kom. När den kom skulle jag tacka för mig och kliva av, kanske en halvmara tänkte jag. Jag höll min fart trodde jag, tog inte tid men jag kände att jag inte sackade, att mitt steg var vackert och att jag liksom flöt fram.
Hela morgonen hade jag nynnat på pekoralet Wind of change med Scorpions, vet inte varför men kanske för att loppet kändes som på något sätt mitt sista, som att detta var början på något nytt, att jag fan höll på att sluta med löpningen. Jag undrade vad för ord de sjöng i låten, det lät inte som engelska, det måste vara franska.
Nu kunde man ju tro att jag liksom sprang runt och njöt av denna relativa fart jag trots allt sprang runt med utan att det på något sätt plågade mig, men det gjorde jag inte, tvärtom, jag kände djupt självförakt. Självförakt eftersom jag sprang så fort. Vad som än hände så hade jag lovat migsjälv att inte springa fort, utan att göra detta lopp i ett makligt tempo. Nu sprang jag där och liksom släppte upp bromsen. Jag tänkte att om jag ska fortsätta på detta sätt så får jag inte springa fler lopp, då får detta fan bli det sista.
Loppet bara förflöt, lite musik längs vägen, en stilla undran hur det är att bo i någon av de tusentals ansiktslösa lägenheterna på Leipziger Straße, hur det är att komma hem där, att gå från tunnelbanan påväg hem från jobbet bara för att komma hem till en av alla tusentals anonyma lägenheter. Lite övriga reflektioner om det gamla öst kontra det gamla väst. Minnesbilder av glassar på Sonycenter, hur jag under viss påverkan förra sommaren satt och åt en glas där, hur god den var. Jag sprang runt och snackade mest hela tiden, loppet liksom bara förflöt, pågick medan jag gjorde annat.
Vid kanske 34K började jag känna att mina ben existerade, att de värkte, nu fanns givetvis inte en tanke på att bryta, denna typ av muskelvärk skulle inte få stoppa mig nu, jag hade liksom redan skrivit min framgångssaga, jag visste nu att jag skulle gå in under 3.10 och att jag därmed skulle prestera något av en otrolig tid. Detta berörde mig som sagt föga, jag var mer besviken på att jag inte hade kunnat hålla igen. När värken kom tänkte jag att jag hade en slags utomkroppslig upplevelse, att jag inte fanns där varken i tid eller rum och att jag skulle träffa mig själv snart i målfållan. Det var något annat som var därute, vem vet jag inte, men det var inte jag. Precis när denna någon började säcka ihop lite och gå ner i en slags lunk hördes någon säga, vad fan gör du här? Du skulle ju ta det lugnt idag, du är inte klok. Det var en löpare från Studenterna som jag sprungit en del med på TSM. Jag blev mycket glad av att se honom även om han påminde mig om hur idiotiskt det var att vara just där just då, jag skulle ju egentligen sitta och dricka öl. Jag började prata med honom, om allt mellan himmel och jord, bla bla bla. Jag var glad att ha fått en vän därframme, någon som liksom höll mig lite ofokuserad på smärtan. Efter en stund tröttnade han dock på mitt babblande och typ sa att han inte orkade snacka mer, jag ursäktade mig och sa att allt mitt snack mest var ett sätt att lura migsjälv att jag hade mycket kraft kvar.
Jag sprang och sprang och plötsligt, Unter den Linden, gatan som leder fram till Brandenburger Tor, jag hade försäkrat mig om att slå Studenten, det kändes viktigt och jag hade krafter kvar, mycket krafter kvar. Jag kände mig som en gazzel, som något som nästan svävar fram. Jag förstod ingenting, allt gick så lätt, har aldrig haft ett så lätt lopp. Jag sprang in på 3.04.29, fick min medalj, fick lite massage av en massör vid namn Sven, åt min påse med gottigott och bara gick runt och njöt. Inget har någonsin kännts lättare, jag var hög, men utan den där totala stelheten och smärtan i kroppen. Det kändes typ som att jag utan vidare skulle ha grejat en mara till direkt efter denna utan sådär jättestort tidstapp. Min bitterhet över att jag inte hade hållit igen förbyttes nu till en känsla av stolthet, att jag liksom var en slags kung, att jag typ var gud, eller typ Zlatan, jag vet att det är rätt tunga namn jag droppar, men jag kände mig typ så mäktig där. Typ ville slå migsjälv över bröstet och liksom se om någon annan hane vågade komma upp och utmana mig.
Jag tog en öl, lade mig i gräset framför riksdagshuset och tänkte att detta händer igen, jag kommer springa så många gånger igen. Hur jag ska träna i framtiden förblir dock en gåta för mig.
Hemma i Sverige igen kollade jag upp texten till Winds of change, vad var det de sjöng på franska? Jag hade fel, de sjöng inte på franska det var:
I follow the Moskva Down to Gorky Park Listening to the wind of change
Sen laddade jag hem den jävla helveteslåten. Nu plågar den mina öron med ljuva minnen. Och jag kommer springa med den i min pod denna vinter.
Friday, September 26, 2008
Det tyska fokets hyllningar
Jag känner en hel drös debutanter inför söndagens lopp, marathondebutanter. De ska ha Ipods och annat bjäfs i öronen. Nej för fan det är det tyska folkets hyllningar som gäller på söndag, det är springa runt och suga in det, det är det jag längtar efter. Peppen har nu infunnit sig, jag har intre fattat vart den varit, men typ för någon minut sedan kom den.
Nu jävlar ska jag springa marathon, och jag ska göra det långsamt som bara den.
Bib 20341
Om ni mot förmodan vill ha mina mellantider på sms kan ni följa denna länk. Jag har förvisso gödslat med sms utskick men vill ni vara säkra sidan , do it yourself.
Nu jävlar ska jag springa marathon, och jag ska göra det långsamt som bara den.
Bib 20341
Om ni mot förmodan vill ha mina mellantider på sms kan ni följa denna länk. Jag har förvisso gödslat med sms utskick men vill ni vara säkra sidan , do it yourself.
Monday, September 22, 2008
Jag minns alla mina marathonlopp och hur de brukade ta på mig
Jag minns alla mina gamla lopp relativt väl. Och jag minns hur de har tagit på min kropp, jag brukar inte kunna gå efteråt. Kommande söndag kommer garanterat inte bli något undantatg, tvärtom. Jag är redan nu rent ut sagt rädd för efterkommande smärta. Jag ger mig själv i det närmaste små chanser att jag ens kommer i mål. Så i detta nu, en vecka präglad av ångest och längtan, jag vill bli av med det liksom. Ha det överstökat, samtidigt en nära nog destruktuiv längtan efter den där känslan av att man lever. Berlin närmar sig.
Thursday, September 18, 2008
Hunger
Igårkväll genomförde jag ytterst motvilligt ett långpass inför det stundande Berlin marathon. Då jag för tillfället lider av extrem tidspress fattade jag länge inte hur jag skulle lyckas klämma in passet men lösningen blev lika effektiv som förnedrande. Jag åkte helt enkelt ut till dagens sista möte, ett ganska vikitgt sådant, med ganska viktiga typer iklädd mina löptights och utan ens ett papper.
På detta sätt nådde jag Stockholms södra närförorter mycket enkelt och kunde liksom koncentrera mig på att springa hem.
Jag visste dock inte ens åt vilket håll hem låg utan sprang bara rakt ut i skogen på små stigar. En bit in i passet kände jag plötsligt igen mig, jag befann mig inte långt från Söderbysjön, och därifrån hittar jag till Hellas. Ett varv på Hellas milsspår och sedna hemmåt. Jag var så hungrig när jag kom springandes nere vid stadsgårdskajen att jag tänkte att kommer det en männoiska med en pizza nu så tar jag den, sätter mig ner på marken och börjar äta. Ingen vågar väl ge sig på en bestialisk man i tights tänkte jag.
Väl hemma satte jag mig ner på golvet och åt en stor påse jordnötter samt 100 gram vidrigt äcklig choklad. Men smaken var av sekundär betydelse för mig. Det var fettet jag ville åt liksom.
Gårdagens löpning: 2.12 H och okänd sträcka eftersom jag typ inte hade batteri i min gf405 plus inte över huvudtaget är kompis med den.
Mot Berlin, ett Berlin som jag efter gårdagens långpass kan konstatera inte kommer kunna genomföras utan en ganska stor ansträngning.
På detta sätt nådde jag Stockholms södra närförorter mycket enkelt och kunde liksom koncentrera mig på att springa hem.
Jag visste dock inte ens åt vilket håll hem låg utan sprang bara rakt ut i skogen på små stigar. En bit in i passet kände jag plötsligt igen mig, jag befann mig inte långt från Söderbysjön, och därifrån hittar jag till Hellas. Ett varv på Hellas milsspår och sedna hemmåt. Jag var så hungrig när jag kom springandes nere vid stadsgårdskajen att jag tänkte att kommer det en männoiska med en pizza nu så tar jag den, sätter mig ner på marken och börjar äta. Ingen vågar väl ge sig på en bestialisk man i tights tänkte jag.
Väl hemma satte jag mig ner på golvet och åt en stor påse jordnötter samt 100 gram vidrigt äcklig choklad. Men smaken var av sekundär betydelse för mig. Det var fettet jag ville åt liksom.
Gårdagens löpning: 2.12 H och okänd sträcka eftersom jag typ inte hade batteri i min gf405 plus inte över huvudtaget är kompis med den.
Mot Berlin, ett Berlin som jag efter gårdagens långpass kan konstatera inte kommer kunna genomföras utan en ganska stor ansträngning.
Wednesday, September 10, 2008
Någonting har hänt
Jag vet inte vad, men världarna har liksom börjat mötas. Kanske håller vi på att bli en enda stor happy löparfamilly. Eller vad tror ni? Läs detta och fundera på saken så ska jag gå ner på den lokala och titta på lite fotboll och känna mig lite som Patrik Sjöberg sålänge.
Brunnsviken igen
13K runt Brunnsan i eftermiddag. Inte jobbigt, bara underbart i regnet och 13K på 56 minuter, det ger ett K snitt på 4.18.5.
Jag gillar det, känns stabilt och jag är en smula förundrad över att man liksom håller så pass bra kvalitet trots ett uppehåll som ändå får sägas varit ganska långt och utan kvalitet och regelbundenhet i den alternativa träningen.
Det jag fruktar inför stundande Berlin marathon (om typ 16 dagar) är nu mer än något annat bristen på distans i min kropp. Jag saknar vana att träna över en timme i sträck. Min kropp kan liksom ha glömt hur man gör när man ska springa långt och ganska länge. Det får bli ett långpass snart. Men först en dags vila, mina ben skriker av all träningsvärk.
Jag gillar det, känns stabilt och jag är en smula förundrad över att man liksom håller så pass bra kvalitet trots ett uppehåll som ändå får sägas varit ganska långt och utan kvalitet och regelbundenhet i den alternativa träningen.
Det jag fruktar inför stundande Berlin marathon (om typ 16 dagar) är nu mer än något annat bristen på distans i min kropp. Jag saknar vana att träna över en timme i sträck. Min kropp kan liksom ha glömt hur man gör när man ska springa långt och ganska länge. Det får bli ett långpass snart. Men först en dags vila, mina ben skriker av all träningsvärk.
Monday, September 8, 2008
Alessi gästbloggar: Mitt Stockholm halvmarathon, blod, svett och uttråkning
Eftersom Allan plockar svamp när vi andra springer halvmarathon blev jag ombedd att skriva ner mitt halvmarathonreferat. Och då gjorde jag det. Håll till godo.
***
Min uppladdning inför Stockholm halvmarathon kan knappast anses optimal. Bortsett från ett ynka "långpass" om 17 K har jag inte sprungit någon längre sträcka sedan marathonloppet i maj. Det har snarare handlat om att klämma in någon mil lite här där. Därför har jag med viss skepsis sett fram emot detta lopp.
Redan vid nummerlappsutdelningen stod det klart att vi hade att göra med Stockhom Marathons lillebror. Allt var liksom hälften så stort. Halva sträckan, hälften så lite tält, hälften så lite folk och hälften så bra goodie-bag. Eller den var nog sämre ändå. En tvättsvamp och ett champion chip. Kom igen nu, sponsoravdelningen!
Hur som helst.. själva loppet då? Jo, jag kom till startfållan med ganska lång tid till godo. Det regnade fortfarande och jag frös om mina händer. Min startgrupp, D, var fylld av gamlingar och rookies som för att hålla värmen stod och småhoppade till svennehitsen i högtalarna. Som ett pro-bono Friskis & Svettis pass på en förortsäng ungefär.
Då startskottet gick satte folk av i en jäkla takt. Jag hade läst att det första partitet skulle vara det tyngsta med sina förrädiskt maskerade stigningar, varför jag tog det ganska lugnt i början. Vid Odengatan kände jag att jag hade full kontroll och bestämde mig för att försöka börja springa snabbare.
Överhuvudtaget kändes detta som ett moget lopp. Jag hade verkligen total kontroll över disponeringen av energi, även då jag höjde pulsen. Tyckte till och med att jag sprang vackert. Detta var något jag inte upplevt i löpningen tidigare. Första milen klarades av på drygt 50 minuter och jag hade hur mycket kraft som helst kvar. Målsättningen att ta sig runt på under två timmar skulle definitivt klaras av.
Men så föll jag.
Ungefär vid Slussen stod ett gäng funktionärer och delade ut power bars. Jag upptäckte detta sent och blev därför tvungen att snävt snedda mot dem för att inte tappa fart. I samma ögonblick som jag tog steget mot höger sprang någon in i mitt ena ben som låste sig bakom det andra. Och jag flög (tror till och med att jag krigs-rullade ett varv) och slog i mitt vänsterknä och mina händer. Självfallet hände detta på det enda stället med publik och det hördes en förfärad susning bland massorna.
Inte så lite omtumlad och med grovt överskott av adrenalin reste jag mig snabbt och sprang vidare. Efter ett par kilometer upptäckte jag att det blödde kraftigt från knät. Hela mitt främre smalben var blodigt. Och i ärlighetens namn kändes det för stunden helt fantastiskt. Jag var liksom den stenhårde löparen.
Efter en och en halv mil var min nettotid 1h 15min. Jag kunde inte tro mina ögon. Jävlar vad snabb jag var! Och fortfarande inte trött. De sista sex kilometerna sprang jag allt vad jag orkade och tog placering efter placering för att till slut springa in på monstertiden (i min värld alltså) 1,45,40!
Allting summerat låter kanske detta som en relativt trevlig upplevelse. Men faktum är att jag hade fruktansvärt tråkigt under hela loppet och inte kommer göra om det igen.
Perfekt disponerad energi, vackert löpsteg och coolness i form av blodiga knän duger kanske för provinserna. Men löpning, mina vänner, handlar inte om det. Löpning blir till något upphöjt först när nerverna ligger utanpå huden. Ångesten och rädslan för smärtan slingrat sig kring din själ, då tillstånden Runners high och the lowest low svingar sin ambivalenta pendel. Först när knäskålarna sjunger klagosång högre än cover-banden sjunger Guns n' Roses. Då endorfinet är din enda vän.
För precis där vid mållinjen förstod jag det. Jag är, och nu svimmar säkert Allan i sin svampskog, en marathonlöpare.
***
Min uppladdning inför Stockholm halvmarathon kan knappast anses optimal. Bortsett från ett ynka "långpass" om 17 K har jag inte sprungit någon längre sträcka sedan marathonloppet i maj. Det har snarare handlat om att klämma in någon mil lite här där. Därför har jag med viss skepsis sett fram emot detta lopp.
Redan vid nummerlappsutdelningen stod det klart att vi hade att göra med Stockhom Marathons lillebror. Allt var liksom hälften så stort. Halva sträckan, hälften så lite tält, hälften så lite folk och hälften så bra goodie-bag. Eller den var nog sämre ändå. En tvättsvamp och ett champion chip. Kom igen nu, sponsoravdelningen!
Hur som helst.. själva loppet då? Jo, jag kom till startfållan med ganska lång tid till godo. Det regnade fortfarande och jag frös om mina händer. Min startgrupp, D, var fylld av gamlingar och rookies som för att hålla värmen stod och småhoppade till svennehitsen i högtalarna. Som ett pro-bono Friskis & Svettis pass på en förortsäng ungefär.
Då startskottet gick satte folk av i en jäkla takt. Jag hade läst att det första partitet skulle vara det tyngsta med sina förrädiskt maskerade stigningar, varför jag tog det ganska lugnt i början. Vid Odengatan kände jag att jag hade full kontroll och bestämde mig för att försöka börja springa snabbare.
Överhuvudtaget kändes detta som ett moget lopp. Jag hade verkligen total kontroll över disponeringen av energi, även då jag höjde pulsen. Tyckte till och med att jag sprang vackert. Detta var något jag inte upplevt i löpningen tidigare. Första milen klarades av på drygt 50 minuter och jag hade hur mycket kraft som helst kvar. Målsättningen att ta sig runt på under två timmar skulle definitivt klaras av.
Men så föll jag.
Ungefär vid Slussen stod ett gäng funktionärer och delade ut power bars. Jag upptäckte detta sent och blev därför tvungen att snävt snedda mot dem för att inte tappa fart. I samma ögonblick som jag tog steget mot höger sprang någon in i mitt ena ben som låste sig bakom det andra. Och jag flög (tror till och med att jag krigs-rullade ett varv) och slog i mitt vänsterknä och mina händer. Självfallet hände detta på det enda stället med publik och det hördes en förfärad susning bland massorna.
Inte så lite omtumlad och med grovt överskott av adrenalin reste jag mig snabbt och sprang vidare. Efter ett par kilometer upptäckte jag att det blödde kraftigt från knät. Hela mitt främre smalben var blodigt. Och i ärlighetens namn kändes det för stunden helt fantastiskt. Jag var liksom den stenhårde löparen.
Efter en och en halv mil var min nettotid 1h 15min. Jag kunde inte tro mina ögon. Jävlar vad snabb jag var! Och fortfarande inte trött. De sista sex kilometerna sprang jag allt vad jag orkade och tog placering efter placering för att till slut springa in på monstertiden (i min värld alltså) 1,45,40!
Allting summerat låter kanske detta som en relativt trevlig upplevelse. Men faktum är att jag hade fruktansvärt tråkigt under hela loppet och inte kommer göra om det igen.
Perfekt disponerad energi, vackert löpsteg och coolness i form av blodiga knän duger kanske för provinserna. Men löpning, mina vänner, handlar inte om det. Löpning blir till något upphöjt först när nerverna ligger utanpå huden. Ångesten och rädslan för smärtan slingrat sig kring din själ, då tillstånden Runners high och the lowest low svingar sin ambivalenta pendel. Först när knäskålarna sjunger klagosång högre än cover-banden sjunger Guns n' Roses. Då endorfinet är din enda vän.
För precis där vid mållinjen förstod jag det. Jag är, och nu svimmar säkert Allan i sin svampskog, en marathonlöpare.
Friday, September 5, 2008
En efterbliven löpare påväg tillbaka
11K och ett varv runt Djurgården, det var sommarens första träningspass det. Eller kanske höstens första. Mkt trevligt och jag mår bra i hela kroppen såhär dagen efter. Att farten sedan trots det relativt långa uppehållet ändå var 44 min på milen vittnar om att jag lyckats bibehålla viss fart trots att jag tärt en hel del på mitt livs osundhetskonto denna sommar.
För övrigt tär en resa till Sardsinien en hel del på antalet timmar jag har över till bloggande och annat. Jag är kraftigt efter med aarbete, socialt umgänge och en hel del annat. Efter helgen kommer jag dock tillbaka med fuyll kraft tror jag. Jag ska springa då om ni undrar, något som liksom innebär att jag även kan blogga.
Till er alla som ska springa StHM imorgon: lycka till, jag kommer tänka på er.
Vidare hoppas jag att min gamle vän och producent Alessi vill skriva ett referat till denna blogg om sitt livs första halvmarathon någon gång nästa vecka.
För övrigt tär en resa till Sardsinien en hel del på antalet timmar jag har över till bloggande och annat. Jag är kraftigt efter med aarbete, socialt umgänge och en hel del annat. Efter helgen kommer jag dock tillbaka med fuyll kraft tror jag. Jag ska springa då om ni undrar, något som liksom innebär att jag även kan blogga.
Till er alla som ska springa StHM imorgon: lycka till, jag kommer tänka på er.
Vidare hoppas jag att min gamle vän och producent Alessi vill skriva ett referat till denna blogg om sitt livs första halvmarathon någon gång nästa vecka.
Subscribe to:
Posts (Atom)