En av löpningens stora tjusningar tycker jag är det faktum att man som utövare är totalt ensam. Ensam i sin smärta och ensam i sin lycka.
Alla prestationer en löpare genomför kan han eller hon endast tacka sig själv för. På samma sätt kan en motgång endast belasta det egna kontot.
Det är av denna anledning av största vikt för varje löpare att tänka helt självständigt. Ingen kommer bära ens plågor under ett lopp hur gärna man än ibland skulle vilja det. En löpare måste vara sitt eget stöd.
Utgångspunkten för all löpning måste vara den totala ensamheten, det är efter att man insett vidden och innebörden av detta som löpningen har en chans att bli en trevlig social aktivitet.
Jag talar alltså inte om ensamheten som ett socialt tillstånd utan som ett själsligt, Hjalmar Söderbergskt.
Det är i ensamheten vi möjligen har chans att mötas som löpare. Det är genom att ta ansvar för våra löparhandlingar, att genomlida (eller genomnjuta) våra tillstånd själva som vi kan utvecklas och bli bättre.
Det är när vi accepterat denna ensamhet som vi kan lära av varandra och inspireras till egen utveckling.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
5 comments:
Det där var den fintaste av alla "laws of running" tycker jag ... bra jobbat compadre!
"The loneliness of the long distance runner" är en bok, som är en film, som är ett antal låtar genom tiderna.
Min favorit är med Iron Maiden. Tänker ofta på den under kalla, mentalt utmanande långpass.
Tack för tio filosofiskt intressanta lagar!
Ja exakt!
The loneliness of the long distance runner, bara orden får mig att rysa lite, tänker på dem ibland. Bara att de utalats betyder ju att man inte är ensam med sin ensamhet så att säga.
Vi känner gemenskap i vår ensamhet. Vi vet att andra löpare har det lika jäkligt...
Exakt!
Vi har det för jäkligt!
Post a Comment