Krigets och knarkets musik

Den tappre löparen och den mycket underhållande marathonbloggaren Jonas (mannen som fick mig att inse att jag är manisk) skriver idag på sin blogg om vad han ska lyssna på under sitt marathonlopp i Las Vegas.

Jonas får mig att minnas att jag länge planerat skriva ett inlägg om musik och löpning. För mig är de två tätt sammanlänkade saker, jag lyssnar ofta på musik under mina pass.

De gånger jag inte gör det är när det finns något annat jag vill lyssna på. Exempelvis mitt löpsteg, eller vårens första fågelsång, eller vinterns totala tystnad.

Jag lyssnar just nu inte så mycket på musik jag gillar utan har under ett par veckor mest testat en annan typ av musik, hård techno och säckpipa. När säckpipehelvetet sätter igång känner jag mig som Mel när han löjlar runt i högländerna i sitt mästerverk Braveheart. När jag lyssnar på det sena 80-talets och det tidiga 90-talets techno känner jag mig som Shaun Ryder på Speedball.

Känns som att det är krigets och knarkets musik. Det är musik som ska ingjuta mod.

Med detta sagt ska jag nu berätta speciellt för Jonas hur jag ser på marathon och musik.

Under mitt första marathonlopp lyssnade jag på musik men insåg mycket snabbt att jag inte borde göra det, det var så mycket roligare att lyssna på alla som stod längs vägen och hejade! Hade ingen aning om att människor som hejade kunde betyda så mycket men det gör de.

Sedan dess har jag låtit mina lopp ackompanjeras av endast publiken, mitt löpsteg och min egen andning.