Kolonilotten, misslyckandet

Inte så sällan springer jag förbi min familjs kolonilott, vi har haft den i kanske femton år och den har varit till viss glädje. Men den har hittills i ärlighetens namn inte behandlas som en kolonilott ska behandlas, den har inte behandlats som en kolonilott utan mer som ett naturreservat.

Jag minns att jag och medlemmar ur min familj eller ska vi kanske säga släkt var där för ett par år sedan för att göra ett av våra tafatta uppröjningsförsök, plötsligt stod en delegation från kolonilottsföreningen utanför våra grindar med högafflar och ett brev de dikterat med en uppmaning till oss att göra oss av med vår lott eller genast ändra attityd till trädgårdsarbete.

Vi protesterade och sa att detta är ett fritt land och vi gjorde som vi ville med vår lott, detta fungerade sedan under något år, men nu, nu kan ingen och då menar jag ingen hävda att vår kolonilott har ett värde för oss.

Varje gång jag springer förbi får jag en klump i halsen och i hjärtat, vår lott må vara en biotop men det spelar liksom ingen roll. Världen skulle må så mycket bättre utan just denna lilla strimma av orörd natur. Någon kunde odla sin egen potatis i vår lott, barn skulle kunna palla våra äpplen, men nej, vår lott är ett vildvuxet inferno i ordets fulaste bemärkelse.

Jag lovar härmed att ta tag i detta problem. Kolonilotten ska få vad den förtjänar.

Och om någon vill lära sig den smärtsamma konsten att misslyckas med en kolonilott så kan ni höra av er till mig.