Min nemesis

Loppet igår var ett lopp mot två saker, ett lopp mot klockan, och ett lopp mot F min ständige nemesis, min Ivan Drago, den och det jag är mest rädd för av allt i mitt liv.
Klockan kan jag ärligt säga att jag hade stått ut med om jag bommat (sprungit över 1.30) Men F, det hade gjort fruktansvärt ont att förlora mot honom. Sprang runt igår och tänkte otroligt syndiga tankar om vad jag ville göra med F (och det var inte sexuella tankar, snarare tortyrbetonade).

F, jag och min bror hade stämt träff nere vid starten, ingen av oss var så värst smart eftersom vi beslutade oss för att ses vid slottet (det gick inte att hitta varandra där). Jag och min bror gick ner tillsammans men F stod inte att finna, han hade berättade han efteråt stått längst fram i grupp b. Själv hamnade jag typ längst bak i grupp b vilket var för jävligt, trångt, långsamt och stökigt.

Hur det än är så kom löpningen igång efter en eller två kilometer. Jag fann ett lugn och en rytm, kände mig inte exakt stark men jag kände att jag hade en helt okej fart.


Vid 5K sprang jag förbi F, såg honom inte men han ropade mitt namn. Vi sprang en bit ihop och pratade om hur det känndes, F sa att det känndes mkt enkelt allting medan jag säkrade upp inför en eventuell förlust genom att säga att benen var tunga efter typ 70Ks löpning tidigare i veckan.

Jag kände att det gick för långsamt och drog ivä från F, sa inget, utan bara gled ifrån.

Tänkte att F härmed var avhängd och att han inte skulle ha en chans att rå på mig med den fart han höll.

Tänkte att jag kanske överdrivit hans löpduglighet.

F föll i glömska och jag började istället koncentrera mig på tiden. Märkte att 1,28 var en rimlig gissning och kände då att jag inte kunde nöja mig med det utan ville pressa ner lite till.

Sprang meden bubblande mage på ganska fort, kilometrarna passerade, allt kändes så lungt och harmoniskt, så klart var det då det hände helvetet (F) kom tillbaka.

Det var nere vid Södra station, min och Fs gemensamma vän P stod och hejade där, han skrek heja Allan och jag blev glad. Ungefär tio sekunder efter att jag sprungit förbi honom hörde jag honom skrika Heja F, fy fan vad bra du är, du har honom, du tar Allan!

Jag hade inte vänt mig om och hade ingen aning om att han var så nära mig, tio sekunder är ingenting. Jag hade F i ryggen, alldeles för nära inpå mig och det var 4K kvar.

Jag förstod att han inte skulle ge upp detta enkelt nu när han hade känning, jag förstod at nu måste dett göra ont om detta ska gå. Jag vände mig inte om utan tänkte att det enda jag kan göra är att springa, för livet.

Uppe på St.Paulsgatan satt ytterligare en gemensam bekant, M, på sin balkong och hejade, jag vinkade och nu måste avståndet krympt yterligare för M såg oss samtidigt. Jag hade nu panik och mina tankar om F var nu bortom tortyrdrömmar. Jag bestämde mig för att dra på i St.Paulsgatans uppåtlut, det är ju trots allt min barndoms gata, mitt absoluta ursprung. Jag tänkte att om jag drar på i backen så knäcker jag F. Eller jag tänkte som sagt bara spring för livet, jag sprang verkligen fort de sista tre. Nere vid Operan tänkte jag att kommer F om nu så brister jag, kommer han om nu har jag förlorat och jag kommer aldrig mer prata med F och jag kommer aldrig mer springa. Tittade inte bak utan bara sprang, snabbare och snabbare. Trode inte F hade den kapaciteten att springa så snabbt och jag kännde mig säker på seger.

Det blev så, jag vann,men F kom in bara sexton sekunder efter mig.

Han hade under hela loppet legat därbak och sett mig, haft min ryggtavla som farthållare liksom och han tänkte ta mig på slutet. Ärligt så tror jag att han hade klarat det om jag inte fattat att han var så nära.

Tror ärligt att min tid som bättre löpare än F snart är över. Tror att min nemesis till slut övervinner mig.

Efter loppet åt vi banan ihop, jag, F och hans flickvän. Vi pratade om loppet och jag njöt över denna sista triumf.