Raymond Chandlers fantastiska Den stora sömnen, nej den har inget med detta att göra, men titeln passar bra in på mina senaste 24 timmar. Det blev inget pass igår, det blev sömn. Jag kom hem vid halv sex, somnade direkt, vaknade lagom till första halvlek på radiosportens websändning, somnade om efter tio minuter, vaknade tolv på natten, somnade sedan om och vaknade av att klockan ringde halv sju.
Jag sov i nära tolv timmar i sträck. För mig är det otroligt mycket och jag vet inte vad det gjort med mig, vet bara att jag hostade i natt och att mitt snor är gult fortfarande. Funderar på att ställa in löpning idag igen för att förhoppningsvis kunna köra tusingar imorgon. Tror att det får bli så faktiskt.
Kan inte påstå att detta är ens särskilt frustrerande, det är så beoynd frustrerande så att jag reagerar med ett enormt lugn, det är liksom så lite jag kan göra ändå och det väsrsta som kan hända är att mina mål, mål jag kämpat oerhört hårt för att uppnå blåser bort i en jävla sjukdom.
Jag hoppas på bättring och att halsen ska kännas okej imorgon. Och att tusingarna i såfall kan genomföras på ett övertygande sätt.
Jag känner mig på ett sätt iofs som Philip Marlowe, jag litar inte på något just nu, allra minst på min egen förmåga att tillfriskna. De vackra, uttråkade, promiskuösa kvinnorna lyser dock just nu med sin frånvaro.
2 comments:
Vad synd om det blåser bort. Men du kommer alltid ha minnet ändå, oavsett vilken tiden blir.
Hoppas att du kryar på dig. Är övertygad om att du kommer att göra en riktigt bra tid i Boston.
Post a Comment