För inte så länge sedan såg jag filmen Stranger than fiction. Den handlar om en författarinna som försöker ta livet av en karaktär i den bok hon håller på att skriva. Karaktären börjar dock leva ett eget liv och gör allt för att slippa bli dödad.
Scenen nedan är hämtad från filmen. Jag är en sann känsloknarkare och scenen passar på något sätt så fantastiskt bra för en känslonarkoman, inte minst för att Wreckless Erics låt Whole wide world klipps in på ett så fint sätt. Under mitt pass idag var jag helt ensam på Stadion, jag satte på låten när jag sprang därinne på den tomma arenan och värmde upp. Jag sjöng med i låten för full hals, sprang och sjöng i mina kompressionsstrumpor. Antar att det var Stadions huskatt, duvorna och kanske, kanske (hoppas inte) någon stackars vaktmästare som tvingades lyssna på helvetet. Huskatten och vaktis höll nog för öronen, jag för min del tyckte det var ett vackert och känsloladdat möte jag hade med migsjälv där på löparbanan.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
21 comments:
Körde 400-intervaller på stadion idag men missade tyvärr din sång.
Inte illa att springa och sjunga samtidigt!
För övrigt är det en underbar låt ur en underbar film :)
Har du också Kompressionstrumpor?
Damstödstrumpor? från appo? Funkade det?
Springer du 15 mil i veckan? Jag trodde du formtoppade inför Boston med 11.
Kul artikel.
Ja, en tankeväckande artikel. Som alltid hamnar jag (och mina alteregon) själv lite i en egen specialkategori i gränslandet nörd-antinörd, både vad springandet och kulturen beträffar. Eller snarare i flera läger på samma gång, Slutklämmen i citatat av dig låter nog för en del mer elitistisk än den är. Jag uppfattar den: "Nog har man rätt att få känna sig lite bättre ibland". Rätt?
Många frågor på en gång nu:
Jag börjar med 150K/vecka, det har hänt, förra sommaren men nu låg toppen inför Boston på typ 120K.
Jag är inte elitistisk. Du har rätt Jumper, jag tar mig rätten att känna vissa saker när jag springer, tar mig rätten att tänka att typ alla är dumma i huvudet förutom jag till exempel, och att det är de andra som är galna, inte jag.
Men det är som sagt en rätt jag tar mig, en slags divine fantasy.
Jag springer i X- socks just nu, men håller med M, de sitter inte åt.
Har ett par tights dock som får lov att kallas kompresionstights, de sitter åt och är mkt sköna.
M och jag ska båda glida ner på Appo snart och köpa damstödstrumpor. Jag tycker det känns svårt, som att liksom ta ut döden eller i alla fall pensionen i förskott. Men jag gör allt för sporten.
Vad är poängen med kompresionstights och stödstrumpor?
De ska väl öka på cirkulationen i kroppen så att man återhämtar sig snabbare.
Jag sak erkänna att för mig har det mest handlat om att strumporna gett värme. Nu vill jag ha dem när jag ska göra en transatlant, mina ben svullnar så förbannat och jag gillar det inte.
Men sen är det så att jag trots allt även tycker det är rätt skönt att springa med något som tightar upp mina muskler. Det ökar bland annat blodcirkulationen.
Ja, ungefär så läste jag.
För undvikande av alla missförstånd (hos nytillkomna läsare!):
Det är den inskränkta förslappningen du har rätt att se ner på. Den som ser sig själv som norm och anser dig galen. De andligt och kroppsligt förslappade, som längtar efter något bättre, ska ha vår fulla sympati. Sällan blir jag gladare i löparspåret än när jag ser en riktigt långsam joggare som vågat sig ut.
Ja det har du rätt i Jumper, all heder i världen åt den riktigt långsamme joggaren.
Tack för att du hjälper mig förtydliga.
Jag håller med om att man blir glad när man ser folk som springer, långsamt eller fort. Speciellt om det är typ dåligt väder eller kallt, då vet man att människan faktiskt har gått ut och sprungit ändå. Jag har en herre i 45-50 åldern som brukar springa på morgonen när jag går till jobb vid 6:30. Sett honom tre ggr denna vecka, all respekt till honom!
En liten egen udda kommentar:
Som (åtminstone förr ibland) något av en kuf i det vanliga livet blir jag mer normal i löparkläder. Med uniformen på blir min särart mindre synlig. Jag skrämmer inte damer i skogen och jag skulle nog också kunna stanna och stretcha utanför ett dagis utan att personalen blev orolig. Som löpare själv har jag däremot ögon för andra löpare. Jag ser deras särart.
(Varför skriver jag allt det här?)
Som Niklas och jag pratade om idag så är de personer vi beundrar mest i TSM de som ingår i 5-timmarsgruppen. Det är de som är de riktiga hjältarna.
Sa vi inte sextimmarsgruppen?
Skönt att se att du är igång igen Allan - jag tycker, ärligt, att det vore så fruktansvärt tråkigt om du inte får ut det du kan i Boston.
Det sa vi nog ja! My bad!
Och jag håller med Niklas om att det är skönt att du är med i gamet igen...
Kul att höra. jag vet inte om jag är riktigt hundra, vet heller inte om jag kommer få ut hundra men hoppas på det. Tänkte köra en snabb mil imorgon som ett sista test.
Efter det vet vi mer.
Har för övrigt sparat godingen på din sida Nix, ska läsa den som belöning när jag tvättat färdigt.
Din blogg finns omnämnd i dagens DN, du har väl inte missat det? Du har fått plats på kultursidorna, inte i sporten. Kolla in: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1058&a=760537
Jag får rulla inom biblan idag och läsa DN för den på nätet var ju inget vidare stor.
Jag är en vanlig motionär som känner mig lite träffad av smickret om långsamjoggarna, men er värld är lite skrämmande eftersom springandet tar så mycket tid och kraft. Har ni bara fastnat i löparträsket? Ett tag sprang jag en timme varje dag, kan man rekommendera det eller ska man vila varannan dag?
Post a Comment