5K, ett stort steg

Jag har 5K just genomfört i farter mellan 4 och 5, började lätt med 1K i 5 tempo, kändes mycket tungt och jag tänkte att detta var kanske lite tidigt återigen frö att köra ens 5K. Höjde sedan farten till 4.30 tempo det gick an. Jag kom framåt och det började kännas mer normalt. Höjde efter 2K farten till 4.10 tempo och det gick helt ok. Avslutade med 1K i 4 tempo vilket var en smula tungt. Det viktiga i detta var att jag åtminstone fick köra lite, det var liksom inte igår. Ett långpass på söndag känns nu helt rimligt att genomföra och nästa vecka känns som att det kommer kunna bli en träningsvecka. Hoppas att det blir så, jag orkar inte med mer sjudom nu på ett tag.

Så dagens 5K var inte mycket till löpning,men ett stort steg framåt ändå liksom.

Trevlig helg!

Rock n´roll

Gillar du kanske rock n´roll? Kanske så mycket att det är en fröjd att bara höra ordet? För min del så tycker jag ordet saknar mening, vad betyder rock n´roll? Är det något gammaldags liksom, ärligt jag fattar inte ordet. Men de var inte det som var mitt ärende just nu, mitt ärende rör om någon som gillar just rock n´roll är sugen på att åka över till USA och vara med på något av alla de rock n´roll marathons som går av stapeln där? Är det så att man som rock n´roll diggare känner starkt att man vill åka ner och köra lite rock n´roll marathon i Arizona, man liksom förenar sina älskade fritiddsintressen i ett event.

Jag skulle kunna göra en sådan grej, kanske inte just springa ett rock n´roll marathon men väl någon form av industri marathon i något gammalt nedlagt industriområde nere i Ruhr, fast sådana finns väl knappt längre nu när alla gamla gruvområdena rustas upp och blir någon form av theme parks.

Eller kanske skulle jag kunna tänka mig att åka ner och springa ett reggae marathon i Kingstown om det fanns. Jag skulle göra det mest för att det skulle kännas en smula komiskt.

Självklart finns det ett country n´ Western marathon, det går givetvis av stapeln i Nashwille. Det känner jag inte så starkt för. En massa män i cowboyhattar som står och hoar och tjoar vid sidan av banan.

Nej jag väntar på reggae eller industri marathon.

Hopp och förtvivlan och superkompensation

Jag slängs just nu mellan hopp och förtvivlan. Är jag sjuk eller är jag frisk, ska jag springa eller inte. Men nej, inte idag och antagligen inte imorgon, utan först på fredag, eller om inte det känns bra så lördag och sen söndag. Detta var verkligen en långdragen historia. Jag pratade idag med en läkare om huruvida jag kunde springa, han sa kör för fan. Det är bara att springa. Men jag upplever det inte så, känns som att det fortfarande bär emot i kroppen. Mycket snor och host kvar liksom.

Men det har något gott med sig det här med, man får helt utvilade muskler exempelvis, och det vet man ju vad man kan göra med sådana, man kan springa oerhört snabbt. Just efter en rejäl sjukdom, det är då jag brukar ha mina absolut finaste träningspass faktiskt. Så just nu, när jag börjar bli nästan frisk, så längtar jag efter det där förlösande passet, det som ska gå så bra. Fast egentligen får det gå hur det vill, bara jag får komma ut på ett pass snart.

Lugnet, modet, styrkan

Jag stod över träning igår. Jag gjorde det med motiveringen att jag måste bli frisk innan jag börjar igen. Känner mig stolt över det beslutet men samtidigt mkt frustrerad över att jag inte får träna.
Både igår och idag har jag överlagt med migsjälv angående hur jag ska göra. Idag tror jag inte jag klarar att håll amig utan kommer gå in och köra 5K på löpbandet, ser fram emot att dra på mig mina newtons, mina blåa Sub4 shorts, mitt blåa linne och bara dra av ett par K.

Men jag vet att det starkaste jag kan göra är att hoppa över dagens pass, låta det stå inne tills imorgon eller övermorgon. Tror dessvärre inte jag har den mentala styrkan som krävs, har inte mognaden att vänta liksom. Mitt öde är liksom att inte växa upp i detta avseende, mitt öde är att fortsätta vara ett barn. Att vara som en kalv på grönbete.

Dags att blunda och köra

Okej, idag har jag inte haft feber, lite ont i huvudet, lite snuvig och lite hostig. Idag är en slags säkerhetsdag, hade nog kunnat gå ut och känt mig för lite lätt, men jag känner mig oerhört vuxen som låtit bli. Imorgon däremot, imorgon blir det till att köra oavsett i princip hur jag mår.

Detta eftersom jag nu inte kan hålla mig längre, jag måste komma igång igen, det är nästan otäckt vilken stark kraft detta just nu är i mig. Jag vill bara flyga fram i mina Newtons, ser framför mig hur jag liksom leviterar fram i dem.

Imorgon är gatorna mina igen.

Slas

När jag tänker på hur jag som barn lekte hemma hos mig själv och mina vänner runtom på norra Södermalm finns det en del rekvisita som jag särskilt minns. Ett par saker som alltid fanns där, en sådan sak är boken "Jack", den fanns i absolut varje hem, det lärde man sig tidigt, nästan lika snabbt som man lärde sig läsa. Detta eftersom det stod med så stora bokstäver på bokens rygg "Jack".

En sak som man lärde sig ännu tidigare än att alla mammor och pappor hade Uffes "Jack" var att alla mammor och pappor hade en äkta Slas hemma. Det fanns inte många hem på Södermalm som saknade en äkta Slas. Vi barn lärde oss snabbt känna igen Slas teckningar och målningar eftersom det var ett slags mantra att man inte fick leka vilt under den äkta Slasen, vi förstod dess värde liksom redan i tidig ålder. Vi förstod dess värde men ändå inte, vi tyckte det såg ut som att vi hade målat eller ritat dem.

Häromdagen diskuterade jag Slas med en gammal kompis, han hade just sålt en äkta Slasmålning och fått ungefär 3000 kronor för den. Vi kom överens om att våra föräldrar värderade sina tavlor lite väl högt. Slas enorma produktion skapar en marknad som närmar sig den mättade även om den aldrig kommer nå dit.

Men nu, nu när Slas är död så inser jag att värdet inte övervärderades av våra föräldrar, det finns liksom inga gränser för hur attraktiva hans verk är, de har en så fantastisk enkelhet och en sådan skärpa så det liknar inte mycket annat. Jag kan ärligt säga att Slas teckningar, alla de jag växt upp med, har lärt mig en hel del om mänskligheten, de har hjälpt mig att öppna portar in i nya världar.
Och då har jag inte ens nämnt alla de underbara stunder jag haft med hans böcker.

En stor konstnär har gått bort, vi ungar från söder har förlorat mannen som lärde oss att aldrig leka under på riktigt värdefulla tavlor.

Eftersviter

okej, har nu legat nedbäddad i två dygn nu och har genomlidit hela basutbudets tv-meny under den senare delen av detta helvete (innan var jag bara som en yr svetthög). Status just nu är feberfri men med hosta, snor och lite rinniga ögon. Med andra ord klart på väg tillbaka men värre än så är att jag just nu i det närmaste ligger och skakar av sug att komma ut i spåret. Jag är så löpsugen så jag vet inte vad. När jag väl tillfrisknat ska jag springa så mycket (på ett bra sätt, mao inte så mkt så jag skadar mig) så det inte finns några gränser. Det känns plötsligt nära med Boston och jag känner mig otroligt sugen. Funderar rentav på att klämma in en mara om bara någon vecka för att liksom ladda upp, men mer om det en annan dag.

Denna plötsliga entusiasm kan faktiskt förklaras mkt enkelt. Självklart kan den förklaras med att jag inte sprungit på ett tag och därför känner mig sugen, men det finns mer.

När jag drabbas av feber har jag så dålig förmåga att tänka framåt så att jag tror mitt tillstånd kommer bli permanent. Antingen det eller att det ska bli sämre och med sämre tror jag alltid att jag i bästa fall kommer få en stroke och kan leva ett relativt drägligt liv med hjälp av hemtjänst tre gånger om dagen.

Tror man att livet ska bli så så kan man ju såhär nu i eftersviterna känna lite att bring in the champange, eller ta hit löpardojorna, jag verkar ha överlevt.

Så nu ligger jag här, jag vet att jag bör vila, men jag vill verkligen bara ut i spåret. Men nej jag lovar att ligga ner en dag till. Söndagen kan jag inte lova något angående. Nu när jag åter fått tillbaka mitt liv måste jag ju få fira lite.

Feberfrossa och svettatacker

Ungefär en kvart efter senaste inlägget gick jag in i en febertopp så hög att jag undrar om jag någonsin haft så hög feber. Har legat och svettats nu i ett dygn ungefär. Nu kan man ju konstatera att det var mycket korkat att springa igår. Men det är lätt att vara efterklok. Dock kan man konstatera att formen inte var den bästa eftersom backarna igår verkligen gick mkt tungt.

Okej, resten av denna vecka handlar alltså om att komma tillbaka. Kanske kan man få in ett pass på söndag.

Tramps like us

I hate to say this men jag ligger här och hostar som bara den. Var förvisso ute idag och körde ett härligt pass på 13K, men hostan fanns redan där, så det var en kalkylerad risk jag tog.

Jag har hållit min träning på en rimlig nivå den senaste veckan, genomförde faktiskt bara tre pass. Detta ger mig mycket dåligt samvete, men det kan inte hjälpas. Vart jag vill komma med detta är att det inte är löpningens fel att jag hostar. Det är för att jag inte sov så bra natten innan nyår (inte sov alls nästan). Vidare beror det på att jag tog morfin under natten och att jag, natten efter ställde upp på en riktigt präktig nyårsfest.

Ni fattar, jag känner mig som en enkel tramp, och imorse på DN kulturs förstasida en bild på en kille i en tröja med texten "Tramps like us, baby we were born to run".
Japp, det är så jag vill se det, Bossen säger att vi är födda till att springa, detta ska jag trösta mig med de få gånger natten tar mig och förflyttar mig med vinden och i ljudets hastighet.

Tills det händer kommer jag sitta här med mitt honungsvatten, lösa soduko, lyssna på Frankie och fundera på om stickning är min kommande fritidssyssla.

Björnporr

Okej, vill ni ha lite Björnporr?
Lyssna på "Kropp och själ" från igår, ett mycket intressant program som handlar delvis om Björns superlöpning coh en efterföljande diskusion med reflektioner kring Björns löpargärning.

På denna länk står det hela att finna.

Tycker det är kul att Björn säger att dom idéer man får när man är ute i spåret oftast när det kommer till kritan visar sig vara mindre bra.
Det går ju på tvärs med många andra löpares tro om att kreativiteten flödar ute i spåret, att det är i spåret de goda idéerna kommer.

Jag vet inte! Vet bara att jag trivs mycket bra därute just nu.

Mål

Årets mål är att genomföra tre marathon sub3.
Jag tror jag klarar det i Boston men säker kan jag absolut inte vara, det är egentligen i Stockholm årets slag går av stapeln, kommer fem veckors återhämtning räcka för mig? Vi får se.

Sen när det gäller Berlin, det är där jag har chansen att göra en riktigt bra tid. Kanske sub2.50, det vore mycket roligt. Hoppas detta år ger skadefrihet och mycket mycket löparglädjde.

God fortsättning!