Alessi gästbloggar: Löpning och triviala fantasier om socialrealism

Löparfråga: Gör löpningen att man ägnar för mycket tankekraft åt trivialiteter?

***

Jag bor hemma hos mina föräldrar i Täby en månad, då jag lånat ut min lägenhet till en "hemlös" kompis och hans flickvän. Detta innebär att jag bytt ut den urbana löpningen längs Kungsholmen och Söder Mälarstrand mot insjöar och skogar.

Även om jag älskar urban löpning har jag absolut ingenting emot lugnet i skogen. Tvärtom, det är fantastiskt (bortsett från vårdagarna då).

Att bo hemma hos sina föräldrar, i synnerhet hos sin italienska mamma, har tvivelsutan sina fördelar. Jag har till exempel inte ätit så här gott, bra och varierat på flera år! Detta är naturligtvis bra för löpningen, eftersom återhämtningen står på bordet så fort man kliver in genom dörren.

Men min mamma är ingen marathonvän dock. Tvärtom förknippar hon ett harmlöst pass om 13 K med direkt livsfara varför hon tvingar mig att ta med mobilen ut i spåret.

Detta innebär att jag kan visa upp dokumentionen från en extremt trivial liten slice socialrealism för läsarna här på Runners high.

Bakom ett av båthusen vid Rönningesjön hittade jag nämligen ett prydligt upplagt litet paket smygzigg. Mitt bland de fina Viggbyholmshusen kanske en stackars hund får osmakligt mycket motion så att husse kan gå ut och smygröka då och då. Eller så har pubertetssonen i samma familj skaffat sig en liten gömma dit han pendlar med rosiga kinder om kvällarna för att tjuvsmaka på vuxenvärlden. Nej förresten, en ungdom skulle gömt det bättre.

Detta skulle givetvis vara en helt obetydlig liten historia om det inte vore för att jag faktiskt blev ganska berörd av det där lilla paketet. Tyckte att det var vackert på något sätt. En liten terapeutisk ask som någon går till för att kanske ta en paus från ett själsligt konsumerande villaliv. Och jag får berömma den goda smaken. Det är verkligen en vacker plats. Så
fortsätt med det för all del. Akta bara var du sätter ned fötterna nästa gång. Jag har nämligen kissat där.