Berlin 2007 del 1

Bilder på the cool kids of death på vägen mot starten av Berlin marathon 2007

Mina förberedelser inför Berlin marathon var i många stycken perfekta. Jag gjorde det mesta rätt och lämnade mycket lite åt slumpen.
Koncentrerade mig enormt på detta lopp de sista två veckorna både fysiskt och psykiskt. Min kropp och själ var redo för 42K på Berlins gator, jag visste det, ändå var jag supernervös på planet ner till Berlin. Jag var så nervös så jag hade svårt att konversera min bror. Jag gick runt på Arlanda och knäppte och öppnade jackan, knäppte och öppnade, fullständigt maniskt.

Väl i Berlin åkte vi ut till nummerlappsutdelningen, åt pasta, hämta nummerlappar och köpte lite löparkrafs i några av de många montrarna som fanns i anslutning till nummerlappsutdelningen. Vi köpte lite löparkrafs, men att köpa lite krafs tog oss tre timmar. Vi gick runt där bland montrarna i tre timmar. Jag förbannade detta när jag plötsligt kände att jag var mkt trött i benen.

Det blev taxi till hotellet, i lobbyn försökte personalen ge oss en dubbelsäng, men vi protesterade. Detta hjälpte inte och jag kände mig tvungen att ta till lögner, jag sa att det är emot vår religion att i egenskap av bröder dela säng. Jag sa det med en desperation i rösten som fick portiern att faktiskt till slut skaka fram ett dubbelrum med två enkelsängar.
Jag hade tänkt ut, att om han frågade vilken religion vi tillhörde så skulle jag säga att vi var presbyterianer. Vet inte vad det är men det låter kristet och jag räknade med att portierns kunskaper i ämnet nog var lika begränsade som mina. Men han frågade inte.

Vi gick på kvällen ut och åt en brakmiddag som vi sköljde ned med enorma mängder Bionade. Jag blev mycket mätt och en smula bubblig i magen, ett dåligt tecken tyckte jag. Vi gick och la oss för att sova och bubblet fortsatte. Jag tänkte att detta kommer gå åt helvete, min mage kommer klappa.

Klockan ringde redan halv sex på morgonen, eftersom loppet gick redan nio så var vi tvungna att äta så tidigt som möjligt. Nu var detta inget problem eftersom jag var så nervös så att det enda jag ville göra var att springa, ville liksom bara bli av med det. Morgonens goda nyhet var att magen var i balans, inga problem.

Försökte känna efter hur jag kände mig i övrigt, försökte känna om jag trodde att det skulle gå fort idag eller om jag var seg, men jag kände ingenting. Inte ett dugg som kunde avslöja hur min form var kunde jag känna. Detta innebar att jag inte alls visste vad jag hade att vänta mig, visste hur snabbt jag skulle springa ungefär, men inte hur det skulle kännas.

Jag hade tagit fartband eller vad det nu kan heta, för 3.00 och 3.10 som jag satte på min handled. Fartband eller vad det nu heter är band som innehåller information om när man ska vara vid en viss plats för att klara maran på en viss tid, att vid 14K ska du ha varit ute i x antal minuter exempelvis. Jag tänkte att jag skulle satsa på att hamna någonstans mellan dessa två tider.

Jag visste inte om jag skulle klara 3.10 men ville innerst inne chansa lite och satsa på sub 3. Björns ord om att inte hetsa upp sig och springa för snabbt i början spökade dock i mig. Jag visste inte riktigt vilken strategi jag skulle välja, detta spädde på min nervositet.

Vi gav oss nu äntligen av mot Brandenburger Tor för start. Klockan var åtta på morgonen, det var inget regn i luften men molnigt och kanske tretton fjorton grader i luften, i det närmaste perfekta löparförhållanden.