Berlin 2007 del 3

Bilder på en lycklig människa. En stor vägg där man fick föreviga sig på utnytjades till lite kort poesi


Jag hade fäst ett rött band runt min arm som för att visa mitt stöd för folkets kamp i Burma, jag tänkte på Burmas folk men man kan kanske säga att jag gjorde det av ganska egoistiska skäl. Jag tänkte att jag genom att protestera mot regimen i Burma så skulle jag kunna springa lite snabbare. Protesten i sig skulle skänka mening till mig när jag blev trött. Denna strategi fungerade faktiskt, allt det jag hade tänkt att jag skulle tänka på tänkte jag på de sista sju kilomterarna, jag höjde min arm med knuten näve för Burmas folk, jag tänkte på Björns ord, jag tänkte på Parkeringsvakten Greger, jag tänkte på denhär bloggen som jag lärt mig tycka så mycket om att skriva och jag tänkte på mitt fantastiska löparår 2007 som snart skulle nå sitt slut. Allt detta fick mig att känna enormt mycket överhuvudtaget. Mina sista 7k var en lång sentimental sörja, en sörja som gav gåshud och rysningar. Jag sprang runt där, grät, hade gåshud, applåderade publiken, och pratade med mina medtävlare, var liksom oerhört pigg.

Farterna hade börjat glida neråt men jag tyckte ändå att det kändes som att jag kontrollerade mitt lopp. Ett tag trodde jag att jag skulle greja det på typ under 2.50 men det gav jag snabbt upp, nu var det bara sub 3 som gällde, och det var bara krampen som kunde stoppa mig.

Benen värkte och jag kände att det vid några tillfällen var nära, kan inte förklara hur men jag kände det som att jag liksom ändå på något sätt kunde kontrollera mina muskler, jag fick inte kramp. Kilometrarna gick och allt kändes bra, jag parerade krampen och hade en konstant lavin av känslor i mig.

Det var som en film, som det fantastiskt vackra slutet på en film. Filmen med mig själv som huvudrollsinnehavare.

Nu kom jag plötsligt upp på paradgatan som ledde fram till mål, jag måste berömma tyskarna för en sak (de är värda beröm för mycket, men alldeles speciellt för detta), de vet hur man bygger monumentala byggnader, de vet hur man sätter känslor i svall, endast fransmännen kan tävla med tyskarna i detta, och jag tror ärligt att tyskarna är stråt vassare.
Att springa mot mål och se Siegesaule och triumfbågen och kanske tio till tjugotusen människor på stora läktare som alla ylar, visslar, klapprar på koskällor och klappar händerna, det blir för mycket. Jag höll nog ärligt på att få för mycket intryck på samma gång. Glömde bort krampen och spurtade för fulla muggar (vilket inte var mycket just då antar jag).

Under de sista femhundra meterna lyfte jag armen och knöt näven, jag tänkte på folket i Burma. Jag hade såna enorma rysningar och jag tänkte på att jag klarade det, jag klarade att slå tretimmarsgränsen, min drömgräns. Jag tänkte på att mitt löparår nu var över och jag tänkte på allt fantastiskt jag varit med om under året som gått.

Jag grät, jag sprang där med knuten näve och tårarna flödade.

Efter målgång kom det fram en man och kramade mig, han kramade mig och jag kramade tillbaka, vi sa inget, vi hade aldrig förr sett varandra, ändå var det helt naturligt att stå där, genomsvettiga och bara kramas och fucking gråta.

Efter en minut skiljdes våra kroppar åt och vi gick åt varsitt håll.

Nu kom en ny man som jag lade armen runt, vi gick så ett tag, han pratade tyska, jag log och skrattade åt allt han sade fast jag inte fattade ett ord. Efter ett par minuter sa jag till honom att jag inte kunde tyska, han skrattade och sen fortsatte han bara prata.

En fotograf fotade oss tillsammans när våra svettiga kroppar berörde varandra (bilden finns inte ännu att beskåda men jag hoppas den snart kommer).

Detta var ett fantastiskt slut på mitt löparår. Ett år då jag sänkt mitt pers med över 30 minuter, ett år då jag ökat min träningsdos markant. Ett år jag aldrig kunnat drömma om ens precis innan start i Berlin.

Redan när jag satte mig ner under oerhörda smärtor för att grisa i mig den mat jag nu hade fått började jag tänka på löparåret 2008, jag började uppladdningen för min nästa dröm, Boston.

Hoppas att jag aldrig vaknar upp ur denna fantastiska dröm, drömmen om att få knyta näven och gråta, drömmen om att jag springer.