Löparens tid

Parkerna, gatorna och skogarna börjar nu återgå till sitt normaltillstånd, de ödeläggs på folk.
Detta är bra, jag har aldrig gillat att springa bland folk (förutom när det är tävling), avskyr Årstaviken på helgerna under långpassen, tycker inte om Hagaparken en vacker eftermiddag på våren, dessa platser är mina, jag är där året om, oavsett väder, gillar inte att kryssa mellan barnvagnar, lediga soldyrkare och flanörer.

Gillar heller inte när det är för mycket joggare ute, tycker att de kan störa mitt egna fokus en aning, kan få mig att bryta min fart m.m.

Det är bland annat av denna anledning jag nu med öppna armar välkomnar den kalla, hårda hösten. Den som inte för alla känns som en gästvänlig årstid utan snarare som en slags årstid av innesittande. Kalla höstdagar slås enbart av riktiga busvinterkvällar i ogästvänlighet. Det är då det är som finast vid koppartälten i Haga och det är då ett varv runt Djurgården är som allra vackrast och det är då man blir som mest förvånad när man möter någon ute i spåret, särskilt om man möter någon som bara är ute och går.

Har ibland velat stanna folk för att fråga hur de tänker när de är ute och går på promenad i vissa väder. Minns en vinterkväll när förhållandena var överjävliga och jag sprang runt Djurgården. Det var slask på marken men temperaturen hade snabbt fallit neråt och det snöade och blåste något enormt. Jag sprang runt Djurgården med snö som kändes som spik i ansiktet och hade totalt blöta fötter. Ingen fara för en löpare, bara skönt, men ute vid vattnet längst ut på Djurgården mötte jag en ensam kille i min ålder som gick en promenad. Jag ville verkligen veta hur han tänkte, han var inte ens ordentligt klädd.

Jaja, poängen är hur det än är, att nu börjar löparens tid, snart är gatorna, parkerna och skogarna våra. När mörkret och kylan tar Sverige i sitt grepp är det vi löpare som äger uterummet. Detta ska firas med min första någorlunda riktiga löparvecka efter Berlin.