Oj vad det satt långt inne ikväll att gå ut och köra 23K. Ojojoj, inte alls glamour var det. Kvällens mest "njutbara" ögonblick var utan tvekan när Lou Reed sjöng "It´s so cold in Alaska, it´s so cold in Alaska" och sen pling pling pling pling pling ut i ett sömnigt slut i låten "Caroline says II".
Ibland är löpningens monotoni ett rent helvete. Inte så att jag exakt hade tråkigt under passet, det var bara att omständigheterna ikväll inte var de bästa. Och på ett sätt kan jag under sådana pass njuta lite av att se andra löpare. Under kvällens pass roade jag mig med att räkna människor jag såg, jag räknade till 22 människor, kanske fyra av dem var ute och joggade, jag hälsade på dem alla. Vet inte om de svarade men det kändes bra att liksom kommunicera lite.
Ute i skogen nere vid Edsviken kom plötsligt ett starkt ljus bakifrån i snabb fart, jag blev lite förvirrad faktiskt, det var ju inte en löpare, det gick för fort, var det kanske en moppe därute i skogen? Nej det var en cyklist, ja ni hör, jag hade kul därute. Och det värsta av allt, det är de här passen jag älskar, de ensama monotona bulkpassen. Det är där psyket prövas, det är där min löparsjäl får sin träning.
Tempo 4,52 min/K
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
3 comments:
Jag försöker alltid att hälsa på löpare jag möter... Det är dock väldigt sällan de hälsar på mig... Konstigt? Det skulle aldrig hända i Nyköping!
Nähänä, vad skulle hända där då?
Skulle man stanna upp och snacka lite?
Skoja bara, jag lyssnar ofta på musik och bet inte om folk hälsar tillbaka på mig.
Jag hälsar också alltid. Det är lite "vi emot världen"-känsla. Speciellt dagar som igår, som inte är självklara löpardagar för andra än oss entis..., entus..., Äh - nördar.
Post a Comment