Jag, en sjukt jobbig löpare

För någon vecka sedan hände något ovanligt, jag blev ikappsprungen ute i spåret. Jag hade hörlurar och märkte inte att någon kom bakifrån och vips var han förbi mig. Eller rättare han var inte förbi mig, vi var jämsides. Jag hoppade till när jag skymtade löparen där i min ögonvrå. Jag tog ur min hörsnäcka och sa oj vad rädd jag blev, jag hörde dig inte komma.
Löparen tittade på mig med ett vänligt leende, sen sprang han vidare.
Eftersom jag hatar att bli omsprungen så höjde jag min fart så att vi liksom låg kvar jämsides. Jag kan förstå om löparen inte tyckte detta var vidare moget av mig, men det kan ju också ses som att hans fart inspirerade mig att även höja min en smula, det var ju ingen jätteskillnad i utgångstempo.
Vi höll en fart som jag inbillar mig möjliggjorde samtal för oss båda, men fick bara en av oss att samtala, mig.

Jag babblade på som en radio utan avknapp.

Jag var ute på långpass och hade tråkigt, när han kom så blev jag förutom taggad att springa snabbare, även glad att få någon att prata med. Detta gjorde jag, men nej, inga svar, bara ett mer och mer förvirrat leende från min medlöpare.
Man kan inte tvinga någon att tala, tystnaden kan ju vara ett skäl för löpningen och jag kan förstå och respektera detta. Det är bara det att jag glömt bort att jag bor i Stockholm. Har glömt bort att graden av spontana ordutbyten mellan främlingar i Stockholm inte är så värst hög. Eller har inte glömt det, jag har bara glömt att överföra den attityden till löpningens värld.

Och jag kommer fortsätta störa stackars stockholmslöpare därute. Kommer vara som ett sånt där jobbigt översocialt barn som säger; Hej, vad heter du och bla bla bla.