Boston 2008, del 1

Sitter på det tidiga morgontåget till Göteborg och har lyckats skriva ner lite minnen från Boston marathon, jag skriver så jävla många ord, jag skriver så jävla mycket. Ni får ursäkta mig, jag är sådan och ber er låta bli att läsa om ni inte står ut.

Bostons marathon är inte bara ett lopp, det är en weekend, det är fucking Woodstock för löpare. Hela staden är feber under marathonhelgen. En stor expo pågår under hela helgen där man förutom den sedvanliga shoppingen även har möjlighet att lyssna på föredrag i diverse löprelaterade ämnen. Dick Beardsley talade om det klassiska loppet 1982 exempelvis, man kunde även höra typ hundra andra talare föreläsa om jag vet inte hur små detaljer som berör oss löpare. Jag gick inte på dessa föredrag. Blev helt slut av att handla skor och gps och fan vet allt. Handlade en hel del men har ännu inte ens orkat kolla vad, gick runt som i ett töcken där på mässan och gladdes åt den billiga dollarn och det fantastiska utbudet av saker.

Löparna, de som skulle springa loppet var alla enkla att känna igen, de var som så ofta i samanhang som detta klädda i löparkläder hela helgen. Detta är för mig lite av ett mysterium samtidigt som jag måste säga att det kittlar mig lite att själv glida runt i träningsjacka och tajts i tre dagar utan att egentligen ta ett enda löpsteg. Om det inte hade känts så fullkomligt ologiskt hade nog även jag glidit runt i full löparmundering, nu nöjde jag mig med att försöka gå in mina nya nimbus 10 som jag just inhandlat på mässan och hade för avsikt att springa mitt marathon i. Något som jag än idag lider av att jag gjorde.

Jag kände mig inte bra inför loppet, jag var svag efter en transatlantflygning, svag efter sjukdom och en smula hämmad av en ömmande benhinna. Detta tänkte jag dock inte låta mig stoppas av. Mitt sikte var ställt på att genomföra loppet sub 2.50.

Dagen innan loppet gick jag upp klockan fem på morgonen för att springa lite lätt, sprang runt det stora vattnet mellan Cambridge och Boston, The Charles River Basin, mötte på denna underbart vackra morgontur samtliga kenyaner som var på plats, jag hälsade på dem alla, tänkte att såhär nära samhörighet med världseliten i löpning kommer jag nog aldrig komma igen. Det kändes lite mäktigt att vara ute och se dem alla passera. Det kändes mäktigt men jag kände att jag var svag som löpare, mitt flås var bedrövligt och jag var trött i benen trots mycket vila de sista två veckorna. Kände att hade det inte varit för själva saken, att springa i Boston hade jag ställt in och inte sprungit loppet överhuvudtaget.

Loppet skulle givetvis springas, det rådde det inget tvivel om, försökte säga till mig själv att jag bara skulle springa igenom det utan att bry mig om tiden, att försöka njuta av stämningen, av någon form av nu, men det gick inte, jag ville göra detta snabbt, det var mitt absoluta mål, det enda jag kunde tänka på.

Kvällen före loppet gick vi ut för att äta, jag ville ha pasta och valet föll på en italiensk krog, Winnie T´s. Jag beställde in en family plate pasta med tomatsås, servitören som måste ha vägt en bra bit över hundra kilo tittade på mig och sa att det behövdes inte. Han hade själv aldrig ätit upp en regular plate och tyckte följaktligen att det var löjligt att en spillevink som jag skulle ta in en hel familjeskål. Jag såg detta som en slags utmaning och tog familjetallriken, jag skulle trycka i mig den, han skulle få se på en liten trollerikille, han skulle få se en kille som kan äta pasta. När tallriken, eller snarare det enorma fatet kom in kunde jag konstatera att det onekligen var enormt mycket mat och att den säkert skulle kunna räckt till en familj med kanske två barn under tio och två vuxna, men jag bedömde det ändå inte som helt omöjligt att äta upp det hela själv utan större obehag. Jag högg in, medveten om att jag nu skulle äta en bra bit mer än jag behövde. Jag hade klarat att sätta i mig all pasta, jag är säker på det, och servitören var verkligt imponerad av min förmåga, själv kände jag mig mest som en sorglig typ som var tvungen att in i minsta detalj försöka imponera på människor. Jag åt inte upp allt, det hade varit onödigt, men jag åt så mycket så att det syntes att jag liksom även skulle klarat att äta även det sista, som en slags markering liksom.

När vi promenerade ner Boylston street efter maten mötte vi två personer som kom emot oss med huvor på sig som i det närmsta dolde deras ansikten. Alessi trodde att det var två rånare men jag såg att den ena av de två var Robert Cheruiyot, mannen som dagen efter skulle komma att vinna sitt fjärde Boston Marathon. Där i mörkret i Boston var han otroligt lik en narkoman, urlakad, smal och klädd i säckiga kläder.

Jag somnade gott på kvällen, kanske vid åtta och steg upp klockan fem. Åt lite mat, och gav mig iväg mot uppsamlingplatsen där gamla hederliga amerikanska skolbussar fraktade oss löpare till Hopktinton. Det är det här som gör Boston så speciellt, alla dessa platser, de har en alldeles särskild klang, de känns hela tiden som klassisk löparmark. Hopkinton är en sömnig småborgerlig förstad till Boston, inget för världen, men för oss löpare, för oss klingar namnet klassisk mark.

Jag hade snott en skyddsdräkt på jobbet, en såndär dräkt som varken släpper ut eller tar in bakterier, hår, smuts eller annat som kan störa. Man liksom bara kliver in i dräkten och är isolerad, hade dräkten på mig där ute i Hopkinton och alla som såg mig skrattade, dom fick skratta bäst de ville, dräkten var mycket bra att ha, den värmde i den lite kyliga Bostonmorgonen. Det fanns diverse små aktiviteter att göra innan loppet, jag passade på att skriva mitt namn på en lapp som jag fäste på mitt löparlinne. Jag började gå mot starten för sent, men kom kanske fem minuter innan loppet till min startgrupp. Jag kände nu alvaret och förväntningarna hopas, kände också att jag inte hade mycket att ge, att jag inte skulle klara detta. Ändå stod jag där och kunde inte annat än tänka på 2.50, jag skulle falla, och skulle jag falla så skulle jag göra det med en dåres tro på sig själv. Jag skulle gå för 2.50.

Forts följer.