Boston 2008, del 2

Hemsk ledsen, men jag hinner inte avsluta detta äventyr idag, har dessutom somnat två gånger medan jag skrivit. En gång med fingret på tangenten r, jag vaknade när datorn skrivit tre rader r. Okej , jag garanterar inte kvaliteten på denna text, ni får ta den för vad den är:


Hopktinton, Massachusets, 21 april, 2008-04-28, klockan 10.00

Statrskottet i Boston marathon 2008, jag står på startlinjen, att bara få vara med om ögonblicket, att få höra startskottet där i den lilla förstaden till Boston, att få stå där bland alla förväntansfulla, löpare, att få resa ut till Hopkinton i skolbussar. Det var värt hur mycket som helst. Nu skulle loppet bara springas också, ingen trängsel för mig, jag startade i en grupp strax bakom eliten, var igång ungefär 30 sekunder efter startskottet och behövde inte kryssa så mycket, lite eftersom jag hade ett ambitiöst tidsmål, men inte så det störde. Vad som däremot störde var att jag efter ungefär 500 meter lämnade det man kan kalla komfortzonen för att under kommande tre timmar och tretton minuter inte vara ens i närheten av den. Jag kände direkt att detta kommer inte bli ett lätt lopp för mig, jag har inte mycket att ge, detta kommer bli en pina och det kommer inte funka med mitt tidsmål. Jag bestämde mig samtidigt för att inte ge upp, jag skulle springa för 2.50, hellre det än att mesa ur och typ gå för tre timmar. Nej jag ville verkligen inte annat än att springa slut på mig, springa slut mig och sedan liksom under resten av loppet bara bearbeta nederlaget och försöka hänga i så gott jag kunde. Jag kände mig efter 5K ledsen och arg och helt på det klara med att tiden inte skulle bli vad jag hoppades på, men jag sket i det, jag skulle hålla ut så länge jag bara kunde. Första fem på 19.30 vilket kändes okej, första milen på 39.52, också helt okej men det var känslan det var fel på, jag fick köra på hårt för att orka. Någonstans efter en mil började det skrikas lite extra mycket när jag kom, det var för att Lance kom springandes med sitt live strong crew. De var ett helt gäng med Lance gula töjor och det kändes precis som ett cykelteam där den enda uppgiften de andra hade var att liksom hjälpa fram Lance. Jag kunde inte hålla jämna steg med honom och tänkte fula tankar om doping medan han gled förbi mig. ”Go Lance skrek alla och ”Way to go Lance”. Det var lika bra att han försvann ur min åsyn, jag blev bara arg liksom.

Själv hade jag i Hopkinton gjort en liten lapp som jag fäst på min tröja, på lappen stod mitt namn med stora klara bokstäver. Detta innebar om jag ska vara ärlig att, och nu tar jag inte ens i, mer än femtusen människor ropade mitt namn när jag sprang förbi. ”Looking good Allan” eller you can do it Allan”. Jag blev tillslut trött av alla tummen upp jag gjorde till människor, blev trött av att resa handen, fast det kan ju kanske mer ha varit ett symptom på något annat, att jag allmänt liksom var slut.

En bit in i loppet hade jag som sagt gett upp och försökte komma över det men det gav mig något som jag i det närmaste kan likna vid ångest, jag mådde illa, kände mig frusen och tröstlös. Kände ingen värme överhuvudtaget, bara kyla, inget kunde ändra på detta; trodde jag då. Efter typ halva loppet hörde jag något som i det närmsta kan liknas vid en stark siren, det var ett högt och gällt ljud jag hörde, fattade inte riktigt vad det var men kom snart på att det måste vara de ryktbara Wellesley tjejerna, ljudet blev starkare och starkare och mycket riktigt, en bit fram började ett slags erotiskt inferno. Jag sprang rakt in i det, för er som inte vet så är Wellesley ett college bara för tjejer, eller nästan bara, läs här om ni vill sätta er in närmare i ämnet. Tjejerna från Wellesley skojade inte, de ville kyssa löpare, de slet i det närmsta i en när man sprang förbi dem, överallt stod löpare och pussades med dem och så fort en löpare stannade för att pussas flockades de runt en. Först blev jag givetvis förskräckt, jag ville inte stanna, men sen kom jag på att jag ju ändå liksom inte hade så mycket att förlora på lite hederligt marathonhångel. Jag stannade med andra ord mitt ibland dessa collegetjejer och lät mig liksom inneslutas i ett hav av hungriga armar som ringlade runt min svettiga kropp. Detta var ett bisarrt ögonblick, flickorna står och skriker som om jag var John Lennon eller Elvis när är han skakar arsle, de tar på min kropp, kysser mitt ansikte och jag är mitt i ett marathon lopp, men jag står liksom still. Jag sliter mig loss efter att ha tungkyssts med en Wellesley girl. Märker när jag fortsätter springa (en smula omtöcknad) ett par saker, jag skiter lite mer i vilken tid jag kommer få , och jag är, ska vi säga lite erotiskt omtöcknad. Alla dessa tjejer, jag var inte bered liksom. Undrar om det någonsin kommer hända igen, eller om detta var mitt enda erotiska möte under brinnande lopp. Någonstans kan jag liksom hoppas att det inte ska behöva hända igen det kom sig ju liksom lite av att jag var så ledsen för mitt tidsmål som jag just missat, jag var som en sjöman som med brustet hjärta går in på den sjaviga hamnbaren. Jag var en krossat man som just fått lite köttslig tröst, inget kunde dock trösta mig på riktigt, jag var förkrossad, mina ben värkte något fruktansvärt, min andning var tung och framför mig låg fortfarande Heartbreak Hill.

Forts följer.